månadsarkiv: maj 2009

Jag kan inte tro det

Idag kablas nyheten ut att Stockholms nya biskop heter Eva Brunne. Det är inte i och för sig oväntat att en annan kvinna väljs till biskop i Stockholms stift efter Caroline Krook.

Men Brunne är den första öppet lesbiska biskop, som dessutom lever samman med en annan präst.

Det är kanske inte politiskt korrekt att nämna detta. Ändå nämner t.ex. MTV:s nyhetssida det, och uppenbart också därför att man förstår att det inte låter sig förenas med vad som traditionellt betecknas som kristen trosuppfattning. Jag tror nog att “vanliga människor” någonstans i sitt innersta inser att detta inte kan vara ett rätt kristet spår, oberoende vilka rättigheter lagstiftningen ger.

Ringer ingen klocka i kristna människors öron ens nu, är det beklämmande. Någonstans måste gränsen dras.
Det skall tilläggas att det inte alls är bättre ställt med den manliga biskop i USA – Gene Robinson – som lever samman med en man.

Man frågar sig:

Vad säger Bibeln? Säger Bibeln överhuvudtaget något?
Ger Bibeln någon som helst vägledning åt kyrkorna idag, och i så fall vilken?

Och om vi “inte kan basera våra ställningstaganden på bibelord”, vilket har sagts, hur kan vi som kristen kyrka förkunna syndernas förlåtelse? Den förkunnelsen måste basera sig på Bibelns ord.

Inte för att jag sätter likhetstecken mellan människors livsinriktningar och syndernas förlåtelse, vilket nog alla torde förstå.

Men det finns två fullständigt olika bibelsyner – som inom sig rymmer tolkningar och förståelser, men som aldrig låter sig förenas eller konsolideras.

Den ena synen är så säger HERREN.
Den andra synen är skulle då Gud ha sagt?

Varje kristen människa och varje kyrka måste välja mellan dessa synsätt. Efter det valet kommer frågan vad har Gud sagt? Men grundprincipen för varje tolkning av en bibeltext, måste vara en förståelse i linje med vad som är sagt, eller en tolkning, som visar att ett bud eller ett ord inte längre är relevant, att texten själv, eller dess villkor upphäver en bestämd förståelse.

Inget ord i Bibeln kan tolkas så att Gud säger nej, men menar ja.

Att “Gud hatar synden, men älskar syndaren” är däremot en paradox som Bibeln tydligt vittnar om.

I ett historiskt – t.o.m. ett närhistoriskt – perspektiv skulle en nyhet av detta slag för – låt oss säga bara 20-30 år sedan – ha klassats som det grövsta förtal. Det var så orimligt att det inte kunde tänkas. Man skulle beskylla någon för något fullkomligt otänkbart.

Idag är det verklighet. Jag kan inte tro det. Men så är det.

Jag har ingen som helst lust att huta åt enskilda medmänniskor. Men detta är ett problem som inte bara – och i synnerhet här – gäller enskilda människor, utan kyrkan och kyrkor.

I urkyrkan resulterade uppgörelsen (Apg. 5) i att “stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.”

Det är när man konfronteras med sådana frågor som Guds ljus faller över ens egen själ.
Hur är det med dig?
Jag måste erkänna att jag har betydligt större problem än det ovan beskrivna på betydligt närmare håll. Det handlar om hur jag har förvaltat mitt liv som kristen och präst. Det är alltid där det skall börja och sluta.

Så var det för Paulus också. Han betecknade sig som den “störste bland syndare”. (1 Tim. 1:15). Grundtexten använder ordet “protos”, som betyder “den förste” eller den främste. Vulgata säger primus ego sum. Jag är primus (den förste) bland syndare! Men han säger något mera: Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste.

Det är bättringens väg, omvändelsens väg, som är den enda vägen till välsignelse.

Henrik

 

Inte längre anonyma kommentarer!

Av förekommen anledning meddelar jag att jag från och med nu kommer att ta bort anonyma kommentarer från bloggen. Det gäller inte sådana kommentarer som redan finns på bloggen, utan sådana som eventuellt kommer i framtiden.

Jag har inte upplevt de senaste kommentarerna provocerande eller ovänliga, men det blir tyngre tider och jag anser att när jag offentligt skall stå till svars för åsikter och uppfattningar, så skall nog frågaren (som inte behöver svara för något) uppträda under eget namn.

Jag tycker att öppenhet i alla väder nu behövs och hoppas ingen känner sig otrygg och rädd att ställa frågor vid behov.

Detta gäller nu tillsvidare på denna blogg, hur det blir sedan efter valet får vi se.

Jag hoppas att alla förstår varför jag skriver detta och att avsikten verkligen inte är censur, utan öppenhet.

mvh Henrik

En självisk kultur?

Satt helt nyligen i samtal med en ny bekantskap så där “face to face” och han sade att vår kultur egentligen är ganska självisk. Nu handlar det mest om någon form av självtillfredsställelse, allt från den fysiska till den andliga. Dagens människa talar om rättigheter för sig, om självförverkligande, om att unna sig goda dagar, om att finna sig själv osv.

Min vän nämnde Uppsala domkyrka som exempel.

Byggnadsarbetet inleddes år 1273, och kyrkan blev färdig och invigdes 1435.  Sankt Erik, Sankt Olof och Sankt Laurentius är domkyrkans skyddspatroner. Och det finns ju en hel andra skeden av byggnadsarbetet, som man kan läsa om!

De som började kyrkbygget visste att det inte skulle bli färdigt under deras livstid. De byggde för kommande generationer. Inte heller de följande generationerna fick se domkyrkan färdig, de fortsatte och slutade sitt arbete utan att ha fått se resultatet, i betydelsen den färdiga kyrkan.

Katedralen i Köln har samma historia, liksom många av våra stora europeiska kyrkor.

Jag tycker att det finns något mycket gripande över detta.

Också min föräldrageneration, och en generation före dem, som måste uppleva två fasansfulla krig, har fått bygga vårt land för kommande generationer. De satsade på barn och barnbarn, på de ungas framtid.

Idag talar man mycket om annat. Det handlar om individens rätt. Man kan tala om andras rätt – t.ex. barnens – men alltid är det inte barnens bästa som gäller, utan min rätt och mina rättigheter.

Jag vill inte förenkla frågan – naturligtvis finns det något berättigat i detta. Orättvisor skall givetvis rättas till, men bakom mycket finns kanske annat än man först tror.

Jag tror att min vän – Bo Brander – har träffat rätt i sin analys. Utläggningen här är min, men tanken och iakttagelsen är hans.

Kanske vi har orsak att tänka på mycket av det som sker idag och fråga oss om vi bygger med andras bästa för ögonen.

Jag tror att vi i många frågor är för närsynta och för självcentrerade. Det finns andra toner i tiden. De röster som har talat om ekologin, om energi för kommande generationer osv,  har lyckats höja sig över själviskhetens cirklar.

Men mycket handlar om “låt oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.”

Siktet är fel inställt.

I stället skulle det heta: “bered dig att möta din Gud.”  Redan här och nu. Det är ju det budskapet som har präglat Europa i århundraden, en ton, en sång,  som håller på att försvinna nu, men som vi måste ta upp på nytt.

Herre, väck oss, börja med oss. Så att inte Europa avkristnas, på samma sätt och av samma orsaker som Nordafrika på 700-talet e. Kr. Genom att de kristna somnade – det var väl den yttersta orsaken, trots allt?

Henrik

Kärleken – en Herrens låga

Av förekommen anledning läste jag Sångernas sång (shir hashirim) förra veckan. Då märkte jag att grundtexten har förenat orden HERRENs låga till ett ord, shalhêvetja(h). Kanske minns någon det om jag säger shal + he vet jag (?) Men det är ett fint ord, för övrigt namnet på Finska missionssällskapets verksamhetscenter i Jerusalem. Shalhevetja(h) = Herrens låga. Det sista Jah kommer förstår från hebreiskans Jahve, HERREN (som t.ex. i Nehemja= Herren tröstar).

Men vad betyder det?

Jag tror Guds Ord vill understryka att lågan inte finns där utan Herren. Herren är den som har tänt kärlekens eld, “en Herrens låga är den”, men Herren är också den som håller lågan brinnande. Han är med i lågan, utan Herren ingen låga!

Detta är en stor tröst för alla äkta par, och sådana som inför äktenskapslöftena bävar. Det är också vägen till förnyelse av äktenskapet.

“Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm. Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS låga är den.
De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd."

” H.V. 8:6,7 (1917).

Kärleken – HERRENS låga. Den starkaste definition av kärleken som jag känner till.

De största vatten kan inte släcka Herrens låga – Herrens eld är starkare än vattnet, de stora strömmarna (kfr 1 Kung. 18).

Kärleken kan inte köpas för pengar.

Vilka bilder Salomo använder! Eld och vatten, pengar, ägodelar versus kärlek. Högaktuella ord i en tid när kärleken ofta blir självisk.

Shalhêvetja! Kärleken – en Herrens låga.

Det är också adressen till förnyelse av kärleken.

Henrik
 

Biskopsvalets konturer börjar klarna

Idag har jag fått uppgifter om utfrågningstillfällen, som skall arrangeras på olika orter före biskopsvalet den 2 september 2009.

Domkapitlet har konstaterat att inom utsatt tid har fem stiftelseurkunder jämte kandidatansökningar för biskopsvalet inlämnats till domkapitlet. Efter granskning har domkapitlet godkänt alla stiftelseurkunder och konstaterat att de uppställda kandidaterna är valbara. Domkapitlet har upprättat en kandidatförteckning över de valbara kandidaterna, här nämnda i alfabetisk ordning:

•    Stiftsdekan, TD, Sixten Ekstrand
•    Kyrkoherde, TM, Juanita Fagerholm-Urch
•    Generalsekreterare, TM, Henrik Perret
•    Forskare, TD, Björn Vikström
•    Kyrkoherde, TM, Bo-Göran Åstand

Domkapitlet bekräftar att den fastställda tidpunkten för valet av biskop blir onsdagen den 2 september 2009 kl. 13.00 och vid behov en andra valomgång onsdagen den 16 september 2009 kl. 13.00 i alla prosterier i stiftet.

För att de röstberättigade i biskopsvalet skall få tillfälle att stifta bekantskap med biskopskandidaterna och deras åsikter i olika frågor ordnas diskussions- och utfrågningstillfällen inför första valomgången enligt följande:
 
•    19.8.2009 kl. 18 i Vasa, i samband med Kyrktorget (Skolhusgatan 26-28)
•    20.8.2009 kl. 18 i Mariehamn (S:t Mårtensgården)
•    25.8.2009 kl. 18 i Pargas (församlingshemmet)
•    26.8.2009 kl. 18 i Esbo, i samband med Kyrktorget (Kyrkstranden 2)

Inför andra valomgången ordnas diskussions- och utfrågningstillfällen enligt följande:
 
•    9.9.2009 kl. 18 i Nykarleby (församligshemmet)
•    10.9.2009 kl. 18 i Helsingfors (Högbergsgatan 10 D)

Alla röstberättigade kommer att få en personlig inbjudan.

Så långt Domkapitlets notis, som också finns på Domkapitlets hemsidor.

Det är önskvärt och viktigt att biskopsvalet får ske i öppen och fri anda. Bara om detta sker kan väljarna bilda sig en riktig uppfattning om de alternativ som vi kandidater utgör.

Olika rykten rör sig kring biskopsvalet. Vänner och sympatisörer har oroat sig för att man medvetet vill försöka diskvalificera mig som kandidat. Kritiker och personer som ser mig som en hotbild har antytt att jag på något sätt försöker gå till val med “släckta lyktor”.

De som har läst min blogg, Kristet perspektiv, eller följt med vad jag skrivit och sagt, vet nog exakt var jag står! Jag tror ingen kan säga att jag försökt dölja var jag står.

Ingen väljare skall behöva gå till val under osäkra förtecken. Och valet gäller ju också andra än de som röstar. Jag kommer också här på bloggen – och i en del andra sammanhang – att tydligt meddela var jag står i olika frågor. Det innebär att jag också måste kommentera frågeställningar som inte är mitt livs frågor, t.ex. ämbetsfrågan och välsignelse av partnerskap. Mera tid vill jag försöka ägna de viktigaste frågorna, dit jag räknar avkristningen som utmaning för kyrkan, och behovet av breddat ledarskap och en långt mera flexibel inställning till olika gemenskaper och grupper.

För mig är utgångsläget det att en kyrka skall vara kyrka. Kyrkans ställningstaganden och budskap skall vara förankrat i Guds Ord också när tidsandan kräver andra svar. Kyrkans viktigaste uppgift är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Det är det som kyrkan skall vara upptagen av. Hur vinna dagens människor för Kristus?
Jag tror också att missionen bör få en ny plats i vår kyrka och vårt stift. Vi behöver både vara en sändande och en mottagande kyrka. Vi har mycket att lära av andra kyrkor, och behöver deras hjälp också i vårt eget land. Vi har mycket att lära av andra kyrkor.

Och detta skall följas av omsorg om medmänniskan. Den hjälpen skall varje kristen och hela kyrkan helhjärtat engagera sig i.

Till dessa och andra temata återkommer jag många gånger på denna blogg, så att det jag vill stå för är klart senast när valdiskussionerna börjar i augusti.

Må Gud hålla sin hand över valet och över oss alla som har blivit ombedda att stå till förfogande.

Henrik

Mötet 20.5 inställt

Domkapitlet meddelade mig idag att det planerade mötet med biskopskandidaterna, som skulle ha hållits den 20 maj 2009, har inställts och inte kommer att hållas.
Mötet hade fått ganska stor uppmärksamhet, bl.a i veckans nr av Kyrkpressen (utkommer i morgon).

Jag tror att det var ett rätt beslut. Mötet kunde ha förorsakat nya problem genom att kyrkans lagstiftning inte ger Domkapitlet något mandat i att speciellt höra eller allra minst pröva kandidaterna.

Det har spekulerats mycket om motiven till detta möte.

Jag spekulerar inte utan nöjer mig med att tacka för all förbön. Jag hoppas att den förbönen fortsätter och att den gäller hela valet och alla kandidater.

Henrik

Yes, we can!

Under Barack Obamas kampanj fanns det vissa “liturgiska” slagord, växelhälsning brukar vi ju kalla det i gudstjänsten. Ett av dem var Yes, we can! Obama kom med många påståenden, som slutade med orden: yes, we can! Och folket svarade: yes, we can!

Jag har ibland undrat hur det skulle heta i Borgå stift nu, och i kyrkan i stort.

Ofta hör jag nämligen orden No, we can’t. Naturligtvis uttalade på finska eller svenska. De orden hör jag minst lika mycket inifrån, från mitt inre, som från andra håll.

Det kan gälla åtgärder som “borde” vidtas, men “vi kan inte”. Det kan gälla det bristande intresset för tro (vilket ofta inte ens är sant!), utgångsläget är för svårt. Det kan komma i form av de klassiska “det har vi redan försökt” eller “så har vi alltid gjort”.

Jag tror att många av de utmaningar som aktualiseras i biskopsvalet faller under samma rubrik. Det hörs väldigt litet av “yes, we can”, mera mycket annat. Utmaningar av (var)andra, svartmålningar rentav.

Ja, vi kan, försöker jag säga, både till mig själv och till andra. Men måste tillägga: vill vi?

Det finns inte så mycket segermentalitet inom kyrkan idag.

