De senaste decennierna har kyrkan präglats av en teologisk oenighet som växer i styrka.
De flesta frågor som utreds slutar på samma sätt: det finns olika uppfattningar inom vår kyrka, vi måste leva med detta faktum. Den enda vi är eniga om är att vi är oeniga i de flesta teologiska frågor. Förr var man ense om “centrum” i teologin, Jesu person och verk, nu är man oense också om det.
När jag häromkvällen satt och lyssnade till en av centralgestalterna inom exegetiken, emeritusprofessorn Heikki Räisänen, konstaterar jag att det inte är någon tillfällighet att han varit prästutbildare i 40 år. Hans syn på Bibeln, på Credot osv har haft genomslagskraft.
Nu är vi här.
Ibland undrar jag hur det går att få ihop två verkligheter, om det nu är två verkligheter: en motstridigt dokument, där också bilden av Jesus är mycket kontroversiell och å andra sidan den bok som har förvandlat miljoner människors liv, gett dem nytt hopp.. Hur går det ihop?
Prof. Räisänen är en intelligent och skicklig teolog, det kan knappast någon förneka. Men hans stundom “nihilistiska” teologi, hans stora frågetecken inför kyrkans Credo (trosbekännelserna), gjorde på mig ett vemodigt intryck. För det handlar nog inte om “nödvändiga slutsatser”, utan om “tro mot tro”.
Nu kan ju argumenten bemötas på många olika plan. Prof. Räisänens nya bok om Nya testamentets teologi kommer sannolikt att utges också på finska (originalspråket är engelska). Diskussionerna fortsätter säkert.
Men min enkla fråga blir denna:
Hur kan detta polyfona dokument, som innehåller motstridigheter och oförenliga uppfattningar om också helt centrala frågeställningar, ha en genomslagskraft och “tända människor” för Kristus? Hur kan människor, som ligger för döden, finna tröst och höra Guds tilltal i detta Ord?
Nu lever vi i en tid när kyrkan har mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att våga säga så säger HERREN. Det sker numera nästan enbart i samband med textläsning. I utläggningar och utlåtanden finns mycket mera av “säger Herren så?” eller kanske dess gamla formulering “skulle då Gud ha sagt?”
Det som ännu för några decennier sedan skulle ha tett sig omöjligt att förneka, är idag allmänt accepterat.
Bibelförklaringen ger idag mera inryck av att vara bibelbortförklaring.
Vi har nu i några år diskuterat etiska frågor, bla. sexualetik. Snart följs de etiska frågorna (om liv och död, om människans rätt att bestämma över sitt eget liv och andras liv) av dogmatiska frågor: är Jesus den enda vägen till Gud? Har vi som kristna rätt att bedriva missionsarbete bland andra trosbekännare? Finns det något helvete att frälsas från? Finns det något evigt liv att få del av?
Jag ser inte credot som en prestation, utan som en presentation. Det är när vi hör det budskap, som kyrkans Credo är en sammanfattning av, som tron tänds.
Den Helige Ande är ingen skeptiker, sade Martin Luther.
Andens bekännelse är: så säger Herren.
Hör vi den rösten idag?
Paulus kunde till och med säga till Agrippa: “Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." Apg. 26:27
Och han säger själv: “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ’den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång.” Apg. 24:14,15.
“Tror du? Jag vet att du tror.” “Jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna”.
Och aposteln säger: “Men såsom det är skrivet: "Jag tror, därför talar jag ock", så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock” 2 Kor. 4:13.
Henrik