Undrar bara

Den senaste tiden har massmedia ondgjort sig över en prästs predikan i en gudstjänt i Imatra.
Jag lyssnade på predikan och kan inte instämma i det mesta av kritiken.

Man har sagt att predikan var lagisk, att ingen nåd fanns.
Jag anmäler avvikande åsikt. Hör vad han säger om Jesus, om nåden (finns på Youtube).

Ärkebiskop emeritus John Vikström har sagt att predikan var ”ofattbar och smaklös” (tolkuton ja mauton). Biskop Seppo Häkkinen, som förmodligen uttalar sig principiellt och inte om detta enskilda fall (??) säger att ”det kan leda till sparken”. (Skulle biskopen yttra sig så om den aktuella predikanten och hans predikan, måste han jäva sig, anser jag.)

Jag förundrar mig över att ingen biskop ingriper, klagar, ryter till, eller anmärker när någon präst förkunnar ett helt annat evangelium. Man förnekar Kristi kroppsliga uppståndelse, säger att helvetet inte finns och att en frälsning inte behövs för ”alla kommer till himlen” osv. ALDRIG hör man då något varnande ord, eller ens sorgens ord.

Jag undrar också om dessa – och andra fördömande uttalanden – baserar sig på vetskap om detta enskilda fall, eller om man har läst referat.

I en tidning ondgjorde man sig över att pastorn hade sagt att ”den begår äktenskapsbrott som gifter sig med en av sin man övergiven (frånskild) kvinna”. Hur kan man säga så i vår tid, hette det. Kanske utan att veta att det var Jesus som sade så (Matt. 5:32).

Jag känner inte vederbörande präst, och vill därför inte säga för mycket. Jag lyssnade på bandet. Där finns nog sådant som antyder att koordinaterna inte är riktigt rätta. Jag anser också att man inte i en gudstjänst skall ställa en polemisk fråga till en konkret person, sådant ska man diskutera före och efter gudstjänsterna, och framför allt i andra sammanhang. Det förefaller som om den aktuella predikan innehöll sådant som inte är lämpligt. Vad orsaken var till dessa ”utfall” vet jag inte.

Men jag vill försvara honom i hans nöd och oro över den gudsfrånvändhet som finns i vårt land och i våra församlingar. Det är klart att sådant väcker kritik. Synd är synd, det får ju inte sägas, men så är det ändå.

Jag undrar också över vad biskop Häkkinen, som jag lärt känna som en sansad man, menar med att kollegans agerande var sakligt. Jag upplever att hans ingripande är präglat av ilska, av förakt och inte är särskilt kollegialt. Han kunde ha agera mera försynt.

Kyrkans ledande män skyndar sig att vara politiskt korrekta, kanske av rädsla för en ny utskrivningsvåg.

Jag försvarar inte ett personangrepp på en kvinnlig präst i gudstjänsten. Församlingen måste sannolikt ha upplevt obehag när präster ropar åt varandra mitt i en gudstjänst. Det är kontraproduktivt för alla parter.

Jag undrar också vad som är orsaken till att pastorn i fråga kände sig manad att föra fram detta i predikan. Kände han sig manad? Var det Guds maning eller själens rörelse??

Jag skriver detta för att genom det regelverk, som nu råder, tvingas många av oss leva i konflikt med sitt samvete. Det är inte angenämt att bli slagen i offentligheten under biskopars och andras applåder. Då kan obearbetade och råa (=omogna) känslor komma ut, som är skarpare än vad som var avsikten – utan att ge avkall på övertygelser kan man uppträda sakligt.

Samtidigt märker jag att andliga sanningar allt mera uppfattas som politiska sanningar. Allt flera personer har helt förlorat förmågan att uppfatta vad som menas i ett andligt tal.

Nu ska vi alla lyssna och/eller läsa predikan en gång till och försöka förstå vad han ville säga. Med takt och ton, ja.

Men.
Jag saknar sådana präster och predikanter som förkunnar Ordet så det bränner i hjärtat. Ju strängare desto bättre. För då lyser nåden fram i Jesus, som det stora alternativet till syndens välförtjänta lön.

Henrik

3 svar på ”Undrar bara”

  1. Nå, du verkar också kritisk mot predikanten. Det är bra – vi ska inte behöva försvara allt och alla som våra kritiker kritiserar (jfr Åke Greens predikotema och uttryckssätt).

    Fast det är också bra att du nyanserar kritiken mer än övriga verkar göra – och jag delar helt och hållet din vånda över att biskopar och andra tycks oförmögna att kritisera predikanter som framför uppenbart och fullständigt främmande läror, i alla fall om det gäller läror som tycks ha en folkmajoritet för sig.

  2. Tack för din kommentar!
    Jag är kritisk mot övertramp. Jag anser att man inte ska pricka någon enskild från predikstolen – med det avser jag inte en balanserad ”polemik” och argumentation mot något offentligt framfört och i sammanhanget relevant.
    Jag vet inte om situationen har en ”förhistoria” som förklarar något.

    Jag försvarar predikantens vilja att förkunna Guds Ord. Jag försvarar också hans förkunnelse med konkretiseringar – viss behöver vårt folk höra om typ ”viinan kauhistus” (spritens förskräckelse), som vi behövde en invandrare att med sina ögon öppna debatten om finländarnas största fara. Välkommet och hälsosamt!

    Också prästerna kan och skall predika konkret, det kommer aldrig att tas väl emot av de obotfärdiga, men vi behöver höra förkunnelse om synd och nåd.

    Henrik

  3. Det var beklagligt att brodern i Imatra blandade upp sitt i och för sig angelägna budskap med skott över mål – det gjorde det så mycket lättare att både avfärda det han sade i sin helhet, och att angripa honom som person.
    Avslöjande är det – än en gång – att, som du säger, de som inget har att säga om förnekelsepredikanterna plötsligt blir så väldigt verbala när någon trampar över åt andra hållet.
    Men, varför blir det så här? Är spärrarna mot att predika som det står skrivet verkligen så starka bland förkunnarna, att det inre trycket måste stiga till explosionsgränsen innan man får sagt det man hela tiden egentligen hade velat säga, eller?
    Och hur ska vi i så fall kunna hjälpa varandra att lossa på dessa spärrar, så att predikarna kan tala klarspråk utan att det slår över?
    Jag minns en gång, när Allan Franzén var kyrkoherde i Sideby, och bjöd in mig att tala vid en församlingshelg. (Rätt länge sen, alltså)
    Han gav mig fyra teman, ett för varje möte: ”Läs som det står”, ”Tro som det står”, Gör som det står”, ”Så får du som det står”.
    Jag kände mig mycket styrkt och uppmuntrad, för i och med att han gav den signalen visste jag, att här förväntas jag inte gå med någon halv eller hel munkavle!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.