I dagens Helsingin Sanomat finns en nyhet om kyrkan, som baserar sig på kyrkans fyraårsberättelse, Haastettu kirkko (ungefärligen ”den utmanade kyrkan”), som nyligen publicerats.
Av artikeln framgår, att kyrkotillhörigheten nu är 77,2 procent. Under 2000-talet har kyrkan förlorat 1 miljon i gudstjänstbesökare. Tillfällena, som kyrkan ordnar, är flera, deltagarna betydligt färre.
Denna fråga måste analyseras grundligt. Hand i hand med denna utveckling går en tilltagande liberalisering av kyrkan, av prästerskapet, vigselstopp för präster med en klassiskt kristen ämbetsteologi osv.
En sak, som borde undersökas, är, hur många som nu går i olika fria mässor och gudstjänster. Våra väckelserörelser, t.ex. Finska Evangeliföreningen (SLEF), Folkmissionen (SELK) och Finska Bibelinstitutet (SRO) ordnar tillsammans många tiotal olika gudstjänster i landet. Lutherstiftelsens gudstjänster torde i detta skede ordnas på ca 20 orter. Det skulle inte förvåna mig om antalet gudstjänstbesökare i olika gudstjänstgemenskaper skulle börja närma sig antalet i våra lokalförsamlingars ordinarie gudstjänster. Om man ännu tänker på tillfällen som de olika grenarna av den lestadianska väckelsen ordnar, som i praktiken är deltagarnas enda söndagssammankomst, blir det tiotals tusen personer ytterligare, varje söndag.
Nu är kyrkan nog i kris. Den politiska korrektheten som kyrkan eftersträvat, trenderna är ju i många fall helt identiska i samhället och i kyrkan i detta avseende, har burit frukt. Inte den frukt som kyrkan har önskat – tillströmning – utan dess motsats: massflykt.
Vad göra? Är det så att kyrkan inte säger något utöver det en sekulariserad samtid säger? Säkert inte, om man ser nyanserat på situationen.
Men kanske nog, om man ser till de stora linjerna, till trenderna.
Back to basics, är därför mitt råd.
Och ändå vågar jag påstå, finns det en stor hunger och en god respons för Guds Ord idag. Detta sagt i ljuset av det som otaliga resor runt om i hela landet visat mig. Det som jag sett är naturligtvis en droppe i havet, men det vittnar om att det finns människor som ber, som arbetar och som väntar på Herrens ingripande.
Nu behöver kyrkan alla som tror. Det är en oerhört olycklig och ödesdiger utveckling att kyrkan i praktiken ofta kommit att visa troende människor på dörren. De får inte söka prästtjänster, församlingarna får inte kalla vem de vill, kyrkans missionsorganisationer mister kyrkans (!) stöd och hamnar i stora svårigheter.
Jag skriver som jag skrivit: vattnet slutar inte rinna om stenar placeras i fåran, det söker sig nya vägar, det rinner förbi…
Det vill väl ingen?
Skulle det vara dags att se över agendan, besluten, att gå ner på knä inför kyrkans framtid. Flera decennier av denna typ har kyrkan knappast råd med.
Henrik
Tack för snabb respons på min önskan i kommentarsfältet till förra bloggposten! Och för själva det viktiga innehållet. Tyvärr kan nog ett land avkristnas om för många stenar lassas i ordets väg. Men visst, själva vattendraget sinar inte, själva ljuset slocknar inte, det bara flyttas någon annanstans.
Profetian om en hunger efter Herrens ord utan att man längre ska kunna finna det kan få kuslig aktualitet…
Varje kristen människa borde garanteras tillgång till en församling där hon/han har tillgång till Ordets rätta förkunnelse och sakramentens rätta förvaltande. Det är en livsnödvändighet och det finns ingen prutmån.
Inom folkkyrkan uppfylls inte det här och det missförhållandet har årtionden på nacken.
Nu är jag en del av en kristen församling med en egen herde. Församlingen är en del av Kyrkan. Ordet och sakramenten erbjuds oss söndag efter söndag.
Av kyrkkaffets kaffebröd brukar det bli över. Idag måste jag dela på det så att det skulle räcka. Förmodligen var vi fler deltagare än i mången folkkyrkobänk.
Man kan se på det ur både positiv och negativ synvinkel. Den negativa är bl.a. att det är sorgligt att folkkyrkans församlingsmedlemmar inte bryr sig om att delta i sin församlings mässor. Det positiva är att det finns människor som hungrar efter Ordets förkunnelse, som söker sig till församlingar där de får det enligt den Evangelisk Lutherska bekännelsen.
Tack alla för viktiga kommentarer! Vi återkommer!
Henrik
Broder Ola! Man behöver inte läsa annat än där står. Steken får ni gärna vända på och äta upp ;-). Det finns ingen kritik överhuvudtaget i mina ord mot Er, jag förstår helt. Den enda skillnaden kanske är att Du förmodligen (?)ser Er lösning som den enda rätta lösningen, jag ser det som en lösning bland några. Kyrkobildningar är för mig inte som att grunda en förening.
Så länge jag får, förkunnar jag evangelium, där fåren är, där vill jag vara.
Att vattnet söker sig nya fåror kan Du se din församling som ett exempel på, men kanske inte det enda. Orden är skrivna mot dem som genom hänvisningar till biskopsmötesredogörelser mm vill – som jag ser det – kväva andligt liv, kanske utan att fatta det. Och det jag sade om vattnet var att vi nu behöver alla som vill arbeta för kyrkans tro. Jag har inte sagt att alla måste finnas i samma kyrka, församling, gudstjänstgemenskap. Men jag håller fast vid att vi måste bevara för och kämpa för den tro som en gång för alla gavs åt de heliga.
Men låt oss inte sälla oss till kategorin ”våra bröders åklagare”, det är i princip ett dåligt gäng, som vi vet! Och det finns enligt min mening för mycket sådant bland goda bröder, där man alltid har något kritiskt att säga om dem som i praktiken tror mer eller mindre på samma sätt, på samme Frälsare, på samma Bibel och samma bekännelse.
Var mera upptagen (säger åt oss alla) av att predika Ordet, inklusive avslöja villoläror (utan ett nej blir evangeliet falskt: evangeliet kan inte bygga på ett nej, men inte heller utan ett nej!) än av att gå åt bröder, som har gjort andra val. Jag talar alltså inte om att förtiga falsk lära, inte heller om att man inte får – och bör! – avslöja bröder och systrar som handlar i strid med Guds Ord, men nog blir det alltför mycket av ”fel släckt, sa brandchefen” om man får kritik just för att man vill ta avstånd från otron..
Jag tror också att Du bäst är med om att bygga Guds rike om Du förkunnar lag och evangelium. Det är inte tron vi ska åt, utan otron. I oss själva också.
Fridshälsningar,
Henrik
Det skall inte förnekas att det finns någon enstaka församling ännu inom Borgå stift där Ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Men de platser då, där denna möjlighet inte finns? Sådana börjar det säkert vara fler av än den förra gruppen. Jag bor på en sådan ort där det inte fanns ett enda alternativ på rimligt avstånd på det egna modersmålet. Vad erbjuds då från väckelsehåll? Jo ett alternativ någon enstaka gång, eftermiddagstid för att inte konkurrera med den lokala församlingen. Vilket hyckleri. Det vittnar om bl.a. det att det saknas insikter om eller ovilja att inse vad församlingsgemenskap innebär.
Vad tycker du att borde göras? Är inte ett svar åtminstone, att arbeta där vi är ställda? Jag tror att vi har en ”mosaiksituation”, där olika färgade och olika stora bitar kanske bildar en enhet i Herrens händer. Det är inte lätt – för att inte säga omöjligt – att börja ”uppifrån” med att skapa ett system, som är heltäckande. Kanske innebär det bönegrupper på många orter, först, och samtal ”där de som fruktar Herren har samtalat med varandra” (Mal.3).
Inom en snar framtid kommer en websida att publiceras, där gudstjänstgemenskaper enligt olika koncept med dock enligt apostolisk ordning (talar t.ex. om axeln lågkyrklig-högkyrklig) kommer att presenteras – åtminstone tider, platser osv.
Jag måste erkänna min begränsning, vilket ju inte är någon nyhet för någon, att jag inte vet hur man ska handla. Jag tror åtminstone, tills Herren kanske ger mera vishet, att vi i första hand skall arbeta ”nerifrån”. Tids nog, om något föds som är av HERREN, finner olika grupper och gemenskaper, kyrkor och väckelserörelser osv varandra.
Jag tycker inte att vi ska öda för mycket energi på att kritisera andras lösningar, eller brist på lösningar – hellre söka vägar med dem som vill och har nöd.
Det var inte mycket. Förhoppningsvis något litet ändå.
Gud hjälpe oss! Må Han öppna dörrar, sådana, som ingen kan stänga!
Henrik
Jag håller med dig om att det är svårt. Eftersom du frågar mig vad jag tycker borde göras så vill jag gärna svara. Det är varje troendes rättighet/nödvändighet att ha en församling att tillhöra. Det är inte bra att behöva fara omkring som en nomad mellan olika församlingar i SvenskFinland för att finna en herde som har en ren förkunnelse och som utdelar nattvarden på rätt sätt. Nog vet du som präst att det inte är vad som avses med församlingsgemenskap. Var och en behöver sin egen herde.
Folkkyrkan har inget monopol på att förrätta högmässor eller uppehålla församlingar. Det finns ingen anledning att låta människor lida andlig svält bara för att man ”hotar” med repressalier från folkkyrkans biskopar. Folkkyrkan har kört ner sig och att hålla fast vid den bara för att det är ”fädernas kyrka(byggnad) är rent ut sagt groteskt. Man har nog tappat något väsentligt på vägen om man resonerar så. Ett resonemang jag alltså mött. Hela den här problematiken har gått i vågor under hela mitt vuxna liv vilket redan är en rätt lång tid. När jag fortfarande hör att vi skall kämpa och jobba på för att få skeppet på rätt köl så får jag lust att skrika av förtvivlan. Utan församling var jag under alltför många år och de försök att få hjälp bemöttes med tystnad eller avvärjningar. Inte ens bönehuset i Pargas som jag önskade få använda för att kunna ordna mässa stod tillgängligt. Så gör man i en missionsorganisation i vårt land. Hindrar människor från att få fira vanlig evangelisk luthersk gudstjänst.
Det är otroligt att så många präster som vill kalla sig lutherska är med om att försvara kvarhängandet i en folkkyrka som för länge sedan slutat bry sig om de som vill hålla fast vid den bekännelse som bl.a. du Henrik lovade följa när du prästvigdes.
Min övertygelse om att man skall fly folkkyrkan skulle förmodligen inte vara så stark om de som nu tror att de kan rädda den faktiskt skulle försökt göra något men det som de fortfarande håller på med är ett ändlöst pratande.
Min bön om en församling med EN herde och Ordet och sakramenten har blivit hörd. Herren har öppnat dörrar.
Otto Granlunds frågor är viktiga! Jag börjar med den senare.
Jag är inte alls övertygad om att det blir lättare att utöva sin tro inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland! Men jag är tjänare, Gud är HERRE, den som har ansvar. Jag tänker som i 2 Kung. 7:9 ”Men därefter sade de till varandra: ”Vi bete oss icke rätt. I dag kunna vi frambära ett glädjebudskap. Men om vi nu tiga och vänta till i morgon, när det bliver dager, så skall det tillräknas oss såsom missgärning. Välan då, låt oss gå och berätta detta i konungens hus.”
– Idag kan vi frambära ett glädjebudskap. Det är det vi skall göra, när och där vi kan. Jag kan idag tillsammans med goda bröder och systrar utöva min tro inom FELK. Och jag litar på att Gud ska leda oss framåt. Jag tror att vi har något slags ”mosaikskede”, där Herren, som jag ber, tror och hoppas, går fram på olika håll. Senast igår träffade jag en lutherska biskop från en annan kyrka, som var hårt pressad. Det går, allt kan man inte skriva om offentligt. Vi har gudstjänstgemenskaper (många tiotal, hemnätverk, fria lutherska församlingar, Lutherstiftelsens koinonior och olika grupper inom vår kyrka.
Den första frågan är egentligen besvarad. Men jag kan ju säga att jag bara kan handla enligt det ljus jag har fått. Jag tror inte på sololösningar, om inte någon har ett specifikt uppdrag från Herren, ”de som fruktar Herren har samtalat med varandra” (Mal 3) är nog en biblisk linje. Däremot finns det alltid sådana som är av annan mening. Man måste vänta på att bli ”viss i sitt sinne”, sen ska man handla.
Jag tror att andligt arbete ska bedrivas ”nerifrån”, som jag skrivit tidigare. Sedan när det blir stopp – i en eller annan mening – öppnar Herren nya dörrar. Jag tror alltså att nya församlingsbildningar är en lösning, men kanske inte den enda vägen nu.
Om Du kan höra (se) glimten i ögat, så skriver jag att det inte är säkert att det är jag som ska bli Finlands nye reformator… Men om Herren kallar mig, så vill jag be om nåd att lyda. Nu har jag händerna fulla av möjligheter, öppna dörrar.
Jag tror att vi ska arbeta, undervisa och förkunna. Guds folk känner igen Herdens röst. När den Rösten kallar, så ska vi lyda och handla. Men, som sagt, jag tror att det är mycket vi kan göra idag.
Jag kan varken säga att vi ska stanna eller att vi ska gå ut. Jag säger endast att ”idag kan vi frambära ett glädjebudskap” där vi är ställda. Det räcker nu!
Får vi inte be om att HERREN, som håller allt i sina händer, ger oss klartecken sedan när vi ska ta olika steg.
mvh
Henrik
Viktig diskussion. Visst har Henrik rätt i att vi idag kan komma med evangelium där vi är ställda. I folkkyrkan finns en del som vill lyssna. Ändå tror jag inte att folkkyrkan längre är en trygg växtplats för det himmelska utsädet. Där en präst idag kommer med glada nyheter, med evangelium, kommer en kollega i morgon med pseudoevangeliet. En bygger upp, en annan river ner det som den första har byggt. En herde rycker upp en giftig växt och kastar den åt sidan, en annan herde plockar upp den och räcker den till fåren. Nej, folkkyrkan erbjuder inte längre några sunda betesmarker. Det är inte längre fråga om lite surdeg (redan det är oacceptabelt i en kristen kyrka) utan massor. Och detta gäller inte bara det som sker i folkkyrkans regi utan även det som sker i grupperna, gemenskaperna och väckelserörelserna. Finns någon sann luthersk identitet alls kvar i dessa? Och skulle dessa olika rörelser i framtiden ”finna varandra”, skulle det då inte vara fråga om modern synkretism? Det finns ju ingen läromässig enhet ens inom rörelserna, än mindre då emellan. Det är svårt att kunna fröjda sig vid tanken på en sådan union. Däremot är det glädjande att ta del av åsikterna från LS -hållet i denna diskussion.
Hej på er!
Gillar diskussionen. Skriver bara ett snabbt svar.
En viktigt fråga som finns i våra sammanhang är följande:
När man på 1700-1800 talet skapade man en uppdelning av roller som folkkyrkan har (till dessa hör bland annat mässan, prästvigningen, ämbetet, kyrkorna som byggnader osv.) och som väckelserörelserna har (böneshus, möte, mission och evangelisering, lekmanna-aktivitet osv.).
Varför detta skedde orkar jag inte gå in på inte. Sedan kan jag också konstatera att ifall det finns sunda präster kan detta fungera på något plan. Men som vi alla erkänner och beklagar är läget nu sådant att sundheten saknas på många ställen. Detta har också bröderna och Maria påpekat många gånger.
Det som man då pendlar emellan är följande: 1) folkkyrkan med de den osunda teologin och flera olika verksamhetsmöjligheterna (till detta hör bland annat alla människor man möter i samtliga sammanhang och förättningar, utrymmen, löner och adminstration med mera) och andra sidan 2) Den bibelns budskap och de rätt tolkande lutherska bekännelseskrifterna som en norm för all tro, liv och lära.
Frågan som kvarstår är vad skall vi göra? Skall vi börja med litenhet och bygga församlingar (som har alltsammans börjande från rätt ämbete till mission och smågrupper och så förena båda sidorna av denna fördelning mellan kyrka och väckelserörelse) eller skall vi vara kvar och försöka hålla fast vid ”fädernas kyrka” med alla de verksamhetsmöjligheterna och förmåner som denna lösning erbjuder?
När man ser på läget finns det vissa få som gjort sitt val klart, men den absoluta majoriteten pendlar någonstans mellan dessa två. Detta är ett svårt dilemma, min lösning vet ni redan, det behöver jag inte skriva om. Men jag tänker att det är viktigt att ha detta perspektiv i tankarna när man talar om detta. Detta gäller speciellt dessa som blivit anförtrodda med herdeansvar för Guds församling.
Denna något förenklade bild som jag målat känner man igen på flera håll (bland annat alternativmässorna, bönehuset, smågrupperna och så vidare), alla försöker på något sätt hålla fast vid båda och de flesta har skapat åt sig själva en identitet av att pendla mellan dessa två.
Ser inte ner på någon av er eller ert förnuft, men jag tänker att denna dimension av en historisk verklighet kan vara ett värdefullt bidrag till den diskussion som ni för. Detta innebär självklart inte att rätt är alltid rätt och fel är alltid fel oberoende av situationen både när det gäller liv och lära. Jag vill inte rättfärdiga de som kompromisser som finns, men jag vill försöka förstå dem och så kanske öppna någons ögon för att se vägen framåt.
Hej!
Säger snabbt ännu att angående de lösningar som jag beskrivit med smågrupper eller bönehuset så kan de i sig vara okej. Men när de blir det ända och främsta verksamhetsformen och den lutherska mässan saknas, samt ämbetet och många andra saker är detta en lösning som inte kanske är den mest hållbara. Detta även om man skulle ännu vara med i FELK.
Det som jag upplever viktigast i denna situation är att vi inte har en förmyndarattityd mot varann. Om vi tror att något är Guds vilja för alla, så ska vi i tro överlämna frågan åt Gud och be Honom övertyga och visa.
Också jag känner irritation inför sådant som jag tycker att är ”politisk korrekthet” eller ”krypande” för att inte behöva betala ”räkningen” i offentligheten. Men jag tror inte att jag vinner ngn broder eller syster genom att påstå att jag vet hur det ska skötas. För jag vet inte.
Jag tror att jag vet vad Bibeln säger, jag behöver påminnas och förmanas – det är 100% legitimt – men samtidigt kvarstår kampen med frågan om vad Gud vill här och nu – inte så att Guds vilja är ngt annat än vad Ordet säger, utan så att Ordet ska tillämpas och vi skall finna Guds väg just för oss.
När många av ”fåren” (Kristi) är i FELK i olika sammanhang, så hoppas jag att de har herdar och lärare som ger dem föda.
Samtidigt säger jag – nyss hemkommen från en resa i Uleåborg – att situationen förändras hela tiden. Vi har säkert 100 olika gudstjänstgemenskaper och mässor varje vecka. Jag har siffror på att man räknar med att ca 200 000 personer är ”gammaltroende”. Jag vet inte vad det bygger på, men uppgifter har jag inte ”från vårt läger” utan snarare från ”det andra lägret”. Det betyder att en mycket stor del av det aktiva kyrkfolket är väckelsekristna. De olika lösningarna börjar gestalta sig. Låt oss inte nu ”tjata på varann” eller fastna i diskussioner ”hur elden ska släckas”, låt oss hellre sprida evangeliet om Kristus i trohet mot Guds Ord.
För klarhetens skull säger jag, att skrev detta ganska spontant ”med anledning av diskussionerna här och i andra sammanhang”, och att var och en får pröva det jag skriver och ”ta åt sig” det som Herren påminner dem om, allt från ingenting till något litet, eller något litet mera.
Guds välsignelse till alla som vill verka för Kristi sak. ”Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”.
Henrik
God söndagsmorgon!
Bästa Henrik. Jag ser inget, i något inlägg ovan som skulle te sig som något förmyndaraktigt. Däremot tycker jag att du i din senaste kommentar säger sådant som är i samklang med övriga inlägg men så tonar du ner i följande mening.
Dom här två meningarna som finns i ditt inlägg ovan tycker jag inte om:
”Men jag tror inte att jag vinner ngn broder eller syster genom att påstå att jag vet hur det ska skötas. För jag vet inte.”
Följande vet vi bl.a.: Bibeln säger att det skall predikas och vad som skall predikas, vem som skall predika, hur nattvarden skall firas, med vem man kan fira den. Bibeln varnar för villolärare och sådana finns det gott om idag.
Medvetenheten om vad som skall vara riktgivande och vad vi skall se upp för, för att inte råka i klorna på dom som predikar falskt är oroväckande liten. Det värsta är när man möter på likgiltighet inför de här frågorna. Många människor med andliga intressen handlar som deras ledare gör. Borde inte de som skall vara andliga ledare öppna ögonen på dom som lyssnar för att de skall veta när ulven klätt sig i fårakläder?
Det du säger i de ovanciterade meningarna har jag mött tidigare. Det som brukar tilläggas är att man i första hand skall förkunna evangeliet. Det vill jag inte säga emot men jag kan inte godta det som en ursäkt för att man inte skulle behöva skrida till konkreta åtgärder på orter där människorna inte har tillgång till en gudstjänst med Ordet och sakramenten hanterade enligt biblisk förordning. Det är som om man skulle mena att man genom att säga att vi i första hand är satta att förkunna evangeliet kan blunda för att annat håller på att rasa.
Hur jag än letat och letat så har jag inte funnit något försvar för att vi inte skall bry oss om att det smyger sig in litet falskhet här och där. Att vi inte kraftig skall ta avstånd från det falska, att det inte spelar någon roll om vi har samarbete litet hitåt eller ditåt och att det räcker med en bönehuspredikan en gång i månaden på vissa orter. Jag har inte heller funnit något ställe som skulle överbevisa mig om att jag inte borde tillhöra en kristen församling där vissa kriterier är uppfyllda.
Hur det ser ut i landet på det andliga planet om några årtionden vet vi inte. Men med den här farten och åt det hållet som det ser ut att gå så finns det knappast många kvar som ens tänker på att Bibeln ger klara riktlinjer om vad vi bör vara eniga om innan vi samlas kring ett gemensamt nattvardsbord. Kanske det inte är någons fel att den okunskapen sprider sig?
Tänk om ni präster skulle fråga er om det finns risk för att någon går förlorad om ni inte aktivt ser till att hjordarna har goda ledare och ett rätt Guds Ord att lyssna till. Istället för att säga :”Men jag tror inte att jag vinner ngn broder eller syster genom att påstå att jag vet hur det ska skötas. ”
För tydlighetens skull: jag menar inte att alla imorgon borde rusa till pastorskansliet för att skriva ut sig ur folkkyrkan. Jag menar att vi alla, med gemensamma krafter, under bön om ledning, borde ha så mycket omsorg om varandras eviga väl att vi är beredda att göra i princip vad som helst för att alla skall få tillgång till en biblisk församlingsgemenskap. En sådan utgör ramen för allt det övriga.
Vi kan visst säga att vi vet hur vissa saker skall skötas. Det råder inget tvivel om hur Gud vill ha det gällande hur, var och när Ordet skall förkunnas, av vem och hur nattvarden skall firas. Där kriterierna inte uppfylls där måste misshälligheterna rättas till. Om majoriteten reagerar med missnöje så må den göra det.
Som lekman har jag haft stor nytta av Jan Bygstads bok ”Den kristna församlingen”. En bok vars tema är högaktuellt. Den är skriven på ett lättillgängligt språk och läsvärd av precis varenda en som vill bekänna sig till evangelisk luthersk tro och lära.
En välsignad söndag tillönskas var och en.
Ovan skriver jag så här:
”Borde inte de som skall vara andliga ledare öppna ögonen på dom som lyssnar för att de skall veta när ulven klätt sig i fårakläder?”
Ett tillägg: Borde inte dom andliga ledarna också undervisa sina lyssnare om att vara observanta på vad som sällan eller aldrig sägs från predikstolen.
Hej, jag vet inte om det är ngn idé att upprepa det jag tidigare skrivit. Det kan lätt uppfattas fel.
Maria: det du skriver om vet jag, men jag vet ändå inte hur man ska börja ordna bibliska mässor på alla orter. Du må se sen tycka illa om det att jag säger så, eller inte. Jag tror faktiskt att detta är i Guds hand, vilket inte betyder att vi inte ska göra ngt. Kanske Herren visar åt oss alla vad just vi ska göra?
Du lägger ord och tankar i min mun, bäste Ola. Jag skrev endast att var och en ska pröva sig själv och ta åt sig det man finner angeläget, ingenting, ngt litet eller litet mera.
Att jag inte vill att man ska förkunna ALLT Guds Ord – tvivlar du verkligen på det? – är nästan litet sårande.
De som vet, de som har tid och krafter, får gärna för mitt vidkommande också handla. Jag gör det också, och allt kan jag inte skriva om så här, men jag vill inte opponera mig eller tillrättavisa andra, får jag är mycket långt av samma mening, men här finns en ton som jag finner litet förebrående, vilket jag inte alltid är så glad över. En besvikelse uttrycks ofta, jag borde göra annat än jag gör – vilket för all del inte alls tvivlar på – men min agenda tar jag inte av ngn annan än Herren.
Jag har under ett helt liv som präst i FELK, nu i början av november är det 40 år sedan, och jag har fått/varit tvungen att hela tiden leva i ett spänningsfält med kyrkoledningen. Jag har inte ändrat åsikt på alla dessa år, jag tror att jag hade gott utgångsläge – hade fått sitta vid ”Gamaliels fötter”. Men säkert är att fel begåtts och felbedömningar, jag har inte någonsin tänkt att allt varit bra, tvärtom!!
När Studentmissionen hade grundats var jag emot! Min vän Stiga Fernström argumenterade för, men först efter en tid fattade jag att det inte var värt att slåss när man var oense om de stora frågorna.
Kanske är det så nu också, att jag är litet ”efterbliven”.
Men jag tycker att vi håller ihop, jag vill stöda alla som i tro på Guds Ord vill verka för Kristi sak. Och så accepterar jag att vi kan ha litet olika uppgifter. Än så länge försöker jag sköta min tjänst som generalsekreterare för Teologiska institutet i Finland. Men från början av juni får jag – om Gud så vill och jag får leva – kanske mera tid och nya uppdrag…
Gud välsigne Er alla!
Henrik
När jag skrivit har jag i tankarna haft präster i allmänhet. Inte dig, Henrik särskilt. Har jag tänkt på några särskilt så har det varit de som kritiserar sina prästbröder som tycker att de för sitt samvetes skulle inte kan gå med på vad som helst inom folkkyrkan trots att de tjänstgör där. Undrar hur situationen skulle vara om alla som tycker som de som agerar åtminstone skulle ge sitt understöd.
Hej Ola! Blev inte sårad, och känner mig inte träffad. Men jag vill alltid vara öppen för Herrens tilltal. Skrev endast att OM du menar att jag förespråkar att allt Guds Ord inte ska förkunnas, så är det nästan sårande.
Men alla kan drabbas. Varje diskussion vi har kring detta ämne slutar såhär. Jag är ännu inte övertygad – kanske blir jag det – att det finns bättre koncept än att förkunna Ordet, be om Guds nåd och hjälp, och frimodigt fortsätta både med ja och nej. Vad jag kan göra efter pensioneringen återstår att se.
Man kan inte bygga en kyrka på ett nej.
Men man kan inte heller bygga en kyrka utan ett nej. Det finns sannerligen mycket som bedrövar och bedövar nu inom kyrkan. Men det är viktigt att alltid drivas av ett positivt evangelium (inte i psykologisk mening, utan i teologisk), att ha en tes, inte en antites som grund. Att tesen föder en antites är ju också klart, men det som är vårt uppdrag ”medan vi går omkring” (missionsbefallningens inledningsparticip) är att ”lärjungagöra” (missionsbefallningens enda imperativ) alla folk, genom att döpa och lära dem att hålla (bevara) allt som Herren Jesus har befallt apostlarna.
Det är detta som är det överskuggande. Hur detta ska ske är alltid en prövning och en kamp, som ska ske på Guds Ords grund i bön om den Helige Andes ledning.
Henrik
Ännu: jag menar att det är helt klart att vår kyrka inte kommer att kunna fortsätta så här. Antingen blir det rum i kyrkan, eller så spricker den – åtminstone så att allt större grupper av troende börjar samlas till egna gudstjänster och mässor. Detta sker ju redan.
När det i praktiken blir omöjligt att hitta mässor ”enligt apostolisk ordning”, när församlingens präster lever i öppen konflikt med Guds Ord (vilket sker redan, men inte i stor skala), när framför allt det evangelium som predikas inte är det kristna evangeliet, då kommer kyrkfolket inte att finna sig i det.
Utvecklingen i andra kyrkor har gått så. De breda folkkyrkorna har rasat, och sen har en förnyelse skett utanför eller innanför kyrkoruinerna.
Låt oss be om Guds förbarmande, att evangeliet ännu får möta människor i vår tid!
Henrik
Jag skrattade gott åt följande som du, Henrik skrev: ”Varje diskussion vi har kring detta ämne slutar såhär.”
Det här är ju bara början! På det stora hela kan vi väl säga att vi är överens om att folkkyrkan står på fallrepet. Att vi inte kan sitta och rulla tummarna och vänta på bättre tider är vi förmodligen också överens om. Vi människor behöver församlingen med Ordet och sakramenten varje vecka kanske vi också kan skriva under. Jag hör eventuellt till dom som funderat färdigt och vandrat vidare. Jag försöker faktiskt ge mig till tåls och ha förståelse för att andra har en annan takt :). Det är inte lätt. Det som jag ändå alldeles innerligt önskar är att alla ni som har någon form av ”makt” och inflytande på hjorden skulle bli ännu tydligare i er undervisning gällande sådant som har att göra med vikten av att vi är vaksamma mot villolärorna som smyger sig på från alla håll. Samt att ni så offentligt det bara går skulle visa ert stöd mot de präster som är redo att något aktivare bedriva kampen mot avfallet inom den kyrka som många av er ännu tjänstgör inom. Från en som inte alls har någon ”makt” skulle det betyda oerhört mycket att se att det finns fler än vad man kanske tror som fortfarande sätter Bibel och bekännelse före biskopar och stiftsledningar. Det skulle inte kännas så ensamt.
Det tog ett tag att läsa genom den här diskussionen – observerade först nu att den pågått. Ja, vad ska man säga? Själv har jag ju lämnat kyrkan för många år sedan – detta därför att jag fick marschorder, och jag är likt Maria glad och tacksam över den församling jag nu genom Guds nåd får vara medlem i.
Jag kan dock instämma i mycket av det Henrik skriver, detta för att jag kan känna igen hans önskan att dela ut andlig mat till alla dem, som fortfarande finns kvar under ”kyrk-taket”. Det var vad som höll mig själv kvar i kyrkan i tio år efter att jag helst av allt skulle ha velat gå nån annanstans…
En sak vill jag dock i all ödmjukhet ifrågasätta, nämligen det du skriver att kyrkfolket inte kommer att finna sig i rådande utveckling i längden. Alla kommer inte att göra det, men nog en alltför stor del. Folk vänjer sig! Om avfallet kommer med tillräckligt små steg vänjer sig folk vartefter, blir avtrubbade, ser inte längre vad som händer!
Just därför kan jag gå med på att det behövs profetröster inom kyrkan, tjänare som fungerar som väckarklockor, som inte är med i den allmänna glidningen, som delar ut verktyg åt kyrkfolket så att de har något att använda när det ska pröva det som sägs och görs. Vi har ju, som sades här ovan, den situationen att ena söndagen predikas det omvändelse, nästa avfall…
Förutsatt att de lyder Gud mer än människor, och inte låter sig styras av en lojalitet mot något som inte längre finns, har sådana människor fortfarande en uppgift inom kyrkan, precis som GT:s profeter hade en uppgift mitt i det avfälliga Israel.
Jag ser en skillnad mellan att arbeta inom kyrkan, och att arbeta åt kyrkan.
Så länge man inte ger sitt medgivande till det som går fel, varken genom att tiga eller genom att samtycka, är man på ljusets sida – och det gäller var man än är med, och i vilket sammanhang man än arbetar.
Henrik Du och jag har anledning till eftertanke här. Otto och Sebastian har växt upp i det som idag heter Petrus. Vi som har tjänat länge här kan inte visa på någon hållbar kontinuitet i detta sammanhang för dem.
Hej, tack för kommentarer! Ingmar skriver väl, som vanligt!
Vad jag har försökt säga, och som alltid väcker en viss opposition, är följande:
1. Vi skall vara mycket upptagna och engagerade av att förkunna evangelium, så att människor kommer till tro – där vi kan, med Guds nåd och hjälp!
2. Vi kan lätt bli så upptagna att fundera på hur allt borde vara att vi inte ser de möjligheter vi har.
3. Jag har försökt skriva, att jag välsignar och gläder mig över alla de lösningar som går ut på att Guds Ord får förkunnas. Jag tror att vi har ett ”mosaikskede” nu, skrev jag, där Herren – om jag ser rätt, eller ens delvis rätt – går fram på flera fronter. Hans är verket, Han håller i trådarna! Jag har kämpat för att få med bl.a Lutherstiftelsen och laestadianska grupper (på svenskt håll har vi ju hållit ihop redan) ; det har varit svårt att få kristna samlade vid samma bord…
4. Men detta räcker synbarligen inte för alla. Det är fel med många koncept, säger många (om jag förstår dem rätt), men de säger ganska litet KONKRET i övrigt. Hur ska jag använda min dag? Vad ska jag göra idag, i morgon och övermorgon för att befrämja Guds sak?
5. Instämmer med Halvar – min gode broder – och ser hans nöd och vånda. Tröttna inte i Petrus! Vi har nog mycket gemensamt, kanske dock också några olika betoningar. Jag ”gör anspråk på” att ”kyrkan” är de döpta, som tror och bekänner att Jesus Kristus är deras Frälsare och Herre”.
Om man i kyrkan säger ni som har en annan syn, ni ska gå ut och bilda en annan kyrka, så frågar jag: sedan när har det börjat gälla? Borde alltså NI, som har infört en annan syn på ämbete och äktenskap ha gått ut och bildat en annan kyrka.
När man säger: ”vi får tro att den Helige Ande har lett kyrkomötets beslut när man beslöt att öppna prästämbetet för kvinnor”, då frågar jag: ledde den Helige Ande kyrkan första gången? Andra gången? Tredje gången? Eller fjärde gången?
Den Helige Ande har börjat leda kyrkan först när Hans åsikter stämde överens med mina, tycks många tänka utan att formulera det så.
Det primära målet för mig är att människor kommer till tro och bevaras i Kristus. Det primära medlet för det är förkunnelsen av Guds Ord, bön och arbete. Allt Guds Ord. Till denna fråga hör också frågan om ”de heligas samfund”, om en predikstol där man får lyssna till Guds Ord och fira Herrens Heliga Nattvard, en gemenskap där man kan växa som kristen. För mig har detta en mycket praktisk innebörd till en början åtminstone. Det är mindre viktigt för mig var det sker. I nödtider kan också en bibelkrets, en bönegrupper vara ”överlevnadssammanhang”, men någon lösning på sikt är det ju inte.
Kanske vi ser olika på hur detta erbjuds idag rent konkret.
Vi kommer att komma ut med uppgifter om ett nätverk, ett brokigt sådant i viss mån, men dock i ”apostolisk anda”. Mera därom under kommande veckor. Men nätverket är bara ett stöd, det är ingen församling, eller ens förening.
Så nu har vi en diskussion, som gärna får fortsätta, men jag hoppas att vi inte fastnar i att sätta seriösa försök mot varandra. Det primära är inte – för mig alltså – att bilda en kyrkoorganisation, även om jag skulle vilja att vår kyrka, eller den kyrka jag ska tillhöra, skulle stå för Guds Ord i vått och torrt. Det primära är att varje människa får höra om Jesus, växa i tron och bli en missionär. Många hinner dö innan vi är klara med våra diskussioner. Sannolikt också en del av oss (hoppas inte!).
Därför ska vi alla verka ”medan dagen varar” enligt den syn Herren ger oss. Vi samtalar och söker vägar och öppningar dag för dag.
Jag tror att situationen är en ”tidsinställd bomb” – jag hörde nyligen om att inte ens en som samarbetar, blev uppförd på listan till en tjänst (gäller ett finskt stift).
Alldeles nyligen sade en i vår arbetsgrupp för nätverket att han inte längre vet om man skall eftersträva ”rum i kyrkan”.
Alltså: Halvar och alla andra! Vad ska vi konkret göra nu? Inte så mycket ”borde”, utan vilka konkreta åtgärder skulle leda till det som Ni skriver om?
Verka tills natten kommer!
Henrik
En kommentar till Henriks punkt 2: det är helt i sin ordning att Guds barn funderar över hur det borde vara, d.v.s. vad som är deras Herres vilja.
…och till p. 4. Jag är inte 100 % säker på vem detta är riktat till, men jag antar att det är de som inte ser någon framtid i FELK som är målgruppen. Är det så så vill jag gärna säga hur jag själv ser på det konkreta och hur man skall använda den tid man har.
Detta är inget problem, vågar jag påstå, för dem som lämnat kyrkan av konfessionella skäl. Det finns ett ord som ofta kommer i mina tankar: skörden är mycken, men arbetarna är få. Det finns kristna i Finland idag som önskar en biblisk församlingsgemenskap med alla rättigheter och god ordning. Men de som egentligen borde ställa sig till förfogande för uppgifter i dessa sammanhang velar. De suckar och diskuterar, diskuterar och diskuterar. Istället får andra, icke- eller dåligt utbildade, nästan jobba ändan av sig med saker som andra egentligen borde utföra, personer som har både lämplig utbildning och erfarenhet. De som nu årtionde efter årtionde diskuterar och mår dåligt över sin självförvållade babyloniska fångenskap kunde istället glädjas och med gott samvete arbeta i en lycklig församlingsgemenskap. Det finns arbete i evangeliets tjänst. I bibliska församlingar behöver man inte fundera på hur man skall fördriva tiden. Det sköter ett hungrande kyrkfolk om.
