Enhet och splittring

Efter att ha bekantat mig ytterligare litet med den kyrkliga situationen i Sverige och även i England konstaterar jag att en ny gemensam ton finns när det gäller enhet och splittring. Egentligen kan man tala om flera gemensama toner, bla. om det samarbetstvång som jag tidigare skrivit något om.

Kanske det är bäst att säga att jag inte ens har sett biskopens herdabrev (annat än på bild); jag har väntat på att den skulle komma på posten som ett herdabrev brukar, men kanske gäller nya vindar? Det jag skriver är alltså inte ett bemötande eller ett svar till en text som jag inte har sett. Men jag har – i sanningens namn – hört några kommentarer av sådana som läst, och jag kan endast i detta skede säga att det förefaller som om det skulle finnas ett och annat att kommentera. Det är i alla fall bra att biskopen har kommit ut, och öppet tar del i samtalen och diskussionerna.

Men en ton som ofta framkommit, särskilt hos biskoparna (i kyrkomötet, vid bordsdiskussioner, vid gemensamma överläggningar osv) och naturligtvis i ställningstaganden såsom förnyelse av de tjänstemannarättsliga bestämmelserna, biskopsmötets redogörelse m.fl. kyrkliga dokument, är att det är genom att hålla fast vid kyrkans ordning som enheten bevaras och splittring undviks.

Nu vill jag gärna betona att jag så långt det bara är möjligt vill hålla fast vid kyrkans ordning – oberoende av att man med detta ord t.o.m. kan avse ngt olika saker.

Men i vår kyrkas viktigaste bekännelseskrift, Confessio Augustana, i artikeln om kyrkan, heter det:

”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.
Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.

I den latinska texten heter det ”similes traditiones” (likadana traditioner), ”seu ritus aut ceremonias ab hominibus institutas”..

Det fundamentala är att det är kyrkans tro, inte dess ordning, som är grunden för enheten: en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader. Artikeln talar om att hålla fast vid ”evangelii lära” och ”förvaltningen av sakramenten”.

Men att av detta bibelord, Ef. 4:5, som CA hänvisar till,dra slutsatsen att en kristen bör strunta i lärofrågor och samlas kring vilket nattvardsbord som helst, det är nog att ta i – för att säga det milt.

I samma brev talar Paulus nog om att inte låta sig kastas omkring av ”vart vindkast i läran”, men detta kan ju inte förstås som en antites till ”en tro, ett dop, en Gud”.

Detta betyder att den splittrar som överger kyrkans lära.

Den yttre ordningen är en bekräftelse på både splittring och enhet.

Det är ju heller inte sant att vi konservativa har brutit den yttre ordningen. Inte går jag till en gudstjänst som förrättas av en som lär i strid med Guds Ord (alla kommer till himlen). Också samkönade parrelationer är i Nya testamentet en fråga som inte bara handlar om livsstilar, utan som är en fråga som direkt berör frälsningen (1 Kor. 6). Kyrkan kan inte lära att det inte behövs någon förlåtelse för det som Bibeln kallar synd.

Grundproblemet i kyrkan tror jag är att kyrkan inte avvisar heresier. Detta skulle vi präster behöva – vi behöver någon som håller efter oss med Guds Ord. Vi behöver förmanas så att vi inte lever i strid med Ordet, och när vi gör det, att vi förstår att söka oss till nådens tron.

Jag förstår nog en del av diskussionerna, eller skulle jag skriva intentionen i biskoparnas oro. Man får inte låta tolkningar och mindre frågor skymma huvudsaken. Man får inte vara selektiv på ett personligt plan när det gäller t.ex. nattvardsgemenskapen.

Men det är en annan sak att hålla fast vid det som NT lär om den heliga nattvarden. De frågor som nu kommer upp har stor dignitet, de kan inte avfärdas som småsaker.

Förnekelse av tron leder alltid till splittring. Det är där det börjar. Den som avviker från kyrkans bekännelse, splittrar kyrkan.

Att splittring är ett uttryck för syndens verklighet är sant. Därför skall enheten befrämjas, man skall söka enhet och frid med alla människor, ”om möjligt är”.

Men den sanna enheten föds där man håller fast vid Livets Ord. Tron förenar. Splittringen bekämpas inte genom nya direktiv, utan genom att vi ser över vårt hus och frågar oss var och när och hur vi avvikit från Guds Ords väg.

Det ser ut som om vi i vår ”folkkyrka” (som snart kanske inte är det i egentlig mening) kommer att få gemenskaper snarare än gemenskap, med fastare eller lösare band till kyrkans strukturer.

Men det är nog en viktig grundton i en kristen kyrka att mana till enhet. Men enheten kan bara uppnås om vi alla söker oss till trons centrum, Kristus. Tron på Kristus är ingen ”avskalad tro”, befriad från all dogmatisk ”belastning”, utan den inkluderar just det som CA kallar ”evangelii lära” i motsats till ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan”.

Enheten är ett Guds verk, den Helige Andes verk. Splittringen är djävulens verk, han som är ”diábolos”, den som vill ”kasta åt olika håll”.

Vi har nog här utmaningar som berör oss alla!

Henrik

När jag efter några timmar läste min text vill jag för säkerhets skull komma med två preciseringar. De tjänstemannarättsliga bestämmelserna är inte ”biskoparnas” text, men väl uttryck för samma ideologi som finns i biskopsmötets redogörelse. Alla biskopar har ju inte betonat detta lika starkt, och redogörelsen tillkom efter omröstning på vissa centrala punkter.
Vad homosexualiteten beträffar upprepar jag vad jag tidigare skrivit om att jag inte problematiserar en läggning eller en böjelse. Men enligt min mening utgår NT från att vi har ansvar för vad vi gör, både om vi är heterosexuella eller om vi är homosexuella.

kl. 20.27.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *