Glädjande reaktioner

I dagens Helsingin sanomat får biskop Heikka svar på tal. Anmärkningsvärt är nog att biskop emeritus Juha Pihkala öppet skriver att Mikko Heikka framför sina egna åsikter, som han som medlem i arbetsgruppen inte omfattar. Han konstaterar också att Heikka inte helt ger rättvisa åt vad som arbetsgruppen skulle göra, inte heller – enligt biskop Pihkala – och inte helt korrekt beskriver arbetsgruppsbetänkandets karaktär.

Pihkala understryker att arbetsgruppen inte tog ställning, utan mera enades om behovet av pastorala direktiv.

Mitt intryck – som jag understryker att enbart är en gissning, och som gäller bara högst till en del – är att flera av de pensioneringar som nu skett och sker också kan ha samband med det svåra skede som kyrkan nu går in i. Knappast vill någon biskop gå till historien som den som öppnade slussarna för nya beslut, som en mycket stor del av åtminstone fotfolket och också prästerna inte kan omfatta. Pihkalas ord i slutet av sin insändare “dixi et salvavi animam meam” – jag har talat och räddat min själ, antyder nog att frågorna har gått djupt i själen. Att biskopar öppet “polemiserar” med varandra är en nyare företeelse; förr i tiden teg man hellre som muren, men nu märker man oenigheter allt oftare.

I samma tidning fanns två andra insändare: teol. dr Katja Juntunen, jag fick googla fram hennes uppgifter (doktor i exegetik, om Matt 5), samt teol. Dr och docenten, khde i Nyslott, Sammeli Juntunen, som likt sin namne ansåg att Heikka inte kom med några vägande teologiska argument.

Jag tror att de som följer med händelserna borde läsa insändarna – detta är en stor fråga. Kanske kan de  som vill få tag på dagens Hesari, ett lösnummer får man kanske och i bibliotekens läsesalar finns den säkert!

I något kommande nummer av Kristet perspektiv (2010) ska jag försöka kommentera argumentet framom andra: den hermeneutiska nyckel som man använt sig av både i ämbetsfrågan och nu inför välsignelsen av samkönade par. När man läser föredragen från det seminarium som hölls, märker man hur alla brottas med det faktum att Bibeln är entydigt avvisande till utövad homosexualitet. Sen försöker man lösa detta faktum på två sätt: antingen säger man att vi idag inte talar om den homosexualitet som bl.a Paulus talade om, eller så säger man att tron är oföränderlig, medan etiken (kärleken) är föränderlig. Detta kommer ju på något sätt att innebära att man ser på Bibeln som inspirerad vad evangeliet beträffar, men inte vad lagen och budorden beträffar.

Jag tror att ingetdera argumentet håller. Det går att påvisa att man i antiken, t.o.m. i Pauli hemtrakter, kände till ansvarsfyllda homosexuella förhållanden. Och den dialektik som den populariserade versionen av tro – kärlek hos Luther nu uttrycks med, kan starkt ifrågasättas.

Jag skriver detta – ännu en gång – med litet tungt hjärta. Jag är ingen ambassadör för någon “antigay”-rörelse. Det är tyvärr bara så att denna fråga skall avgöras inom kyrkan nu dessa veckor och månader, och senast i kyrkomötet under 2010 (som det nu ser ut). De människor som frågorna gäller, vill jag lämna i fred. Jag talar endast om kyrkans val och uppmanar alla till mycket bön nu. Frågan kan bli ödesdiger för kyrkan.

Sist vill jag berätta att också Estlands kyrka har reagerat på Svenska kyrkans beslut.

Viron evankelisluterilaisen kirkon kirkolliskokouksen julkilausuma

Viron evankelisluterilaisen kirkon kirkolliskokous hyväksyi 25. marraskuuta 2009 julkilausuman ”Suhtautumisesta homoseksuaaliseen käyttäytymiseen kirkossa ja kirkkojen yhteydestä”.

Julkilausumassa ilmaistaan huoli siitä, että muutamissa kirkoissa, joiden kanssa on täydellinen yhteys, on ryhdytty siunaamaan ja vihkimään samaa sukupuolta olevia pareja sekä asettamaan papin virkaan pappeja, jotka elävät homoseksuaalisessa suhteessa.

Viron kirkon kirkolliskokous painottaa, että kirkkojen yhteys kasvaa yhteisestä uskosta ja ilmenee myös opillisena yksimielisyytenä.

”Jos joku kirkko hyväksyy tällaisen toiminnan virallisesti, siinä tulee näkyviin selvä eroavuus kristillisen uskon ja kirkon opetuksen ymmärtämisessä, mikä estää alttari- ja saarnatuoliyhteyden toteutumista kirkkojen välillä,” todetaan julkilausumassa.

Viron evankelisluterilainen kirkko on Luterilaisen maailmanliiton jäsenkirkko ja kuuluu myös Porvoon yhteisöön sekä Euroopan Protestanttisten Kirkkojen Yhteisöön [entinen Leuenbergin kirkkoyhteisö – suom.huom].

Urmas Viilma
Viron ev.lut. kirkon kansleri

Detta uttalande kan vara en signal om att den ekumeniska reaktionen på Svenska kyrkans beslut blir starkare än många hade trott.

Kyrkan får svåra frågor –  och vi, kyrkans medlemmar vilka vi än är,  är alla små människor, var och en med sina problem. Alla av oss är lika beroende av Guds nåd. Men alla är också i behov av daglig omvändelse och bättring, så att vi i tro kan leva av Kristi nåd och förlåtelse.

Nu krävs det stor andlig vishet så att kyrkans huvudfråga inte blir bortglömd. Och samtidigt tror jag att också den frågeställning som jag här har berört ur litet olika synvinklar, hör mycket nära samman med den största av alla våra frågor: vårt gudsförhållande.

Kyrkan måste bli och vara Kristus-centrerad, inte problemcentrerad. Men till det kan höra att låta Kristus ta itu med problemen. Det är just det som måste ske också inför de beslut som nu väntar.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.