Låt oss inte summariskt bekräfta det befintliga Petrus. Vi ska inte resignerat säga: efter oss syndafloden – utan se ansvar för kontinuitet ifall vi själva får leva och världen står.
Med anledning av den fråga Henrik, som slutar din kommentar till mig da capo vad jag skrev på din FB vägg i september 2011. ”Kristna har inte församlingar att vara i. Våra bästa prästkandidater blir inte vigda. – Vad fattas ifråga om konkretion? Det första påståendet är det viktiga. Vi är väl lutheraner, som inte fokuserar på den enskildes andliga akt i det privata utan på att frälsningens nåd enligt löftet förmedlas genom rent Ord och rätt förvaltade Sakrament.”
Låt oss mera vara upptagna av vad Gud redan sagt än av att svärmiskt, mystiskt och spekulativt fundera på vad Han ska visa oss.
Hej alla!
Har jobbat med en föreläsning, som jag strax ska hålla, så jag har inte hunnit skriva just nu.
Har nog noterat mera, och ibland också mindre konkreta problem som borde lösas, om detta har jag också försökt skriva om i några årtionden.
Men vad ska vi konkret nu göra, det är min fråga.
Några små steg vet jag. Jag är nu engagerad i att få ett nätverk av bekännande lutherska kristna, med en websida där uppgifter om gudstjänster mm kommer att finnas. Det är ett litet steg, men i alla fall ett ganska konkret steg.
Jag vet att andra grupper också samlas. Jag vet att många tycker att det inte är någon idé att be om rum inom vår kyrka. Kanske den dag kommer när de ansvariga i kyrkan sörjer över dem som tagit steg vidare, antingen helt ut i andra lösningar, eller nya lösningar inom kyrkan.
Andra får gärna ha andra tankar och jag är glad över att här diskuterats så öppet om mycket. Kanske vi också ska fråga oss inte bara vad andra ska göra, utan vad vi, just vi, ska göra härnäst? Har ibland en känsla av att man väntar på varann på något sätt.
OM någon av er brister i vishet så må han utbedja sig sådan från Gud. Det åste jag åtminstone göra.
Henrik
Hej Otto och andra med!
Tack för dina ord, som ag ska ta till prövning- jag tror inte att jag behöver pröva om de är konkreta råd, inte heller om de är kristliga och rätta, men frågan för mig är om det nu är mitt ”program”. Jag kan kanske vara med.
I samma situation har vi varit när jag höll skriftskola med Dig i tiden. Också då fanns det samma synpunkter på vad jag borde göra. Säkert är att jag försummat många av Herrens tillfällen, tyvärr har jag inte alltid fattat det då när det begav sig, utan först senare, om ens då.
Om jag nu börjar med det du skriver, kan jag inte sköta de uppgifter jag nu har. Och det finns också andra viktiga vägar, tror jag.
Jag läste på seurakuntalainen.fi att Juhana Pohjola meddelar att Lutherstiftelsen har åtta svenska pastorer (visste inte att de nu är åtta? eller missförstod jag?). I alla fall berättade han att Lutherstiftelsen ska grunda ett eget stift under år 2013. Till det ska Lutherstiftelsens koinonior och ev. andra intresserade få ansluta sig. Jag får säkert höra mera och uppmanar alla intresserade att läsa intervjun och vid behov be om mera information.
Är inte det ett koncept att satsa på för dem som vill?
I alla fall är vi nu i en bekymmersam situation. Såhär kan det inte fortsätta och det är inte beroende av vilken ståndpunkt jag tar eller inte tar. Det här leder till att flera söker ordination utanför kyrkans officiella cirklar (sådant som vi på olika håll ser nu). Vägarna blir flera, inte bara Lutherstiftelsen, inte bara Ingermanländska kyrkan, inte bara Obare och Kenya osv.
Jag tror faktiskt – det har jag ju skrivit i samma tråd – att det inte är så farligt om det finns en ”mosaik” med levande celler och strukturellt och principiellt olika lösningar. ”Herren känner de sina”.
Frågan kvarstår: vad ska vi göra? Vi har ett svar, och kanske några till.
Och vi söker Guds vilja och önskar varann Guds välsignelse.
Henrik
Hej, bara en rättelse, som byggde på en otydlig sats i intervjun med Lutherstiftelsens dekan Juhana Pohjola.
Det är två pastorer som vigts för tjänstgöring bland svenskspråkiga, en i Åbo och en i Jakobstadsregionen.
Satsen löd: ”LS on aloittanut ruotsinkielisen työn ja sille on vihitty kahdeksan pappia”. Från LS’ sida kommenterar man: niin ”se” jolle ne papit on vihitty on Luther-säätiö, ei ”ruotsinkielinen työ”.
Alltså: LS har börjat med arbete bland svenskspråkiga och för det har vigts 8 präster, eller – när sanningen blivit klar – ”för eller till den, dvs Lutherstiftelsen, har 8 präster vigts” (Sebastian i Åbo och Patrick i J-stadsregionen)
Så nu vet vi det.
Henrik
Hej, jag tror att det mesta är sagt för denna rond. Jag förstår att frågorna år seriösa och inte polemiskt menade.
MEd ”mosaik” menar jag, att som jag ser det kan det vara Guds vilja att det finns alternativa lösningar. Där fåren är ska också herdar vara, samtidigt som herdarna ska leda fåren rätt. Om en stor del av ”väckelserörelsefolket” (dåligt och otydligt ord) är kvar i den lutherska kyrkan så behövs herdar där. Det har jag under de senaste åren fått mycket stark bekräftelse på.
Jag har också kunnat säga vad jag vill, även om det kostat.
Du skriver några konkreta råd, men de är nog ändå ganska vaga – fatta mig inte fel och tag inte illa upp. Men med fem personer är det nog ganska svårt att kalla en pastor och börja hyra utrymmen, inte ens med 10 är det särskilt lätt.
Men min stora fråga gäller det att ”det som är fött av kött är kött”, också om det skulle vara fromt kött. Det blir ”gjord, men inte född” och en församling måste födas.
Det finns enligt min mening nu lösningar för litet olika övertygelser – och de kan byggas på. Lutherstiftelsen är ju ett exempel för den som vill verka helt utanför den församlingsgemenskap som finns. Sen finns det ju en mängd mellanformer.
Bibel- och bönegrupper ersätter inte en församling, men det kan väl utgöra en del av det grundarbete som behövs.
Vår kyrka har tidvis upplevt mycket torra tider, bedrövligheter med konventikelplakat och annat – sen har väckelser igen kommit och stora skaror av människor har kommit till tro inom den kyrka som många inte alls tror på längre. Jag vågar inte säga ngt om prognoser; mänskligt sett ser det ju inte lätt ut för oss som har ”den gamla synen” på ämbete, på äktenskap, för att inte säga på Bibel och bekännelse.
Jag tror att jag nu vill ställa Dig en fråga, bäste Otto. Har du ett meningsfullt och kristligt alternativ där Du kan och får verka? Kan du där också få din utkomst ordnad (antingen som avlönad pastor eller som ”tältmakarpastor” till en början?
Jag har nu en meningsfull ministry, som jag vill försöka vara trogen. Hur det blir i framtiden vet jag inte. Jag är försiktig med att gå ut, för kyrkor bildar man inte varje dag, som föreningar. Jag mäter heller inte ut kyrkan på ett ”principiellt plan”, utan mycket lokalt, kring Ordet och sakramenten. Det är som ett hus, som delvis rasat och förfallit, men vars någon del är bebodd. Ett sådant har jag sett i Italien nära gränsen till Schweiz (Lago di Como) och kom då att tänka på kyrkan.
Samma synpunkter har framförts tidigare, att vi präster, som har en klassisk kristen syn (svårt att finna lämpliga termer) skulle ha gått ut och bildat egna församlingar. Men jag tänker konkret på den tid av nåd jag fick vara i Markus församling, på Björkebo, på Alfakurser, på mässor och gudstjänster, allt detta skulle jag ha varit utan – och vilket skulle ha varit alternativet??
Om Herren kallar Dig till något bestämt, så följ Honom.
Jag är ju inte glad över att det är som det är i kyrkan. Jag är inte glad över att alla kaplanstjänster och kyrkoherdetjänster, biskopsämbeten mm är stängda för oss.
Men jag älskar vår kyrka, läs: vår kyrkas bekännelse, ej dess praxis, dess kyrkfolk, ej dess policy idag. Jag ser stora möjligheter, som blir mindre, men som finns.
Vägarna kan nu gå åt två håll (i princip): antingen sker något med kyrkan och dess styre, kanske genom att ekonomin kraschar, eller att massflykten fortsätter, så att Gud får föda en ny nöd i allas hjärtan, eller så kommer allt flera av de aktiva i församlingarna, en stor del av den gudstjänstfirande församlingen, att söka andra predikstolar – på sikt alltså. Denna fråga möter man hela tiden nu.
Jag sätter mitt hopp till Herren och litar på att Han håller i allt, att Han har makt att förvandla mig så jag förstår Hans vilja och kanske andra med.
När Petrus intresserade sig för hur Gud skulle leda Johannes, och frågade: hur blir det då med denne?, svarade Jesus: om jag vill att han…. vad kommer det dig vid, följ Du mig! (Joh. 21:21,22)
Det tror jag inte ska uppfattas som ”avsnäsning”. Herren kan ha olika planer för olika lärjungar och det är troheten till Herren som är det viktiga.
På Guds vägar finns också välsignelsen!
Henrik
Tack Ola. Si du, allt är möjligt i Österbotten, nästan åtminstone, här i Södra Finland är det nog litet trögare.
Jag tror att en person, som brinner för visionen lokalt kan räcka, eller två.
Välsignad helg! Den stora skaran … är vi med där? Får vi med någon?
Henrik
Hej, jag tror jag har sagt mitt nu.
Med ”vaga” menar jag inte ngt förklenande, bara att t.ex. 2 och 3 är ganska avlägsna, och odifferentierade. Men det är inte min poäng.
Jag tror att församlingsbildning föds, kanske snarast så att nöden föds, att större enheter (som till en början varit små) delar på sig och får allt mera lokal förankring osv.
Men synpunkter som funnits menar jag, skriver nu en sista gång, vill inte att detta ska bli käbbel eller polemik: under alla de år som jag stannat i kyrkan, trots att goda vänner och bröder ansett att jag borde gå ut, har jag fått predika för massor av människor, fått se hur Gud välsignat arbetet mm. Det bekräftar för mig att min plats har varit inne.
Det som jag däremot ser som en stor angelägenhet är att Ni unga får plats (i Guds rikes arbete) som är meningsfull och bra, och också att NI kan leva, bilda familj mm.
Men du säger att Du har alternativ. Bra! Gå in i det, om Du finner det vara i enlighet med Guds vilja. Alternativ kan ju också vara ”både och”, dvs de kan beakta vad som finns och inte finns.
Så hoppas jag att Gud leder alla och att Du får ägna Ditt liv åt att predika evangeliet och leva av det och för det!
Herren med oss alla!
Henrik
P.S. En grupp samlas ju snart uppe – du vet var – och där kommer säkert allt detta att behandlas. Jag tror tyvärr att jag inte hinner vara med. Men många goda bröder är med.
Efter att ha tagit del av det som sagts i den här diskussionen konstaterar jag att alla är överens om att det finska folket behöver få höra Guds Ord förkunnas. Punkt.
På vissa håll i landet finns det folkkyrkoförsamlingar med herdar som håller sig till Bibel och bekännelse. De församlingarna kan skatta sig lyckliga. Särskilt om deras pastor också aktivt gör enligt Herrens vilja och inte enligt stiftsledningens de gånger den väljer att modernisera hur det står i Skriften för att det bättre skall passa nutidsmänniskan. Särskilt också om han upplyser sin hjord om vilka falskheter som prånglas ut från nämnda ledning.
Vi kommer ändå inte ifrån att det också finns människor som inte överhuvudtaget kan ta del i sin lokala församlings verksamheter för att de ständigt skulle stå i något slags kompromissförhållande. Skall det vara så? Nej!
Om det finns människor utan församling, utan Ordet och utan Sakramenten skall vi då uppmana dom att åka omkring til olika ställen där det är bättre? Som en nödlösning kanske, men det skall inte vara den sista utvägen. Man behöver inte vara många för att ordna mässor, precis som Otto säger här ovan. Det finns en och annan pensionerad präst som kunde ställa upp i församlingsgemenskaper. Man behöver inte tillhöra någon annan kyrka än Kristi Kyrka men man behöver en kristen församlingsgemenskap.
Tyvärr så är jag rätt övertygad om att det kompakta motståndet jag möter på gällande huruvida man skall tiga eller protestera mot avfallet i folkkyrkan också handlar om pengar samt rädslan för att fysiska dörrar skall stängas till kyrkobyggnaderna. Det är viktigare än människors rätt till en rätt församlingsgemenskap med Ordets rätta förkunnelse och sakramentens rätta förvaltande. Vi kommer aldrig här på jorden att få en sådan församling eller kyrka där det aldrig skulle förekomma oenighet. Skall vi därför låta bli att ens försöka få till stånd något på orter där människor lider andlig nöd? Nej!
Den lokala församlingen, folkkyrkans biskop och dess stiftsledning må larma hur mycket de vill men deras ord väger inget jämfört med vad Gud säger. Om jag saknar en församling med en herde att ha förtroende för, en som om söndagarna förkunnar sin Uppdragsgivares budskap, som ger mig av Herrens Heliga Nattvard då skall väl ingen rynka på näsan om jag försöker få en sådan.
De som motarbetar sådant, kritiserar och som tiger, jag har många gånger frågat mig vems ärenden de egentligen går.
Gruppen som Henrik nämner ovan, bestående av goda bröder, är förmodligen den grupp som samlades redan för åtminstone ca tio år sedan. Fortfarande funderar man på vad som borde göras. HALLÅ!!
”det skall inte vara den sista utvägen” borde vara ”det skall inte vara den slutliga lösningen”.
Det var det dummaste jag läst i denna diskussion, det som Fernström säger. Det är faktiskt Gud själv som befaller oss att dra oss ifrån villoläror och att se till att vi är eniga när vi möts till bön och nattvardsgemenskap. Att man söker sådant betyder inte heller att man sluter sig i ett skal och inte vill nå ut till sådana människor som ännu inte känner Jesus. Det är precis tvärtom!
Denna morgon har bl.a. jag sagt att det är bra för dom som lever i församlingar med en bekännelsetrogen präst men det finns alltför många som inte gör det!
Passiverande är den verksamhet som de sysslar med som försöker finna kompromisslösningar för att inte stöta sig med folkkyrkoledningen.
Ingen i något inlägg på den här tråden har förringat betydelsen av bönegrupper eller motsvarande men sådana räcker inte om vi vill fira gudstjänst enligt den bibliska förordningen. Långsökt är det att försöka jämföra med ”förr i tiden”. Vi har helt andra förutsättningar idag och gör det nog bara bekvämt för oss själva om vi fortfarande tänker oss att vi inte har större möjligheter än på häst- och kärratiden.
Jag slutar visst aldrig idag:)
Ett tillägg ännu vill jag göra. Där jag bodde tidigare levde jag, andligt sett, i en öken. Jag måste åka långa vägar på söndagarna för att kunna delta i en gudstjänst förrättad av en Bibeltrogen pastor. Jag kom som en gäst och kunde inte ens bli medlem i någon annan folkkyrkoförsamling än den som fanns på orten jag tillhörde. Mitt förvärvsarbete bestod också av en lång arbetsresa dagligen. Det fanns söndagar då jag inte orkade sätta mig i bilen och köra iväg till kyrkan. Var det ok att utebli? Borde
jag ha nöjt mig med de möten (=sång och predikan) i bönehuset som ordnades någon enstaka gång per termin? Hur var det med dom som var så gamla att de inte ens en söndag kunde tänka sig att resa utanför den egna kommungränsen men som också önskade sig en Bibeltrogen församling? Den här senare frågan ställde jag till en av väckelserörelsens präster. Hans var löd: ”Är hungern efter Guds Ord tillräckligt stor så åker man t.o.m 300 km en söndag”. Säg det till en kroppsligt svag 80-90 åring.
Borde vi vänja unga människor som kommer till Åbo för att studera att det räcker med Bibel- och bönegrupper på studierorten, det behövs inte ett regelbundet gudstjänstliv? En del unga hinner bilda familj innan de är klar med sina studier. Skall vi underlåta att se till att familjerna har en församling de kan engagera sig i?
Mitt svar är ett rungande nej. Jag finner det ansvarslöst att tänka och svara annorlunda.
Sade redan till innehavaren av denna blogg , att jag inte vill förlänga denna tråd mera, men det som en ämbetsbroder här ovan, Stiga, Stig-Olof Fernström säger ska inte få stå oemotsagt av alla andra kolleger.
Föreställde mig att Stiga ville vara mera lojal med dem som vill bryta gemenskapen med heresierna, fastän han inte i alla applikationer ens skulle se det lika som andra som vill se en mera radikal uppgörelse. I sammanhanget blir det tydligt att den väg, som här anbefalls är den väg där svärmare och mystiker gått före. Allting är den enskildes andliga akt. Kyrkan är inte så mycket. Att slå vakt om de heligas gemenskap, där ett rent Ord och rätt förvaltade Sakrament handhas såsom den lutherska bekännelsen beskriver saken, kvitteras med att det är rent av är själviskt att begära bibelenliga gudstjänster. Passiverande och själviskt heter det. Sade då inte Kristus att vi ska lära allt vad han har befallt, sade han inte att den som älskar honom håller hans ord, säger inte aposteln att om någon talar så vare hans tal i enlighet med Guds Ord? Och den kristna predikan ska komma fram i kraft av Kristi Ord! Helt hårresande att se själviskhet här. Om det i någon andra hands mening ändå skulle vara själviskhet, så är det då den mest rätta själviskheten i universum att så förena sin vilja med Kristi egen. Hur kan man med gott samvete inför Kristus, beskärma sig över den om något sådant verkligen glädjande är för handen? Detta är inte platsen att göra Guds suveränitet och barmhärtighet att se till sina barn i forna tider då världsliga präster med upplysningsfilosofi härjade i en del av kyrkan – till ett alibi för att låta bli det som nu ankommer på vårt ansvar och som vi är förpliktade till. Vi har inte tilldelats någon som helst myndighet att diktera vad Gud nu kan göra i sin goda försyn. Vad Gud i sitt allvisa styre har tillåtit är inte vårt riktmärke, utan det han säger rakt i Ordet här och nu till oss där vi är ställda.
Om detta budskap dessutom är representativt för den grupp, som samlas och pratar om dessa ting (jfr Henriks inlägg 2.11 kl.18.23) är detta samtidigt ett belägg för andlig kollaps i så måtto att den inte vill någonting särskilt för den yttre kyrkans rätta framträdande, endast att en viss andlighet bevaras i befintliga omständigheter, Ändå har väl mer än en föreställt sig att det skulle finnas ecklesiologiska ambitioner i sammanhanget. Tydligt blir det sagt att ni inte vill bryta med de falska andarna i folkkyrkan, blott ni har er egen speakers corner, där ni samtidigt får ha era bönestunder utan att bekymras av frågan om de kristna verkligen får leva i en församling, som i handling och funktion är kristen inte bara till namnet. Kyrkan är i den förståelse, som möter här ett torg för olika idéer, inte ett andlig tryggt hem på Ordets grund. Vad gör vi med allehanda evangelisation, om det inte finns ett hem att hänvisa till, att föra till? Den troende måste leva av nådens medel och kan inte leva av sin egen andlighet och evangelisationsaktivitet. Detta för på sidan om den tro som Kristi Kyrka bekänner.
Om vi som individer driver vår andliga akt i betänkliga blandande sammanhang leds vi till mysteriereligion. Riten är gemensam. De allmänna formlerna är gemensamma. Den troende avgör bara i hjärtat vad han egentligen tror. Heretiker (åtminstone manliga i viktigare sammanhang) får utan vi får några störande skrupler leda andakt jämte bön och predika för oss och förrätta vigningsakter till Ordets tjänst. Trosakten är egentligen bara tillstädes långt inne i hjärtat. Entydig bekännelsegemenskap och semantisk konsensus kan glömmas eller är åtminstone i visst accepterat perspektiv försumbara ting.
Orden i Stiga Fernströms bloggkommentar är åtminstone klargörande kan en suckande med Otto Granlund säga. Sorgesamt att läsa.
Tack Halvar för det du skriver här ovan.
Undertecknad märkte först just denna ”sida 2” av kommentarer – och tänkte falla av stolen då jag läste Stig-Olof Fernströms inlägg. Hur kan man som konservativt kristen med evangelisk-lutherska förtecken seriöst stå för en sådan syn i ett så katastrofalt kyrkligt läge som idag? Är inte det själviskhet om något, att inte ha en ambition att erbjuda ett rent Ord och rätt förvaltade Sakrament för hungrande och törstande själar, utan i stället envist lära folket att nöja sig med folkkyrkans ramar, där bibelkritiken och falska lärare kan diktera lära och praxis?
Jag befarar dock att Stig-Olof Fernström inte är ensam om sina åsikter.
Jag tror ni bröder (Halvar, Markus S) har missat något väsentligt när det gäller bedömningen av Stiga.
Stiga har gett sitt liv för missionen, med bl.a. bibelöversättningsarbete och kyrkogrundande. Han har här hemma förespråkat fria prästvigningar (biskop Obare) trots att han är medveten om kyrkans lednings inställning, men han fick inte alla väckelserörelser att tända på tanken.
Han har konsekvent tagit avstånd från liberalteologin, han har öppet stött mig när jag varit i blåsten just på grund av ”andarna i folkkyrkan”.
Nu har nog den onde fått oss att kritisera varann, trots att vi vill detsamma.
Också enligt min bedömning fanns det en hård ton i denna tråd, jag tillåter öppet samtal, någonstans måste man få andas och tänka, men med en stigande olust ser jag på att en av mina bästa vänner blir påhoppad.
Jag tror faktiskt att Stiga inte riktigt menade så som han blivit förstådd. Om han själv vill svara eller anser det meningslöst är hans sak.
Är inte Du Markus S liksom Halvar S i ”folkkyrkans ramar”? Någon måtta måste det vara med konsekvens och inkonsekvens.
Om nu Stiga har litet mera lågkyrkliga betoningar än somliga av oss, är detta inte en orsak till ensidig kritik. Det är klart att åtminstone jag av en kyrka kräver att den också i den yttre ordningen skall vara kristen och apostolisk.
Sen kan man anlägga några tilläggssynpunkter: vem är det som skall lämna kyrkan? De som tror som kyrkan lär eller de som inte tror och lär så?
Jag hävdar hemortsrätt i min kyrka och är inte med i sådana sammanhang där man bryter med detta.
Men jag erkänner att gränserna alltid blir ”veteen piirretty viiva” (en gräns ritad i vatten). Det blir fort något av följande, mutatis mutandis, när man säger åt mig:
1. jag leker med dig
2. jag leker inte med dem.
3. jag leker inte med dig om du leker med dem.
4. jag leker inte med dig om du leker med sådana som leker med dem…
Osv.
För mig har det räckt – åtminstone oftast – att jag firar gudstjänst med sådana präster som omfattar vår kyrkas bekännelse. Jag har inte dragit mig för att samarbeta i gudstjänst med sådana som har en annan syn på ämbetsfrågan. Men jag har inte samarbetat enligt deras syn, utan försökt hålla mig till det som jag tror är god biblisk och luthersk lära. Men om någon ”utmärkt” sig genom att fördöma den klassiskt kristna synen på ämbetet, eller på äktenskapet, för att inte tala om Bibeln eller frälsningen, eller om någon säger att man inte ska ge den gamla synen livsrum i kyrkan, då vill jag inte vara med.
Var och en av oss måste försöka följa det ljus vi har i Guds Ord. Det skulle vara lätt för mig att påvisa att det finns goda konservativa kristna som inte accepterar varann. Och ändå är alla konservativa på sitt sätt, men på någon punkt ser man olika och loppet är kört.
Detta, tycker jag, ska göra oss litet försiktiga. Men om och när det handlar om förnekelse ska vi inte tveka utan göra, såsom Cromwell sade åt sina män: tro på Gud och håll krutet torrt!
Men vi skall skjuta på otron, inte på människan. ”…inte mot kött och blod…” Ef. 6
Henrik
Kommentaren om brodern Stiga gäller det han skrev här. Det är i fokus. Låt oss tala sak och inte låta vänskaps- eller relationskorruption komma i vägen för Kyrkans sak – inte heller demonisera den kristna förmaningen. Det kan vara Kristus som oroar och söker oss. Det är inte rätt att alltid tolka det som den Ondes företag då konstellationer ifrågasätts i våra led.
bästa hälsningar
”Vänskaps- eller relationskorruption”!?
Nej, det ska vi inte låta komma i vägen, i någon vänskapsrelation!
Vi talar om en andlig kamp, inte en kamp mot kött och blod.
”Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.” Ef 6:12
Vi dömer det onda, och det av otro födda.
Men innan och medan vi gör det, måste vi bemöda oss att försöka FÖRSTÅ vad vederbörande menar.
Om du skriver att en gemenskap inte vill bryta med de falska andarna i kyrkan, utan bara förvissa sig om en egen speakers corner, så tror jag verkligen inte att det uttrycker vad Stiga står för.
Samma sak gäller det han menar med ”själviskt”; jag känner honom så väl att jag förstår att han är missförstådd här och jag frågade faktiskt vad han menade med ”själviskt” för att förvissa mig om det.
Det bör du också göra innan Du utdömer det. Och Maria, och Markus, och Otto.
Jag tycker dessutom – utan att faktiskt låta frågeställningarna ta ut varandra – att minst lika mycket tid, nej mera tid ska användas på att försöka vinna människor för Gud än att skissera upp vilket slag av gemenskap som är idealet. Det säger jag inte med förakt eller ens för att jag i sak är av annan mening. Men det finns en sak till: bedömningen av var man bäst kan tjäna Gud. Om man ensidigt fattar dessa diskussioner kan man alltså å andra sidan säga att modellen som Stiga reagerade mot bara befattar sig med gudstjänsten/gemenskapen och det dessutom gärna på ett riksplan, vilket gör att man ändå kan komma att börja bygga uppifrån. Vi kanske aldrig hinner ut till människorna!
Jag förstår givetvis att evangelisationen behöver en gemenskap som man kan kalla till. Men det vill Stiga och andra med honom bygga enligt det ”undagstillstånd” som råder idag: i en bibelgrupp, en bönegrupp, en gudstjänstgemenskap, en församling där det finns en sådan osv.
Om jag har förstått Stiga rätt så är grundtonen i hans resonemang bristen på, åtminstone i de uttryck diskussionen har fått, nöd för människors frälsning, för evangelisation, många diskussionsinlägg är mera en intention att få en god gemenskap än att vinna nya människor för Kristus.
Det ena utesluter inte det andra. Vi talar bara om vad Stiga menade, och där jag anser att han blev orättvist ”prickad”.
När Stiga – som jag förstod det – talar om en sida i denna situation, öppnar man spjället och låter allt hagla. Man kan kanske bli så sårad eller frustrerad att man inte bemödar sig om att svara.
Förutom vad någon säger, måste man alltid fråga vad han eller hon menar. Man kan givetvis diskutera om ordvalet i våra inlägg är det bästa, men man måste alltid förvissa sig om vad man menar.
Att Seinäjoki-gruppen skulle sakna ecklesiologiska målsättningar är kanske inte riktigt sant. Jag tror att det för många varit en kamp, en ovisshet i hur man borde gå vidare. Viljan finns nog, vågar jag säga, även om jag inte kunnat vara med nu på ett tag.
Jag summerar: Stiga är gammal nog att tala för sig själv. Strikt taget har jag inte försvarat honom, utan försvarat den uppfattning av honom som jag får när jag läser hans kommentar. Det intrycket motsvarar inte det som ni kritiserar honom för, allra minst att ni så ensidigt dömer honom.
Henrik
Dels ansluter jag mig till Halvars senaste kommentar (18.06), dels vill jag påpeka vad jag DE FACTO skrev. Jag frågade mig alltså om det inte är själviskhet att ”envist lära folket att nöja sig med folkkyrkans ramar, där bibelkritiken och falska lärare kan diktera lära och praxis?”
Att NÖJA SIG med folkkyrkans ramar, skrev jag alltså. Sådant budskap tolkar jag att Stig-Olofs text innehåller, eftersom han svart-på-vitt skriver att han ”upplever […] ’kravet’ på bibeltrogna högmässor som själviskt. Det är också passiverande och sysslar med vad jag kan få ut för min egen del…
Kristendomens framtid i vårt land ligger nog i de små bibelstudie-, böne- och samtals-grupperna, samt i vårt personliga vittnesbörd i ord och handling. Vi skall fortsätta att satsa på modellen ’ecclesiola in ecclesiae’.”
Med andra ord ska nuvarande praxis fortsätta och får inte rubbas, om det beror på Stig-Olof Fernström och likasinnade.
Men jag, många med mig och Kristi Kyrka kan inte acceptera ATT DET ÄR NOG med ”de små bibelstudie-, böne- och samtals-grupperna, samt i vårt personliga vittnesbörd i ord och handling”, ÄVEN OM DE HÖR TILL Kyrkans verksamhet!
Är du säker på att du förstått Stiga rätt? (”Med andra ord ska nuvarande praxis fortsätta och får inte rubbas..”)
Henrik
Det är faktiskt min bokstavligt-naturliga förståelse av vad Stig-Olof har de facto skrivit (”Vi skall fortsätta att satsa på modellen ‘ecclesiola in ecclesiae’”, samtidigt som han ”upplever […]’kravet’ på bibeltrogna högmässor som själviskt”).
Däremot vore det bra att få veta direkt av honom själv här på detta forum vad han menar, och ännu bättre ifall han öppet ger avkall på sin till synes cementerade åsikt i ovanciterade frågeställning.
Ur de tankar som både du Henrik och Stiga framför förstår jag det så att det hade varit bäst om t.ex. jag stannat kvar i folkkyrkan och gått till den högmässa som erbjöds mig på den ort där jag bodde. Sen kunde jag ha sett fram emot de några bönehustillfällen där jag kanske fått lyssna till någon präst med en förkunnelse som bättre passat med min bekännelse? Hade det varit ok att be tillsammans, i gudstjänsten, med sådana som jag uppfattar som alltför liberala? Hade det inte gjort något att jag av samma anledning uteblivit från nattvarden? Borde jag inte ha bekymrat mig om att jag hade haft tillgång till den endast någon gång per år om jag åkt till annan ort? Betyder det på riktigt ingenting när det i Bibeln står att vi inte skall ha med falska lärare att göra? Jag förstår inte heller hur jag skall kunna vara med och försöka få medmänniskor att komma inom Guds Ord hörhåll om jag inte tycker att jag kan bjuda dom till en gudstjänst som jag går till bara för att jag inte har något annat.
Nu tillhör jag en församling till vilken jag helhjärtat kan inbjuda. Varför tycker ni det är så fel? Eller gör ni inte? Mina frågor är uppriktigt ställda och jag känner mig olycklig över hur tonen kanske blivit.
S-O. Fernström känner jag inte personligen så jag har inte haft någon anledning att utläsa något annat ur det han skriver än det han de facto gör.
Jag har en förmåga att haspla ur mig saker överilat men det har inte varit min mening att såra någon. Har jag ändå gjort det så ber jag den förlåta mig.
Maria, du läser in annat än vad jag har skrivit. Jag har aldrig sagt att Du inte borde gå ut.
Jag har så klart som möjligt försökt säga att jag välsignar olika försök och lösningar, så länge de sker på goda grunder – läs: Bibeln och bekännelsen. Jag har reagerat mot inlägg som jag upplevt att försöker föreskriva hur andra ska lösa sin situation.
Jag vill stöda olika lösningar, också sådana som inte är mina egna. Jag kommer att försöka hjälpa unga teologer, så mycket jag kan, oberoende vilken lösning de går in för (inom antydda gränser).
Det jag försökt säga är att a) om du har en lösning, gå in i den, var glad över den, om du anser att den uppfyller de kriterier som jag ovan nämnde, och b) döm inte (har jag sagt till alla) dem som har valt en annan lösning.
De slutsatser som framförts i flera inlägg angående vad vi (de som står kvar i ELKF) anser och tror, är vederbörandes egna slutsatser och motsvarar inte i mitt fall vad jag tänker.
Henrik
Ok, Henrik 🙂
Det har inte heller varit min mening att föreskriva någon annan att göra som jag gjort. Fast jag tycker det vore det bästa 🙂
Det som jag velat protestera emot är det motstånd jag mött, från åtminstone tidigare mer konservativt håll, när jag velat försöka något åt åt avsaknaden av möjliga mässor att delta i. Det har inte heller bara varit motstånd utan också likgiltighet. Jag har inte fått något stöd från det håll jag trodde jag skulle få och orsaken har varit att vi inte skall bråka med lokalförsamlingen = understöd kan utebli.
Det resonemanget har jag ingen förståelse för. Jag har inte heller någon förståelse för att det finns präster som hävdar att de är bekymrade och som säger att det är problem i folkkyrkan men de visar det inte utåt. Allraminst ger de sitt stöd, offentligt åt någon prästbroder som säger eller agerar mot liberalfalangens anhängare. De sitter tysta och tycker. Det är så ledsamt.
Instämmer helt!
Med två tillägg:
– vi kanske inte känner till allt som sker
– alla människor är inte barrikadmänniskor, det finns en viss människotypsdimension i detta – en viss alltså – tror jag.
Henrik
P.S. Vi ska hålla ihop. Det finns en viss potentat vars motto (bland andra) är ”divide et impera”.
1. jag leker med dig
2. jag leker inte med dem.
3. jag leker inte med dig om du leker med dem.
4. jag leker inte med dig om du leker med sådana som leker med dem…
Eftersom man aldrig säkert kan veta vad någon annan menar påstår jag inte bestämt att dessa enkla rader är skrivna för att raljera med konfessionell kristendom. Istället konstaterar jag att de på ett enkelt sätt åskådliggör hur den kristna kyrkan har resonerat genom tiderna. ”Jag leker inte med dig om du leker med dem”, var något som gällde i fornkyrkan visavi heretiker. Den som hade sakral gemenskap med heretiker blev själva uteslutna från den kristna gemenskapen trots att de själva var renläriga (Elert). Allt annat är också ologiskt för den som räknar med att Herren har en uttalad vilja kring dessa frågor och att det är synd att handla emot den vilja. Är det inget problem för mig att dela en kättersk gemenskap så kan jag rimligtvis inte heller kräva att min broder skall avhålla sig från sådana sammanhang. Men är jag övertygad om att det är synd att dela sakral gemenskap med en irrlärig folkkyrkobiskop så kan jag väl inte heller se det som oproblematiskt att en som delar min andliga gemenskap utövar gemenskap med ifrågavarande biskop.
En annan sak:
”Men det vill Stiga och andra med honom bygga enligt det ”undagstillstånd” som råder idag: i en bibelgrupp, en bönegrupp, en gudstjänstgemenskap, en församling där det finns en sådan osv.”
Undantagstillstånd brukar i regel deklareras av någon och kan väl inte uppkomma sådär bara. Min fråga är, vilken myndighet har deklarerat det undantagstillstånd som nu antas råda? Icke är det väl ordningens Gud som gjort så?
mvh
Hans
Hej, jag kanske använde ordet litet slarvigt. Medges. Men jag avsåg att vi lever i ett slags krigstillstånd nu när kampen inom ELKF pågår hårt.
En del av Er, inklusive Du Hans?, har redan valt andra lösningar (S.t Johannes?). Då tycker jag att Ni inte i första hand ska kritisera oss som ännu försöker kämpa inom ELKF. Men samtalet begränsas inte här, så länge det är sakligt (vilket Ditt inlägg ju är).
I kyrkohistoriskt perspektiv, t.ex. under konventikelplakatets tid, såg det nog mycket mörkt ut. Förbud att samlas, förföljelse av dem som var väckelsens folk mm. Sedan dess har andra tider med stora välsignelser också drabbat vår kyrka.
Det är inte alls sagt att det nu blir annorlunda, det ser minsann inte så ut. Men när det inte på alla orter finns seriösa alternativ, så får små grupper utgöra ”övervintringsplatser” om nu någon förstår bilden.
Det är klart, tycker jag, att vi nu lever i förändringstider. Jag förutspår att kyrkans dominanta ställning kommer att rasa, ekonomin förändras radikalt, och medlemsantalet sjunka drastiskt. När den unga generation dels består av människor som inte bryr sig alls, så kommer inte deras barn att döpas, inte gå i skriftskola, inte vigas kyrkligt, och dels består av sådana som väljer andra lösningar, kommer situationen – mänskligt sett – att vara en helt annan efter låt oss ca 20 år.
Jag frågar mig också om man efter 20 år har samma karta av väckelserörelser som vi har idag. Unga människor rör sig fritt över gränserna.
Men om världen består och oberoende av det så gäller att Jesus lever. Det är vårt hopp.
Kanske skillnaden mellan mig och många av er andra (?) är att Ni vet hur det borde ordnas, men jag vet inte. Jag försöker dag för dag använda de många tillfällen jag har till att förkunna Kristus, undervisa i Guds Ord och glädjas över att Guds rike går framåt på olika håll. ”Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”. Det kan ingen ta ifrån någon av oss, för ”rikedomen”, välsignelsen ges inte via något kollegium, den kommer från Guds själv till oss alla – om och när vi åkallar Honom!
Henrik