The Council at Jerusalem, Acts 15 – A Compromise?

“There remained, however, the practical difficulty that in most of the churches Gentile believers had to live alongside Jews, who had been brought up to venerate certain food-laws and to refrain as far as possible from intercourse with Gentiles (see on x.28). While there was no more question of requiring Gentile Christians to be circumcised and to keep the Mosaic law, these would do well to respect the scruples of their weaker Jewish brethren (all of whom could not be expected to become as emancipated as Peter or Paul), provided that there was no compromise on matters of principle. Hence the modus vivendi recommended to the Gentile Christians in the apostolic decree. Probably it was on much the same lines as the terms on which synagogues of the Dispersion found it possible to have some measure of intercourse with ‘God-fearing’ Gentiles – abstention from from everything that savoured of idolatry and from meat from which the blood had not been completely drained, and conformity to the high Jewish code of relations between the sexes.

There is no good reason to suppose that Paul would have found the decree objectionable; where no compromise of principle was involved, he was the most conciliatory of men (cf. xvi.3; xxi. 26: 1 Cor. 1x. 19ff). In his epistles he himself urges that those who are strong in faith should voluntarily restrict their liberty in food and other matters, to avoid offending those with weaker consciences (cf. Rom. xiv. 1-xv. 6; 1 Cor. viii. ).”[1]
[1] F.F. Bruce: The Acts of The Apostles The Greek Text with Introduction and Commentary, 1951, Reprinted 1976, p. 289.

According to the well-known prof F.F. Bruce there was no compromise. But there was a need for caring. ”In his epistles he (Paul) himself urges that those who are strong in faith should voluntarily restrict their liberty in food and other matters, to avoid offending those with weaker consciences.”

Henrik

Tidstypiskt

I en artikel ”Slutet på ett tidstypiskt episkopat – bokslut över Per Eckerdals tid som biskop i Göteborgs stift” skriver Anders Lundberg i tidningen Kyrka och Folk nr 38:

”När jag betraktar Eckerdals biskopstid blir jag fascinerad. Inte för att biskopstiden i sig är särskilt intressant. Den kommer att falla i glömska precis som den stora majoritet av de biskopar som hittills funnits i Svenska kyrkan. Biskopstiden är snarare intressant eftersom den lyckas vara helt och hållet tidstypisk. Biskopstiden hade höga organisatoriska ambitioner och fastnade i den kyrkobyråkrati som organiserar sig trött. I förvirringen från de samtidskorrekta ideologierna gjordes dessutom återkommande missbedömningar inom området som rör biskopens uppgift som bevakare av den goda bekännelsen. Särskilt detta senaste är det mycket ledsamt att behöva påpeka.”

Välformulerat, smärtsamt och – tyvärr – ganska aktuellt i våra nordiska kyrkor.

Henrik

Skeptiker?

 

Läste nyligen ur Etymologiskt lexikon om ordet skeptiker. Det betyder inte cyniker, eller tvivlare, utan en som är ”fundersam, undrande”, en som undersöker och reflekterar över frågor, sanningen.

skeptic (n.)also sceptic, 1580s, ”member of an ancient Greek school that doubted the possibility of real knowledge,” from Middle French sceptique and directly from Latin scepticus ”the sect of the Skeptics,” from Greek skeptikos (plural Skeptikoi ”the Skeptics, followers of Pyrrho”), noun use of adjective meaning ”inquiring, reflective” (the name taken by the disciples of the Greek philosopher Pyrrho, who lived c. 360-c. 270 B.C.E.), related to skeptesthai ”to reflect, look, view” (from PIE root *spek- ”to observe”).

Skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches as opposed to him who asserts and thinks that he has found. [Miguel de Unamuno, ”Essays and Soliloquies,” 1924]”

Det lönar sig att vara skeptisk, dvs att reflektera, att undersöka – precis som de ”skeptiska” lärjungarna i Berea (Apg 17:11):

”Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde.”

Henrik

 

Stora vägval

Dr Michael Brown, som har gett mig mycket när det gäller ”Jewish Objections to Jesus”, har skrivit några tänkvärda ord om ett mycket svårt och känsligt ämne.
 
Han skriver om den terrorist, som sprängde sig i ett mordattentat i Manchester för bara någon vecka sen. Han säger till borgmästaren i Manchester att denne man var muslim.
Det är svårt att säga så, för det kan missförstås kapitalt. Alla muslimer är definitivt inte terrorister, egentligen bara en bråkdel.
 
Den stora frågan gäller förhållandet mellan islamister och islam.
Enkelt framställt blir det ungefär så: vem är en äkta muslim, islamisterna eller de många fridsamma och vänliga muslimer som bor mitt ibland oss?
Det är definitivt fel att beskylla vänliga och medmänskliga muslimer för sådant som görs i religionens namn.
Men det finns enligt dr Brown ett problem. Koranen uppmanar till våld mot otrogna, koranen tar avstånd från ”fredlig samexistens”, det godkänns nog i ett minoritetsläge men inte när islam blir majoritetens religion.

Den som läser Bibeln får aldrig något stöd för att spränga sig och ta livet av andra, inklusive sådana som inte har samma religion eller övertygelse. Vi kristna är kallade att älska, aldrig att hata. Vi kan hata det onda, men aldrig någon människa, om eller när vi förfaller till sådant sker det aldrig med biblisk fullmakt.

Tvärtom, vi ska välsigna våra ovänner och be för dem som förföljer oss.

Men hur rå på islamismen? Problemet i en mening är att ett studium av koranen, muslimernas heliga skrift, snarare stöder de radikalas ståndpunkt än de moderatas.

Jag tror att en viktig aspekt är att muslimer börjar bevaka vad som sägs och lärs i moskéer och i andra sammanhang, t.ex. på nätet.

Samtidigt som detta sker, finns det en allt större öppenhet för islam – eller rädsla? – i våra länder. Vi monterar ned det kristna arv som har fött medmänsklighet, sjukvård, hjälp, respekt, demokrati och frihet och vill öppna för sådana som inte underskriver dessa grundläggande principer. Det för mig obegripliga är t.ex. att många, som vill kalla sig feminister, samtidigt vill öppna för islam, utan att fråga sig vilken kvinnans ställning är i muslimska länder. Vill vi ha sharia i stället för vårt rättsväsende?

Svåra frågor, därför att vi inte ska bilda block mot människor.

Det finns ett svar som den svårt sjuka läkaren och apologeten  Nabeel Qureshi skriver om i en ny bok: No God But One. Allah or Jesus? Den har nyligen utkommit också på svenska.

Han berättar om sin väg till kristen tro. Och han beskriver ingående de stora frågeställningarna; vilka är skillnaderna mellan islam och kristen tro? Sharia eller evangeliet? Tawhid eller Treenighet? Muhammad eller Jesus? Koranen eller Bibeln? Jihad eller korstågen? Och de stora frågorna om vad vi kan veta, hålla för sant.

Det blir ingen förändring i samhället eller i relationen mellan människor om inte hjärtat förändras. Igår kväll ägde en terroristattack rum i centrum av London. Sju döda, 48 skadade, många med livshotande skador. Tre terrorister skjutna.
Alla vid liv före kl 22.08 (lokal tid) igår kväll. Varför??

Vårt svar ska inte vara utfrysning, varken ut- eller frysning. Snarare inkludering, uppsökande omsorgsgemenskap, men med ett kristallklart evangelium om Jesus Kristus.

Dr Michel Brown har inträngande ord att säga till borgmästaren i Manchester, och till hela västvärlden.

Dr Brown har också sagt viktiga ord om den konsert i Manchester, som för många blev deras sista. Artisten, Ariana Grande,  en vacker ung kvinna, som sjöng för barn och unga, med ett speciellt budskap till flickor. Men när man läser texterna till hennes sånger och försöker få grepp om hennes budskap, blir man deprimerad och chockad, säger Brown. Hon sjunger rentav vulgärt med mer eller mindre förtäckta ord om fri sex, om masturbation, om sådant som t.ex. unga barn inte skall behöva höra (det yngsta offret var en 8 år gammal flicka). Ariana Grande har gjort mycket gott, bl.a när hon har besökt de skadade och drabbade i Manchester och när hon tagit initiativet till en välgörenhetskonsert vars intäkter ska gå till de drabbade. Till den delen fint och värd all uppskattning!

Men vilket är det budskap som ska bära unga människor ut i livet som vuxna? Är det radikalislamismens du ska hata, eller är det det västerländska du ska njuta och skaka av dig det som känns fel men som alla vill (för att anspela på en av hennes sånger).

Eller är det det kristna evangeliet, som lär oss att älska, baserat på att Gud först har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder?

Stora vägskäl!

