Makten i kyrkliga rum

I samband med en doktorsdisputation för ngn månad sedan sammanfattades kyrkans diskussioner om ämbetet med tanken, att ”det handlar om vem som har makten i kyrkliga rum” (”tila” = kyrkliga utrymmen, och kanske snarare bildlikt förstått”i kyrkan”).

Det är enligt min mening en av de stora tragedierna i vår lutherska kyrka, att prästämbetet och vem som innehar det, har blivit ett maktspel – vilket är något helt annat än den makt och myndighet som finns i förlåtelsens evangelium, i Ord och sakrament.

Under den kommande kyrkomötesveckan skall kyrkomötet diskutera församlingsstrukturer. Nu är det angeläget att skapa strukturer, som beaktar kyrkans medlemmars rätt och möjlighet att leva i sin egen kyrka.

Sedan jag prästvigdes för 40 år sedan (i morgon) har en mängd nya påbud tillkommit, som inte är framsprungna ur ”evangeliets ämbete”. Att man genom Biskopsmötets redogörelse har asfalterat en olycklig situation, och därmed driver fram nya lösningar, är en olycka. Kunde man inte åtminstone gå in för ”valgmenigheder” eller ngn annan form av personförsamlingar? Nu skulle möjligheter finnas – om man vill.

Allt flera frågar efter det meningsfulla i att be om livsutrymme inom kyrkan. Detta är oroväckande i en tid när kyrkan skulle behöva alla sina medlemmar.
Vi står inför stora val de närmaste åren, detta inte sagt som hot, den tvivlande kommer att få se det mer och mer. Redan nu samlas tusentals personer i gudstjänstgemenskaper inom vår kyrka som inte är arrangerade av lokalförsamlingen.
Kanske detta trots allt är värd en tanke? 

Vår kyrkas viktigaste bekännelse, Augsburgska bekännelsen, slår fast att kyrkans ämbetes makt inte är en världslig makt, utan en makt och myndighet utgående från evangeliet. Inför den historia av avstängningar, repressalier och rättegångar som präglat diskussionerna och följt i dess kölvatten måste man påminna om denna sanning igen.

”Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan endast så mycket begäres, att de skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kunna följas utan synd. Om de icke göra detta, må de själva se till, huru de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli orsak till kyrkosöndring.”

Ur Svenska kyrkans bekännelser, Om den andliga makten

 ”Pietari kieltää piispoja herroina hallitsemasta seurakuntia ja pakottamasta niitä. Nyt ei ole kysymys siitä, että piispat luopuisivat valta-asemastaan. Ainoastaan pyydetään sitä, että he sallisivat evankeliumia opettaa puhtaasti ja lieventäisivät muutamia harvoja käskyjä, joita ei voi noudattaa syntiä tekemättä. Jolleivät he tee tätä, katsokoot itse, kuinka he Jumalan tuomiolla tekevät tiliä siitä, että he tällä itsepintaisuudellaan antavat aiheen kirkon hajaannukseen.”

Augusburgin tunnustus, Kirkollinen valta, s. 79

Ehkä kirkolliskokouksessa tulisi avata taas kerran keskustelut henkilöseurakunnista sekä muista mahdollisista ratkaisuista, jotka auttaisivat kaikkia kirkon jäseniä saamaan elintilaa omassa kirkossaan. Kaikki konservatiivit eivät enää tätä pyydä, koska se tapahtuu ehdoilla, joita ei voi hyväksyä.

On traagista ja kohtalokasta, että kirkon keskustelut virkateologiasta voidaan kiteyttää sanomalla, että kysymys on siitä, ”kenellä on oikeus määritellä, millaiset uskonnolliset identiteetit ovat kirkossa hyväksyttyjä ja kuka hallitsee kirkollista tilaa”.

Henrik

Viite:
TM Paula Närhi väittelee Helsingin yliopiston teologisessa tiedekunnassa papin sukupuoleen liittyvistä kiistoista Suomen ev.lut. kirkossa.
Tutkimustulostensa perusteella Närhi rinnastaa naispappeuskiistat identiteettipoliittiseksi taisteluksi, jossa kamppaillaan siitä, kenellä on oikeus määritellä, millaiset uskonnolliset identiteetit ovat kirkossa hyväksyttyjä ja kuka hallitsee kirkollista tilaa.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *