Den senaste tiden har jag slagits av den anda av tvång och påtvingat som man möter på olika håll. Jag har skrivit ngt om det också tidigare.

I diskussioner om sakramentet, Kristi kropp och blod, vill man också införa något slags tvång, vilket jag tycker är mycket tråkigt. Ingen enhet föds av tvång, den växer fram ur en delaktighet och en gemenskap, som man delar.

I kyrkans historia har ju ofta nattvardsgemenskapen ”störts” utan att fördenskull helt brytas.

Jag tror att väldigt många av kyrkans problem är förorsakade av det faktum att kyrkan inte avvisar heresier (villoläror). Om deltagande i nattvard gäller ju särskilt orden om att ”pröva sig själv” (i Guds Ord), för att inte äta och dricka en dom över sig.

Vi har också andra ord som jag tycker att tangerar detta.

Men i princip har jag inte särskilt stora betänkligheter att gå till nattvarden med andra människor. Jag ställer i allmänhet inte som deltagare krav på andra. Vid kyrkomötets inledningsgudstjänst deltog jag i nattvarden, med en kvinnlig präst på ena sidan, och biskop Huovinen och en kvinnlig assistent vid altaret. (Jag vill inte i princip skriva sådant, men eftersom vi så ofta får höra att vi tror oss vara annorlunda, och att vi föraktar kvinnor osv skriver jag nu detta en gång).

Däremot så finns det ju nog i NT klara ord om villolära. Jag skulle inte gå till nattvarden med flera manliga präster, som har en lära som är i uppenbar strid med Guds Ord. Jag går helt enkelt till en gudstjänst där de officierar eller predikar.

Någon gång har jag uteblivit från nattvarden därför att jag enligt Jesu ord måste göra upp med någon människa innan jag går till altaret. Även om Jesu ord i Matt. 5:23-24 nog gäller en annan situation, har mitt samvete satt något slags likhetstecken mellan den situationen och nattvarden.

Men över allt vilar ju detta: och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage livets vatten för intet.

Om någon vill.

Det blir illa om nattvardsgemenskapen, gudstjänsten eller något i den kristna gemenskapen får något slags du måste över sig.

I urförsamlingen tvingade man inte ens maträtter på andra. ”Den som är svag i tron, äter endast grönsaker”, heter det ju. Det var en annan anda i detta, när man bekymrade sig för hur andra reagerade på ens ”friheter”.

Men jag är helt enig med dem som tar upp just nattvarden. Nattvarden är gemenskapens måltid, och den situation vi nu har är inte optimal, inte ens tillfredsställande. Men vi kan kanske ändå inte säga att nattvardsbordet inte är gemensamt. Inte delar vi samma nattvardsbord (konkret) med andra kristna heller. Det har nog under kyrkans historia hänt många gånger att folk från olika grupper inom samma kyrka inte firat nattvard tillsammans. Nog är nattvardsläran ändå den bärande verkligheten, utan att förringa problemen.

Den avgörande frågan är hur denna fråga skall hanteras, vad som kan göras åt det. Bön och samtal kring Guds Ord är vägen, både inom kyrkan och mellan kyrkorna.

Jag tycker att det första steget skulle vara att försöka klara av alla de problem som vi utan större svårigheter kan klara av. Inte ”gillra fällor”, inte mäta ut mera än vi måste, inte utmana varann (Gal. 5).

Men det får inte bli det enda steget.

Ibland är det dock så att motstånd och oppposition, från alla sidor, förstärks i motvind. Nu talar jag alltså bara om den psykologiska sidan. Jag tror dock inte att de aktuella oenigheterna i kyrkan bygger på psykologi; däremot kan samtalet försvåras eller underlättas av psykologiska aspekter.

Låt oss bevara denna frihetens ande ibland oss. Jag skulle inte vilja ha någon präst eller lekman vid altaret som i sitt hjärta tänker ”jag skulle inte vilja vara med”.

