Hur mår kyrkan?

I dagens Helsingin Sanomat finns en nyhet om kyrkan, som baserar sig på kyrkans fyraårsberättelse, Haastettu kirkko (ungefärligen ”den utmanade kyrkan”), som nyligen publicerats.

Av artikeln framgår, att kyrkotillhörigheten nu är 77,2 procent. Under 2000-talet har kyrkan förlorat 1 miljon i gudstjänstbesökare. Tillfällena, som kyrkan ordnar, är flera, deltagarna betydligt färre.

Denna fråga måste analyseras grundligt. Hand i hand med denna utveckling går en tilltagande liberalisering av kyrkan, av prästerskapet, vigselstopp för präster med en klassiskt kristen ämbetsteologi osv.

En sak, som borde undersökas, är, hur många som nu går i olika fria mässor och gudstjänster. Våra väckelserörelser, t.ex. Finska Evangeliföreningen (SLEF), Folkmissionen (SELK) och Finska Bibelinstitutet (SRO) ordnar tillsammans många tiotal olika gudstjänster i landet. Lutherstiftelsens gudstjänster torde i detta skede ordnas på ca 20 orter.
 Det skulle inte förvåna mig om antalet gudstjänstbesökare i olika gudstjänstgemenskaper skulle börja närma sig antalet i våra lokalförsamlingars ordinarie gudstjänster. Om man ännu tänker på tillfällen som de olika grenarna av den lestadianska väckelsen ordnar, som i praktiken är deltagarnas enda söndagssammankomst, blir det tiotals tusen personer ytterligare, varje söndag.

Nu är kyrkan nog i kris. Den politiska korrektheten som kyrkan eftersträvat, trenderna är ju i många fall helt identiska i samhället och i kyrkan i detta avseende, har burit frukt. Inte den frukt som kyrkan har önskat – tillströmning – utan dess motsats: massflykt.

Vad göra? Är det så att kyrkan inte säger något utöver det en sekulariserad samtid säger?  Säkert inte, om man ser nyanserat på situationen.

Men kanske nog, om man ser till de stora linjerna, till trenderna.

Back to basics, är därför mitt råd.

Och ändå vågar jag påstå, finns det en stor hunger och en god respons för Guds Ord idag. Detta sagt i ljuset av det som otaliga resor runt om i hela landet visat mig. Det som jag sett är naturligtvis en droppe i havet, men det vittnar om att det finns människor som ber, som arbetar och som väntar på Herrens ingripande.

Nu behöver kyrkan alla som tror. Det är en oerhört olycklig och ödesdiger utveckling att kyrkan i praktiken ofta kommit att visa troende människor på dörren. De får inte söka prästtjänster, församlingarna får inte kalla vem de vill, kyrkans missionsorganisationer mister kyrkans (!) stöd och hamnar i stora svårigheter.

Jag skriver som jag skrivit: vattnet slutar inte rinna om stenar placeras i fåran, det söker sig nya vägar, det rinner förbi…

Det vill väl ingen?

Skulle det vara dags att se över agendan, besluten, att gå ner på knä inför kyrkans framtid.
Flera decennier av denna typ har kyrkan knappast råd med.

Henrik 

 

103 tankar kring ”Hur mår kyrkan?

  1. Daniel, du och Stiga har missförstått kravet. Vi kräver ingenting av Gud utan tar emot av nåd vad han vill ge oss. Men vi har rätt att kräva av troende människor att de skall stödja bibeltrogna högmässor. Att bara önska hjälper inte. På vilket sätt man stöder kan variera med omständigheter och förutsättningar – allt ifrån moraliskt stöd och rekommendationer till aktivt engagemang. Tyvärr har intresset varit svagt.

    Visst är det sorgligt med strid, men vi skall sörja över orsaken till striden (passivitet, oförmåga att diskutera vad Bibeln säger, tolerans mot synd) och inte över att några vägrar att låta denna orsak fortgå.

    Vem har dömt Stiga? Inte jag i varje fall, jag sätter mycket stort värde på honom, och jag tror att de andra också gör det. Jag vet inte vad som skulle tyda på att man inte har försökt förstå honom. Däremot har en och annan inte lyckats förstå hur Halvar menade i sin replik (jag säger inte att de låtit bli att försöka).

    Jag tror att djävulen verkar och vinner när han lyckas få bibeltroende fromma kristna att debattera och gnabbas sinsemellan om detaljer som huruvida man ska tillhöra folkkyrkan eller ansluta sig till Lutherstiftelsen eller apelsinstiftelsen eller pingströrelsen eller påskrörelsen eller julnisse-samfundet!

    Vi tycks stå ganska långt ifrån varandra teologiskt då du avfärdar ödesfrågor för vår kyrka som detaljer. Ledsamt att höra.

    Det enda jag skrev som var riktat till dig personligen var följande två meningar:
    ”Vad Joakims utfall mot Johan och Henrik gör här begriper jag inte. Sådant skriver man normalt personligt till den som saken berör.” …
    Jag medger att ”utfall” var ett värdeomdöme. Något annat hade jag inte i tankarna angående dig. Om du tar åt dig av det övriga så är det ingenting jag kan något åt, utom att beklaga om jag varit oklar.

    Du tillägnade dock dikten dem som ger och får applåder, och dina ord om personangrepp bör ha syftat antingen på mig eller Halvar (som resonerade mera principiellt), såvida de inte gällde någonting längre tillbaka i diskussionen. Men det är ju bra om jag inte åsyftades.

  2. För det som Du skriver och som jag skriver – och alla andra med – gäller: pröva allt och behåll vad gott är!

    Hälsn Henrik

Kommentarer inaktiverade.