Det är inte något korgbollsresultat, utan resultatet av omröstningen i kyrkomötet om partnerskapslagens följder för kyrkan.
Konstitutionsutskottet föreslog att kyrkomötet skall be biskopsmötet ge pastorala direktiv för bön för par, som registrerat sitt partnerskap.
I ett avvikande yttrande föreslog 5 av oss (Rainerma, Rämä, Marjokorpi, Rasimus och jag) att kyrkomötet inte skall be biskopsmötet om direktiv i en fråga, som leder till en praxis mot Guds Ord.
Majoriteten underströk att det enbart handlar om bön, inte en förrättning, inte välsignelse och naturligtvis inte vigsel (det sistnämnda är ännu inte ens möjligt).
Nu säger jag: upp till bevis! Jag har ärligt sagt ingen tilltro till att detta håller. Vi kommer – tror jag – att få en brokig praxis, som tolkas som välsignelse av registrerade par, och som en acceptans från kyrkans sida av homosexuella par. Detta är nog tyvärr sanningen.
När jag skriver ”tyvärr” menar jag inte detta mot de homosexuella. Vi måste sköta de homosexuella bättre, och alla andra grupper och individer som känner sig marginaliserade i kyrkan.
Men vi hade inte behövt några beslut för att fortsätta samtala, bedja, samtala och leva med våra homosexuella vänner. Detta är inget problem för mig.
Men jag tror att detta beslut är det stora beslutet, hur litet det än ser ut nu.
I ingen händelse skall man med detta beslut slå de homosexuella. Däremot är det vemodigt att kyrkan inte kan läsa sin Bibel. För det är det som det handlar om. Att uppmuntra varje människa – och där har vi alla minsann mycket att göra med vårt eget liv – och hjälpa var och en till det liv, som 1 Kor. 6:11 vittnar om, det är vår stora utmaning.
Nu är nog kyrkan delad, om inte organisatoriskt, så teologiskt. Detta har bl.a Sammeli Juntunen, docent i ekumenik och khde i Nyslott, konstaterat.
NU ska vi be om HERRENS ingripande.
Henrik
Hej! Jo, Ola, det har den varit, när jag skrev detta under plenum (!) så hade jag Sammeli Juntunens artikel ”Suuri skisma” i tankarna.
Frågan är ju hur länge. Men den frågan lägger jag i Guds hand. Jag har stora möjligheter att undervisa om Bibeln och den allmänneliga tron, men man vet ju inte hur länge.
Hoppas Du också orkar. Din plats är fortfarande tom, även om jag respekterar din övertygele.
Välsignelse och beskydd!
Henrik
Så, det fanns ännu trettio kvar, som inte har böjt knä för Baal!
Mitt i eländet tycker jag att också den saken är värd att påpekas…
Det viktiga är ju att se att också ett homosexuellt plan på så många plan fungerar enligt skapelseordningen. Ömsesidig hjälp och närhet, värme, vänskap o.s.v. Det vi inte kan välsigna är ju själva det sexuella umgänget, vi förnekar att två män resp. två kvinnor kan bli ”ett kött” i vår Frälsares och Skapares mening (när NT81 tog bort ”kött” i Matt. 19 öppnade man helt klart för en spiritualistisk/gnostisk tolkning). Men kärlek i största allmänhet mellan två personer av samma kön kan ju t.o.m. påven välsigna, och att erbjuda förbön i största allmänhet borde ju inte vara kontroversiellt.
Men nu är detta tydligtvis ingen ”förbön i största allmänhet” utan förväntas uppfattas som ett godkännande av den sexuella relationen, och lika lite som i Sverige gör man ens någon skillnad mellan dem som ev. har oklar könsidentitet (jfr Caster Semenya) eller definitivt inte kan tända på någon av motsatt kön (då den pastorala ömheten onekligen bör vara alldeles särskilt stor), utan nu handlar det om att bereda mark för den queer-syn som slagit igenom i Sverige: att könet inte spelar någon roll ens i könsliv och föräldraskap (ett barn behöver ingen mamma, utan en extrapappa går precis lika bra – en tonåring behöver ingen pappa utan en extramamma går precis lika bra).
Och i den yttersta av tider har nu politiska och teologiska snillen i Sverige kommit på att det strider mot allas lika värde att ha ett särskilt ord för män: även mammor (som också vill fortsätta kunna föda barn!) ska få registrera sej som män – Svenska kyrkans studieförbund föreslår dessutom ett tredje kön utan speciella kriterier för alla som varken vill beteckna sej som kvinnor eller män (inte bara för vissa missbildade alltså). Och därmed görs, tragikomiskt nog, hela könsbegreppet meningslöst och queertänket blir självförgörande: för hur ska man då kunna föra relevant statistik över orättvisorna mellan könen? Man använder språket till att fördärva språket och tänkandet, och då tänker jag alltid på upplösningen av C. S. Lewis skakande roman ”Vredens tid”.
Bra Henrik f.ö. att du inte riktar udden mot de homosexuella och deras organisationer (dem har jag lättast att förstå!). Det är starkare krafter i farten; bortsett från de andliga dimensionerna ser jag en tokfeministisk (ja, de kallar sej själva queerfeminister!) rörelse som ser en genväg till vad de menar är full jämställdhet, men som i själva verket grymt misskrediterar både det seriösa jämställdhetsarbetet och (den nödvändiga) förståelsen för verkligt och entydigt homosexuellas ytterst knepiga situation.
Hej, med den ”tomma platsen” menade jag enbart att jag saknar de tiderna när vi kämpade inom samma kyrka. På något sätt tycker jag att det hade varit fint, men sagt med full respekt för hur Gud har lett dig.
Med ”hur länge” som fråga signalerar jag att det är en sak mellan mig och Gud. I den frågan ingår centralt vad Ordet säger och också möjligheterna att förkunna Guds Ord.
mvh Henrik
Nog är det det stora beslutet alltid. När präster redan ostraffat har kunnat strunta i den tidigare restriktiva hållningen, hur skall det inte gå nu? Vi kommer att få se ”förböner” med alla äktenskapets yttre attribut och sedan är det bara för kyrkomötet att göra lag av praxis. Skillnaden mellan förbön och välsignelse är naturligtvis en linje dragen i vatten. De av de 78 som tror att de köpt fred med en kompromiss kommer att upptäcka att de var ”nyttiga idioter”.
Visst börjar vattnet kännas hett i kastrullen, men om frågan bara vore NÄR musen eller grodan eller vad det nu var skall hoppa ur så vore det eventuellt inte så svårt. Frågan är kanske också om detta är rätt bild. Finns det en möjlighet att Guds vilja är att hans trogna skall stanna kvar till det bittra(?) slutet? För mig är frågan smärtsamt konkret: om jag går, vem tar då hand om min unga lilla hjord?
”Grundtvig kallade folkkyrkan ”en världslig inrättning inom vilken Guds Ande och levande kristendom blott kan finnas och verka som en främmande gäst”. Den församling som i Ef 5:30 kallas Kristi kropp kan självklart inte vara identisk med det organiserade kyrkosamfundet med dess otaliga världsliga och oomvända medlemmar!”
Så här skriver Carl Wislöff i ”Jag vet på vem jag tror”
Av någon anledning kom jag att tänka på det när jag läste de nyaste kommentarerna här.
Vad jag kan begripa blir det omöjligt för en kristen att tänka sig att stanna i folkkyrkan om man inte tänker som Wislöff gör här.
Förstår jag honom rätt vill han att vi ska betrakta folkkyrkan som ett missionsfält, inte som en kristen kyrka. Och på missionsfältet ska det ju missioneras, det behöver man inte lämna för att där finns hedendom och avgudar – det är ju just därför som mission behövs där!
Men eftersom denna ”världsliga inrättning” fortsättningsvis gör anspråk på att vara en kristen kyrka, trots allt som talar för något annat, får den som ännu vill stanna kvar där nog hålla tungan väldigt rätt i mun.
Stannar man som missionär på hednafältet, och låter namnet stå kvar i registret för att det underlättar missionen, eller stannar man som medlem, som inte kan tänka sig att lämna ”fädernas kyrka”?
Hej Henrik! Följande har jag skickat under rubriken ”Hoppingivande?” men eftersom kommentaren inte modererats/godkänts efter några dagar skickar jag den till denna nyare post i tanken att den lättare blir läst:
Förlåt att jag inte läst din blogg och sett din fråga [om källor, anm. 17/11]! Nu är tydligen den finska kyrkomötesdebatten över. Men följer inte ni i Finland debatten i Sverige (som typiskt nog aldrig blev någon debatt) efter årets Pride-festival, där nästan alla partier lovade att man ska få byta kön utan att sterilisera sej (d.v.s. bli kvinna utan total omskärelse och bli man utan att sluta föda barn, vilket ju nu kallas ”tvångssterilisering”). Snacka om att vilja äta kakan och ändå ha den kvar. Kristdemokraterna är förvirrade och Göran Hägglund lovade att ”titta på saken” istället för att rakt avvisa den som strunt. Moderaterna föll först in i den allmänna trallen men har enligt uppgift börjat tveka (tack och lov). Se även de ledande liberala organens svammel (nej, det är ingen rötmånadshistoria, Svenska kyrkans studieförbund vill ha ett tredje kön utan speciella kriterier som alla som varken vill vara kvinnor eller män får anteckna sej som):
http://www.dn.se/ledare/signerat/konsbyte-lat-pappa-fa-ratt-att-bli-mamma-1.1131770
http://www.expressen.se/ledare/forssberg/1.1827856/lat-mannen-foda-barn