Men låt oss, som sagt, fortsätta bönen och samtalen. Genom dem skapas ny gemenskap, fördjupad förståelse och förhoppningsvis en verklig enhet, mitt i mångfalden, även om vi lever i ofullkomlighetens värld.

För i allmänhet är det ju så att först talar man, sedan äter man tillsammans. De beslut som kyrkan nu står inför kan ytterligare försvåra den situation vi nu står i.

Henrik

I see myself now at the end of my journey, my toilsome days are ended. I am now going to see that head that was crowned with thorns, and that face that was spit upon for me.

Glorious it was to see how the open region was filled with horses and chariots, with trumpeters and pipers, with singers and players on stringed instruments, to welcome the Pilgrims as they went up, and followed one another in at the beautiful gate of the city.

John Bunyan (1628-88)

Dessa ord ur Kristens reda av John Bunyan, klassikern, återger på ett fint sätt vad det kristna hoppet innebär.

Det är inte bara skaldens det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången – även om jag älskar Dan Anderssons dikter – utan de är ett uttryck för vissheten om högtiden som väntar Guds folk.

I morgon ska jag förrätta jordfästning av min kusin Yvonne, och himlen och evigheten kommer så nära.

Gud give att vår resa slutar där och att det sker med oss så att ”they followed one another in at the beautiful gate of the city.

För Kristi skull.

Henrik

I den gamla katekesen fanns det en fråga som återkom ofta. Efter varje bud, efter varje bön i Fader vår frågade Luther: Vad är det?

Nu jag har drabbats av samma fråga. Kanske måste jag skriva att den frågan nu har kommit från andra.

En kvinnlig akademiker överraskade mig under diskussioner på kyrkomötet med några tankar som jag tror att jag aldrig tänkt. Hon sade: om den förlorade sonen hade gått till sin mor, hade hon säkert svarat att ”vi ska tala med pappa”. Hon skulle ha försökt hindra sonen att få ut sitt arv och gå. En kvinna kan inte uthärda den smärtan att låta sin son gå.

Den förlorade sonens far, fortsatte hon, insåg att sonen måste få löpa linan ut, och han insåg att sonens trots bara kunde botas av att han fick som han ville, med tanken att han skulle komma till insikt att han ändå ville vara i sitt hem.

Annars skulle han ha smällt igen dörren och gått iväg i trots.

”En man kan uthärda smärtan, och vågar låta honom gå.”

Jag blev överraskad. Jag tror att jag aldrig har tänkt så. Tvärtom har jag tänkt att många kvinnor verkligen har lärt sig att uthärda smärta. Men när jag tänker efter, ser jag en poäng i vad hon sade.

Ofta har jag fått konstatera att en kvinna har ett mycket starkare känslomässigt engagemang än en man. Hon ”känner” sig fram i högre grad än en man, om man får säga det ganska onyanserat. Därför tar åsikter och uppfattningar hårdare på henne än på en man. Hon upplever att det inte bara handlar om tankar, idéer eller åsikter, det handlar alltid också om henne.

Jag skriver inte detta i förklenande avsikt (tänk att jag måste skriva ut det).

Ofta har jag upplevt, att om man i teologiska frågor, t.ex. i ämbetsfrågan eller välsignelse av samkönade par, eller abortfrågan, eller sambopar eller ngn fråga som berör människan, hennes relationer osv, har en annan åsikt, då måste det oftast också synas i människorelationerna, i vänskapen, i gemenskapen.

Jag tror att denna sida hos kvinnan (utan att det nu så tydligt behöver gälla alla kvinnor) som min diskussionspartner talade om, är en enorm styrka, en fördel för kvinnan framom mannen, men också något av ett kors. Det kan bli för tungt.

I dagens nr av Ilta-Sanomat, i bilagan, berättar en kvinnlig präst om sin skilsmässa. Jag moraliserar inte det minsta, flera manliga än kvinnliga präster har dessutom varit med om skilsmässa, så det är inget argument alls. Men beklagligt är det, både för män och kvinnor.

Men en rad i den kvinnliga prästens personliga text i intervjun, fick mig att tänka på samtalet på kyrkomötet och den kvinnliga akademikerns tankar om manligt och kvinnligt.

Den förändring som skedde i mig efter att jag hade blivit präst, fjärmade oss från varann.

(”Muutos, joka minussa tapahtui papiksi tuloni jälkeen, loitonsi meitä”.)

Den kvinnliga akademikern, som jag diskuterade med, sade nämligen att rent biologiskt är människan ett flockdjur som behöver en ledare, och det är hanen som leder flocken.

”Jag har alltid varit för kvinnliga präster, sade hon. Inte för kvinnliga kyrkoherdar, kanske, och åtminstone inte kvinnliga biskopar.”

Och så sade hon något som jag knappast skulle våga säga: det är onaturligt för en kvinna att vara präst.

Vad är det?

På den frågan, som jag ställer i största allvar och utan minsta aggressiva avsikter, hoppas jag att var och en kan fundera. Seriöst. Utan sidoblickar på debatter och kyrkopolitik. Om det nu går.

Men försöka bör man.

Jag tänker så här: det är skillnad på égalité och uniformité.

Henrik

Hörde för många år sedan om en begravning, där en vän lade ner blommor vid sin gode väns grav med orden:

Du blev ingen succé, men du blev till välsignelse.

Det är ett bra motto för vårt liv. Ingen succé, men till välsignelse!

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det. Matt. 10:39.

Johannes döparen är inne på just detta när han – med termer ur det judiska äktenskapsritualet – talar om Brudgummens vän och Brudgummen och säger:

Han måste bli större och jag mindre. Joh. 3:30

Så är det.

Henrik

Kan en bekännande och troende muslim bli rektor för något av våra universitet?

De flesta människor skulle väl svara: naturligtvis! Allt annat är väl politiskt inkorrekt! Detsamma skulle givetvis svaret vara om man frågade (vilket nu knappast någon gör): kan en som ”kommit ut ur skåpet”, dvs bekänt att han/hon är homosexuell, bli rektor.

Men om frågan skulle lyda: kan en troende kristen bli rektor för ett av våra universitet?” är frågan långt ifrån självklar. I Sydsvenskan i Sverige pågår en häftig diskussion om detta därför att den nye rektorn bekänt att han är en troende kristen.

Läs Cordelia Edvarssons tänkvärda ord i Svenska dagbladet (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1998853.svd).

En frågeställning som är aktuell också här!

Det kan ju bara bra att minnas att hela den moderna vetenskapen har fötts i en kristen världsbild, vilket bl.a också Richard Dawkins har erkänt. En hel rad forskare som på ett avgörande sätt bidragit till vårt vetande, har varit personligt bekännande kristna.

Läs och tänk!

Henrik

Julkaisen Teuvo. V. Riikosen luvalla osan hänen pitämästään puheenvuorosta kirkolliskokouksen syysistunnossa.

Mielestäni hänen puheenvuorossa on paljon ajattelemisen aihetta ja sopivaa tekstiä isänpäivän alla. (Lue koko puheenvuoro www.evl.fi -sivulla).

