Rätta frågor, rätta svar, rätt adress

Den senaste tiden har jag mycket funderat på vad och hur vi i vårt stift och i vår kyrka skall göra för att komma ifrån den motsättning och det gräl som nu har spritt sig i vida kretsar av vår kyrka.

Inte så, att vi skall sluta fråga efter vad som är kristet och bibliskt hållbart, att folk helt enkelt skall få ge sin tro vilket innehåll de vill. Det sistnämnda kan vi naturligtvis inte förhindra, men ändå skall den “signal som basunen ger” vara klar, för att använda en biblisk bild. Risken för sekularisering av det kristna budskapet är stor. Så har det också alltid varit. I vår tid är det ofta tillräckligt om människor har det socialt och ekonomiskt någorlunda bra, och dessutom om de får ha en tillfredsställande hälsa, inklusive psykisk hälsa.

Också tron kan ibland förvanskas så att den blir ett medel för att uppnå personlig lycka och framgång. Men det kristna budskapet är alltid korsets budskap, det är när man förnekar sig själv som man vinner det.

Men ett annat kännetecknande drag förutom det kristna budskapets sekularisering i form av inomvärldslighet och brist på evighetsperspektivet är att den onde kan vända frågeställningarna så att de alltid blir fel. Han vänder det så att udden riktas mot människan, inte mot ondskan. Ytterst är det ju Gud som den onde vänder sig mot, men också mot Guds avbild, människan.

När man söker Bibelns svar på frågor som är aktuella i tiden ser man detta. Diskuterar man alkoholpolitik och –etik så blir det oftast så att de är de för vilka alkoholen är ett problem som kommer i fokus. Diskussionen som borde handla om ansvar, om att inte försätta t.ex. unga människor i en situation där de lär sig att leva med alkohol som något naturligt, blir ofta ett moraliserande samtal om att “Jeppe inte borde dricka”. De som är slagna och dömda både i egna och andras ögon, får ytterligare sten på bördan genom mycket moraliserande. När mellanölförsäljningen diskuterades för några decennier sedan spådde optimisterna att alkoholkonsumtionen skulle öka med några procent. De som förhöll sig kritiskt talade om drygt 10%. Men sanningen är betydligt värre än så. Detsamma gällde alkoholskatten.

Men alkohol och moral skall framför allt diskuteras med beslutsfattare, med föräldrar, med påverkare osv, så att vi inte “inleder någon i frestelse”.

Också homosexfrågan ser ut att få samma öde. Det är kyrkan som ska söka svaret på frågan vad som är kristet och rätt, det är samhällets fråga i allt vad fostran heter. Det handlar om allt det som påverkar människan. Kyrkan skall stå vid människans sida och hjälpa henne att hitta rätt väg. Synd är synd (också om vi upphäver begreppet) och nåd är nåd (också om vi vill begränsa den på andra eller på oss själva). Men nu ser det ut som om frågeställningen skulle bli ett kritiserande och dömande av homosexuella människor, det är de som får “betala priset”. Jag finner det obarmhärtigt att försöka förklara det etiskt rätt som Guds Ord avvisar. Guds Ord avvisar inte den homosexuella eller den heterosexuella människan. Men av frågan skall kyrkan välsigna registrerade par ser det ut att bli ett fokuserande på homosexuella personer som innebär att man känner sig övergiven. Om kyrkan skulle vara klar på denna punkt skulle problemet se annorlunda ut, tror jag.

Också en tredje, global problematik, inom den världsvida kyrkan, ämbetsfrågan, har vänts och fått slagsida. Ingen av oss vill ju att kvinnliga präster, som kanske som de manliga kämpar med att orka med arbetsuppgifterna, skall få obehag och psykisk press på grund av att en del av oss har frågat om kyrkan fattade sitt beslut på goda teologiskt hållbara grunder. Denna diskussion skall inte föras om kvinnor, utan med kvinnor (liksom också med män). Vi ska tillsammans söka bibliska svar.

Nu är jag nogsamt medveten om att det svar som andra teologer ger på dessa frågor inte sammanfaller med mina svar. Och jag vet att det gemensamma för alla frågeställningar är att när man talar om stora frågor, frågor som berör människans personlighet djupt, så talar man inte bara om olika frågor, man talar om människor.

Därför handlar det inte om att främst försöka svara på andras frågor (fatta mig rätt!). Med detta avser jag inte att det finns ett svar för mig, ett annat för dig, ett tredje för.. Sanningen gäller alla människor.

Det viktigaste för vår kyrka och vårt stift är inte att andra förändras. Det viktiga är att jag förändras, förnyas. För om jag för egen del försöker ställa rätta frågor och söka rätta svar, så behöver jag en rätt adress för mina frågor:

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.
Ps. 139:1-3

Vilket allvarsperspektiv! Men ännu mycket mera: vilken befrielse!!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.