Ikväll var det direktsänd ärkebiskopspanel med kandidaterna Miikka Ruokanen och Kari Mäkinen.
Kvällens saldo blev tillfredsställelse, nöjd över det som Miikka Ruokanen sade, om också på vissa punkter besviken.
För Kari Mäkinens vidkommande överraskades jag positivt av att få höra honom resonera, han har mera varit ganska tystlåten (närmast i kyrkomötet), men kom nu ut med tydliga och tänkvärda ställningstaganden. Att vi teologiskt inte ser lika i allt är ju en annan femma.
Bra klarade sig för övrigt också Kari Mäkinens fru, som helt ex tempore skulle svara på frågan vad de gör om Mäkinen förlorar (respektive vinner). Mänskligt och sympatiskt.
En besvikelse är det dock att både är så fastlåsta vid “den hårda linjens politik”. Kyrkan skulle nog behöva alla sina medlemmar, de väckelsekristna medlemmarna är ofta starkt engagerade i församlingarna, de bär ansvar, de ber, de ställer upp när det ordnas talkon och de deltar i olika projekt. De präster, som kommer från de olika väckelserörelserna, är hängivna, och fina unga män. Men de tycks vara ett större problem för kyrkan än de som inte kan läsa trosbekännelsen utan “korsade fingrar”. Man får ha vilka åsikter som helst, utom…
Jag vet att jag sagt det förut.
En besvikelse var det också att höra den stora tveksamheten inför Afganistan – jag tycker att Kari Mäkinen så civiltjänsgörare som han (också) är, hade mer vettigt att säga när han underströk att kyrkan skall vara där det är hårt och finns nöd (ungefär så). Prästen är ju inte där för att kriga eller döda, utan för att hjälpa människor som är utsatta och ansatta.
Men Miikka Ruokanens betoning av det andliga, hans genomtänkta svar och goda framställningsförmåga, gör nog intryck. Hans medvetna “kristen – i tiden” är bra.
Det har också varit bra att debatten, särskilt kandidaterna emellan, förblivit saklig. Från andra håll, bl.a från media, har “oversimplifications”, etikettklistrande, förekommit. Och kanske väntar ännu något smutskastande. Det känns bekant för övrigt.
Jag delar inte Ruokanens syn i allt, men har meddelat att jag stöder honom. Han kan samla olika personer och han har en vilja att lyssna. Hoppas att det gäller efter ett framgångsrikt val också.
Jag delar inte heller Mäkinens syn och sörjer över att han drivit en ganska hård linje mot vissa bröder, men jag måste också ge ett erkännande för flera goda och genomtänkta yttranden. Han är nog en tänkare, och en person med många fler strängar på sin lyra än vad många vet.
Det jag väntar av en (ärke)biskop är främst att han skall vara en herde, att han ska lyssna till Överherden och samtidigt till människor. Han behöver mycket förbön och nåd, för att kunna ha ryggrad i en situation när det är politiskt inkorrekt att vara kristen.
Det är ingen avundsvärd uppgift som väntar den som blir ärkebiskop. Luther uttrycker det färgstarkt: en biskop skall vara alla själars försvarare mot Satan.
Det kan han bara göra om han är iklädd “Guds vapenrustning” (Ef. 6), där finns ju allt tro, beredvillighet, bön, Ordet…
Det enda sättet att samla, vilket är en biskops första uppgift, är att förkunna Guds Ord.
“När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." Joh. 10:4,5
..fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.
Den Rösten väntar vi på också efter ärkebiskopsvalet.
Henrik