Det var inte svårt att se glädjen hos många över att ha fått en “egen” biskop idag i Det Heliga Hjärtats kapell, när Missionsprovinsens biskop Arne Olsson vigde Matti Väisänen till ny biskop för Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Matti Väisänen skall arbeta inom Lutherstiftelsen.
Kyrkan var till brädden fylld av folk, bland dem min fru och jag. Psalmsången ekade så att jag nästan hade svårt att uthärda ljudet. Biskop Arne Olssons tal var centralt och kristet, han utgick från samma bibelord som John Vikström när jag prästvigdes för snart 40 år sedan..
Också biskop Walter Obares predikan över missionsbefallningen var fin – som alltid.
Allt var bäddat för en fin andlig högtid, vilket det också var. Det var kö till nattvarden, nästan smått irriterande med all trängsel. Lutherstiftelsens folk hade förberett sig mycket bra, kör och orkester och en regi kring mässan som var fin.
Och ändå var jag – i motsats till de allra flesta andra – inte odelat glad.
Jag frågar mig varför.
En del av sanningen – detta är ju en blogg där man får skriva ner sina subjektiva känslor – kanske finns i Esra 3:12
“Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”
Den andra sidan av samma sanning är att jag saknar så många vänner från “den gamla kyrkan” – som ännu är – både sådana som redan gått före oss, och sådana som lever ännu. Det är där jag vuxit upp, det är den kyrka jag försökt tjäna, och det är den kyrkan, som allt oftare visat oss på dörren.
Det är min smärta.
När jag ser de unga familjerna och de unga vuxna, för sådana fanns det gott om, förstår jag hur intigt och obetydligt argument det är att komma dragande med “kyrkans ordning”, med “biskopsmötets redogörelse” o. dyl. Deras värde som argument för de unga är fullkomligt lika med noll, med hur många decimaler som helst!
Kyrkan måste ha ett andligt budskap, grundat på Kristus och hans Ord för att ha en chans att göra intryck, att vinna sina egna medlemmar.
“Om inte kyrkan grundar sig på Bibeln, har den ingenting att bygga på. Man kan inte tala om nåd, om man inte grundar det på Bibeln”. (Walter Obare).
Jag har nog vissa teologiska frågetecken, som jag skriver ner till mina syskon inom Luther-stiftelsen.
- Jag ser det som en brist, som kan rättas till, att LS i första hand “suger upp” medlemmar från andra kristna rörelser. Inte så att inte folk skulle få komma med, men så att evangelisationen, det att människor utifrån kommer till tro på Jesus, måste vara det primära, pulsen, i en kristen väckelses liv.
- Det andra jag saknar – det betyder “det jag inte har sett eller hört” – är en missionscentrerad teologi. Teologi finns nog, men missionen ligger lågt – förefaller det. Jag minns när Studentmissionen började; då var det nästan så att man måste ha kallelse att stanna hemma, så många for ut och arbetade i missionens tjänst. Somliga är ännu ute…
- Det tredje är en klar och målmedveten teologi när det gäller det allmänna prästadömet. Professor Miikka Ruokanen berättade att över 90% av ledarna i Kinas evangeliska kyrka är lekmän, vissa församlingar på 100 000 medlemmar har bara 1 pastor! Jag upplever Luther-stiftelsen som alltför prästcentrerad, även om en klar ämbetsteologi är en av grundpelarna i en kristen kyrka, men denna ämbetsteologi måste leva sida vid sida med en teologi om lekmännen, deras ledarskap, medverkan, påverkan.
Ändå säger jag i klartext att jag välsignar mina vänner i Luther-stiftelsen. Jag säger inte att detta är svaret, men säkert en del av svaret, eller ett svar. Alla som tror på Kristus och på Bibeln som Guds Ord, har min välsignelse. Också om jag inte i alla frågor drar samma slutsatser, ännu åtminstone.
Samtidigt hoppas jag att vår kyrka kan “hantera” denna situation rätt. Det handlar nästan uteslutande om kyrkans medlemmar, som vill förbli det. Att avvisa med reglementen, direktiv och åtgärder är bara kvittot på vår fattigdom.
Det underliga är att det stora problemet för kristna människor och kyrkor och kyrkoledare oftast är andra kristna, inte människor som inte tror, inte heller tyvärr en uppgörelse med heresier och otro inom kyrkan, utan alltid en kritik av dem som vill samlas kring Guds Ord.
Vi skall se vad som nu händer. De glada unga “lutheranerna” ledda av sin nye, något äldre biskop, verkar svårstoppade.
Och varför skulle de stoppas?
Alla behövs nu, om Kristus skall bli trodd och bekänd och mottagen.
Och alla som tror på Kristus och bevarar Kristi Ord, har en framtid. Han har välsignelser att ge åt alla som åkallar Honom.
Henrik