Efter att ha läst det citat som ingår i inlägget om apologetik, har jag börjat fundera över vissa sidor i biskopsvalets första skede.
Mitt resonemang är inte alls riktat mot de andra biskopskandidaterna. Absolut inte. Jag vill vara heltyst och stilla och inte försöka styra någonting.
Men jag tänker på det som var gemensamt för oss alla och som eventuellt kan bli relevant i valets andra skede. Kyrkan skall välja biskop. Men egentligen diskuterades inte teologi, det förekom inte egentligen någon argumentation, vi var mycket lite inne på det som är det viktigaste för kyrkan. Egentligen inte heller mycket av framtidsvisioner, även om sådant nog skymtade i ett och annat inlägg.
Många förundrade sig över att intresset var så lamt, att det var så tyst kring hela valet. Sen kom slutskrällen, med fokus på alldeles fel frågor. Fel därför att det inte är sant! Fel också därför att det förtog också åtminstone delvis de andras rätt att lyfta fram frågor som har direkt relevans för biskopsvalet. (Det hoppas jag nu då att sker under rond två, att tillfälle ges åt de två som är kvar.)
Men jag har börjat fundera på om detta var en dold agenda. Det var så det skulle vara, var det rentav en plan? Jag riktar inga beskyllningar mot någon människa, även om “hin” kan använda människor. Det var något som skulle slå sönder det vi borde tala om.
“Dessa angriper inte kristendomen direkt genom att peka på dess intellektuella kontenta utan fokuserar mer på att bryta ner den synliga kyrkan genom lögner, propaganda och intolerans.”
Vi mötte andemakter. Kanske någon upplever detta som paranoia. Kanske många av oss inte ser några lögner eller någon intolerans alls. Jag avser nu inte dock att utläsa det enbart personligt, utan mera så att det skulle dra våra blickar som kristna åt sidan, vi skulle fastna i något som inte är riktigt relevant. Nog fanns det ju ett och annat i diskussionerna som har bärkraft, inte vill jag förneka det.
Men på något sätt var det en diskussion, ett skede, ett sammanhang, som inte blev det det borde ha blivit – och då tänker jag inte på utgången, utan på processen. Vi borde ha talat teologi, jag skrev inte teori, utan teologi. Vi borde ha varit upptagna av kyrkans andliga överlevnad, av hur vi nu skall gå vidare. Av att kyrkan skulle profilera sig kristet, och vad detta konkret innebär just nu. I stället blir det lätt tal om hur folkkyrkan skall överleva, hur kyrkan som institution, och som verksamhetsform, skall kunna fortsätta.
Man säger ibland i andra sammanhang: the show must go on! Min fråga blir: must the show go on?
Det fanns på något sätt en anda av conversation stoppers över hela sammanhanget. Man diskuterade ju inte frågornas innehåll, utan det var mera färdiga block och stickord som fanns med. “Ingen idé att tala om det. Alla vet var vi står.”
Men framtiden då, och människornas hopp, frälsningen? I stället för att gå in på substansfrågorna blir conversation-stopper-svaret det vill ju alla.
Hoppas någon förstår och tänker vidare.. Nu skulle det behövas conversation starters, om det väsentliga och det nödvändiga för kyrkan.
Henrik