Är vi donatister?

Vid en doktorsdisputation i Åbo idag kritiserades disputanden, jurisdoktorn och docenten Pekka Leino, som allstå nu doktorerade  för teologie doktorsgraden (kyrkorätt, inom praktisk teologi) för att framför åsikter som var ”donatistiska”.

Frågan är viktig, men är det sant? Är vi donatister?

Om jag förstår donatismen rätt, ville donatisterna (efter Diokletianus’ förföljelse på 300-talet) hävda att sakramentet i händerna på ogudaktiga präster inte är verksamt. Man kunde inte anlita deras tjänster.

Prof. Bengt Hägglund skriver i sin klassiska Teologins historia (s. 105) att ”donatisterna representerar sålunda den åskådning, som brukar kallas ”theologia regenitorum”: den andliga verkan, t.ex. av sakramenten, anses beroende av ämbetsinnehavarens helighet…”

Om jag förstått Luther rätt, så skiljer han tydligt mellan två frågor, som ofta sammanblandas.

Den ena frågeställningen gäller sakramentets verkan i förhållande till ämbetsinnehavarens person. Är ett dop giltigt, har sakramenten någon verkan om de förrättas av och utdelas av en ogudaktig person?

Här brukar man citera ordet ur Luthers Von der Winckelmesse und Pfaffen Weyhe (fritt översatt Om vinkelmässa och prästvigning, WA 38, 195-256): 

”Jag säger att även om djävulen själv kom (om han skulle vara så from att han ville eller kunde göra det) och låt oss anta att jag efteråt (mark. HP) kom underfund med att djävulen hade smugit sig in i ämbetet, eller uppträtt i en mans gestalt och låtit sig kallas till ämbetet, och offentligt förkunnat evangeliet i kyrkan, döpt, förrättat mässa, avlöst och utövat, och förvaltat sådana ämbeten och sakrament, som en präst skulle sköta, enligt Kristi bud, då skulle vi för alla vara tvungna att medge att sakramenten var giltiga, att vi hade fått del av ett rätt dop, och hört ett sant evangelium, tagit emot en sann avlösning, och blivit delaktiga av Kristi kropps och blods sanna sakrament.”

Och Luther fortsätter:

           ”Vår tro och sakramentet skall inte bygga på personen, om han är gudaktig eller ond, vigd eller inte vigd, kallad, eller en lurendrejare, om det så vore djävulen eller hans mor, utan på Kristus, på hans  Ord, på hans ämbete, på hans bud och förordning, där dessa är i kraft, där sker allt på ett riktigt sätt, oberoende av vem eller vad personen råkar vara.”

Luther talar här om två olika frågor: den ena frågan handlar om vilken verkan sakramentet har i händerna på en ogudaktig präst, den andra vem som skall kallas till prästämbetet.

Man brukar ofta använda det så att det inte är någon skillnad vem som predikar Ordet och förvaltar sakramenten, dessa bygger inte på ämbetsinnehavarens person.
Det är sant, men bara delvis.

För den andra frågan, vem som skall kallas till ämbetet, har tydliga svar.

Luther talar om en situation där djävulen ”smyger sig in”, han talar om ”efteråt”, han säger ”i en mans gestalt”, dvs det prövbara verkade vara i linje med vad kyrkan då lärde. Om någon i en sådan situation gick till nattvarden i tron att detta är rätt, behövde han eller hon inte tvivla på att sakramentet verkade syndernas förlåtelse.

Men de är ju befängt att tolka detta så, att t.o.m. ”djävulen eller hans mor” (för att använda Luthers drastiska språk) kunde vara präster, när det inte har någon betydelse vem som är det. Han säger ju dessutom ”vigd eller icke vigd”, varken ”smörjelse eller prästvigning” etc. Ingen seriös teolog kan därav dra slutsatsen: vi behöver inga prästvigningar och inga präster heller.

Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg här på bloggen, men kom tillbaka till det på grund av diskussionerna under disputationen idag.

Jag vet inte hur vi inom kyrkan skall kunna komma ut ur den återvändsgränd vi nu har hamnat i. Splittringen är djup, mycket djup.

Kanske vi först i himlen, om vi får komma dit, kan förstå varann.

En poäng från disputationen var nog respondentens svar: det handlar inte om en liten grupp, kanske 200 000 – 300 000 av kyrkans medlemmar. Nu säger man att ämbetsteologin inte har förändrats och ändå finner man kyrkans medlemmar sitta i tingsrätten och i högre rättsinstanser (där de dock inte sitter i bokstavlig mening) anklagade för en övertygelse och en lära, som inte har förändrats… Att åsikterna går isär är en sak, men att det inte borde vara omöjligt att tolerera dem som har den gamla synen, är en annan sak.

Men det tycks inte gå.

”Den nya historieskrivningen” tycks allt mera bli att eftersom de, som motsätter sig kvinnliga präster, har blivit så radikala i sin syn, har kyrkan (biskoparna) varit tvungna att skärpa sin attityd och sina åtgärder mot dem. 

Och vi som tycker att vi inte har ändrat syn – det är just det värsta – samma tankar har snurrat åtminstone i mitt huvud i över 40 år (när det gäller denna fråga).

När jag ser mitt inlägg, märker jag att en del av texten försvann vid publiceringen.
Kanske både min MacBook och jag börjar tröttna på att diskutera detta.

Men viktiga frågor är det – även om det har sagts förut! 

 

Henrik

 

 

 

1 tanke kring Ӏr vi donatister?

  1. Det är tydligt att den kyrkopolitiska propagandan har fått vinna över teologin på detta område. Argumenteringen är billig och hävs lätt genom en lugn besinningsfull läsning av vad som står i de källor som åberopas. Luther talar alltså hypotetiskt om att Djävulen eller dennes mor har smugit sig in i ämbetet i en mans gestalt och låtit sig kallas till ämbetet. Den rätta kristna läran och de yttre kännetecknen ska alltså finnas där och omdömet att det är Djävulen, som smugit sig in i ett rätt ämbete, är som Henrik påpekar här ovan, en information som ges efteråt. I efterhand ska man få veta det.
    Att man ska dela nattvardsgemenskap, där man öppet vet att något bryter mot Kristi ordning och bud är något, som Luther bestämt vänder sig mot.
    Luther har naturligtvis inte sagt att de kristna ska hålla sig till dem som öppet har kätterska läror och bryter mot Kristi bud och att vägra detta skulle vara donatism. Donatister hänvisar till något de med hänvisning till vissa indicier tror att finns i hjärtat. De kristna bedömer det som står för ögonen, det som kan höras och bedömas – de yttre kriterierna. Luther lär följaktligen konsekvent att falska lärare ska fördrivas från kyrkan, (W 2 10, 1559) och att det är odiskutabelt nödvändigt att ta avstånd från falska lärare. (W 2 17, 1181) Luther skriver till de kristna i Frankfurt am Main att de ska fråga sin präst, vad denne håller i handen, då nattvarden delas ut. Kan prästen inte svara rätt, ska man inte alls gå till nattvarden, är Luthers mening. ( WA 30,3 565)

Kommentarer inaktiverade.