I opposition eller i tron?

I Rom. 1:18-32 finns en av NT:s allvarligaste texter. Den innehåller så mycket kontroversiellt, att man verkligen kunde tala om en kollisionstext med vår tid.
Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
I de första verserna i denna perikop finns mycket som nutidsmänniskan protesterar mot.
Guds vrede – finns det något sådant eller är det en paulinsk konstruktion?
Frågan är mycket viktig. Om så är fallet räcker inga argument, bara Guds nåd. Varken argumentation eller demokratiska omröstningar gäller. Då är det Gud som avgör.
Det finns många teologer, och andra för den delen med, som anser att ”Guds vrede” inte är förenligt med en reflekterat kristen gudsbild. Man kallar det för en gammaltestamentlig tanke, eller anser att det är en uppfattning som är påverkad av olika gudsbilder, enligt vilka Gud kunde glädjas, bli arga och t.o.m. hämnas.
Jag hör inte till dem som tror så.
Tvärtom tror jag att vi måste konfronteras med detta som en 100% säker realitet. När Guds vrede drabbar finns det inget annat skydd än Guds nåd i Kristus Jesus.

Det finns också något som människan också idag långt kan instämma i. ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Om man ur texten skalar bort de mest dogmatiska uttrycken, innehåller texten något som många kan instämma i.

”If you seek his monument, look around!”  

Men konklusionen är igen svår, men helt tydlig hos Paulus: därför är de utan ursäkt.
Man vill inte riktigt veta det man vet.
Jag tycker att vi nu bevittnar en skapelse i opposition.
I den etiska diskussionen har man tappat bort de formella kriterierna, sådant som är allmängiltigt och gäller kön, släktskap, antal, ålder, art och liv (man kan inte vigas med en död).
I dagens etiska diskussioner betonas enbart de personliga kriterierna.
I ett TV-program häromdagen berättade en professor  – som kallade sig ”feminist” – att hon sagt åt en kvinnlig studerande: du är kvinna. Hon berättade att hon blev förvånad när studeranden sade att hon upplevde professorns ord som en skymf. Hon betonade att hon är en individ, ”jag är jag”.
Det är betecknande för vår tid att man vill tona ner könet. Man vill bli bemött könsneutralt. Det finns egentligen inget kön, könet är en konstruktion, heter det.
Nu vill väl ingen förneka det personliga, det att varje individ är unik, och icke jämförbar med någon annan. Men i alla kulturer hittills har man också sett något som förenar kvinnan med kvinnor och mannen med män. Också om det finns exempel på missbruk har könsindelningen varit relevant, rätt använd.
Men nu är det redan annorlunda. ”Du är kvinna”, ”du är man” träffar inte rätt, utan kan faktiskt upplevas som ”våld på personligheten” (ur samma TV-program).
Var är vi nu?
Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 1 Mos. 1:27.
Det är denna bakgrund som finns i Rom. 1.
Paulus talar om att ”de bytte ut (
h;llaxan) den odödlige Gudens härlighet”  (Rom. 1:23).
De bytte ut (
meth,llaxan) Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen. Rom. 1:25.
Deras kvinnor bytte ut (
meth,llaxan) det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Rom. 1:26,27
Därför utlämnade (
pare,dwken) Gud dem, skriver Paulus. (Rom. 1:24, 26).
Det är just detta som är svårigheten, kruxet, i den etiska diskussionen:
para. fu,sin, mot naturen.
Prof. Antti Laato understryker att Bibelns ord är ganska sexualcentrerade (samlivscentrerade). Bibeln avvisar inte den homosexuella människan, böjelsen, läggningen.
Jag tror att det är en riktig och viktig iakttagelse.
Men jag tror att det är viktigt att också se frågan i sitt större sammanhang.
Dels är det nödvändigt, ännu en gång och alltid, att betona att det finns så mycket mera skrivet om heterosexuell otukt, äktenskapsbrott, orenhet, otrohet osv. Det är, tror jag, ett stort problem för oss heterosexuella kristna, lika väl som för icke bekännande kristna.
Men det finns, tycker jag, ett tillägsperspektiv.
Den opposition mot skapelsen som finns i nedbrytande av könstänkandet i princip (man behöver ju inte tillföra könsperspektiv på allt, långt ifrån!), tar sig uttryck i att sådant som Bibeln betraktar som ”mot naturen” accepteras som något naturligt.
Betecknande är att när det första formalkriteriet har fallit, faller också de andra: man är beredd att tänja på ålderskriteriet (eller helt slopa det), på antalet partners (initiativ föreligger i flera länder). T.o.m. har diskussioner förts om rätten att avla barn med en död – kanske också med ekonomiska intressen i bakgrunden?

På något sätt upplever jag skapelsen i ett växande kaos igen.
Klimatförändringen och pandemier är bara några exempel på detta.

Det är märkligt att läsa om hur t.ex. fåglar har blivit människans problem, hur skadeinsekter tar överhanden, hur vissa växter hotar att tränga undan andra växter – så att man måste registrera och bevaka skadeväxter, så att de inte får utgöra ett hot mot växter som vi vill behålla.
För att inte tala om att det inte enbart är andra människor och nationer och deras krigsmakt, som utgör ett hot idag. Också vattnet, regn och översvämningar, är ett stort problem idag. Och vinden, som blåser vart den vill, men inte dit vi vill, är ett enormt problem.

Små penseldrag, som vittnar om att något större är på gång.

Därmed är jag tillbaka i det jag började: har bönen ”ske min vilja” börjat förverkligas så att Gud utlämnar något av oss och vår kultur???
Jag tror att vår kultur har tappat bort koordinaterna, dem som Gud har gett.
I 1. Mos. ser man att när gudsrelationen bröts (1 Mos. 3), bröts också relationen människor emellan (1 Mos. 4).
Och man ser att när människan tappar bort sin Skapare så förlorar hon sin identitet.
Det är dags att vända om, och att tänka om.  
Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom." Joh. 3:36.

Inte vrede, inte dom, utan LIV, evigt liv – det är erbjudandet!
Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *