Känsloargumentation

Känsloargumentationen blir ett allt vanligare vapen i debatter och inlägg, inte minst när man inte har så många sakskäl att anföra.

Om t.ex. någon efter en välmotiverat och väl underbyggt (rätt eller fel) diskussionsinlägg säger ”det var nog det dummaste jag har hört” eller ”typiskt för din åsiktsgrupp” så handlar det just om sådant. Eller om någon säger om Bibeln något i stil med ”det lönar sig inte att läsa en sådan sagobok” så brukar jag svara: du har ännu ingenting sagt!

Det är intressant att se hur man i många länder, t.ex. i England, satsar på utbildning i retorik. Politker lär sig uttrycka sig kort och koncist, att argumentera för sin åsikt osv. I vår tradition handlar det ofta om långa och mångordiga politiska utgjutelser.

Nu har det blivit allt vanligare med känsloargument. Man svarar inte på frågor, man argumenterar inte för sin sak, man försöker inte motbevisa framförda påståenden, utan man kan säga ”nu blev jag verkligen sårad”. Det får man givetvis säga, men i många sammanhang skulle kommunikationen vinna på att man pekar på vad och varför i ett inlägg som upplevdes kränkande.

Men skrämmande ofta slutar diskussionerna  med ett sådant känsloargument.

En orsak är nog att vi har väldigt olika uppfattningar om många frågor, allt från politik till etik och religion mm. Men ett meningsfullt samtal kan vara betydelsefullt på många sätt.

I den pågående diskussionen om äktenskapet har jag ibland mött påståendet ”jag vill inte diskutera vad de bibliska texterna säger om äktenskapet med dig”. Kanske den bakom liggande tanken är att man uppfattar det som att jag vill ”prata omkull” någon med just sådana argument.

Om det nämligen handlar om don’t disturb me with facts” är ju situationen ganska bedrövlig.

Det finns säkert anledning för mig att se mig i spegeln. Kanske tycker någon att de inte får säga vad de känner och tänker, utan de blir genast avvisade på något sätt.

Men jag tror att det håller på att bli en sjukdom i debattkulturen – både i samhället och kyrkan – att man lätt hamnar i åsiktsläger, och därefter bryr man sig inte om att samtala utan bara om att rösta – tills man får sin vilja igenom.

Och det är nog tragiskt. Vad kan vi göra?
Utveckla förmågan att lyssna på andra. Sätta oss in i olika uppfattningar. Uppträda korrekt. Undvika ogrundade känsloargument.

Henrik

Om Henrik Perret

Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki, far till fyra söner, 9+1 barnbarn. The Lord bless them and keep them!
Det här inlägget postades i kyrka och teologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *