Den senaste tiden har jag slagits av den anda av tvång och påtvingat som man möter på olika håll. Jag har skrivit ngt om det också tidigare.

I diskussioner om sakramentet, Kristi kropp och blod, vill man också införa något slags tvång, vilket jag tycker är mycket tråkigt. Ingen enhet föds av tvång, den växer fram ur en delaktighet och en gemenskap, som man delar.

I kyrkans historia har ju ofta nattvardsgemenskapen ”störts” utan att fördenskull helt brytas.

Jag tror att väldigt många av kyrkans problem är förorsakade av det faktum att kyrkan inte avvisar heresier (villoläror). Om deltagande i nattvard gäller ju särskilt orden om att ”pröva sig själv” (i Guds Ord), för att inte äta och dricka en dom över sig.

Vi har också andra ord som jag tycker att tangerar detta.

Men i princip har jag inte särskilt stora betänkligheter att gå till nattvarden med andra människor. Jag ställer i allmänhet inte som deltagare krav på andra. Vid kyrkomötets inledningsgudstjänst deltog jag i nattvarden, med en kvinnlig präst på ena sidan, och biskop Huovinen och en kvinnlig assistent vid altaret. (Jag vill inte i princip skriva sådant, men eftersom vi så ofta får höra att vi tror oss vara annorlunda, och att vi föraktar kvinnor osv skriver jag nu detta en gång).

Däremot så finns det ju nog i NT klara ord om villolära. Jag skulle inte gå till nattvarden med flera manliga präster, som har en lära som är i uppenbar strid med Guds Ord. Jag går helt enkelt till en gudstjänst där de officierar eller predikar.

Någon gång har jag uteblivit från nattvarden därför att jag enligt Jesu ord måste göra upp med någon människa innan jag går till altaret. Även om Jesu ord i Matt. 5:23-24 nog gäller en annan situation, har mitt samvete satt något slags likhetstecken mellan den situationen och nattvarden.

Men över allt vilar ju detta: och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage livets vatten för intet.

Om någon vill.

Det blir illa om nattvardsgemenskapen, gudstjänsten eller något i den kristna gemenskapen får något slags du måste över sig.

I urförsamlingen tvingade man inte ens maträtter på andra. ”Den som är svag i tron, äter endast grönsaker”, heter det ju. Det var en annan anda i detta, när man bekymrade sig för hur andra reagerade på ens ”friheter”.

Men jag är helt enig med dem som tar upp just nattvarden. Nattvarden är gemenskapens måltid, och den situation vi nu har är inte optimal, inte ens tillfredsställande. Men vi kan kanske ändå inte säga att nattvardsbordet inte är gemensamt. Inte delar vi samma nattvardsbord (konkret) med andra kristna heller. Det har nog under kyrkans historia hänt många gånger att folk från olika grupper inom samma kyrka inte firat nattvard tillsammans. Nog är nattvardsläran ändå den bärande verkligheten, utan att förringa problemen.

Den avgörande frågan är hur denna fråga skall hanteras, vad som kan göras åt det. Bön och samtal kring Guds Ord är vägen, både inom kyrkan och mellan kyrkorna.

Jag tycker att det första steget skulle vara att försöka klara av alla de problem som vi utan större svårigheter kan klara av. Inte ”gillra fällor”, inte mäta ut mera än vi måste, inte utmana varann (Gal. 5).

Men det får inte bli det enda steget.

Ibland är det dock så att motstånd och oppposition, från alla sidor, förstärks i motvind. Nu talar jag alltså bara om den psykologiska sidan. Jag tror dock inte att de aktuella oenigheterna i kyrkan bygger på psykologi; däremot kan samtalet försvåras eller underlättas av psykologiska aspekter.

Låt oss bevara denna frihetens ande ibland oss. Jag skulle inte vilja ha någon präst eller lekman vid altaret som i sitt hjärta tänker ”jag skulle inte vilja vara med”.

Men låt oss, som sagt, fortsätta bönen och samtalen. Genom dem skapas ny gemenskap, fördjupad förståelse och förhoppningsvis en verklig enhet, mitt i mångfalden, även om vi lever i ofullkomlighetens värld.

För i allmänhet är det ju så att först talar man, sedan äter man tillsammans. De beslut som kyrkan nu står inför kan ytterligare försvåra den situation vi nu står i.

Henrik