När allting började, sändes lärjungarna ut till en värld som hatade dem. De fick ofta betala med sitt liv. De fick börja arbeta utan några som helst ramar, inga lokaler att samlas i, utom katakomber, skogen, någon grotta, i någons hem… Men de sade “yes, we can!” Och de började. Utan budget, utan mänskliga resurser, tomma händer, som knäpptes, och trots motstånd och martyrium, växte skarorna. De var inte förbundna med “maktens människor”, de var de förhatliga, de minsta, de obetydliga, många utan samhällelig status. De älskade trots hatet, de predikade, trots att de förbjöds att “tala i det namnet”, Jesus blev trodd och älskad. Kristendomen spreds och det var omöjligt att stoppa dem.

Hur skulle kristendomen ha blivit en världsreligion idag, med vår “no, we can’t” – mentalitet??

Men också då fanns det problem. Personkemin fungerade alls inte alltid, det vittnar ju t.ex. Apg. om. Sjukdom och prövningar, falska bröder, partier och splittring fanns redan i urförsamlingen. Och det var inte lätt att övertygande svara på frågan om det lönar sig att bli en kristen. Listan på fördelar, som finns t.ex. i 2 Kor. 11, övertygade inte alla:

“Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara.  Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett,  tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.”
2 Kor. 11:23-28

Så jobbigt är det inte för oss! Men vi kan ibland ana något. Vi förstår att tron alltid på något sätt måste innebära “ett liv i motvind”, annan motvind än den som vi själva är orsaken till.

Vi kan stirra oss blinda på “det givna”, som vi kan känna oss maktlösa inför. Så alltför mycket är färdigt ordnat, bestämda åsikter om hur allt bör göras finns, och en lång serie av traditioner – både nödvändiga, och kanske också vissa barlaster – omger oss.

Idag ser man ofta tillbaka på urkyrkan som “en bekymmerslös tid”. Men den var nog allt annat än bekymmerslös! Utgångsläget var ju snarare hopplöst! Det mäktiga romarriket, som kontrollerade mer eller mindre allt, och den lilla, obetydliga kyrkan.

Och ändå fanns det ett välsignat “yes, we can” över allting. Eller snarare Yes, He can!

Det är just det som behövs nu.  Yes, He can! Vi måste börja räkna med Guds möjligheter!

Henrik

Svaghet och styrka

Eirik Hornborg, känd finländsk historiker och politiker, skriver några både välformulerade och tänkvärda ord om kyrkan under 300-talet.

“Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunde frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv. Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna gjöts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i “kristen” dräkt.
Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän. Den ursprungligen motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera.

Och likväl levde något av den kristna etikens kraft och höghet. Uppfattningen av människorna blev en annan. Inför Gud voro alla lika, och var någon förmer, så var det den fattige och olycklige i sin ödmjukhet, icke den rike och lycklige i sin stolthet. Om också detta betraktelsesätt oftast var teoretiskt, så var det likväl i princip erkänt. Kristendomen bidrog till att utplåna det forna slaveriet och gjorde sannolikt slut på gladiatorstriderna.
Vården av nödställda och sjuka övertogs av kyrkan, och mitt i tidens barbari och hårdhet spirade en kärleksverksamhet upp, som höll humanitetens idé vid liv under de vildaste tidevarv. Med alla sina skröpligheter den makt, som främst företrädde kulturen under de mörka århundraden, som följde efter det romerska rikets sönderfall.”  (Eirik Hornborg, Världshistorien I, Gamla tiden, s. 299-300).

Jag citerar Hornborg därför att jag tycker att hans ord bitvis är smått profetiska. Han tecknar bilden av kyrkans situation då, som samtidigt blottar kyrkans kamp i tiden, och idag.

Man kan formulera sig annorlunda, men Hornborg fångar skarpt problemet för kyrkan: ju starkare kyrkan är i världen, desto svagare är kyrkan andligt.

Detta är angeläget och gäller oss alla. Att bli “starkare i Herren och hans väldiga kraft” (Ef. 6:10) kan handla om att acceptera svaghet och förödmjukelse.

“När jag är svag, då är jag stark.”  2 Kor. 12:10

Det gäller både kyrkan och oss kristna som individer.

Henrik

P.S. Rubriken hade fallit bort, tillagd 12.5.