På tröskeln till synodalmötet i Karleby funderar jag under någon morgonminut på ”syn-” (samma)och ”hodós” (väg). Vi har samma väg att gå. Ja, i flera avseenden.
Vi har liknande uppgifter, vi är präster och teologer i vår kyrka, vi har i stort sett samma villkor. Och vi har alla bara ett liv. Många ”samma väg” – aspekter.
Men ”väg” i Nya testamentet innebär också en kurs, en läroväg. Saulus förföljde dem som var på ”den vägen” (Apg. 9:2) och berättar själv senare att han är på samma väg som de:
Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor. (Apg.24:14-16).
Samma väg – det är också att hålla fast vid samma apostoliska tro. Detta skall ett synodalmöte befrämja.
I vår tid bedömer vi ofta ”läget” utifrån något slags trevlighetsfaktor. Det är bra om det känns bra.
Också detta med enighet och samhörighet är en viktig dimension i den kristna tron. Man kan vara oenig trots samma tro, men man kan också vara oenig i fråga om tron (läran).
I flera tidningar har man uppmärksammat en ledare i en finsk tidning (Uusi Tie, 23/2010) som talade om att ”inte ta emot andliga tjänster” av biskopar och präster som lär i strid med Guds Ord. Detta har betraktats som extremt och hårresande, men det är ju precis vad Nya testamentet uppmanar de kristna att göra!
Är det inte mera hårresande att det finns präster och biskopar, som inte till alla delar kan omfatta trosbekännelsens ord som sanna? Är det inte otänkbart att man kan söka en kyrkans väg för samkönade par i helt uppenbar strid med Bibelns tydliga Ord? Det handlar ju om kritik mot Bibelns skapelseteologi och synen på rätt och fel. Om kyrkan kallar det för rätt som Herren kallar en ”styggelse”, något mot naturen, är detta ohållbart.
Jag tycker man borde tala mycket mindre om detta, och stöda människorna mera. Men när frågan skall avgöras är det vår skyldighet att avvisa det som Bibeln avvisar. Ingen människa avvisas, varken homosexuell eller heterosexuell, eller någon annan.
Men vi är alla kallade till efterföljelse.
Är vi alla på samma väg?
Inte på min väg – för den leder inte till paradiset. Utan på Kristus-vägen, i Kristi efterföljelse.
Jag hoppas att synodalmötet blir en vändpunkt, riktning Kristus!
Henrik