Tempora mutantur, nos et mutamur in illis

Tempora mutantur, nos et mutamur in illis.

Tiderna förändras och vi med dem.

När man läser litet äldre teologisk litteratur, bra några tiotal år gamla böcker, slås man av hur träffande det gamla latinska ordspråket är.

Man kan också se hur människan är sig lik, genom århundraden och årtusenden. Samma glädjeämnen, samma problem, samma tankar om livet. Uttryckssättet och medlen har förändrats, men också två tusen år gamla texter är som om de hade skrivits idag.

Också en kristen människa förändras, hon är ett “tidens barn”. Till en del är ju detta naturligt. Men inte till alla delar. Det är lätt att se hur också vi kristna har “drivit”, och följt tidens strömmar. Man reagerar inte längre, man upprörs inte av sådant som man skulle upprörars av.

Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder.
 Apg. 17:16

Vi har blivit vana att se kyrkorna rätt tomma, vi har tysta acceperat många av de ställningstaganden som skett i samhället, också sådant som vi skulle protestera mot.

Men det finns en förändring med tiden som gör extra ont, och som också är en ständig oro och en anklagelse i mitt samvete.

Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.
Joh. 6:66 (läs texten i sitt sammanhang: “…detta är ett hårt tal…”)

Jag minns många vänner, från tiden i skolungdomsarbetet och studentarbetet, sådana som var med då, men som inte längre är med.
De har förändrats med tiden.

Det talas mycket om att vinna människor (och ändå talas det alldeles för litet om det!), men det är också helt primärt att vi inte förlorar dem vi har! Det är tragiskt om den kristna församlingen läcker!

Hur viktigt är det inte att vi flitigt läser Guds Ord. Där möter vi en helt annan syn på människan, på livet, på det materiella.

Men framför allt möter vi Honom, som kan förnya oss, förändra oss och bevara oss. Han vet vad som måste förändras, och vad som skall bevaras.

Det väsentliga är ju inte att vi är likadana som vi var en gång, utan att Kristus är den förste och främste i vårt liv.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *