Det finns en tes, som ofta citeras, men som kanske inte ses i sitt rätta sammanhang – åtminstone om jag har förstått Luther, som man hänvisar till, rätt.
Man säger: ”Det viktiga är inte vem som förkunnar, utan vad som förkunnas.”
Jag vill gärna börja med det positiva och understryka att rätt använd är denna sats något som jag helhjärtat skriver under. Det handlar ju egentligen om skatten i lerkärl för att säga det med Paulus. Eller som Nils Bolander, biskop och skald, säger det i sin dikt, som återspeglar den kamp med kallelsen och ovärdigheten som varje präst och förkunnare brottas med: ”Också i en skopa, röd av rost, kan jag förvara Ordets skatt.”
Vem har inte känt detta inför Kristi evangelium: jag är ovärdig att bära fram detta. ”Ve mig jag förgås, för jag har orena läppar”, precis som profeten Jesaja sade och kände det.
Men denna ovan citerade tes används tyvärr också fel. Den används för att säga att Nya testamentet inte säger något om vem som skall förkunna, vem som skall kallas till församlingsföreståndare och herde, utan bara vad som skall förkunnas.
Detta ackompanjeras med en hänvisning till Luther, som skulle få den mest inbitna lutheran att ge upp allt motstånd: om självaste djävulen eller hans mormor skulle vara ämbetsinnehavare, skulle det trots allt vara sakramentet som vi skulle få, och evangeliet vi fick höra, för ämbetsinnehavarens person är av underordnad betydelse, saken betyder allt.
Detta resonemang skulle inte vara så problematiskt om det inte skulle innehålla något riktigt. Det är klart att ämbetsinnehavarens person är underordnad, och budskapet, Ordet och sakramentet (nattvarden) det viktiga. Jesus talar om såningsmannen, som sår ordet:
Jesus sade: ”Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet.”
Paulus säger i 1 Kor. 3:
Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, och det med den uppgift som Herren har gett var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud.
Men eftersom man ofta hör en hänvisning till Luther, vill jag gärna säga något om vad Luther egentligen säger. Jag hävdar nämligen att när man i debatten om präster och lekmän (behöver vi präster) eller i kvinnoprästdebatten använder Luthers ord, så används de fel.
Vad säger då Luther om detta?
Luther säger i sin skrift Von der Winckelmesse und Pfaffen Weyhe (fritt översatt Om vinkelmässa och prästvigning, WA 38, 195-256) bl.a:
”Vår tro och sakramentet skall inte bygga på personen, om han är gudaktig eller ond, vigd eller inte vigd, kallad, eller en lurendrejare, om det så vore djävulen eller hans mor, utan på Kristus, på hans Ord, på hans ämbete, på hans bud och förordning, där dessa är i kraft, där sker allt på ett riktigt sätt, oberoende av vem eller vad personen råkar vara.”
I detta kan vi instämma, det är helt förenligt med de ovan citerade bibelorden.
Men när luthercitatet läses i sitt sammanhang, ser man att Luther talar om sakramentets verkan (efficia), och att denna inte är beroende av ämbetsinnehavarens person.
”Den som döper åstadkommer inget dop, utan Kristus har åstadkommit det på förhand. Den som döper endast erbjuder och bjuder det: där har vi nämligen Kristi instiftelse, vilken, såsom St. Augustinus säger: ’Ordet läggs till elementet, och blir ett sakrament.’ När man tar vatten och lägger hans ord till det, då är det ett dop, såsom han bjuder i Matteus’ sista kapitel: Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn osv.”
Och litet längre fram i samma skrift:
Så är det också, det är inte vad vi gör, säger eller verkar, som gör att bröd och vin blir Kristi kropp och blod, ännu mycket mindre är det smörjelse eller prästvigning, snarare är det förorsakat av Kristi förordning, bud och instiftelse.”
Och Luther säger just före det ofta slarvigt och rentav felaktigt använda citatet om djävulen och hans mor:
”Jag säger att även om djävulen själv kom (om han skulle vara så from att han ville eller kunde göra det) och låt oss anta att jag efteråt kom underfund med att djävulen hade smugit sig in i ämbetet, eller uppträtt i en mans gestalt och låtit sig kallas till ämbetet, och offentligt förkunnat evangeliet i kyrkan, döpt, förrättat mässa, avlöst och utövat, och förvaltat sådana ämbeten och sakrament, som en präst skulle sköta, enligt Kristi bud, då skulle vi för alla vara tvungna att medge att sakramenten var giltiga, att vi hade fått del av ett rätt dop, och hört ett sant evangelium, tagit emot en sann avlösning, och blivit delaktiga av Kristi kropps och blods sanna sakrament.”
Efter detta följer stycket som börjar med orden ”vår tro och sakramentet…” (se ovan) som innehåller de kända orden om djävulen och hans mor (ej mormor).
Detta visar med önskvärd tydlighet att Luther talar om sakramentets verkan i förhållande till ämbetsinnehavarens person. Han talar inte om vilka som skall kallas till prästämbetet. Det är en annan diskussion.
Nu vill jag inte riva i sår, jag söker inte strid med någon. Men jag menar att det är en smärtsam, och nödvändig frågeställning, att man inte kan ta emot allt som lärs och sägs. Och varje kristen måste fråga sig inte om, utan hur detta skall synas i ens trosutövning.
Man säger ofta: antingen måste man acceptera och ”leva med mångfalden”, eller så måste man lämna kyrkan.
Jag tror inte det håller. Inte skall den troende församlingen vara tvungen att lämna kyrkan om de får en präst som lär i strid med Ordet. Då är det den förkunnelsen och den undervisningen som de inte skall ta emot.
Låt oss inte bli obarmhärtiga, inte småaktiga, inte grälsjuka. Men någonstans måste en kristen, präst eller lekman, säga: nu är gränsen nådd!
Låt oss be nu om vishet att vi handlar ödmjukt och rätt. Jag ber själv om förbön i detta läge av kristna människor för att inte skada Guds verk. Be att jag får ljus angående hur jag ska handla.
Henrik
Tusen tack, Henrik! Jag har, under de senaste veckorna, sökt just detdär Luther-citatet med anledning av en uppsats jag skriver. Det var super-ledning, dethär 🙂 Läser nämligen (och skriver om) en 1800-tals metodistpastor (EM Bounds) med väldig fokusering på predikanten och hans karaktär. Be blessed!
Hej, fint om det kunde vara till nytta! Be blessed, too. Henrik
Var går alltså gränsen för mångfald? Står och faller allting med ämbetsfrågan? Jag kan förstå om de kretsar som motsätter sig nyordningen känner sig pressade (och olyckligtvis inte utan orsak). Själv upplever jag, som representerar den andra åskådningen i just den frågan, retoriken i de senaste blogginläggen som, ja, obehagliga. Om jag förstått formuleringarna rätt, så säger du egentligen, att om de olika parterna inte kan leva med nyordningen, så borde den majoritet av kyrkans medlemmar, som accepterar tanken att kvinnor kan vara kallade till präster, lämna kyrkan. Maktspråk är det då också, om än riktad åt det andra hållet. Då menar jag att samförstånd ändå gagnar alla parter. Live and let live – inte Live and let die!
Hej Esa, du tolkar nog inte mig rätt. Jag anser inte att allt står och faller med ämbetsfrågan.
Jag vet inte vad avser i mina blogginlägg. Beklagar om du upplever dem obehagliga.
Detta senaste inlägg behandlar den vanliga avskrivningen av sannings- och läroaspekten, när man betonar att det inte har någon betydelse vad en människa tror och lär. Man använder då Luther-citatet om djävulen och hans mor som ett argument för att strunta i vad en biskop, präst eller annan kristen förkunnare och lärare lär eller tår för. Jag försökte visa att Luther knappast skulle ha gått till en gudstjänst som förrättades av djävulen.
Kanske bör jag i dessa tider skriva att jag inte betraktar någon enda biskop eller präst som djävulen.
Däremot anser jag nog att frågor som direkt gäller vad som lärs om frälsningen är stora och allvarliga frågor. Dit räknar jag inte ämbetsfrågan i sig, men nog frågan om Guds Ords ställning i vår kyrka. Men det skall alltid kunna pågå ett samtal om vad som är en rätt biblisk förståelse.
Mitt inlägg anknyter också till en diskussion, som du inte känner för att den förs i ett annat forum och som inte syns utåt. Men blogginlägget har nog ett självständigt värde – behagligt eller obehagligt, och skrevs för att det kan ha ett allmännare intresse (vilket jag redan fått bekräftelse på för övrigt).
Det som du skriver om ”den andra åskådningen” och att de skulle lämna kyrkan är inte mina ord, inte heller min åsikt. Beroende på vilken fråga du avser, du avser uppenbarligen ämbetsfrågan.
Men vad dem beträffar som bejakar och lär att två män eller två kvinnor skall välsignas i ett förhållande, så anser jag att de då står i en öppen konflikt med så tydliga Guds Ord att man inte kan ta emot det med en axelryckning. Då är för mig gränsen nådd, och överskriden. Den ståndpunkten angriper både skapelseteologin och läran om frälsningen. Den läran kan inte och får inte tolereras inom kyrkan.
Jag skriver endast att kyrkan inte dikteras av biskopar eller präster, en församling kan ju inte förväntas lämna kyrkan om de får en otrogen (i andlig mening) präst.
Teologiskt kan det vara informativt för dig att läsa docent Sammeli Juntunens bok Kirkon raamattuteologiasta ja sen puutteesta. Där belyses olika i denna sak relevanta frågeställningar.
Men vad jag faktiskt hävdar är att inga biskopar eller andra kan hävda att de som står kvar i kyrkans gamla tradition i ämbetsfrågan måste lämna kyrkan. Det är nog ett minimum. Jag har svurit prästeden under de förhållandena.
Vad har du upplevt obehagligt, vad är ”maktspråk”? Tycker du att det är maktspråk att vädja om livsutrymme och om teologiskt motiverade lösningar?
mvh Henrik
Tack Henrik för ditt klarläggande svar. Här reagerade jag inte på din redogörelse för det omtalade luthercitatet som sådant, utan de antydningar om i vilka sammanhang citatet felaktigt har använts och används. Eftersom jag inte känner till just vilket sammanhang du åsyftade, måste jag ty mig till mina egna erfarenheter, som gäller frågan om just kvinnliga präster.
På samma sätt reagerade jag på ditt tidigare kryptiska blogginlägg om Bond-temat och dess gåtfulla tillämpningar i dagens kyrkliga liv. Där fanns en tendens till polarisering på ett i mitt tycke olyckligt sätt. Om man under sådana förhållanden framställer en viss part som offer för maktpolitik döljer formuleringarna ofta nog en vilja till maktpolitik, men i motsatt riktning.
Sanningsfrågan är självfallet viktig, men eftersom ingen av oss ser på världens gång med Guds ögon får vi lov att tolerera, att folk har lite olika uppfattning om perifera ting. Men till dessa hör inte evangeliets essens.
För övrigt kunde du med fördel byta färg på dina svar på kommentarer. Den här ljust olivgröna färgen är onödigt svårläslig, åtminstone för mina ögon. Mvh Esa
Jag ska se om det går att byta färg, men inte teologi… 🙂
Henrik
Inte skall vi vilja någon annan något illa. Däremot måste vi ta det på allvar att många i det som kallas kyrka river och gör illa åt Guds lära. Konstruktivt måste vi göra upp med dem som med ovan citerade missbrukade Lutherord som tillhygge vill förklara gemenskap med all sorts lära och alla sorts lärare såsom någonting Gud behagligt och rätt.