Kyrkomötet 2

Idag har kyrkomötet diskuterat bl.a frågor som gäller församlingsterminologin på finska. Utgångsläget är att nya sammanslagningar inom kyrkan, bl.a på grund av kommunreformen, innebär nya verkligheter också för kyrkan. Ett initiativ från Lappo stift behandlar just detta (se listan på stiftsinitiativ på kyrkans hemsida, www.evl.fi/kirkolliskokous).

De tjänstemannarättsliga förändringarna kommer upp igen i morgon. Debatten inleddes måndag kväll, men i morgon diskuteras bl.a dessa stadganden. I nuläget gäller samhällets diskrimineringsparagraf, säger man (och så har ju bl.a myndigheter behandlat frågan). Det enda säkra alternativet är en kyrklig diskrimineringsparagraf, som skulle uttrycka kyrkans egen syn på vad som är kristet, och vad som är diskriminering. Det är ju klart att kyrkan fördömer diskriminering. T.o.m. ministrar har yttrat sig på ett sätt som skulle tyda på att kyrkan tvekar inför fördömandet av diskriminering. Så är givetvis inte alls fallet.

Men kyrkan har en egen syn. Det är inte diskriminering att säga att Jesus är enda vägen till Gud, inte heller att säga att en kristen, och särskilt en präst, måste leva enligt Guds Ord, vilket betyder att han inte kan leva i ett homosexuellt förhållande eller t.ex. leva i samboförhållande.

Men det finns ju mycket annat som gäller det kristna livet.

En människa kan falla i vattnet, men inte leva i vattnet, sade min morfar någon gång.

Inom konstitutionsutskottet har vi diskuterat frågan om parokialsystemet (=församlingstillhörighet baseras enbart på ens bostadsadress) kunde kompletteras och utvecklas, och om kyrkan borde möjliggöra personförsamlingar. Det är ett ombudsinitiativ.

Det tråkiga i debatten är att allt i kyrkan just nu speglas ur synvinkeln i vilken den mån den erbjuder de gammaltroende en möjlighet att komma undan. Det är disciplin, strypning av möjligheter, anmärkingar och varningar – och avsked – som gäller!

Biskop Gustav Björkstrand hördes av utskottet och han kom med flera intressanta synpunkter, som anknyter till det herdabrev som han skrivit och som torde utkomma snart. Han redogjorde bl.a för situationen i våra nordiska grannländer, och i bl.a. England.

Men det är nog tyvärr trångt i kyrkan, för dem som har en traditionell kristendomssyn. Och värre blir det betydligt i den mån vi får präster och eventuellt biskopar som välsignar eller själv lever i registrerat partnerskap.

Kyrkans fyraårsberättelse diskuterades också. Kyrkan med många ansikten, så heter boken (översatt av mig, har inte sett den på svenska). Ack ja, tyvärr är det så i mer än ett avseende!

Teuvo V. Riikonen, rektor för Säminge kristliga institut, höll ett fint inlägg om arbetet bland män. Jag har fått löfte av honom att presentera detta här på bloggen (sedan han granskat texten). Han betonade vikten av att kyrkan på allvar försöker nå männen (utan att mista kontakten med kvinnorna).

Jag tror fortfarande att kyrkan måste gå in för en mycket enklare och lättare förvaltning och organisation, i mycket högre grad vara beredd att arbeta med frivillig arbetskraft, gå in för mycket större öppenhet vad former, nätverk och grupper beträffar. Vi måste ha en mycket större beredskap till alternativ.

Men alla alternativ i en kyrkan måste vara kristliga alternativ. Man kan enligt min mening ha olika andliga traditioner, det kan gälla högkyrklighet eller lågkyrklighet eller något mitt emellan, det kan gälla mera eller mindre karismatiska former, det kan handla om väckelsetraditioner osv. Men man kan inte gå emot Guds Ord och kalla det kristet som inte är det.

Kyrkan måste också i vår tid ta avstånd från heresier, precis som på NT:s tid. Om man inte kan säga nej, är man inte trovärdig.
Men måste också ha ett JA, ett ”ja” som Paulus anknyter till när han talar om Guds löften, som i Honom fått sitt ja 2 Kor. 1:20

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.