Nu är den här! Diskussionen om att det inte räcker med enbart den gamla diskussionen hetero- och/eller homosexualitet.

I gårdagens Helsingin Sanomat intervjuas en ”sexualanarkist” som säger att äktenskapslagstiftningen och diskussionerna kring den inte beaktat alla varianter av mänsklig kärlek, inte t.ex. månggifte.

Denna sexualanarkist säger att homosexuella ska tillbaka till allmänna WC:n, död åt heterokulturen. De anser att också Seta, som arrangerade Pridemarschen, är för liberala.

Detta är säkert ett ytterlighetsfenomen, men Helsingin Sanomat ger mycket spaltutrymme ( sin bilaga NYT).

Detta vore inte ens värt ett omnämnande, men jag tror alltså att trenden kommer att bli ungefärligen denna:

Det blir så småningom slut med diskussionerna kring s.k. registrerat partnerskap. Dessa diskussioner kan nog pågå ännu några år. Men de kommer att ersättas, som i NOrge och Sverige, av en annan diskussion.

Det registrerade partnerskapet, diskrimineringsdiskussionerna mm är endast taktiska led i en utveckling som kommer att leda till krav på en könsneutral äkstenskapslagstiftning.

”Äktenskapet” måste omdefinieras. Det är kravet. Det kommer att kunna bli en överenskommelse mellan man och kvinna, mellan två män eller två kvinnor. Det gör det hela mycket enklare än om man kör med parallella lagstiftningar, tillämpningar mm.

En ideologisk grund för detta är att man säger att äktenskapet tillhör det privaträttsliga området.

Samhället har inte rätt att blanda sig i hur människan sköter sina relationer.

Jag tror – men hoppas givetvis inte – att också månggifte kan komma in i bilden. Om vuxna människor frivilligt vill bilda olika förbund, två män dela en kvinna (med henne samtycke), eller några kvinnor och en eller två män vill bilda ngt slags äktenskapskolhos, så ska det bli möjligt.

I Sverige har flera ungdomsorganisationer på allvar i den offentliga debatten förespråkat polyamorös kärlek.

Kanske en klangmatta utgörs av det faktum att många i det uppväxande släkten inte har sett, inte har personliga erfarenheter av ett lyckligt äktenskap.

Klart är i alla fall att detta blir ett andligt sett nedbrytande skede i hela vår västerländska kultur. Nu behövs det kristna människor på barrikaderna.

Samtidigt så hoppas jag innerligt att dessa för varje samhälle viktiga etiska diskussioner skall kunna föras i en saklig och konstruktiv anda, så att inte de människor som kämpar med sin sexuella identitet i ännu högre grad blir offer.

Det är därför det är viktigt med tio Guds bud. Det är därför det är viktigt att julevangeliet läses i våra skolor, att psalmer sjungs, att man talar om vår kristna tradition. En annan sak är att mycket mera bör göras, men det är nog en viktig del av det som också bör ske.

Henrik

Eroa kirkosta-sivut ovat herättäneet huomiota, varsinkin sen jälkeen kun asia sai lisää julkisuutta. Päivittäin kerrotaan kuinka monta ihmistä palvelun kautta on eronnut kirkosta (eilen 417).

Ny Tampereella ollaan lähdetty ”vastahyökkäykseen”.

Sivusto on tietoisesti tehty niin että se painii ”samassa sarjassa”.

Käy katsomassa: http://www.eroakirkosta.info

Monta hyvää asiaa, ”kristitty, älä pakoile, käy päin”!

Mutta kyllä osittain on syyllistytty popularismiin. Miksi?

Ja, niin kuin eräs hyä ystäväni huomautti, jos kirjoitat sanan Jeesus, niin saat vastaukseksi

Hakusi ei tuottanut yhtään tulosta!

Mistä se kertoo?

Henrik

Lämna kyrkan, anslut dig till kyrkan – på olika hemsidor finns alternativ för varje behov. Tillsvidare verkar det som om ”lämna kyrkan” skulle ha större framgång än ”anslut dig till kyrkan” – kanske delvis därför att de flesta ännu tillhör kyrkan.

Häromdagen fick jag ett brev av en kvinnlig kollega som berättade att hon böjt knä, bekänt sina och folkets synder och bett Gud förbarma sig över vår kyrka. Hon nämnde också ett par namn, som hon särskilt ororade sig för.

Igår sade en vän sedan många år, en pastor i en av våra frikyrkor, att ”också vi inom frikyrkorna oroar oss för Borgå stift och för den lutherska kyrkan. Snart måste Ni väl nog bilda en egen luthersk frikyrka!?”

De senaste månaderna och veckorna har dessa och liknande kommentarer blivit allt vanligare.

Men jag ser ett tredje alternativ, åtminstone ännu. Och det är att kyrkan måste förnyas.

Problemet är att jag inte vet hur det skall ske.

Jo, jag vet att vi frimodigt skall arbeta, förkunna evangeliet om Kristus, hålla fast vid Bibelns undervisning, vilket också betyder att avvisa falsk lära. Och vi skall be flitigt.

Men med psalmförfattaren till en av våra psalmer måste jag bekänna jag förmår ej draga himlen till mig ner”.

De senaste tidernas besök på nätet, i böcker och tidskrifter visar att vi här har att göra med en världsvid företeelse, som mig veterligen inte har fötts genom organisatoriska eller motsvarande beslut.

Jag har redan tidigare skrivit om GAFCON, här finns uppgifter om en gemenskap, Covenant (förbund), inom Church of England, med många evangelikaler bland undertecknarna till ett upprop – ”La crème de la crème of British evangelicalism skriver en kommentator.

Ropet och bönen är densamma: håll fast vid biblisk och klassisk kristendom! Ta avstånd från dem som välsignar samkönade par, eller förespråkar det osv.

Här kan du t.ex. läsa om det:

http://jimhamilton.wordpress.com/2007/01/17/n-t-wright-and-john-stott-on-different-sides-of-the-issue/

http://www.anglican-mainstream.net/2006/12/12/a-covenant-for-the-church-of-england/

I vårt land har utvecklingen nog försvårats för oss som har en traditionell ämbetssyn. Vesa Pöyhtäri, Jari Rankinen, Markus Malmivaara är namn som förknippas med åtgärder från kyrkans sida.

I vårt eget stift har Halvar Sandell varit illa ute, låt vara att biskop och domkapitel åtminstone än så länge har reagerat förhållandevis milt jämför med de finska domkapitlen. Men den behandling som Halvar Sandell fått utstå i medierna och i offentligheten, som nog också sammanhänger med ”kyrkliga” ställningstaganden, har varit outhärdlig.

Jag tror – och hoppas – att församlingarna inte stilla tigande skall tolerera vad som helst. Detta skriver jag också till dem som är djupt oeniga med mig och mina slutsatser.

Jag tror att en allt större grupp inom kyrkan tycker att det börjar gå för långt. Å ena sidan har vi ett ”mannen och kvinnan tiger i församlingen när det gäller känsliga frågor, vilket nog långt uppfattas som samtycke eller åtminstone som likgiltighet. Å andra sidan har vi beklämmande exempel på en kyrka som överger Bibelns lära.

Jag har strukit exemplen, för jag vill inte peka ut någon person. Men de flesta läsare vet hur det är!

Vi har en undervisning om synd och nåd som inte alls räknar med förtappelsens möjlighet. Vi har alla möjliga uppfattningar om de mest elemnetära frågor i den kristna tron.

Ungefär som i dikten i ett tidigare inlägg som bla säger såhär:

They all believe in love and goodness.
They only differ on matters of creation,
sin, heaven, hell, God, and salvation.

De (religionerna) tror alla på kärlek och godhet, de skiljer sig endast i fråga om skapelse, synd, himmel, helvete, Gud och frälsning.

Steve Turner talade om de olika religionerna. Men vad ska man säga om detta gäller vår egen kära lutherska kyrka?

NU förstår väl alla att det inte är synd och förtappelse som jag vill förkunna. Jag skulle som första präst falla ut om Gud gav igen, om jag bokstavligt talat blev uppskattad efter förtjänst. Nej, jag får nog som David med tre olika ord vrida mig i min syndabekännelse (Ps. 51) och hoppas på Guds oförtjänta nåd.

Någon kanske reagerar mot det att man lyfter fram problemområden i vår kyrka och prästernas förkunnelse.

Men läs NT, och se hur många problem som de nytestamentliga texterna nämner: synder som nämns vid namn, personer som omtalas som ställer till förtret för apostlarna och de kristna, villoläror, partisinne osv.

Om det skall bli någon förändring, måste Gud själv stå för den.

Det är många av oss som hoppas på en sådan, så får också HERREN själv bestämma vad och hur och när det skall bli.

Henrik

I senaste nr av Kristet perspektiv skriver Johan Candelin några tänkvärda ord om en tendens som går igen i kyrkans historia och liv.

Desinformation – diskriminering – förföljelse.

Igår fick vi veta att pastor Markus Malmivaara blivit avstängd från prästtjänst i 3 månader (Vammala församling). Idag får vi veta att pastor Jari Rankinens besvär över domkapitlets i Åbo ärkestift beslut om att avstänga honom från prästämbetet i 3 månader förkastats.

Detta betyder att Jari Rankinen mister sina prästrättigheter under en period av 3 månader.

Jag uttalar fortsättningsvis min förundran över att tjänstemannarättsliga åtgärder – eller vad är det annars – tillämpas på en präst, trots att en präst ännu inte i samhälllets mening är tjänsteman. Detta paket förkastades första gången av kyrkomötet och nu kommer det i nygammal tappning igen.

Men förvaltningsdomstolens förkastande av Rankinens beslut kan kanske läsas också så (=åtminstone så) att förvaltningsdomstolen konstaterar att domkapitlet inte förfarit olagligt utan att därmed säga att domkapitlet hade varit tvunget att handla så. Detta är dock bara en tolkning, en möjlighet. Förvaltningsdomstolarna svarar ju i allmänhet inte prejudicerande, utan de svarar endast på den frågeställning som är anhängiggjord.

I vilket fall som helst är situationen mycket sorglig.

Den förman som bidragit till detta kallar Rankinen för kyrkans rötägg number one, och skriver andra svinaktigheter åt Rankinen (som har publicerats i Rankinens bok).

Vilka åtgärder tänker biskop Kari Mäkinen vidta mot denne uppenbart olämpliga förman?

En präst med kyrkans tro avstängs, medan andra som handlar mot bibel och bekännelse frias eller frikänns eller har frihet att verka utan några som helst hotbilder.

Är detta rätt?

Det blir snart kaos. Bibeln har inte ändrat. Läs kyrkans gamla betänkanden (bara några tiotal år gamla – de skulle inte accepteras idag). Vad säger detta om oss?

Henrik

I ett tidigare, kanske renatv alltför spontant inlägg har jag kommenterat biskoparnas nya bok om kärlek och sexualetik.

Jag ville försöka förverkliga 8. budets förklaring, där Luther som känt uppmanar oss att tänka och tyda allt till det bästa. Därför skrev jag bl.a att biskop Gustav Björkstrand yttrade sig mot abort.

Någon har kontaktat mig efter att ha läst Hbl:s kommentar och ett mera preciserande ställningstagande skulle säkert vara av behovet påkallat. De facto så talade biskopen om aborternas höga antal, om det att kyrkan alltid försvarat liv och stått på livets sida – något som jag ville tolka som ett tal mot abort (med undantag av nödfall). Han talade också om att samhället inte får utöva påtryckningar mot väntande mammor med ekonomiska bitankar, dvs de inte helst skulle få föda foster med ett sannoliktt eller konstaterat handikapp.

Jag har intervjuat närvarande och kollat mitt intryck. Jag konstaterar tyvärr att biskopen ingenting sade om sin personliga uppfattning om att abort är fel, och ett brott mot femte budet. (Om jag har missförstått ger jag rum för ett korrigerande yttrande på ”bloggutrymme” – ej endast som kommentar). Biskopen har förstås också mera meningsfulla och viktigare fora än min blogg.

Alltså: tack för goda ord i rätt riktning, men fram för mera klara etiska besked och tydliga signaler i en högaktuell fråga! Det gäller ju livet!

Vad boken i övrigt beträffar landar vi redan nu i den frågeställning jag antydde: ”vi måste leva med delade meningar”.

Biskoparna konstaterar att kyrkan inte kommer att uppnå enighet i frågan om homosexuell välsignelse, men säger att vi är kallade att bevara kyrkans enhet.

Men detta är ju en omöjlighet! Och detta är ju klart fel!

Den inställning som BIbeln avvisar måste kyrkan klart och tydligt avvisa som en lösning som inte är en hjälp för en kämpande medmänniska!

Även om denna fråga kommer i och med nästa bok (biskopsmötets betänkande om homosexualiteten), syns svaret redan nu. Detta kommer att allvarligt hota kyrkans enhet.

Vidare kan man säga att boken inte är klart när det gäller äktenskapet; man lämnar dörren öppen för samboförhållanden och även andra lösningar. Äktenskapet är ”den bästa” lösningen, men inte den enda.

Här skulle man nog önska sig mera civilkurage och klarhet.

Men goda saker sägs nog om trohet, om kärleken, om familjen, och om – en av bokens förtjänster – ”vardagskärleken” – att vanlig vardagskärlek räcker mycket långt.

Den diskussion om Esbo domkapitels beslut, som redan dagstidningarna gör sig lustiga över (se t.ex. Helsingin sanomat idag) med konstaterandet att ”först säger man att man välsignar, sen säger man att bad bara litet”. Detta måste ju ge ett underligt intryck åt alla parter. Läs för övrigt också kyrkpressens biskopsintervju, www. kyrkpressen.fi, denna veckas nummer).

Nu gäller det att hålla fast vid och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Judas v.3

Henrik

Tidningen Dagen publicerar idag en nyhet som jag gärna förmedlar:

Påven: Bygg inte hus på sand

– Vi ser det nu i en kollaps av de stora bankerna att pengar försvinner, de är ingenting, sa påven, enligt nyhetsbyrån Reuters.
De senaste veckornas kris har fått företag och institutioner som ansetts mycket stabila att vackla eller falla. Påven använde sig av en biblisk metafor när han påpekade att de människor som förlitade sig på det materiella mer än Gud, ”byggde sina hus på sand”. Han hänvisade i sitt tal till Jesu ord i Matteusevangeliet 7: ”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand.”
– Bara Guds ord är grunden för all verklighet, sa Benedikt XVI.
Påvens uttalande gjordes i samband med att han öppnade en biskopssynod i Vatikanen.

Säga vad man vill, men så talar en biskop.

Henrik

Jag har precis kommit från biskoparnas informationstillfälle med anledning av utgivningen av den nya boken Kärlekens gåva, Biskoparnas uttalande om familj, äktenskap och sexualitet.

Vid tillfället sades många goda saker om familjen, om äktenskapet, om kärleken mellan man och kvinna som jag tacksamt noterar.

Boken innehåller nog de tendenser som jag i min förra blogg hänvisar till, och detta kommer väl säkert mera att synas i det kommande betänkandet.

Vid presskonferensen medverkade tre biskopar, ärkebiskop Jukka Paarma samt biskoparna Huovinen och Björkstrand. Alla biskopar betonade familjens och äktenskapets centrala roll. Ärkebiskopen påpekade att av de ca 1 miljon äktenskap som finns i Finland, är 84% sådana som är såväl mannens som kvinnans första äktenskap.

Biskop Björkstrand uttalade sig också mot abort och oroade sig över den höga abortstatistiken.

Så det finns en hel del att glädja sig åt.

I frågorna skymtade hela tiden parförhållanden, regnbågsfamiljer mm fram. Kanske hade många förväntat sig att denna problematik skulle komma tydligare fram.

Men också i denna bok behandlas denna fråga, och till hela boken får vi anledning att i olika sammanhang återkomma.

Det handlar ju om vad man säger och inte säger. I varje fall finns det mycket positivt att säga om det som sades på presskonferensen, låt vara att där fanns frågetecken.

En av behållningarna var det som både ärkebiskopen och särskilt prof. Tuula Tamminen (barnpsykiatri i Tfors) betonade: kunskapens/informationens relation till värderingarna. Att kunskap, särskilt sådant som gäller dessa områden alltid är förbunden med värderingar.

Tuula Tamminen sade även att en vuxen kan älska också som frånvarande, men ju yngre ett barn är, desto mera tydligt blir det att barnet kan älska bara det närvarande, ungefär så.

Men först ska vi veta, sedan tycka.
Läs den! Tyck och tänk!

Henrik

På tisdagen kommer biskoparnas bok att ges offentlighet, en sexualetisk bok, vet inte riktigt vad den till alla delar kommer att omfatta.

Utan att försöka vara profetisk antar jag att vi inte får ett enigt och entydigt svar i fråga om homosexualiteten heller. Enligt ryktet så har två biskopar inte undertecknat texten, vilket – om det alls stämmer – är en principiellt intressant markering. Vad som därmed sägs beror ju på innehållet.

Jag misstänker att en ton i boken blir vi får lära oss att leva med detta. Jag hoppas min misstanke är obefogad, men skriver ut den i varje fall – detta har blivit ett allt vanligare svar i kyrkliga sammanhang. Kyrkan har svårt att enas om någonting.

Å ena sidan är denna sats ”vi få lära oss att leva med detta” en ärlig bekännelse. Sanningen är ofta(st) den att man inte kan komma fram till ett svar som alla kan enas om, det må sedan gälla nästan vad som helst. I och för sig är detta en redovisning av det faktiska läget: hur göra när man helt enkelt inte kan övertyga varann?

Å andra sidan är det något mycket beklämmande över en sådan tes. Men felet är kanske inte att man säger så, det är ju i överensstämmelse med verkligheten, utan det faktum att teologin idag inte kan lösa teologiska problem på ett övertygande sätt. Det är med andra ord inte fel på svaret, det är fel på instrumentet som skall ge svar, på teologin.

Vi har hamnar i en situation där demokratin och inte teologin blir avgörande. Av hänsyn till de olika grupperingarna kan man inte fastlå något så absolut att inte de andra åsiktsgruppernas positioner skulle synas i slutresultatet.

Orsakerna finns säkert redan i utgångsläget. Det handlar om en ofta oredovisad och icke verkställd uppgörelse med de olika förförståelserna. Därför blir diskussionen svår.

I dessa diskussioner är Bibeln centralt med, men inte alltid som norma normans.

Det är detta som är kyrkans verkliga kris.

Nu behövs en teologi som har sina rötter i Bibeln. Detta är redan en sats som för många framstår som en omöjlighet, eftersom Bibeln för många per definitionem inte kan ge något entydigt svar.

Men detta är inte kyrkans bekännelse. Tvärtom talar såväl KL 1§ och KO 1§ om grunden för kyrkans tro: den heliga Skrift, dess profetiska och apostoliska skrifter.

Vi måste återvända till det bibliska mönstret att bejaka sanningen och att avvisa villfarelsen. Det går inte att leva med både ett ja och ett nej.

Men om denna kända tes används nu, återstår alltså att se.

Henrik

Med anledning av föregående text om beslutet i Esbo, konstaterar jag att (precis som i ämbetsdiskussionerna, åtminstone i vissa skeden) är man i stort sett enig om Bibelns ståndpunkt när det gäller utlevd homosexualitet.

Man återupprepar den argumentation som användes i ämbetsdiskussionerna. Oenigheten gäller inte så mycket den exegetiska frågeställningen, utan den hermeneutiska: gäller detta idag? Är det tillämpbart på vår situation?

Medan den enda sidan säger att detta är normerande för kyrkan, säger den andra detsamma, men med det principiella tillägget att Bibeln avvisar sexuellt våld, utnyttjande, homosexuell prostitution osv. Däremot konstaterar man att Bibeln inte känner den form av homosexuell, osjälvisk vänskap, som är betecknande för dem som vill sluta ”etiska förbund” och lova varandra trohet och osjälviskhet, precis som vid heterosexuell kärlek.

Den centrala frågan (i denna diskussion alltså) blir denna:

Kände Paulus och de andra apostlarna, för att inte tala om GT, den form av homosexuell kärlek som vi nu talar om att välsigna?

Jag är övertygad om att man kan svara jakande på den frågan.

Till detta måste vi återkomma mera grundligt, för detta handlar om svåra och känsliga frågor.

Henrik

Esbo domkapitel har beslutat att inte vidta åtgärder mot prosten Liisa Tuovinen, som har välsignat ett lesbiskt par i ett kyrkligt rum.

I motiveringarna säger biskop Mikko Heikka att det handlade om förbön, och att Handbokens formulär för förbön användes i tillämpliga delar.

Jag har tidigare hört att kontrahenterna planerade ceremonin tillsammans med Liisa Tuovinen, att tre frågor ingick (som besvarades med vigselformulärets ord ”tahdon”, ”jag vill” eller ”Ja” som det heter på svenska), att ringar växlades, och att tillfället var reserverat under ordet ”bröllop” (det sistnämnda argumentet tar jag lätt på).

Avsikten var att få detta att framstå som en vigsel, och paret betraktar sig som gifta enligt vad som framkommit i intervjuer mm.

Var och en kan bedöma om detta är felaktiga slutsatser genom att se en kort del av ceremonin som senare kommer att sändas i TV som helhet.

http://www.hs.fi/kotimaa/artikkeli/
Piispa+Heikka+uskoo+homoparien+vihkikaavaan/1135239851439

(obs! videon finns på ovannämnda sida, texten delad på två rader av praktiska skäl)

MItt intryck är definitivt att detta skulle klassas som vigsel.

Endast lagfarne assessorn, docenten i kyrkorätt Pekka Leino tog avstånd från beslutet.

Biskop Heikka anser att domkapitlets majoritet ville argumentera utg från teologin, medan lagfarne assessorn ville hålla sig till juridiken.

Sanningen är dock den att Pekka Leino både stod för juridiken och teologin. Han hänvisar i sitt avvikande yttrande till Guds Heliga Ord.

Enligt de flesta kristna kyrkor är detta ett för en kristen kyrka omöjligt steg.

Äktenskapet är ett förbund mellan en (1) man och en (1) kvinna.

Det är å andra sidan klart att kyrkan kan be för alla människor. Men hållbarheten i resonemanget att detta bara är en förbönsakt framkommer om man testar formuläret på andra etiskt diskutabla förhållanden.

Jag är förvånad över att Domkapitlet i Esbo kunde gå in för detta. Ännu mera förvånad och sorgsen är jag över att Pekka Leino blev ensam om att avvika från majoritetens ställningstagande.

Efter detta frågar man sig ju:

1. För vem behövs någon utredning efter detta? De som bejakar detta gör ju det utan lov, utan formulär, utan tillstånd, oberoende av alla utredningar? För oss andra räcker det som står i Guds Ord, entydigt och klart.

2. Vad har Bibeln för ställning i vår kyrka?
Jag förenar med mig prof. Antti Laato, som i kyrkans utredning om homosexualiteten (”Voiko Raamatun sanasta ”ei” tulla ”kyllä”? i boken Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa), för svenska läsare: ”Kan Bibelns ”nej” bli ett ”ja”:

”Rent allmänt kan man säga, att om kyrkorna skulle komma till det slutresultatet att Bibelns ”nej” förändras till ett ”ja”, så skulle Bibelns hermeneutik resultera i en fullständig ekumenisk kris. I Bibeln skulle inte efter detta finnas någon sak eller någon detalj, som man inte om man så ville skulle kunna förändra med motsvarande hermeneutiska argumentering.”

Nu hoppas man att kyrkor över hela linjen tar avstånd från denna heresi och detta avsteg från klassisk kristen tro och att detta förblir en provinsiell ”olycka” i kyrkans arbete.

Det låter som barmhärtighet, som acceptans och medmänsklighet, men är det det?

Låt mig sist försöka betona att detta inte är den hjälp vi skall ge våra homosexuella medmänniskor. Det för dem in i en återvändsgränd och i en värld som Guds Ord tydligt tar avstånd från.

Känslan vänjer sig vid det mesta, men Ordet förändras inte.

Hur många andra frågor, också sexualetiska, borde här anföras från den heterosexuella verkligheten, som på samma sätt innebär avsteg från den gemenskap som Gud har välsignat i tidens begynnelse.

Ingen går fri, alla har samma kamp, att söka de lösningar som Guds Ord anbefaller. Och vi har alla ansvar för varann, för varandras ensamhet och känsla av utsatthet i livets mångahanda situationer.

Henrik