De bästa lerkärlen är de söndriga…

Risto Santala skriver i sin bok Savesta astiaksi många viktiga ord om hur ett lerkärl blir till. Han gick själv ner till krukmakarens hus för att lära sig. Det stället, som jag ville citera hittar jag inte nu, kanske beror det på att boken är överatt två gånger, en snabböversättning under rubriken ”Ett lerkärl blir till” (som jag delvis stod för när jag arbetade i FMS under studietiden, merparten gjordes av vännen Gertrud Söderström), och en nyare översättning som jag tror har rubriken Lerkärlet eller något sådant.

Men Risto skriver såhär (samma tankar finner jag nog, men en speciell berättelse hittar jag alltså inte just nu):

Leran måste läggas åt sidan, där den liksom ”jämnar sig”. Där i vrån väntar den hoprullad på sin tur. Vanligen fäster en besökare i krukmakarens arbetsrum ingen uppmärksamhet vid dessa med säcktyg täckta lerklumpar. Och ändå är människans väg lik lerets väg. En av de centralaste läxorna i livet är avsidestagandets läxa. Då man följer lerans väg från Nasarets skrovliga bergssluttningar till det israeliska hemmets bord, märker man, hur många gånger leran måste vänta. Att vara satt åt sidan innebär inte att vara förkastad. Lerets värld har sina egna lagar som inte kan förbigås.”

– – –

En man såg en bild av en krukmakares rum. I hörnet fanns en ”skrothög” med sönderslagna krukor. Bilden plågade honom i åratal. Slutligen tog han kontakt med en själasörjare. Han identifierade sig med de sönderslagna kärlen och förstod, att det inte fanns mycket hopp för hans liv. Själasörjaren var en troende lekman, – som själv blev plågad av samma bild, tills han råkade delge mig sitt problem. Då fick jag berätta för denne man en stor befriande hemlighet: ”Av dessa sönderslagna lerkrukor görs de bästa kärlen.” Gud känner inte till några hopplösa fall.

Victor Smadja fann den gamla ägaren, som fick höra erbjudandet (det gällde en övergiven krukmakargård). ”Gårdsplanen blir också bättre av att bli städad. Ni får tio lire, tjugo—”. Handeln forskred. Men slutligen sade gamlingen leende: ”Unge man. Förr ger jag min hand ifrån mig än det där lerskrotet. Det är ju det bästa materialet.” Krukmakaren förstod värdet av sin lera.

Ju flere gånger leret har bränts och krossats, desto bättre blir det.”

Så långt Risto Santala.

Det kan hända att de korta citaten förefaller litet svåra att förstå. Men jag tror att den som behöver dessa ord nu, får Guds hälsning.

Det är den jag vill att Du skall få.

Henrik

P.S. Försök komma över boken. Den är läsvärd. Den bygger på texten i Jer. 18.


3 svar på ”De bästa lerkärlen är de söndriga…”

  1. Lerkärlet finns i fulltext på Internet. Hittas snabbast vid sökning på Santala Lerkärlet
    En upptäckt som gladde mig mycket

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *