Det senaste decenniet – och litet tidigare – har flera olika program och koncept (format) utvecklats som enligt min mening ger anledning till oro. Dessa koncept förekommer i en mängd olika sammanhang. Det har blivit en allmän attityd och den utgör rentav en uppväxtmiljö för många unga människor. Särskilt i TV förekommer detta – dokusåpa och annan reality-TV med variationer – men också i andra media, och som en grundton i mycket.
“Dokusåpa är en TV-genre som är en vidareutveckling av reality-TV och som namnet anger är en blandning av såpopera och dokumentär. Ett antal personer placeras i en speciell miljö, ofta med element som provocerar fram intriger, konflikter och romantik. Kameran bevittnar allt som händer, även det mest privata.
Liksom i dokumentärer klipps mycket filmat material ner till lagom stora avsnitt, ibland på ett sådant sätt att händelser framstår som mera spännande. Oftast är upplägget sådant att deltagarna röstas ut en efter en (av andra deltagare och/eller av tittarna) tills en vinnare återstår som får en stor summa pengar.” (Wikipedia)
Det handlar om ett osunt antingen – eller. Antingen vinner du eller förlorar du. Antingen är du toppen eller botten. Antingen får du en massa pengar eller så får du ingenting. Antingen blir du berömd och kändis, eller så blir det skam och tårar.
Jag påstår inte att allt i dessa reality-grepp är detta, men det är ofta en genomgående trend.
Denna trend oroar mig.
Den utsätter unga människors självkänsla för ett oerhört och mycket riskfyllt tryck. Dessa situationer – om det sedan är en dokusåpa eller en “diili” eller ngn robinson – kan ge bestående skador. Det märkliga är att många tycker om detta, man tar risken och utsätter sig själv för ett slags sadomasochism (avser inte sexuell sadomasochism), detta att man utsätter sig själv för lidande.
Så läser man varje dag om människor “brutit samman”, “brustit ut i gråt”, blivit utbuade, bortröstade osv.
Alternativen är pengar och blommor – eller tårar och ingenting.
Är detta sunt?
I dagens arbetsintervjuer skall man kunna berätta att man är bra, och vad man är bra på – många av oss märker redan att tonen är en annan än vi var vana vid. Nu uppfostras man till ett slags mentalt självförsvar, men den underliggande synen på medmänniskorna utgår ju från att man inte bara är utmanad utan även på ett sätt angripen.
Jag tror att vi måste få långt flera färger på “matrisen”. Vi måste lära oss att se på andra och på oss själva mycket mera vidsynt och mångsidigt.
I skriftskolan – konfirmandundervisningen – märkte jag hur unga människor var olika. Det var ett lärorikt instrument, därför att man kunde följa med samma åldersgrupp i tiotals år.
Några valdes alltid först när fotbollslaget eller volleyboll-laget skulle väljas. Andra – eller delvis samma – valdes när man hade grupparbeten eller olika former av lagtävlingar. Jag försökte alltid säga till hela teamet att vi måste ha fritidsprogram och också under lektioner och annan undervisning sådant som exponerar olika begåvningar och personligheter. Jag tror faktiskt att detta också kan förebygga och förhoppningsvis bryta mobbning och annat sådant.
“Varje människa är värd en sång.” Alla har gåvor och “sidor” som kan uppmuntras, som befriar en att också se på andra som med-människor, inte mot-människor.
Den värld som dagens unga skall växa i, är på många sätt utan nåd. Den är obarmhärtig.
Det finns naturligtvis en riktig “stränghet” mot en själv, att man skall tåla utmaningar, att man skall skärpa sig, utvecklas, tåla stryk, tro på sig själv osv. Man kan också överbeskydda sig själv, sina barn och andra.
Men när detta självklara – åtminstone borde det ju vara så – är sagt, så återstår det en stor utmaning: att ge människan självförtroendet tillbaka. Världen är full av människor som söker bekräftelse därför att de kanske aldrig fått det – hemma.
Och om de har fått det, kan livet ändå ha stämt in dem på en jämförelsekultur, som vi tillsammans måste hjälpa varann, och särskilt barn och unga, att befrias från.
Kanske detta också handlar om oss fäder och vårt svek. Vår frånvaro.
Heja, alla farsor! Träd fram! Mycket kan ännu göras!
Såhär inför fars dag.
Henrik