Berea-modellen

Jag hörde häromdan på Miikka Ruokanen, professor i dogmatik vid teologiska fakulteten i Hfors, som besökte oss på STI. I sin öppningsföreläsning talade han om Kyrkan och evangeliets röst, i linje med det han talat om på evangelisationskongressen i Jyväskylä (www.ruokanen.com). Mycket läsvärt!

Han berättade om församlingar i Kina (hans fru är ju kinesiska, från Shanghai). Han talade om en församling på 100 000 medlemmar och frågade oss om vi kan gissa hur många präster församlingen har? – Ingen, var det rätta svaret! De hade nog aktiva lekmän, evangelister mm men inga präster. En annan församling, som bestod av 170 000 medlemmar hade en pastor,

Han underströk att detta inte är något ideal, men konstaterade att de kyrkor som växer i dagens värld är sådana kyrkor där lekmännen, det allmänna prästadömet, är starkt engagerade.

Jag tänkte i mitt stille sinne vilken prognos vår kyrka har som är så starkt prästcentrerad (och anställdscentrerad). Jag tror på en omgruppering av trupperna. Och jag tror att vår kyrkas framtid hänger på Gud själv, men konkret också vad de troende lekmännen gör.

Nu är det dags att understryka att vi skall läsa Bibeln. Vi skall införa Berea-modellen, den som judarna där använde när Paulus predikade:

“De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så.” Apg. 17:11

Det är så det borde ske i vår kyrka. Att de kristna skulle forska i skrifterna och se om det kunde förhålla sig så.

Nu betonade prof. Miikka Ruokanen att det i den kinesiska kristenheten finns stora problem, mycket svärmeri och en blandning av hedniska inslag, bl.a på grund av för lite kunskap i Guds Ord.

Präster behövs, och de skall predika Guds Ord. För att kunna göra det – och det betonade Miikka Ruokanen starkt – måste de själva vara bibelläsare. Det finns ingen genväg, sade han. Man måste dröja kvar inför Ordet och själv bli tänd av det för att kunna förkunna det.

En annan sak som jag fäste mig vid, när han berättade om de kinesiska kristna var deras starka betoning av Jesu kors och Jesu blod. På alla kyrkor fanns det stora kors. I alla rum, också i TV rum för studenter fanns ett stort kors på väggen. Körerna hade stora kors på sina sångmappar. Korset!

Och, om vi tar bort det mest intima och innerliga i vår kristna tro, talet om Jesu blod som utgöts för våra synder, vad blir då kvar?

Jag tror att vår enda räddning nu är att tillsammans söka HERRENS ansikte. Dörrar stängs, men när HERREN öppnar kan ingen stänga. Och vi måste närmare varandra, vi präster och lekmän. Samarbete, delat ledarskap, bön för varandra, sammanhållning i alla väder.

Men vårt hopp står till Gud. Det är Guds vishet som nu behövs i denna svåra tid. Den onde vill gärna slå sönder, och få oss splittrade.

Jag tror inte på den linje som nu erbjuds. Jag tror vi går mot romarrikets verkligheter: staten har alltid rätt, statens värderingar skall tränga in i allt, också in i trossamfund, inomkyrkliga beslut väger lätt, och den som agerar annorlunda är inte “kejsarens vän”.

Jag har blivit kritiserad för att jag har velat anbefalla de svåra frågorna åt Guds dom. Han välsignar det Han välsignar. Vem är jag att jag skall ställa villkor på Gud?! Men jag tror inte på tvång, jag tror förtroenden växer, och att andligt arbete bara föds av Ordets förkunnelse, gemensam bön och innerliga samtal. Jag tror att det kommer att visa sig vilka röster som styr oss.

Låt oss nu komma samman, i tro och bön, i lovsång och bibelstudium! Låt oss be om frimodighet, ödmjukhet och Guds egna svar på de stora frågorna!

Använd Berea-modellen, börja läsa Bibeln, och se om det som vi präster säger stämmer med Bibelns Ord.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *