Förbudslagen och dess problematik

Jag erinrar mig dessa tider om den s.k. förbudslagen och dess följder för ett drygt sekel sedan. Totalförbudet ”mot försäljning och nyttjande av rusdrycker” hade inte önskad effekt. Tvärtom ledde det till smuggling och andra tråkiga fenomen. Facit blir, enligt denna källa, att ”dryckenskapen snarare tilltog än minskade”.

”Lantdagen godkände 1907 en lag om totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Kejsaren vägrade dock att stadfästa denna lag, och förbudet kunde förverkligas först 1/6 1919 i det självständiga Finland. F. visade sig dock vara ett misslyckat experiment. Den drog stora kostnader bl.a. genom den väldiga stab av övervakare av lagens efterlevnad (s.k. snusare), som man var tvungen att anställa. F. saknade stöd i det allmänna rättsmedvetandet och de ytterst allmänna överträdelserna ledde till minskad respekt för lag överhuvudtaget. Lönnbränning, receptmissbruk och från 1924 särskilt olaglig införsel av estnisk och tysk sprit, som fördes iland av professionella smugglare från fartyg på internationellt vatten, hörde till bilden för dagen under förbudstiden, då dryckenskapen p.g.a. spritens lättillgänglighet snarare tilltog än minskade.”
 (Uppslagsverket i Finland)

Plötsligt slår det mig att det finns en analogi mellan situationen i samhället då och kyrkan nu. Analogin är ytterst riskabel att använda, för alla dess aspekter är inte analoga.

Tanken föddes när jag översatte en text som en finsk nästan färdig teolog skrivit. Hans far är präst, och man skulle kunna tänka sig att han som följer i sin fars fotspår gärna kunde gå in i församlingsarbete som präst liksom hans far i tiden fick göra.

Men Förbudslagen råder. Trots att kyrkomötet godkände en kläm om att alla kyrkans gammaltroende medlemmar skall ha tillgång till alla tjänster och befattningar inom kyrkan. Denna kläm, som inte har juridisk status, utan var en viljeyttring från kyrkomötets sida, upphävdes i praktiken av Biskopsmötets (alltså inte av kyrkomötet!) s.k. redogörelse, som i kombination med samhällets nya tolkning av diskriminering har lett till att en religiös trosövertygelse ingenting väger i förhållande till jämlikhetsideologins samarbetstvång.

Nu har också höga företrädare för beslutsprocessen då betonat, att klämmens slut talar om ett gemensamt ansvar för att värna om kyrkans enhet och att klämmens intention aldrig har varit att slå vakt om rätt att vägra utföra tjänsteuppdrag.

Till detta har jag många gånger anfört två invändningar.

Den ena gäller att en grupp för att utarbeta ”trafikregler” tillsattes, med dåvarande biskopen i Uleåborg Olavi Rimpiläinen och undertecknad som den ”traditionella ämbetssynens” företrädare, och bl.a Marjatta Laitinen, sedermera domprost i Esbo, som medlemmar. Enligt min mening visar det att man då faktiskt försökte finna regler för att undvika konfrontationer, något man lyckats mycket väl med ända till början av 2000-talet när de nya bestämmelserna tillkom (om jag minns rätt, rotar inte i källorna nu). Att värna om enheten kan lika väl vara att tillsammans undvika konfliktsituationer – för någondera partens vidkommande – och undvika alla former av obehag kring en gudstjänst.

Den andra invändningen är ju att det aldrig har handlat om att vägra utföra tjänsteuppgifter. Alternativet har varit och är att antingen väja i en bestämd gudstjänst eller att ansvara för den ensam. Med tolkningar som Uleåborgs domkapitels anteckning om att ”förrättande av gudstjänst inte för präst kan anses vara religionsutövning” hamnar man ju var som helst.

Ursäkta alla läsare som storknar när de ännu en gång får läsa detta. Ja, så tänker också jag!

Men förbudslagen, det var mitt ämne nu.

När förbudslagen då (år 1907 antogs, men kunde förverkligas först efter 1919 när Finland var självständigt) ledde till icke önskade bieffekter, hur är läget nu?

När den kyrkliga ”förbudslagen” trädde i kraft, som innebär att ingen har rätt att i denna fråga följa sin övertygelse, att ingen präst med ”traditionell ämbetssyn” uppförs på förslag till ordinarie prästtjänst (kyrkoherde, kaplan) osv, har en mängd för kyrkans ledning icke välkomna fenomen börjat dyka upp. 

Denna gång handlar det enligt min mening inte om skamliga fenomen. Jag avser bildandet av olika gudstjänstgemenskaper inom kyrkan, men inte under biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. Jag avser också prästvigningar i olika sammanhang, såsom Lutherstiftelsen – vilken i viss mening är ett kapitel för sig genom egen biskop – den ingermanländska kyrkan (med vilken kyrkan har ett avtal, medlemskyrka i Lutherska världsförbundet), prästvigningar inom olika kyrkor på missionsfälten (sådant har nog förekommit tidigare också) mm. Min uppfattning är att dessa kommer att öka. Och det oberoende av min övertygelse.

Det är ju klart att inför ett totalstopp, som inte delas av kyrkans alla medlemmar, måste denna situation leda till ”kringgående rörelser”, vilket inte i och för sig är önskvärt. Jag har hört från några håll att man räknar med att ca 200 000 medlemmar av kyrkan skulle ha en traditionell ämbetssyn – om det stämmer vet väl ingen. Men det har åtminstone en biskop också utgått ifrån.

Jag tror att insikten om detta har gett våra biskopar mycket huvudbry. När vi äldre präster från den gamla tiden är på sidan, eller borta, är problemet inte löst. Bland den unga generationen är denna syn minst lika starkt representerad. Därmed kvarstår problemen, kanske med den skillnaden att många unga teologer inte hoppas på livsutrymme inom kyrkan, det har de för länge sedan lämnat.

Om denna situation inte är ett problem för kyrkans ledning så kommer trenderna att fortsätta, tror jag. Om det är ett problem så måste något göras för att åtgärda detta. Att som en av biskoparna säga att han ”hoppas att SLEY skall godkänna kyrkans nya ordning när det gäller ämbetsbeslutet” verkar nästan litet naivt. Eller kanske inte naivt, men nog ganska orealistiskt.

Jag vet inte hur man skall komma ut ur denna situation där åsikt står mot åsikt och tolkning mot tolkning.

För min del tror jag dock att en bättre väg skulle vara att låta frågan ”flyta”, som valutan förr i världen i kristider. Då skulle fokus fås bort från ämbetsfrågan och flyttas till verkligare frågor.

I alla principiella frågor finns det människoöden. Lika litet som jag vill gå åt någon människa med homosexuell identitet, vill jag anfäkta en enskild kvinnlig präst. Min diskussionspartner är kyrkan och grunden för dess teologi, inte den enskilda prästen.

Kanske lindras situationen så småningom av att det kommer att börja finnas allt flere gudstjänstgemenskaper, kanske så småningom också församlingar, som blir seriösare alternativ i ett skede när folkkyrkans dominans inte längre är så påtaglig.

Jag hör till dem som skulle vilja vara med och be om kyrkans förnyelse och slå vakt om det arv som jag har fått växa upp med. Men frågan är nog svår när sådana som jag blir allt mera personae non gratae i kyrkan.

Förbudslagen gällde ju också under konventikelplakatstiden. Nu behövs det igen konventiklar, som samlas trots alla synpunkter, om inte annanstans så i hemmen. Då när sammankomster förbjöds och man trotsade det förbudet ledde det till väckelse, som inte kunde stoppas utan blev till stor välsignelse för kyrkan.

Kan en förbudslagsliknande tid nu få samma välsignade följder?

Henrik

4 svar på ”Förbudslagen och dess problematik”

  1. Tack, Henrik, för en belysande text med en något annorlunda infallsvinkel! Du träffar nog rätt, och jag menar att detta med hur klämmen har behandlats nog behöver lyftas fram gång på gång – om inte annat så för att ingen ska ges tillfälle att glömma…

    En lite kommentar bara. Du skriver att ”med den skillnaden att många unga teologer inte hoppas på livsutrymme inom kyrkan, det har de för länge sedan lämnat”. Nu är jag ju inte så ung längre, åren går, men jag hör likväl till den grupp som inte fått detta ”livsutrymme” i form av prästvigning. (Om jag inte missminner mig var jag kanske t.o.m. den första som fick ett nej, åtminstone i vårt stift.) Nu kanske detta har att göra med att jag inte hör till de ungas skara längre, men jag har ändå inte ”lämnat” detta med livsutrymmet inom kyrkan. Förvisso nog på det sättet att jag inte längre vågar hoppas på att vi ska FÅ det, men den dagen vi inte längre kan fira gudstjänst utan betänkligheter i vår hemförsamling kommer vi helt enkelt att fixa detta på egen hand. Inom kyrkan. Så gick åtminstone diskussionerna senast detta kom på tal…

    Allt gott i adventstid!

  2. Tack för Era kommentarer!
    I förhållande till mig är du nog hlet ung, Kristian! Men jag konstaterar att många (över språkgränserna) har tröttnat på att som hundar sitta i farstun och vänta på att bli insläppta.
    Liksom du hoppas jag den dagen kommer ännu. Läste idag om Osmo Tiililäs bön i gårdagens Uusi Tie, där han berättar att han många år bett om att vår kyrka ännu en gång ska återföras till grunden. Skriver ett blogginlägg om det, för det är fint att läsa vad Jouko Talonen, prof. i kyrkohistoria i Helsingfors och ”en av oss”, skriver om ”för femtio år sedan”.

    Hoppas att den nöd som står för dörren för vår kyrka ska bidra till att Herren får föda något nytt bland oss. Detta betraktar somliga av oss som läser dessa spalter som nästan heresi, och åtminstone som fullkomlig omöjlighet.

    Men ”där igen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde…”

    Till det kan man nog invända att Gud inte har lovat att återföra en i hög grad avfallen kyrka till livet igen. Men låt oss ändå konstatera att det finns så mycket annat också, det är några ledande och högljudda röster som driver andra agendor.

    Nu måste läsarna själva skapa proportion i detta. Jag vill varken negligera allvaret i kyrkans situation eller måla mörka moln i onödan. Herren har sin hand över allt.

    Give oss Gud att vi alltid skulle få nåden att stå med Honom, hur livet i kyrkan och i världen än gestaltar sig!

    Henrik

  3. Kan vara bra att läsa igenom Biskopsmötets redogörelse.

    Enligt min mening syns den nya ideologin tydligt. Man beskriver en situation år 1986 där ett beslut har tagits helt mot den minoritet, som blev nedröstad. Det var ett brott (i betydelsen ”man bröt med”) en många hundra år gammal tradition, för att inte säga en linje tillbaka till den äldsta kristna kyrkan.
    Sedan säger man att alla har ansvar för den uppkomna situationen.

    Det är nog uppenbart att det hela tiden funnits olika tolkningar om klämmen (det är väl kanske det närmaste sanningen man kan komma). Jag tror dock att det handlade om en en sinnets reservation, reservatio mentalis, därför att man trodde att det handlade om att hantera ett problem som skulle försvinna med tiden.

    Den anpassning till den nya situationen, som kyrkans ledning förmodligen hade hoppats på, har inte kommit. Många har nog funnits sig i beslutet, många inom lågkyrkliga väckelsekretsar tycker att beslutet har låg prioritet därför att hela ämbetssynen är ganska oviktig.

    Men bland de unga prästerna och teologie studerandena är den traditionella ämbetssynen starkt företrädd, så starkt, att man hellre offrar en ”kyrklig karriär” och söker anställningar i andra sammanhang än kompromissar med sin övertygelse.

    Detta kommer nog att leda till att kyrkan mister god arbetskraft, och det handlar inte om en eller två, utan om tiotals åtminstone.

    Märk väl, detta har skett i hög grad oberoende av den äldre prästgenerationens åtminstone direkta påverkan. De unga teologerna har läst Bibeln, Luther, klassisk kristen teologi och dragit sina slutsatser.

    Samtidigt är detta ju tragiskt – även om det handlar om större frågor än tvisterna om liturgiska kläder i skuggan av första världskriget.

    När många av den nya ideologins ivrigaste förespråkare öppet har tagit ställning för utlevd homosexualitet, är det för mig beviset på att det är dålig teologi. Tyvärr. Med smärta sagt, med tanke på vilka som finns bakom detta.

    När diskussionerna på 1980-talet om ämbetsfrågan hölls i Ilkko kurscentrum, höll prof. Tuomo Mannermaa, god och erkänd lutherforskare, ett föredrag, där han lanserade teserna om trons korg och kärlekens korg. Jag ser den teologiska diskussion som följde, och som jag upplever att är ideologiskt förbunden med lundateologin, som ganska ödesdiger för kyrkan. Tuomo Mannermaa, vars förtjänster jag i många avseenden uppskattar och värderar, hade själv ändrat syn.

    Men enligt min bedömning så visade Simo Kiviranta i sin kommentar till Eeva Martikainens föredrag på det ohållbara i denna teologiska syn (båda finns publicerade i Teologisk Tidskrift, 1/1983).

    Det svaga i denna teologi är att man inte ser lagen som ett uttryck för Guds uppenbarade vilja. Man anser att ”kärleken” har rätt och frihet att omtolka uttrycken för rätt och fel i varje ny tid. Det ligger nära lundateologins ”förkunna evangeliet, aktualisera lagen” – därför att man menar att lagen inte innehåller något nytt.

    Men människans vilja och förstånd är förmörkade av synden, av ondskan och människan måste ty sig till Guds uppenbarade ord.

    Därför kommer detta att fortgå så länge det finns teologer som läser Bibeln. Jag påstår inte att de som har en annan syn inte skulle läsa Bibeln, utan bara att en del teologer kommer alltid att ha problem med kyrkans beslut i nämnda frågor på grund av den förståelse de har av bibelordet.

    Det kan hända att min generation är en ”mellangeneration”, att både kyrkans ledning och de unga konservativa är närmare varann i en mening. De unga har sett det – som de anser – lönlösa i att vänta på någon förändring, medan vi äldre stofiler kör med ett slags dubbelt skenario: vi verkar så länge vi kan och får, vi försöker undvika konfrontationer i tjänsten för alla parters bästa, men vi slutar inte predika och arbeta om eller när dörrarna stängs.

    Vi tror fortfarande att vi har många meningsfränder bland det vanliga kyrkfolket. Kanske består dessa vänner av två olika grupper: dels av sådana som har en övertygelse i linje med vår övertygelse, dels av sådana som inte anser att ämbetsteologin är så viktig att den får utestänga någon från att verka inom kyrkan.
    Till den senare gruppen hör säkert många som i sak har accepterat besluten.

    Men så har vi också mycket gemensamt med många som är av annan mening. Vi hoppas och ber och vill att vår kyrka skall få vara till välsignelse och vägledning, så att människor kommer till tro på Kristus och blir frälsta. Och detta är inte en känslomässig verklighet, utan en andlig och verklig.

    Jag tror att det bara är HERREN själv som kan lösa denna konflikt. Det sker inte i strid med Ordet. Jag säger endast ”om din tjänare far vilse, så uppsök din tjänare som ett förlorat får.”

    Henrik

    Här finns biskopsmötets redogörelse:
    http://sakasti.evl.fi/sakasti.nsf/0/A78B3114D64D8273C22577030039EE08/$FILE/18-redogorelsebilaga-2003-01121.pdf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.