I den svenska äktenskapsdebatten har äktenskapsdeformen nog snarare drivits igenom av dem som anser att man under alla omständigheter måste få ha den nya äktenskapssynen, än av dem som uttryckligen ansett att människovärdet kräver den nya äktenskapssynen. Den teologiska laissez faire-attityden (avsaknaden av njurfunktion) har nått vägs ände – nu återinförs kyrkotukten av ”gökungarna” som borde ha hållits kort av de konservativa för 50 år sedan. Taktiken existens – acceptans – likställighet – dominans – allenastyre har tillämpats och segrat än en gång. Vi borde hålla oss för goda för att i samma anda nu endast kräva rätten att existera och i någon mening accepteras. Vi borde öppet redovisa att vårt mål är dominans, ja, att bekännelsen återigen ska bli allenastyrande. (Det hindrar inte att man VISST kan problematisera vad ”uppstigen till himmelen” eller ”sittande på Guds högra sida” innebär – vad ”uppstånden från de döda” och ”född av jungfru” konkret innebär behöver man dock inte grubbla över, menar jag, i ljuset av Nya testamentets undervisning.