Oman puheenvuoroni pääteema onkin tässä. Miten suomalaisella miehellä menee kirkossa ja kirkon ulkopuolella. Olen tätä taustaa vasten käynyt tämän kirjan aivan perinpohjaisesti läpi. Heti alkuun sanon, että tämä ei ole salaliitto suomalaisia naisia vastaan.
Sivulla 134 puhutaan varhaisnuorisotyön osallistumismäärien laskusta, jota ei voi tulkita pelkästään ikäluokkien pienenemisellä, kun laskua on yhdeksän prosenttia. Sama on nähtävissä partiotoiminnassa. Sivulla 43 puhutaan ateistiksi ilmoittautuneista, joista kaksi kertaa enemmän on miehiä kuin naisia. Sivulla 60 mainitaan aikuisena kastetuista, joista miehet ovat vähemmistöä kun enemmän aikuisena kastettuja on naisia. Sivulla 64 puhutaan kirkosta eronneista tai sitä harkitsevista, joista enemmistö on miehiä. Sivulla 35 aktiivisesti Raamattua lukevista enemmistö on naisia. Perheneuvonnan asiakkaista sivulla 160 miehiä on 40 % ja lähetystyössä sivun 224 mukaan 36 % on miehiä. Sitten hälyttävä luku: sivulla 284 nuoriso ja diakoniatyön alalle hakeutuvista enää vain 16 % on miehiä. Teologisissa tiedekunnissa tilanne on vähän parempi, kun 30 % hakijoista on miehiä. Tämän seurauksena uusista papeista 40 % on miehiä. Seurakunnan työntekijöistä miehiä on enää 29 %, siis naisia 71 %. Kirkkovaltuustoissa sivulla 332 miehiä 44 %, seurakuntaneuvostossa melkein päästään tasoihin, 49 %.

Kolmanneksi ja viimeiseksi. Kuritettu kansa. Aina silloin tällöin kun kansalla on mennyt huonosti, seurakuntien sanoma saa kaikupohjaa. Onko niin, että meillä menee kuitenkin kirkkona liian hyvin. Olemmeko pöhöttyneet taloudelliseen vakauteen, työntekijöiden määrään ja asemaamme yhteiskunnassa. Onko niin, että meitä ei ole vielä kuritettu tarpeeksi. Vain siitäkö voi nousta rukous, jossa uskomme Herramme – Malmivaaran sanoin – ”nostavan kansamme kuoleman yöstä”, jotta taivaasta maan yli tuulisi.

Ei voi muuta sanoa kuin: Aamen!

Henrik

P.S. Viittaukset liittyvät kirkkomme nelivuotiskatsaukseen.

Henrik

Så är då veckan slut. Idag gick förhandlingarna snabbt som de brukar den sista dagen. Några av biskoparna var redan bortresta, och en av dem, biskopen i St. Michel Voitto Huotari avtackades eftersom han går i pension vid årsskiftet.

Idag var det inte så märkliga ärenden. Men ett historiskt beslut åtminstone: mässan och förrättningarna på teckenspråk, som ju faktiskt är en del finländares modersmål.

Summeringen av kyrkomötet är att trots den gladare ytan – i våras kom biskopens öppna brev till mig mitt under kyrkan, vilket nog gjorde stämningen dålig – så är nog konflikterna djupa.

Många sade i samtal att vi som kom med kritiska inlägg mot förslaget inte talade klarspråk, något jag inte kan förstå!

Redan i fjol sade jag att tjänstemannarättspaketet är att skriva biskopsmötets redogörelses viktiga beslut i lagparagrafer (jag tror att flera av dem som godkänner paketet kunde instämma i detta). I år talade vi konkret om diskrimineringsparagrafen, om ämbetsfrågan, om konkurrerande verksamhet som just kan innebära att gammaltroende präster avsätts – är inte detta som vi talat om vad alla vet (se t.ex. Helene Liljeströms blogg).

Men poängen är inte bara att tala om två frågor (ämbetsfrågan och homosexualiteten), utan om att få ett skydd för präster och kyrkans medlemmar som i brytningen i tiden mellan kristet och okristet inte kan åtalas för det att de försöker följa Guds Ord. Och flera frågor kommer säkert upp i framtiden.

Men – för att nu tala klartext – hela synen på prästämbetet – bottnar i ett tänkande som negligerar ämbetets teologiska rötter. Jag anser att oberoende av var man står i t.ex. ämbetsfrågan måste man väl ha någon form av ämbetsteologi, dvs anse att prästen inte enbart är en tjänsteman. Detta kommer ju tydigt fram om man jämför förslaget med kyrkolagens stadganden för tidigare år.

Det handlar ju om både det som är utskrivet i förskaget, och det som INTE är inskrivet i förslaget.

Tyvärr är det så att vi ser olika på sakerna – och det gäller både ämbetsfrågan och homosexualiteten, närmare bestämt homosexuell livstil.

Och jag har sagt åt ganska många – kanske är jag paranoid – att jag är rädd för att strukturen med dagliga mässor på kyrkomötet också har införts för att ”strama åt tyglarna” mot oss konservativa, dvs för att sedan skapa ”konfliktsituationer”. Men så lågt får vi väl inte falla? Men man får se.

Men så har det blivit, man (många av oss) är misstänksam och orolig, att konflikterna skall öka. Den anda av påtvingade situationer förvånar mig. Inget förtroende skapas genom tvång, förtroendet måste förtjänas, det växer enbart i ett stilla och innerligt samtal och studium av Guds Ord, av bön, av förnimmelsen av Guds röst.

Nu vill jag inte riva upp, men eftersom både en och annan (läs: kanske ett tiotal som jag vet om), bl.a de jurister som arbetat med detta paket säger att vi inte talar klartext, då är det bara att gå in på kyrkans hemsida om några dagar och läsa inläggen på nytt. Jag har samtalat med jurister (i båda lägren), och jag lyssnar gärna till dem som har annan åsikt och säger att bilden inte alls stämmer, att paketet inte innebär något hot mot någon.

Det sades ju bl.a för ett år sedan, när i stort sett samma paket behandlades i kyrkomötet.

Jag tror på en helt annan linje. I stället för att försöka skapa problem, skall man använda sin energi på att försöka undvika konflikter. Om nu genom din mat bekymmer vållas för din broder, då vandrar du inte i kärleken. Paulus ber inte församlingen ändra sin lära, men han visar på försök att försöka lösa problemen.

Jag tror också att genom en öppnare linje, som jag inte dogmatiskt förespråkar, så skulle grupper med olika ”profil” verka inom kyrkan, och människor skulle sedan finna vägar till sammanhang där de trivs.

Man skapar inte gemenskap genom att tvinga folk att åka i samma bil, men folk som är vänner åker gärna i samma bil…

Nu skulle vi behöva ”eld från himlen”, för bara det ger liv och gemenskap!

Detta var den sista kommentaren med anledning av kyrkomötet – eventuellt återkommer jag till frågor som också behandlades på kyrkomötet. Läs också i objektivitetens namn kyrkans hemsida, där länkar finns till andra ombuds bloggar!

Henrik

Det är inte så mycket jag har att tillägga till andra rapporteringar från kyrkomötet (se www.evl.fi), men kanske dock något.

Idag har budgeten behandlats. Beslutet i den s.k. He-Ta frågan, dvs om en stor koncentration av alla personal- och ekonimitjänster skall samordnas och ordnas som köptjänst, var idag att en utredning av frågans aspekter skall ske mångsidigt. I remissdebatten föreslog jag att anslag inte skall beviljas förrän vi har fått utredningarna. Dessutom krävde vi i svenska gruppen att vi måste se en utredning av detta skulle fungera på svenska innan vi tar ställning.

Ekonomiutskottet har fattat ett beslut, som också godkändes, att pengarna som reserverades (2 milj €), inte får användas förrän utredningarna har skett. Efter det kommer en lagändring som kräver 3/4 majoritet.

Min personliga uppfattning är att det hade varit bättre att inte reservera några medel alls, men nog utreda frågan grundligt. Jag hade velat skapa ett tryck på utredningen, för när pengar finns reserverade i budgeten blir det lätt ”pengarna finns redan”.
Men förslaget måste godkännas innan detta kan förverkligas.

Min uppfattning är nog fortfarande den att detta kan leda till kaos, att det blir för stort. Dessutom är jag rädd för att samma problem möter som t.ex. inom sjukhusdistrikten (åtminstone en del av dem) att det inte blir en rationalisering, utan att man både behåller lokala tjänster (för att man behöver dem) och måste köpa upp tjänster från en rikscentral. Det blir med andra ord ingen insbesparing. Detta måste utredas.

Jag är också orolig för den svenska service, man lovar nog, men hur skulle det gå i praktiken?

I vår kommer detta paket sannolikt upp, tillsammans med alla andra stora paket… Bäst att börja be redan nu.

Stig Kankkonens m.fl. motion om en mediapräst för Radio Dei gick inte igenom. Jag röstade för förslaget, som förlorade ganska knappt. Men frågan har ändå aktualiserats och kan ju lösas på många sätt, t.ex. så att flera församlingar köper programtid tillsammans. Jag tycker nog att motionen hade sina ”risker”; allt skulle ha berott på vem den prästen hade varit – eller kanske är det fel att säga ”allt”, men mycket nog.

Så har utskottsarbetet kommit igång, och vi får fortsätta mellan verserna sedan. Det blir många viktiga frågor. Också kyrkans centralförvaltning har diskuterats. Idag rörde sig diskussionerna mycket om vikten av att allsidigt utreda förslaget – och det är nog rent av skamligt att servera ett sådant paket med en veckas varsel! Men det ska tuggas och idisslas av förvaltningsutskottet, så på det sättet ges det tilläggstid.

Diskussionerna idag handlade mycket om biskopsmötets sammansättning och uppgifter. Dels vill förslaget stryka assessorerna och fältbiskopen ur biskopsmötet, vilket många motsatte sig, dels ville man i framställningen till kyrkomötet förtydliga funktionerna för biskopsmöte, kyrkostyrelsen och kyrkans utrikesnämnd (som i förslag skulle få tydligare status osv).

Men som sagt: utskottet skall försöka lyssna till den heterogena diskussion som pågick idag.

I vår kommer många stora frågor upp till behandling: tjänstemannarättspaketet, kyrkans centralförvaltning, He-Ta, kanske utredningen om homosexualiteten osv. Det blir en mycket avgörande tid nu. Låt oss be att kyrkan hittar rätt i den djungel av åsikter och synpunkter som finns.

Samtidigt pågår en rekordartad utskrivning ur kyrkan. Man hoppas nog att kyrkan skall kunna frigöras från meningslösa debatter till en meningsfull konfrontation med tidens frågor och framför allt till en evangelisation av människor som ärutan Gud och utan hopp i världen..

Henrik

P.S. Det lönar sig nog att följa med He-Ta frågan, och låta sin röst höras! Håll kontakt med kyrkomötesombuden, bekanta er med för- och nackdelar osv. Men jag lovar att vi försöker lyssna mycket noga till fältets röst!

Idag har kyrkomötet behandlat flera initiativ, främst olika stiftsinitiativ (=initiativ från de olika stiftens stifstfullmäktige).

Bl.a frågan om val av ärkebiskop, hur det skall fördelas mellan stiftet (ärkestiftet) och övriga, detta med tanke på ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter.

Efter att ärkebiskopens arbetsbörda äntligen lättade genom att en annan biskop i ärkestiftet delar ansvaret, detta skedde enligt mitt minne år 2000, har lagstiftningen ang val av ärkebiskopen justerats litet. Nu handlar det enligt Hfors stiftsfullmäktige om att man borde betona ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter och därigenom ge mera rösträtt åt andra kretsar inom kyrkan så att inte bara biskopen i ärkestiftet i praktiken är den enda som kan bli ärkebiskop i framtiden (genom att han har ”hemmaplansfavör”).

Jag tror inte att man i detta skede går in för att ändra lagen igen, den har inte prövats en enda gång ännu sedan lagändringen, och framför allt tror jag att förändringarna sker först i samband med att hela kyrkans lednings ”rollfördelning” ses över. Särskilt gäller detta biskopsmötet och dess sammansättning, fördelningen av biskoparnas uppgifter osv. Efter detta kan ev valets agenda ses över.

För mig är det teologiskt angeläget att ärkebiskopen är en biskop och präst i den meningen att han har pastoralt ansvar över konkreta församlingar och att han förkunnar evangelium och förvaltar sakramenten. En enbart adminstrativ ärkebiskop, en verkställande direktör för kyrkan, är inte en bra tanke.

Idag diskuterades också en andra gång de tjänstemannarättsliga bestämmelserna.

Idag riktades ganska mycket kritik mot förslaget. Stig Kankkonen framhöll att det åtminstone kan anses oklokt att göra en framställning från kyrkostyrelens sida till kyrkomötet med nästan helt samma innehåll som det paket som förkastades i fjol! Både han och andra talare (Lasse Marjokorpi, Keijo Rainerma, Aino Vesti, Pekka Lahdenperä och jag) framhöll att framställningen bygger på tjänstemannarättsligt tänkande, som i hög grad påminner om den kommunala tjänstemannarätten, medan den teologiska grunden, kyrkans och prästämbetets andliga grund och argumentation nästan helt är borta.

Min tolkning är att kyrkomötet var ovanligt stilla, och att debatten trots allt var mycket behärskad. Däröver är jag glad.

Men alla är inte glada, inte heller inom vår grupp. Åsikterna är delade.

Man beskyller nu oss för att tala i allmänna ordalag utan konkretisering, vilket nog förvånar mig litet efter de exempel som nämndes. Men vi kan och kommer att återkomma till exemplen. Både juridiskt (enligt experter) och framför allt teologiskt är framställningen otillfredsställande.

Nu gick den vidare till Lagutskottet, som ska begära utlåtande av Konstitutionsutskottet, vilket innebär att frågan inte kan avgöras i höst. Man lär också ska höra sakkunniga, vilket är en viktig del av processen. Av reaktionerna att döma går paketet inte igenom om det framförs i denna form. Men det är bara min bedömning, ingen provröstning eller dyl har ju förrättats.

MIn kritik av paketet är ju framför allt dess ensidigt tjänstemannarättsliga synsätt. Prästen är en tjänsteman, med rättigheter och skyldigheter. I paragrafskrivningen finns tydliga tendenser (liksom i fjol) att skriva ut biskopsmötets redogörelse i paragrafform. Man talar om förutsättningar för att avsätta präster osv och en enligt min mening tydlig förskjutning när det gäller ”försummelse av prästerliga skyldigheter”, trohet mot kyrkans ordning och annat som har lyfts in.

Jag tror att enda chansen för många av oss att kunna godkänna något i denna riktning är att kyrkan får en egen tolkning av diskrimineringen, en paragraf som skrivs in och skyddar präster och andra mot värderingar i samhället som inte är i linje med kyrkans trostolkning.

Nu går frågan vidare, och mycket återstår. Kanske går det inte att förbättra detta paket, kanske måste man börja om.

Många åsikter finns, och jag har också mycket text av jurister och juridiska auktoriteter som skall lyftas in i diskussionerna. Genom att många redan hade yttrat sig och det idag handlade om remissdebatt (”vägkost” för utskotten) talade jag idag ganska personligt om behovet av att finna alternativ till ”tvångslinjen” i samarbets- och andra frågor.

I morgon torsdag behandlas bl.a budgeten, och de projekt som ska få understöd (bl.a frågan om det s.k. He-Ta projektet skall beviljas anslag i budgeten). Många röster från fältet har vädjat till oss om att inte godkänna det. av diskussionerna att döma har frågan inte så god prognos; väldigt många är tveksamma. Också den snäva tidtabellen har kritiserats.

Jag är rädd för att stora enheter lätt slutar i kaos (som en sade: likt Sampobanken). Vi har inte så positiva erfarenheter av nödcentralerna, av sjukhusdistrikten osv. Det blir inte alltid ekonomiska inbesparingar, utan ibland för stort för att kunna administreras effektivt. Mera om detta i morgon.

Henrik

Idag har kyrkomötet diskuterat bl.a frågor som gäller församlingsterminologin på finska. Utgångsläget är att nya sammanslagningar inom kyrkan, bl.a på grund av kommunreformen, innebär nya verkligheter också för kyrkan. Ett initiativ från Lappo stift behandlar just detta (se listan på stiftsinitiativ på kyrkans hemsida, www.evl.fi/kirkolliskokous).

De tjänstemannarättsliga förändringarna kommer upp igen i morgon. Debatten inleddes måndag kväll, men i morgon diskuteras bl.a dessa stadganden. I nuläget gäller samhällets diskrimineringsparagraf, säger man (och så har ju bl.a myndigheter behandlat frågan). Det enda säkra alternativet är en kyrklig diskrimineringsparagraf, som skulle uttrycka kyrkans egen syn på vad som är kristet, och vad som är diskriminering. Det är ju klart att kyrkan fördömer diskriminering. T.o.m. ministrar har yttrat sig på ett sätt som skulle tyda på att kyrkan tvekar inför fördömandet av diskriminering. Så är givetvis inte alls fallet.

Men kyrkan har en egen syn. Det är inte diskriminering att säga att Jesus är enda vägen till Gud, inte heller att säga att en kristen, och särskilt en präst, måste leva enligt Guds Ord, vilket betyder att han inte kan leva i ett homosexuellt förhållande eller t.ex. leva i samboförhållande.

Men det finns ju mycket annat som gäller det kristna livet.

En människa kan falla i vattnet, men inte leva i vattnet, sade min morfar någon gång.

Inom konstitutionsutskottet har vi diskuterat frågan om parokialsystemet (=församlingstillhörighet baseras enbart på ens bostadsadress) kunde kompletteras och utvecklas, och om kyrkan borde möjliggöra personförsamlingar. Det är ett ombudsinitiativ.

Det tråkiga i debatten är att allt i kyrkan just nu speglas ur synvinkeln i vilken den mån den erbjuder de gammaltroende en möjlighet att komma undan. Det är disciplin, strypning av möjligheter, anmärkingar och varningar – och avsked – som gäller!

Biskop Gustav Björkstrand hördes av utskottet och han kom med flera intressanta synpunkter, som anknyter till det herdabrev som han skrivit och som torde utkomma snart. Han redogjorde bl.a för situationen i våra nordiska grannländer, och i bl.a. England.

Men det är nog tyvärr trångt i kyrkan, för dem som har en traditionell kristendomssyn. Och värre blir det betydligt i den mån vi får präster och eventuellt biskopar som välsignar eller själv lever i registrerat partnerskap.

Kyrkans fyraårsberättelse diskuterades också. Kyrkan med många ansikten, så heter boken (översatt av mig, har inte sett den på svenska). Ack ja, tyvärr är det så i mer än ett avseende!

Teuvo V. Riikonen, rektor för Säminge kristliga institut, höll ett fint inlägg om arbetet bland män. Jag har fått löfte av honom att presentera detta här på bloggen (sedan han granskat texten). Han betonade vikten av att kyrkan på allvar försöker nå männen (utan att mista kontakten med kvinnorna).

Jag tror fortfarande att kyrkan måste gå in för en mycket enklare och lättare förvaltning och organisation, i mycket högre grad vara beredd att arbeta med frivillig arbetskraft, gå in för mycket större öppenhet vad former, nätverk och grupper beträffar. Vi måste ha en mycket större beredskap till alternativ.

Men alla alternativ i en kyrkan måste vara kristliga alternativ. Man kan enligt min mening ha olika andliga traditioner, det kan gälla högkyrklighet eller lågkyrklighet eller något mitt emellan, det kan gälla mera eller mindre karismatiska former, det kan handla om väckelsetraditioner osv. Men man kan inte gå emot Guds Ord och kalla det kristet som inte är det.

Kyrkan måste också i vår tid ta avstånd från heresier, precis som på NT:s tid. Om man inte kan säga nej, är man inte trovärdig.
Men måste också ha ett JA, ett ”ja” som Paulus anknyter till när han talar om Guds löften, som i Honom fått sitt ja 2 Kor. 1:20

Henrik