Vi behöver nu Pingstens Ande och det liv och den kärlek som Herren vill utgjuta i vårt hjärta!

Henrik

När Jesus såg deras tro…

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på uttrycket i 1 Kor 12:9: ”Helbrägdagörelsens gåvor” (citerar gamla kyrkobibeln, för de nyare översättningarna SFB 1998 och Bibel2000 har inte fått med pluralis, ”gåvor”).

Jag har mycket följt med en god väns kamp, som nu har kommit in i det svårast tänkbara skedet. Och jag har tänkt på att vi skulle be om att helbrägdagörelsens gåvor mera skulle vara verksamma i den kristna församlingen.

Jag tror att sjukvården och hälsan är en Guds gåva. Gud är Skaparen och Han har makt. När jag på sjukhuset där jag var en dryg vecka i mars fick höra om mitt problem att efter behandlingen här ska man kämpa och ”luonto korjaa sitten”, så tänkte jag avbryta den snälla fysioterapeuten och säga ”Luoja, inte luonto”. Men det att naturen kan reparera skador, tex hjärnan kalibrera sig efter olika sjukdomar, är ett verk av Skaparen. Jag ser ingen motsättning mellan vård och helbrägdagörelse.

Men Guds möjligheter slutar inte där vi människor måste sträcka upp händerna. Gud gör under, Han har makt och möjligheter.

I Mark 2 berättas om en lam man som bars dit av fyra män. De kunde inte komma fram på grund av trängseln kring Jesus. Då gjorde de en öppning i taket och sänkte ner mannen på bår framför Jesus. Och sen står det: ”när Jesus såg deras tro, sade han till den lame: min son, dina synder förlåtas dig.” (Mark 2:5).

Tänk om bärarnas tro också idag skulle hjälpa någon till ett möte med Jesus, till syndernas förlåtelse, till liv och hälsa!

Förutom min vän som jag skrev om, har jag haft många andra sjuka i tankarna och i mina böner. En av dem är Nabeel Qureshi, som du kan läsa om på RZIM (Ravi Zacharias hemsida).

Låt oss förenas i bön för de sjuka. Låt oss be om helbrägdagörelsens gåvor, och ett möte med HERREN, som är vår Läkare (2 Mos 15:26).

Henrik

Känsloargumentation

Känsloargumentationen blir ett allt vanligare vapen i debatter och inlägg, inte minst när man inte har så många sakskäl att anföra.

Om t.ex. någon efter en välmotiverat och väl underbyggt (rätt eller fel) diskussionsinlägg säger ”det var nog det dummaste jag har hört” eller ”typiskt för din åsiktsgrupp” så handlar det just om sådant. Eller om någon säger om Bibeln något i stil med ”det lönar sig inte att läsa en sådan sagobok” så brukar jag svara: du har ännu ingenting sagt!

Det är intressant att se hur man i många länder, t.ex. i England, satsar på utbildning i retorik. Politker lär sig uttrycka sig kort och koncist, att argumentera för sin åsikt osv. I vår tradition handlar det ofta om långa och mångordiga politiska utgjutelser.

Nu har det blivit allt vanligare med känsloargument. Man svarar inte på frågor, man argumenterar inte för sin sak, man försöker inte motbevisa framförda påståenden, utan man kan säga ”nu blev jag verkligen sårad”. Det får man givetvis säga, men i många sammanhang skulle kommunikationen vinna på att man pekar på vad och varför i ett inlägg som upplevdes kränkande.

Men skrämmande ofta slutar diskussionerna  med ett sådant känsloargument.

En orsak är nog att vi har väldigt olika uppfattningar om många frågor, allt från politik till etik och religion mm. Men ett meningsfullt samtal kan vara betydelsefullt på många sätt.

I den pågående diskussionen om äktenskapet har jag ibland mött påståendet ”jag vill inte diskutera vad de bibliska texterna säger om äktenskapet med dig”. Kanske den bakom liggande tanken är att man uppfattar det som att jag vill ”prata omkull” någon med just sådana argument.

Om det nämligen handlar om don’t disturb me with facts” är ju situationen ganska bedrövlig.

Det finns säkert anledning för mig att se mig i spegeln. Kanske tycker någon att de inte får säga vad de känner och tänker, utan de blir genast avvisade på något sätt.

Men jag tror att det håller på att bli en sjukdom i debattkulturen – både i samhället och kyrkan – att man lätt hamnar i åsiktsläger, och därefter bryr man sig inte om att samtala utan bara om att rösta – tills man får sin vilja igenom.

Och det är nog tragiskt. Vad kan vi göra?
Utveckla förmågan att lyssna på andra. Sätta oss in i olika uppfattningar. Uppträda korrekt. Undvika ogrundade känsloargument.

Henrik

Välsignad påskhögtid

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.
(Jes 53:5).

Jag önskar alla läsare en Välsignad påskhögtid!

Henrik

 

Nationella bönealternativ

Fick idag en svensk kristen tidskrift där ledaren hade rubriken Gå bort ifrån mig, Satan!

De som läser sin Bibel vet att detta är ett citat (Matt 16:23). Det är Jesus som säger det åt Petrus, som det verkar, men egentligen åt en som är hos Petrus och använder honom mot Jesus. Jesus hade berättat för sina lärjungar om det nödvändiga korset. Han måste gå upp till Jerusalem, han skulle bli överlämnad i syndares händer och lida döden på ett kors. Den välvillige Petrus förstod inte att hans tankar plötsligt kom i syndens tjänst, därför att han ville locka Jesus bort från korsets väg.

Det är en ganska anmärkningsvärd kontext. Jesus hade precis talat med lärjungarna om vem Han är, och Petrus hade svarat på alla lärjungars vägnar: ”Du är Messias, den Levande Gudens Son.” (Matt 16:16). Och då sade Jesus till Petrus: ”

”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” (Matt 16:17,18).

Det är som känt på (bl.a) detta bibelord som den romersk-katolska kyrkan bygger läran om påvens ofelbarhet.

I perikopen omedelbart efter detta, säger Jesus: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.” (Matt 16:23).

 

Också om Jesus sade orden till Petrus, sade han inte: gå bort ifrån Petrus, Satan! Utan ”gå bort ifrån mig!”

Den onde hade angripit Jesus genom Petrus. Men det var inte Petrus som var den ondes mål, utan Jesus.

Därför ber kyrkan i Jesu namn: Gå bort ifrån mig, Satan!

Det är en alternativ bön. Det finns en annan bön, en begäran i NT.

”Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.” (Luk 5:8). Orden sades till Petrus när Jesus kallade honom. Kanske var Jesu formulering nu inför vägen till Jerusalem en medveten anspelning på Petri kallelse.

Men det finns i evangelierna en berättelse om hur Jesus befriar en besatt.

Då bad man att Jesus skulle lämna deras område. (Mark 5:17). Jesus hade löst en människa, enligt Matteus var det faktiskt två (Matt 8:28), och de onda andarna hade bett om att få fara in i en svinhjord. När de onda andarna farit in i svinen störtade de sig ner i sjön och drunknade. Då bad man Jesus att lämna deras område.

Dessa två böner Gå bort ifrån mig, Satan! och Gå bort Jesus! är två nationella alternativ. Allt mera hör vi det ropet från vårt land: gå bort, Jesus. Ingen psalmsång, inga julfester eller vårfester med kristet innehåll i skolorna. Inget kors, sade British Airways till en av sina anställda. Vi ser detta i hela västvärlden.

Men det finns också de som säger till Jesus:

”Stanna kvar hos oss! Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.”  (Luk 24:29).

Den bönen vill jag be. Och Jesus säger sedan åt Guds motståndare, Åklagaren: Gå bort ifrån mig, Satan!

Jesus har den makten.

Nu blåser det upp till storm i vår kyrka. Kalla vindar blåser på olika håll. Vi misströstar inte. Jesus befaller den onde. Han är tvungen att vika undan för Jesus.

Henrik

Nya tider

Riksdagen förkastade igår det medborgarinitiativ som hade undertecknats av flera än 100 000 personer och som handlade om att inte låta den nya äktenskapslagen träda i kraft. Den nya äktenskapslagen är ju godkänd av riksdagen och stadfäst av presidenten. Med rösterna 120 – 48 förkastade riksdagen den elfte timmens försök att stoppa den nya äktenskapsagendan.

I diskussionerna har man hela tiden sagt från politikerhåll att kyrkan är fri att följa sin egen äktenskapssyn. Inom kyrkan höjs däremot rösterna (också biskopars) för att kyrkan bör följa samhällets lag. Det handlar om mänskliga rättigheter, heter det. Också kyrkan måste omfatta dem.

När jag ser på det uppkomna läget och på det faktum att vår kultur och vårt land nu bryter med en lång kristen och biblisk tradition, tror jag att vi tagit ett stort steg i alldeles fel riktning. Detta kommer att ha stor inverkan på vårt folk, trots att det egentligen gäller en liten grupp människor.

Mest upprörd är jag över att man så flagrant helt bortförklarar Bibelns tydliga vittnesbörd. Våra bekännelseskrifter (t.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, art XXIII) talar tydligt om att äktenskapet kan inte ändras, för det är skapat av Gud. Därför är det bara Gud, inte några mänskliga lagar eller förordningar, som kan ändra äktenskapet.

Jag har tänkt att ett samhälle, en kyrka, en institution klarar sig långt mot yttre fiender. Det värsta är förrädare, medlöpare, inre fiender. ”Bland er själva ska män uppträda som talar vad förvrängt är”, sade Paulus åt presbytererna från Efesus. De inre fienderna är de farligaste.

Nu ser vi (bl.a på Helsingfors stifts hemsida ) material och vackra texter och böner för samkönade par. Allt är nu redo.

Jag tänker på frestarens ord i paradiset: Skulle då Gud ha sagt? Hans ord då avslöjar den rösten också i dagens diskussioner: Guds Ord och vilja framstår som helt orimliga, medan avvikelser och förnekelse framstår som det rätta, naturliga och vackra.

Så är det också nu.

Ingen ska tro att jag eller mina meningsfränder tycker illa om homosexuella. Jag har många homosexuella vänner, och ingen av dem har någonsin gjort mig illa på något sätt. Jag tycker inte heller att utlevd homosexualitet, som jag tror att Bibeln klart avvisar (vilket borde intressera varje kristen) inte är synden framom alla synder, som intrycket lätt blir i ett skede när någon fråga diskuteras – och måste diskuteras. De är medmänniskor, lika fullt och lika mycket som någonsin de heterosexuella. Alla människor kämpar med sina frågor. De texter som berör homosexuella synder talar också om många andra synder (heterosexuellas, och gemensamma) som behöver klaras upp med förlåtelsens Herre. Kristi död på korset är försoningen för alla synder, både dina och mina.

Några har uppmanat mig att nu skriva ut mig ur kyrkan, de flesta av dem sådana som redan gjort det. Det är en fråga som jag arbetar med, och tänkt på länge. Jag föreställer mig att det finns många av kyrkans medlemmar som gärna skulle understöda ett sådant beslut.

Min motfråga blir dock: ska församlingen skriva ut sig om biskopen, kyrkoherden, prästen avfaller från och överger den kristna tron?

Nu ber vi om Herrens ledning. Vi försöker förkunna evangeliet och leva ut det så att så många som möjligt finner tron på Jesus Kristus, världens Frälsare.

Vi tar avstånd från den teologi och andlighet som vill negligera Bibelns egen röst i denna (och andra frågor). Samtidigt ber vi om att Gud ska upplysa oss genom Ordet var vägen går och också var och när vi har gått vilse.

Jag vill önska Guds välsignelse åt alla som på olika håll, i olika kyrkor och gemenskaper samlas i Jesu namn och i tro på Guds Ord.

”Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom.” (Rom 10:12)

Henrik

Somliga är nog frimodiga..

”Jag tror inte att man kan bygga kyrkans framtid med hjälp av sanktioner, disciplinära åtgärder, kontroll och rättsprocesser. Därför: om det är möjligt och såvitt det beror på oss, låt oss göra allt för att det inte skall gå så.”(Ärkebiskop Kari Mäkinen i inledningsanförandet vid biskopsmötet igår)

Äntligen! Hur har jag inte väntat på de orden.
Men vänta litet..!
Gäller det också oss?

Vad har vi nämligen bevittnat de senaste åren? Jo, samme biskop och sedermera ärkebiskop, följd av andra biskopar, har genom sanktioner, disciplinära åtgärder, kontroll och rättsprocesser drivit ut många ”gammaltroende” präster ur kyrkan, eller åtminstone avkragat dem.

Inte en gång har biskoparna skyddat sådana präster.
Nu vädjar ärkebiskopen att ingen ska skada kyrkan (!) genom att vidta några som helst åtgärder mot sådana präster som utan fullmakt och mot kyrkans beslut börjar viga samkönade par den 1 mars 2017 när den nya äktenskapslagen träder i kraft.

Jag vet ju svaret. Vi är i fel gäng.

Men somliga är nog ganska frimodiga.

Henrik