Fråga efter fråga

För en tid sedan sade en god vän till mig ungefär såhär: ”Vi österbottningar har en så lågkyrklig syn att oss får du aldrig att engagera oss i frågan om kvinnliga präster eller omfatta dina betänkligheter angående kvinnliga präster”. Åtminstone ungefär så sade han.

 

Påståendet innehåller mycket som jag har försökt fundera på.

För det första konstaterar jag att jag inte försöker få någon att omfatta mina betänkligheter. Allt jag säger eller skriver måste uttryckligen prövas i ljuset av Guds Ord, Bibeln. För min skull ska dock ingen omfatta det ena eller det andra.

För det andra tror jag att det är sant. Många i ”bibelbältet” i Österbotten har en mycket lågkyrklig ämbetssyn. Kanske på sina håll så lågkyrklig att man egentligen inte förstår till vad vi behöver präster överhuvudtaget. Kan inte ”vanliga kristna” döpa, fira nattvard, leda gudstjänster, predika osv.?

För det tredje sörjer jag nog litet över att jag alltid ska profileras utifrån ämbetsfrågan. Jag accepterar dock att jag varit tvungen att ta ställning till frågan i en tid när den var ”status controversiae” (det som har ifrågasatts i kyrkan). Samtidigt innehåller hans påstående säkert mycket berättigad kritik mot mig och min syn. Det har – tyvärr – blivit så att jag i praktiken närmat mig de centrala frågorna genom de aktuella debattämnena, just därför att det behövs sådana som också säger nej vid behov.

Jag tror nog att sanningen är den att det är utgående huvudfrågan, frågan om vem Jesus var och är, Jesu försoningsverk, Jesu uppståndelse, som man ska se på andra frågor.

 

Om och när Jesus blir viktig för en kristen, så frågar han eller hon också vad Jesus har sagt och om det är relevant ännu idag. Då vill man lyda Jesu ord, då söker man välsignelsen i det som är Guds vilja, uppenbarad i den Heliga Skrift. Jesus befallde sina apostlar att bevara ”allt det som jag har befallt”. Därför är apostlarnas ord lika mycket Guds Ord som Jesu ord i evangelierna. Det handlar nämligen om Jesu ord och vilja.

Jag finner en annan trend i kristenheten idag. Man lyfter ut fråga efter fråga, och säger: det viktigaste, det som är det väsentliga i kristen tro är ju att tro på Jesus.
Så är det ju, men kanske inte alltid i den mening som det framförs. Man kan höra präster och kyrkoledare, som uppenbart förnekar grundläggande sanningar om Jesus, säga ”det viktigaste är att vi tror på Jesus”. Vilken Jesus? måste man nämligen också fråga. Många kristna teologer kan t.ex. förneka läran om den dubbla utgången (dvs att en människa utan tro på Kristus går förlorad). Eller att Jesus är den enda Vägen till Gud, den Ende, i vars namn vi kan komma till Fadern (Joh. 14:6).

Jag har tidigare skrivit om Kati Niemelä, docenten och forskaren, som visat på sambandet mellan ämbetsfrågan och den nu aktuella homosexfrågan. Hon menar att beslutet 1986 är direkt relaterat till den utbredda acceptansen av samkönade förhållanden inom kyrkan.

En ny påminnelse om vår dödlighet fick jag när jag i norska Dagen läste om Menighetsfakultetens teologiska och andliga kollaps. Jag delar bedömningen av den danska teologen och  Henrik Højlund som säger:

Det gjorde inntrykk på den danske sognepresten at Kaufman «åpner for muligheten til å forandre en så basal bibelsk sannhet som livets to utganger».

– Jeg husker at jeg tenkte: Det er ufattelig med MF i Norge. Det er ufattelig når man tenker på hva MF opprinnelig ble dannet for, for nettopp å demme opp mot den slags mote-teologi, sier Højlund. Han har selv arbeidet flere år som prest i Norge.

Højlund tror årsakene til dagens situasjon er mange, men mener det begynte med kvinneprest-saken for mange år siden.

– Det var kanskje den første lille brist i demningen.

Det är märkligt att det igen påvisas att när man tummar på en sanning så följer det andra sanningar efter. Det visar sig, hör och häpna, att en liten fråga (t.ex. ämbetsfrågan) kan leda till att man i förlängningen förnekar de mest centrala sanningarna i den kristna tron, t.ex. läran om jungfrufödelsen, om frälsning och förtappelse osv. Och äktenskapsfrågan hänger samman med hela synen på Kristus och hans kyrka (Ef. 5). Man blir inte frälst av att ha en speciell åsikt i ämbetsfrågan eller äktenskapsfrågan. Men man kan inte leva som kristen så att man förnekar eller avvisar det som Kristus eller hans apostlar undervisat om. Tänk på detta!

De som började med att avskriva ämbetsfrågan, såsom majoriteten av lärarna i Meninghetsfakulteten i Norge (Ole Hallesbys fakultet), lär i dag att det är OK med samkönade äktenskap. De rösterna hör vi och ser vi i hela kristenheten (i väst särskilt) och vi har så präster och biskopar som lever i homosexuella eller lesbiska förhållanden.

Jag är medveten om att man alltid måste fråga sig – i mitt fall jag fråga mig – om man har förstått Ordet rätt.
Men är inte många åtminstone eniga med mig om att man inte kan avskriva fråga efter fråga, välja bort så att säga, för att välja några frågor som man sysslar med och inte behöva leva ”i motvind”.

Jag tror inte vi ska vara för upptagna av homosexualitetsfrågan eller av ämbetsfrågan, eller av någon frågeställning. Det viktigaste är frälsningsfrågan, Jesus, Guds Son, världens Frälsare.

Men jag känner kristna som för 30 år sedan sade nej till kvinnoprästbeslutet, som för 10 år sedan accepterade kvinnliga präster, och som idag frågar varför inte två människor, låt vara av samma kön, skulle få gifta sig.

Men en kristen, och inte minst också en luthersk kristen, skall lära sig teologi. Och här är en av prästernas viktigaste utmaningar.

I vår kyrkas centrala bekännelse finns det i princip två artiklar om prästämbetet.

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.  (art. V).

Och vidare:

Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten. (art. XIV)

Prästämbetet är instiftat, det är Kristi vilja. Det är apostolisk kristen tro. Alla kristna kan döpa och predika, men skall inte göra det annat än i nödfall, församlingen skall kalla sin präst och han skall vägleda dem i Guds Ord. Församlingen skall pröva det som sägs, förmana honom och gärna också uppmuntra honom att hålla sig till Ordet i alla väder när han leder högmässan, gudstjänsten och förvaltar sakramenten efter Kristi instiftelse.

Den som döper utan att vara ”rätt kallad” (av Gud och av församlingen) bryter inte bara mot vår kyrkas lagar och ordningar, utan också mot vår kyrkas bekännelse.

Församlingens medlemmar skall i möten, bibelkretsar, massmedia och sociala media,  i ord och toner, i samtal och debatter, i artiklar och föredrag, bloggar och insändare, vittna om Kristus. Det är det som är själva huvudströmmen i den kristna församlingen: att kristna människor, som utrustats i söndagens mässa, går ut med evangeliet till en värld, som Jesus älskar, men som inte känner Honom, inte tror på Honom.

Jag tycker att man kan diskutera många frågor innanför detta. Man kan verkligen fråga sig om en ”präst” måste vara teol. mag från ett universitet. Det är viktigt att han är utbildad i Guds Ord, att han är en Jesu efterföljare, att han kallats av Gud och av församlingen. I framtiden kanske det inte är möjligt att alla präster är heltidsanställda, vi får ”tältmakarpräster”, personer som också har ett civilt yrke, tror jag.

Vi lever nu i en tid när många kristna tycker att ”alla är präster” (eller ”ingen är präst”).  Kanske borde jag hellre skriva pastor, herde, för vi är inga offerpräster, medlare mellan Gud och människor.

 

Kanske är orsaken till många trender flera. En orsak är nog en okunskap om biblisk och luthersk teologi. Allt flyter, det mesta går. En annan orsak är den teologiska debatt om ämbetet och om äktenskapet och annat som gör att många inte orkar stå i stormen.

En viktig orsak är tyvärr också att vi präster har varit dåliga präster och dräpt det allmänna prästadömet och medvetet eller omedvetet hamnat i något slags prästvälde, som är både äckligt och förfärligt och okristligt.

Vi måste göra bättring. Vår uppgift är att utrusta församlingen till helig tjänst (Ef 4:12), att inspirera och samverka.

Men vi kommer inte rätt på en väg där fråga efter fråga avskrivs och förklaras oviktig.

Allt Guds Ord är viktigt, men Bibelns stjärna och kärna är Jesus Kristus, Guds Son, världens Frälsare.

 

Henrik

 

Läs mera i norska Dagen: www.dagen.no/Meninger/12/08/2014/Tapet_av_Menighetsfakultetet-101310

www.dagen.no/Nyheter/04/08/2014/–_Vi_er%E2%80%A8_ikke_lenger%E2%80%A8_et_bolverk%E2%80%A8_mot_liberal%E2%80%A8utvikling-98964

 

10 svar på ”Fråga efter fråga”

  1. Hej Henrik. Jag tror det är sant om österbottningarna till en del! Lågkyrklig väckelsetro har ofta en svag syn på sakramenten och ämbetet. Ämbetet förväxlas med nådegåvor. Har man gåvan att predika och undervisa så är man en präst eller borde vara det.
    En lågkyrklig syn inkluderar även olika frikyrkliga riktningar.
    Till den lågkyrkliga tron hör även en svag syn på gudstjänst och nattvard. Trots detta så är det dock så att kyrkornas gudstjänster är fyllda mest med folk från olika väckelserörelser på många håll. De lågkyrkliga är alltså i många fall trogna gudstjänstbesökare.
    Och de österbottniska lutherska församlingarna skulle vara mycket fattigare utan det lågkyrkliga väckelsefolket.
    Jan Nygård

  2. Jo, jag instämmer. Men jag ser också orosmoln just över en fromhet som är litet ”selektiv”. Jag klagar inte på lågkyrkligheten, inte heller på en högkyrklighet, som inte bara är ”ceremonier”, även om jag själv kanske närmast är ”kyrklig”. Jag ser det också så att t.ex. vissa väckelserörelsers predikanter långt ut är herdar, även om de inte i detta läge åtminstone förvaltar sakramenten. Men jag tror att framtiden kommer att medföra förändringar. Vi får flera mindre församlingar och gemenskaper, enhetskyrkans tid är nog förbi, tror jag. Men Gud har allt i sina händer.
    Jag ser lågkyrkligheten främst som en tillgång, kanske med svag ämbetsteologi och sakramentsteologi som svagheter. Och det finns tyvärr exempel på s.k. väckelsekristna som idag bejakar samkönade äktenskap.
    Jag tycker också att många ser axeln lågkyrklighet/högkyrklighet som en avgörande fråga. För mig är det inte så. Jag har fått så mycket av den lågkyrkliga väckelsen i dessa olika grenar, men jag har också fått mycket av teologer och herdar som Bo Giertz, Bertil Gärtner m.fl.

    Om Kyrkan ersätter Kristus då är jag inte med. Om Ämbetet ersätter den Helige Ande kan man inte vara med. Men det finns mycket fin högkyrklighet. Den gemensamma faran, som jag ville uppmärksamma, är om vi börjar vara selektiva och skära bort frågor efter eget förgottfinnande.

    Tack för din kommentar!

    Henrik

  3. Din lågkyrklige, österbottniske vän talar nog mest för sig själv, tror jag. Jag är själv lågkyrklig (eller så räknar jag mig åtminstone) och jag rör mig nästan uteslutande i lågkyrkliga kretsar, men jag har nog det intrycket att det nog finns mycket av klarhet och tydlighet i denna fråga också i lågkyrkliga kretsar.

    Sedan kan jag inte låta bli att kommentera detta med avfallet – att ett avfall i en liten fråga sedan (ofta) följs av ett avfall från de centrala trossatserna. Så här fungerar det onekligen, men det ska inte komma som någon överraskning för oss. (1Petr. 2:7-8) När man inte lyder ordet kommer man förr eller senare på kollissionskurs med hörnstenen själv.

    Men jag undrar om orsaken till allt detta avfall ändå är att vi helt enkelt har, och länge har haft, det ”för bra”. Jag tänker på vad som just nu sker i Irak och i Syrien – och den till synes totala brist på engagemang som de kyrkliga dignitärerna visar inför brödernas och systrarnas lidande. Har vi blivit så uppfyllda av oss själva och våra teologiska ”landvinningar” att vi helt har tappat förmågan att se att det lidande våra trossyskon drabbas av också är/borde vara något som vi lider av?

  4. Bra. Jag hoppas att Du har rätt. Den broder jag hänvisade till sade att i ämbetsfrågan hänger folk inte med, men nog när det gäller äktenskapet mellan en man och en kvinna.

    Jag undrar om några av er har sett mina rader som ett angrepp på lågkyrkligheten, eller på österbottniska kristna.

    De som känner mig torde nog veta att knappast någonting är mig mera främmande än att börja kritisera just The Ostrobotnia Bible Belt.

    Jag ville endast uppmärksamma risker, som finns.
    Alla behöver inte heller tala om allt. Vi – också jag – ska söka fokus på frälsningens centrala sanningar, Jesus och hans frälsningsverk. Men där börjar också kärleken till Guds Ord och till Guds vilja.

    Det vet jag att Du, broder Kristian, och jag är 100% eniga om.

    Tack för din kommentar!

    Henrik

  5. Vad gäller enigheten har du helt rätt! 🙂 Men samtidigt vet vi att vi (allt för?) ofta dras in i diskussioner i mera perifera frågor. Jag märker ju – precis som du garanterat också har gjort – att det inte finns något större intresse att diskutera de centrala frågorna när vi försöker lyfta fram dessa, medan de perifera, heta (om vi så vill) frågorna leder till långa och ofta hetsiga diskussioner. Jag brukar då trösta mig med det som Fredrik Sidenwall konstaterade i sin bok ”Kampen för tron” att vi inte får välja våra strider, utan att de väljs åt oss. Vår uppgift och vårt kall är att hålla fast vid Guds ord. När det begav sig handlade kampen om ämbetet, nu handlar den om äktenskapet. Men vi vet ju att ytterst handlar båda dessa frågor om Guds ord och Guds ords auktoritet i kyrkan. Det märker vi ju nog senast när diskussionen har gått ett par varv…

    Vad sedan gäller din undran om det du skriver uppfattas som ett angrepp så tror jag nog att vi känner dig lite för bra för att läsa det du skriver som ett angrepp… 🙂

  6. Hej Henrik!Jag uppfattade inte ditt inlägg som ett angrepp på oss österbottningar. Men om någon skulle ha gjort det, så ville jag ge dem/oss även en lite eloge.
    Det är fint att vara österbottning! Min äldsta son brukar skryta med att han är den enda i vår familj som är född i Hfrs. Så det är fint att vara nylänning också!
    Jan

  7. Många glädjande saker i det du skriver!
    ”Man kan verkligen fråga sig om en ”präst” måste vara teol. mag från ett universitet. Det är viktigt att han är utbildad i Guds Ord, att han är en Jesu efterföljare, att han kallats av Gud och av församlingen.”
    Minns en broder, som med en suck sade: ”Men nog är det märkligt, att vi har hamnat i en situation där varken Petrus eller Paulus skulle duga att bli präster i vår kyrka!”
    Som lågkyrklig/frikyrklig är det inte svårt att instämma i det.

    ”Kanske borde jag hellre skriva pastor, herde, för vi är inga offerpräster, medlare mellan Gud och människor.”

    Var det inte så, att Paul von Martens var inne på samma tankar redan för tretti år sedan?

    ”Kyrkoherde” är ett bra utttryck.
    ”Kirkkoherra” är förskräckligt, och för direkt tanken till det du skriver: ”En viktig orsak är tyvärr också att vi präster har varit dåliga präster och dräpt det allmänna prästadömet och medvetet eller omedvetet hamnat i något slags prästvälde, som är både äckligt och förfärligt och okristligt.”
    Kan inte minnas när senast jag skulle ha hört någon i din ställning ta till så kraftiga ord ifråga om detta, som onekligen haft en väldigt passiverande inverkan på stora flertalet av dem, som är ”präster åt Gud och Kristus”.
    Tack för det!

  8. Tack, Ingmar för respons!
    Jag skriver naturligtvis utgående från en luthersk teologi. Men jag tror att alla kristna församlingar lever om de har ett sunt och levande förhållande mellan pastor och församling: en pastor, som är kallad av Gud och av församlingen, och en församling, som prövar det som sägs, uppmuntrar och förmanar, och som är fri att tjäna Kristus. Pastorn ska ”de dem något att äta”.

    Att det inte blir som det i många fall har blivit inom de lutherska kyrkorna, formulerat med en boktitel av Dag Sandahl: ”Inget för någon”.

    Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.