Den stora Frågan

Jag ska skriva ner några tankar, som kanske en del av mina (eventuella) läsare kommer att uppleva inkonsekventa, men som jag skriver under trots det!

Enligt uppgift kommer Svenska kyrkans kyrkomöte i morgon, torsdagen den 22 oktober, att besluta om vigsel och äktenskapsfrågan. På hemsidan sägs det att beslutet skall fattas under förmiddagen.

Alla signaler som kommit från tillförlitligt håll, bl.a. var detta den nyligen avlidne biskop emeritus Bertil Gärtners bedömning, är att man skrivit utredningen mångsidigt (i betydelsen många sidor) tills man kommit till det man ville komma fram till. Han – och många, många manliga och kvinnliga teologer och lekmän i Sverige – ansåg att utredningen är ett bedrövligt dokument.

Allt talar för att Svenska kyrkan i morgon på högsta nivå nu tar det ödesdigra steget och besluter i enlighet med beredningen att godkänna vigsel också av homosexuella par. Anglikanska biskopar har vädjat till Svenska kyrkan om att detta är ett avsteg från allmännelig kristen tro, men deras röster har klingat för döva öron.

Men i morgon får vi se.

Vid en föreläsning som jag hörde för någon månad sedan, svarade en känd teolog och professor på frågan om utlevd homosexualitet är synd att han anser att homosexualiteten inte kan definieras som synd, det är en fråga som inte är en frälsningsfråga, utan något som hänför sig till skapelseteologin.

Jag påpekade för honom att de texter där homosexualiteten konkret nämns i Bibeln, tydligt också hänför frågan till soteriologin, dvs till frälsningsläran. Förslaget angriper skapelseteologin och innebär ett uppror mot Guds ordning: fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara “ett kött”. Mitt intryck var att han medgav detta, trots allt, men jag är inte säker, han ville inte diskutera det.

I sammanhanget talas det ju – t.ex. 1 Kor. 6 – om “att ärva Guds rike” (bli frälst). Synden är alltid farlig.

Under veckan följde jag med begravningen av en känd homosexuell sångare, Stephen Gately, en av de ledande sångarna i pojkgruppen Boyzone, där de flesta, kanske alla andra, är heterosexuella – om det nu i detta sammanhang har någon betydelse.

Gately, som växte upp i svåra kvarter i Dublin, sägs ha varit en mycket vänlig och medmänsklig ung man, som hittades död i sin bostad på Mallorca för ett par veckor sedan, endast 33 år gammal. Den officiella dödsorsaken var akut lungödem.

Jag blev med en liten oro, en oro över att han eventuellt också drabbats av djup olycka, men jag understryker starkt, att dessa rykten uttryckligen har dementerats på många vederhäftiga håll. Men jag har inte helt blivit av med min oro.

Men trots att vi ser olika på frågorna, tecknades i minnesorden och vid begravningen bilden av människa med glädjeämnen och besvikelser, men med en önskan om att få leva, få möta lycka, få vara den man är.

Trots att detta kanske kan förvåna någon, skriver jag att det finns mycket som jag förstår i detta, och något i mig bejakar också en del av detta, av människans vilja att våga vara den man är.

I något skede kan jag inte följa längre, för “den man är” är en mycket sammansatt fråga. Och i varje fall har vi alla, sådana vi är, ansvar för hur vi lever. Och i varje fall gäller, och det är gemensamt för heterosexuella och homosexuella, behovet av syndernas förlåtelse.

Vid en överläggning “på hög nivå” sade STI:s ordförande Timo Junkkaala att frågan inte bara handlar om att många troende människor är beredda att utträda ur kyrkan om kyrkans röst inte överensstämmer med Bibeln. Den stora och allvarliga frågan är: kan en sådan kyrka, som medvetet handlar mot Guds Ord, räkna med Guds välsignelse? (Han avsåg vilket ansvar vi i Finland har, om vi bryter med det som Guds Ord tydligt säger om välsignelse – och i förlängningen – om vigsel av samkönade par)

Och detta är ju den stora Frågan: vad Gud i sitt Ord har sagt.

Frågan om välsignelse och vigsel av samkönade par, är både lätt och svår.

Det är lätt att se att Guds Ord tydligt och entydigt ovillkorligt tar avstånd från utlevd homosexualitet. Detta har ju också bl.a. ärkebiskopen konstaterat (för Yle efter att arbetsgruppens betänkande om välsignelse av partnerskap hade publicerats; detta uttalande kom samma kväll i nyheterna).

Men det svåra, mycket svåra och mycket viktiga är hur kyrkorna skall kunna säga detta så att ingen känner sig utstött och ovälkommen!

Denna fråga måste vi på konservativt håll ta mycket mera på allvar än hittills. För också detta är – rätt förstått – en stor fråga, inte den största, men en stor.

Förhoppningsvis klarnar det för någon hur jag kan förena del 1 och del 2 i det jag har skrivit.

Jag skulle vilja sända en signal om medmänsklighet, om ett icke fördömande i förhållande till varje människa. Jag hoppas att debatterna inte skall fokusera på homosexuella personer. Men när det gäller kyrkans ställningstaganden, med konsekvenser för många, måste man naturligtvis och tydligt ta fram själva sakfrågan.

Men det är ingen barmhärtighet i att ersätta Guds helighet, Guds närvaro och godhet med sin egen hemgjorda “humanism”, som kanske ändå inte är så human.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *