Är 1 Kor 14:33-40 paulinskt?

Några korta kommentarer, till en del på grund av vännen och studiekamraten Rabbe Forsmans inlägg i Kyrkpressen nr 38/2018. Men även andra frågeställningar hör med (isagogiska). I diskussionerna inom vår kyrka har man utgått från de kanoniska böckerna och deras auktoritet.

Det finns i kommentarerna mycket material till frågan om vem som författat olika böcker. Också en del bibelöversättningar innehåller kommentarer och begränsad information, t.ex. Studiebibeln 2015 och 1998, Bibel 2000 med kommentarer osv.
Åsikten att vissa brev av Paulus inte är paulinska är enligt min mening inte hållbar, samma tankar förekommer i alla brev. Om man fäller ngt brev, drabbar samma kritik lätt andra. Det handlar inte bara om att avvisa författaruppgifter (ur texten), de olika hälsningarna till olika kristna i församlingarna gör det till ett nätverk som det inte är lätt att bryta, åtminstone inte utan verkligt vägande skäl.

TEXTfynd där 1 Kor 14:33-40 ingår som en helhet, med v 34-35 som en del av texten (inte placerad efter v. 40). Se närmare t.ex. USB4 The Greek New Testament, eller motsv.

א                  Sinaiticus       4 årh

 A                  Alexandrinus  5 årh

B                  Vaticanus       4 årh

K                  Moskva                               9 årh

Y                  Ayhos                                 8/9 årh

Gamla latinska översättningar

Minuskler (helt eller delvis) från 9-15 årh

Vulgata                                4/5 årh

Syriska Peshitta                    5 årh

Koptiska Sahidiska              3 årh

Majoriteten av byzantiska manuskript.

Majoriteten av lektionarierna i Synaxarion och Menologion.

De textvittnen som placerar in 1 Kor 14:34-35 efter v. 40 (som en interpolation, en lånesats, ett citat el dyl) som gör texten mera begriplig (?) är främst och nästan enbart västligahandskrifter, såsom

D  Claromontanus           6 årh

F   Cambridge                                         9 årh
B  Boererianus                9 årh

Minuskler   1 från                12 årh

Gamla latinska övers från 5/6 och 9 årh

KyrkofaderAmbrosiaster mfl.

 

UBS (United Bible Societies) 4, som representerar det bästa kunnandet, tror jag (Barbara Aland, Kurt Aland, Johannes Karavidopoulos, Carlo M. Martini och Bruce M. Metzger i samråd med Institute for New Testament Texutual Research, Münster/Westphalia) klassar den version där v. 34-35 ingår enligt våra översättningar som B, dvs ”the text is almost certain.”

De handskrifter där varianten (v 34-35) efter v. 40 ingår, är i allmänhet tvåspråkiga texter (grekiska/latinska) och det finns också en ganska omfattande uppfattning om att Marcions inflytande kan ha varit betydande (ngn ur hans krets, ev en anteckning som blivit infogad).
Tilläggas kan att Vulgata, den latinska översättningen, inte har något avbrott av en ev. interpolation.

Samma tankeled ingår i såväl 1 Kor 14 som 1 Tim 2.

Dessutom kan man konstatera att 1 Tim 2 är en ”ren text” (inte textvarianter i apparaten). Det kan, enligt vissa forskare, bero på att 1Tim 2 inte ingick i Marcions kanonoch således inte åtm utsattes för hans kommentarer (eller ngn ur hans krets).

Mera finns i kommentarer.

PRINCIPIELLT är det viktigt att kommentera att det är en skillnad mellan textkritik och litterärkritik. Conzelmann m.fl. har framfört kritik, men det baserar sig ofta på spekulationer.

Slutligen vill jag understryka att det är viktigt att understryka att handskriftfynd och en texts ålder (originalet) är två olika saker. Det äldsta handskriftfyndet av en bestämd text är inte liktydigt med från vilken tid texten härstammar.

För att kunna publicera detta ngn gång, skrev jag hastigt ner detta.

Henrik

Deltag i samtalet! (kommentera!)

Skeptiker?

 

Läste nyligen ur Etymologiskt lexikon om ordet skeptiker. Det betyder inte cyniker, eller tvivlare, utan en som är ”fundersam, undrande”, en som undersöker och reflekterar över frågor, sanningen.

skeptic (n.)also sceptic, 1580s, ”member of an ancient Greek school that doubted the possibility of real knowledge,” from Middle French sceptique and directly from Latin scepticus ”the sect of the Skeptics,” from Greek skeptikos (plural Skeptikoi ”the Skeptics, followers of Pyrrho”), noun use of adjective meaning ”inquiring, reflective” (the name taken by the disciples of the Greek philosopher Pyrrho, who lived c. 360-c. 270 B.C.E.), related to skeptesthai ”to reflect, look, view” (from PIE root *spek- ”to observe”).

Skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches as opposed to him who asserts and thinks that he has found. [Miguel de Unamuno, ”Essays and Soliloquies,” 1924]”

Det lönar sig att vara skeptisk, dvs att reflektera, att undersöka – precis som de ”skeptiska” lärjungarna i Berea (Apg 17:11):

”Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde.”

Henrik

 

Känsloargumentation

Känsloargumentationen blir ett allt vanligare vapen i debatter och inlägg, inte minst när man inte har så många sakskäl att anföra.

Om t.ex. någon efter en välmotiverat och väl underbyggt (rätt eller fel) diskussionsinlägg säger ”det var nog det dummaste jag har hört” eller ”typiskt för din åsiktsgrupp” så handlar det just om sådant. Eller om någon säger om Bibeln något i stil med ”det lönar sig inte att läsa en sådan sagobok” så brukar jag svara: du har ännu ingenting sagt!

Det är intressant att se hur man i många länder, t.ex. i England, satsar på utbildning i retorik. Politker lär sig uttrycka sig kort och koncist, att argumentera för sin åsikt osv. I vår tradition handlar det ofta om långa och mångordiga politiska utgjutelser.

Nu har det blivit allt vanligare med känsloargument. Man svarar inte på frågor, man argumenterar inte för sin sak, man försöker inte motbevisa framförda påståenden, utan man kan säga ”nu blev jag verkligen sårad”. Det får man givetvis säga, men i många sammanhang skulle kommunikationen vinna på att man pekar på vad och varför i ett inlägg som upplevdes kränkande.

Men skrämmande ofta slutar diskussionerna  med ett sådant känsloargument.

En orsak är nog att vi har väldigt olika uppfattningar om många frågor, allt från politik till etik och religion mm. Men ett meningsfullt samtal kan vara betydelsefullt på många sätt.

I den pågående diskussionen om äktenskapet har jag ibland mött påståendet ”jag vill inte diskutera vad de bibliska texterna säger om äktenskapet med dig”. Kanske den bakom liggande tanken är att man uppfattar det som att jag vill ”prata omkull” någon med just sådana argument.

Om det nämligen handlar om don’t disturb me with facts” är ju situationen ganska bedrövlig.

Det finns säkert anledning för mig att se mig i spegeln. Kanske tycker någon att de inte får säga vad de känner och tänker, utan de blir genast avvisade på något sätt.

Men jag tror att det håller på att bli en sjukdom i debattkulturen – både i samhället och kyrkan – att man lätt hamnar i åsiktsläger, och därefter bryr man sig inte om att samtala utan bara om att rösta – tills man får sin vilja igenom.

Och det är nog tragiskt. Vad kan vi göra?
Utveckla förmågan att lyssna på andra. Sätta oss in i olika uppfattningar. Uppträda korrekt. Undvika ogrundade känsloargument.

Henrik

Nya tider

Riksdagen förkastade igår det medborgarinitiativ som hade undertecknats av flera än 100 000 personer och som handlade om att inte låta den nya äktenskapslagen träda i kraft. Den nya äktenskapslagen är ju godkänd av riksdagen och stadfäst av presidenten. Med rösterna 120 – 48 förkastade riksdagen den elfte timmens försök att stoppa den nya äktenskapsagendan.

I diskussionerna har man hela tiden sagt från politikerhåll att kyrkan är fri att följa sin egen äktenskapssyn. Inom kyrkan höjs däremot rösterna (också biskopars) för att kyrkan bör följa samhällets lag. Det handlar om mänskliga rättigheter, heter det. Också kyrkan måste omfatta dem.

När jag ser på det uppkomna läget och på det faktum att vår kultur och vårt land nu bryter med en lång kristen och biblisk tradition, tror jag att vi tagit ett stort steg i alldeles fel riktning. Detta kommer att ha stor inverkan på vårt folk, trots att det egentligen gäller en liten grupp människor.

Mest upprörd är jag över att man så flagrant helt bortförklarar Bibelns tydliga vittnesbörd. Våra bekännelseskrifter (t.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, art XXIII) talar tydligt om att äktenskapet kan inte ändras, för det är skapat av Gud. Därför är det bara Gud, inte några mänskliga lagar eller förordningar, som kan ändra äktenskapet.

Jag har tänkt att ett samhälle, en kyrka, en institution klarar sig långt mot yttre fiender. Det värsta är förrädare, medlöpare, inre fiender. ”Bland er själva ska män uppträda som talar vad förvrängt är”, sade Paulus åt presbytererna från Efesus. De inre fienderna är de farligaste.

Nu ser vi (bl.a på Helsingfors stifts hemsida ) material och vackra texter och böner för samkönade par. Allt är nu redo.

Jag tänker på frestarens ord i paradiset: Skulle då Gud ha sagt? Hans ord då avslöjar den rösten också i dagens diskussioner: Guds Ord och vilja framstår som helt orimliga, medan avvikelser och förnekelse framstår som det rätta, naturliga och vackra.

Så är det också nu.

Ingen ska tro att jag eller mina meningsfränder tycker illa om homosexuella. Jag har många homosexuella vänner, och ingen av dem har någonsin gjort mig illa på något sätt. Jag tycker inte heller att utlevd homosexualitet, som jag tror att Bibeln klart avvisar (vilket borde intressera varje kristen) inte är synden framom alla synder, som intrycket lätt blir i ett skede när någon fråga diskuteras – och måste diskuteras. De är medmänniskor, lika fullt och lika mycket som någonsin de heterosexuella. Alla människor kämpar med sina frågor. De texter som berör homosexuella synder talar också om många andra synder (heterosexuellas, och gemensamma) som behöver klaras upp med förlåtelsens Herre. Kristi död på korset är försoningen för alla synder, både dina och mina.

Några har uppmanat mig att nu skriva ut mig ur kyrkan, de flesta av dem sådana som redan gjort det. Det är en fråga som jag arbetar med, och tänkt på länge. Jag föreställer mig att det finns många av kyrkans medlemmar som gärna skulle understöda ett sådant beslut.

Min motfråga blir dock: ska församlingen skriva ut sig om biskopen, kyrkoherden, prästen avfaller från och överger den kristna tron?

Nu ber vi om Herrens ledning. Vi försöker förkunna evangeliet och leva ut det så att så många som möjligt finner tron på Jesus Kristus, världens Frälsare.

Vi tar avstånd från den teologi och andlighet som vill negligera Bibelns egen röst i denna (och andra frågor). Samtidigt ber vi om att Gud ska upplysa oss genom Ordet var vägen går och också var och när vi har gått vilse.

Jag vill önska Guds välsignelse åt alla som på olika håll, i olika kyrkor och gemenskaper samlas i Jesu namn och i tro på Guds Ord.

”Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom.” (Rom 10:12)

Henrik

Transgender, samkönat och sexuella inriktningar

Dr Robert Gagnon, Associate Professor of New Testament vid Pittsburgh Theological Seminary, är definitivt en av de teologer som mest allsidigt och objektivt satt sig in diskussionerna om homosexualitet och med hela queer- ideologin.

T.o.m. den finländske professorn Martti Nissinen, som förhåller sig positivt till praktiserad homosexualitet, ger Gagnon erkännande för att ha skrivit den grundligaste studien om The Bible and Homosexual Practice.

Han bemöter övertygande de vanliga argument som framförs här i våra inhemska diskussioner, typ (1) homosexualitet är medfödd, (2) den typ av homosexualitet som Bibeln fördömer är en annan typ än den vi känner igen, (3) Bibelns sexualitet handlade om våldsrelaterad och utnyttjande homosexualitet, såsom pedofili, pederasti och andra förhållanden där den svagare parten på olika sätt var underställd utövaren/utnyttjaren.

Han bemöter också argument som hävdar att Bibeln tiger om modern homosexualitet som en etisk relation mellan samtyckande vuxna. Vidare säger Bibeln inte något om transgender, heter det.

Robert Gagnon visar nog att dessa teser inte alls är hållbara i diskussionen. Lika litet som att göra en åtskillnad mellan vad den historiske Jesus sade och vad hans apostlar sade.

Jesus bad som känt sina apostlar att de skulle döpa och lära, dvs alla de bud som jag har befallt er. När apostlarna gjorde det, kritiserar man dem för att inte göra det som Jesus ville att de skulle göra och säga!

Robert Gagnon besvarar på sin hemsida flera av de nya argumenten mot LBGT-ideologin.

Det är bara att läsa, studera och sätta sig in i ämnet.

Men det är skäl att minnas att detta är den teologiska argumentationen. Det finns också något som man kunde kalla en relationsrelaterad infallsvinkel, dvs att behandla alla människor med respekt, att älska sin medmänniska ”i vilka kläder hon än kommer emot”. Så gjorde Jesus och det är en utmaning för oss kristna att älska och kunna bemöta både flyktingar, etniska minoriteter och sexuella minoriteter och många andra.

Men detta relationsrelaterade perspektiv innebär inte att man som kristen kan godkänna allt beteende. I dagens nyhetssändningar berättades det om en 68 årig amerikansk man som gift sig med en 24 årig kvinna, som efter tre månaders äktenskap visade sig vara hans barnbarn! Hon har meddelat att de kommer att fortsätta därför ”att de älskar varann”.

Alla formella kriterier (kön, antal, släktförhållande, ålder, art, förutsättningen att den andra parten är vid liv osv) är ifrågasatta idag. Gruppäktenskap, olika former av polyamorösa förhållanden, syskonäktenskap eller incest i ngn form, pedofili,äktenskap med djur tom i vissa kulturer osv finns idag. Kraven på flera officiella partners har framför av politiska organisationer i också i våra nordiska länder.

En ung teatergrupp erbjuder en satsning på 4-7 åringar (i Svensk-Finland), som ska ställas inför diskussion om kön, om alternativa familjer, om vad som är normalt och traditionella värden osv. 4-7 åriga barn.

”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och äkta säng bevaras obesmittad.” Hebr 13:4.

Jag ska i ett kommande nummer av tidskriften Kristet perspektiv försöka redogöra för de teologiska argumenten för det traditionella äktenskapet, men jag väntar på biskopens kommande bok, som torde utkomma till bokmässan i år. Detta för att få en mera allsidig och aktuell diskussion i ämnet (tillagt 06.10 kl. 10).

I gårdagens Hbl (5.10.2016) fanns en ”nyhet” som såvitt jag kunde se i huvudsak baserade sig på Monika Pensars uppfattning om föreningen Äkta äktenskap. Den organisationen sägs samarbeta med hatorganisationer i USA och även med grupper i Europa.

Det ger ett beklämmande intryck på mig att vår största svenskspråkiga tidning på så lösa grunder gör en stort upplagd nyhet. Man försöker visserligen para den med att intervjua en informationssekreterare inom föreningen, men den biten är nog svag jämför med de påståenden som slungas ut. Äkta äktenskap är nog ingen hatorganisation. Inte heller samarbetar de mig veterligen med nynazister.

Nyhetsuppläggningen visar på ett typiskt fenomen. Man kallar den för rasism, och undrar varför man diskriminerar homosexuella personer. Satsen början innehåller en ideologi, en -ism, satsens andra del handlar om personer. Det är faktiskt demagogiskt, tycker jag.

Man kan ta avstånd från en ideologi (också nazism skymtar fram, det säljer ju bra) utan att förhålla sig ovänligt till människor, inklusive sådana som har en ideologi som man inte delar. Att älska och högakta sin nästa förutsätter inte gemensamma åsikter.

Det finns alltså ett relationsrelaterat perspektiv med i alla etiska diskussioner. Vi lever i en tid som påstås vara mycket tolerant. Men toleransen tar ofta slut på nolltid om man konfronteras med personer som inte accepterar ens ideologi.

Nu behöver vi en saklig diskussion, där det enda motargumentet inte kan vara att han eller hon har inte samma åsikt som vi.

Viktigare för Hbl:s läsare än vilka grupper som retar vem, skulle vara att fördjupa sig i argumentationen för och emot t.ex. samkönade äktenskap.

Varje medlem i Regnbågsankan har en far och en mor. Det gäller oss alla. Det borde inte vara så svårt att förstå dem som talar om det traditionella äktenskapet.
Om vi har fått leva med vår far eller mor är en betydligt mera svårhanterat sak. Men det ska vara den konkreta målsättningen. Äktenskapet mellan man och kvinna är heligt, det får inte kränkas. Och här har nog den heterosexuella majoriteten betydligt mera att reda upp än den homosexuella minoriteten: otroheten, själviskhet, att leva som gift även om man inte är det, eller att leva som ogift även om man är gift.

De beslut som vår kyrka nu fattar kan helt enkelt inte betyda att man säljer bort den ena klassiska kristna läran efter den andra, och accepterar för den kristna kyrkan helt främmande synsätt. Därefter säger man att det inte splittrar eller hotar kyrkan, om vi bara lär oss att respektera varandra!

Nu tror jag att vårt folk och vår kultur, för att inte säga vår kyrka, står inför avgörande, och, vid fel beslut, irreparabla följder av det val man går in för. Det är katastrofalt om våra biskopar (en del av dem) går i spetsen för en sådan utveckling.

Jag tvekar inte att säga att det inte är sådana herdar som vår kyrka behöver.

Henrik

https://stream.org/memo-to-the-washington-post-the-bible-does-reject-transgender-behavior/

Guld, rent guld!

”Luther repeatedly develops three themes in his teaching on the spiritual life: the common call for all Christians to participate in it, its receptive character, and its reliance on the power of God’s word as the instrument of the Spirit.”

John W. Kleinig

– the common call for all Christians to participate in it
– its receptive character
– its reliance on the power of Gods word as the instrument of the Spirit

Detta är guld, rent guld! ”Luther also taught that spiritual life is basically a matter of reception rather than performance”.

Vi behöver höra detta. Det finns ingenting som vi inte har fått och fortsättningsvis får av Herren. Luther kallar detta för vita passiva, ett passivt liv.

Luther betonar, liksom Herrens apostlar, det yttre Ordets betydelse. I vårt inre finns det tusen röster, röster som vi vet att är frestarens, röster som vi tror att är Guds, men som visar sig vara den ondes (liksom för Petrus när han försökte stoppa Jesus på vägen till Jerusalem och fick diagnosen: gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar).

Det kan också vara Guds röst, men det inre ordet måste alltid ställas under det yttre Ordet. Ingen profetia, inget budskap, ingen förkunnare, ”profet” eller ”apostel” kan stå över Guds Ord.

Vi behöver påminnas om Guds möjligheter. Gud har makt att göra under. Det har många unga kristna fått påminna oss om. Men en ”framgångsteologi” håller inte i längden, men Ordet håller. Också när Gud är tyst och jag är trött, gäller Guds löften och Guds trofasthet så som Gud lovar i sitt Ord.

Och Guds Helige Ande kommer över oss, varje gång Jesus talar sitt Ord till oss, så andas Han på oss och säger ”tag emot den Helige Ande”.

Det är kristen och luthersk bibelsyn. Den Helige Ande griper mig genom Ordet, som jag får höra, läsa, tro och ta emot.

Henrik

Det yttre Ordet

When Luther speaks about ”the external Word”, he implicitly criticizes two other kinds of meditation, both of which bypass the incarnation of our Lord and His physical interaction with us through the Word. On the one hand, Luther is critical of the method of meditation that he learned as a monk. This method used the Scriptures as a kind of spiritual springboard for mental reflection on heavenly realities and the ardent prayer for the ecstatic union of the heart with its heavenly bridegroom. On the other hand, he is equally critical of the practice of meditation on the inner Word of the Holy Spirit, spoken as prophecy in the hearts of spirit-filled people. Luther instead advocates meditation on ”the external Word”, the embodied Word of Christ, spoken from human lips, written with human hands, and heard with human ears. Like the light of the sun, the Word is present with us here on earth, addressed to us by a pastor, written in a book, enacted in the divine service. Meditation is indeed a matter of ”the heart”, but only of the heart. The way to the heart is from the outside of the inside, from the mouth through the ears and in to it. In meditation we hear inwardly what is outwardly spoken to us.

Mycket viktiga ord av prof emeritus Dr John W. Kleinig: Luther on the Practice of Piety.

Dessa ord är högaktuella också i vår tid, men de kräver av läsaren litet utöver det vanliga.

Det yttre Ordet skyddar oss från godtycklighet och från att ledas vilse i tron. De röster och budskap som vi hör i olika sammanhang och också inom oss, måste alltid prövas med det yttre Ordet, Bibeln. Det handlar inte bara om faktaprövning, det handlar om ett liv i bibelstudium och bön om den Helige Andes ledning.

Henrik

 

http://www.johnkleinig.com/files/4614/3401/0360/Luther_on_the_Practice_of_Piety.pdf

Memento mori

Memento mori, kom ihåg att Du är dödlig (att du ska dö).

Auktoriteter och ”antiauktoriteter” faller. Heikki Räisänen, prof i nytestamentlig exegetik vid Teologiska fakulteten inom Helsingfors universitet avled den 30.12.2015. Räisänen hade samma månad fyllt 74 år.

Räisänen innehade professuren i NT:s exegetik från år 1975-2006, dvs i ungefär 31 år, men han verkade under ganska många år som forskare.

Min arbetskamrat och kollega från tiden i Teologiska institutet i Finland, docent Timo Eskola, har ingående bemött Heikki Räisänens teologi, både i en förkortad och mera lättfattligt skriven bok och i ett diger, vetenskaplig analys av Räisänens teologi. Detta skedde helt i linje med Räisänens val: han publicerade en populärt skriven bok om vad de första kristna trodde på (enligt hans syn) och sen ett jätteverk, ett slags teologiskt testamente.

Räisänen har påverkat flera generationer präster (i betydelsen studentgeneration) och har haft en ganska påtaglig inverkan på den teologiska utvecklingen.

Andra har prisat Heikki Räisänen i olika minnesord som dyker upp. Räisänen var inte min lärare annat än i licentiatseminariet, och inför hans tragiska bortgång i cancer vill jag inte börja analysera mera.

Men en lärdom: memento mori! Det gäller oss alla. De stora namnen, både våra auktoriteter, och andras auktoriteter, och vi själva, ska en gång vara borta.

När alla andra namn en gång förblekna står dock namnet Jesus kvar.

Henrik

Hur viktig är ämbetsfrågan egentligen?

 

Många kristna anser att ämbetsfrågan är en mycket liten fråga. Det handlar om en perifer fråga, inte om trons centrum. Det centrala är Jesus, vem han var och är, vad han gjorde och sade, vad som hände med honom.

Det viktigaste är att en människa tror på Kristus och är en Jesu lärjunge genom dopet och tron.

Det är onekligen sant.

Jag lyssnade för en tid sedan på ett samtal mellan tre teologer. Samtalet handlade om manligt och kvinnligt, och var en principiell diskussion om vad det kristna evangeliet har för konsekvenser för synen på manligt och kvinnligt. Diskussionen handlade om varför The Gospel Coalition i USA är komplementaristisk (complementarian), med en kompletterande syn på manligt och kvinnligt, inte en egalitaristisk (egalitarian) som betonar jämställdet, likformighet.

 

Två tolkningsmodeller

Egalitarismen utgår från Gal 3:28. Där skriver aposteln Paulus: ” Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Egalitaristerna betonar att de skillnader i ansvar och uppgifter som funnits i samhälle, kyrka och familj beror på strukturer inom den fallna mänskligheten. Kristus har upphävt dessa gränser, vilket också Herrens apostel Paulus understryker, säger man.

Den kompletterande synen på manligt och kvinnlig utgår från att likvärdigheten gäller människovärdet och frälsningen, mannen och kvinnan är lika värdefulla för Gud, båda är skapade av Honom.

En avgörande fråga blir tolkningen av Gal 3:28 och andra motsvarande texter.

Av kontexten ser man att Gal 3 handlar om frälsningen, om trons rättfärdighet, om barnaskapet hos Gud, genom dopet och tron. Här finns inga företräden på etnisk grund (judar eller greker), inte för sociala kategorier (slavar, fria), inte för män framom kvinnor. Alla är ett i Kristus Jesus, eller för att vara ännu tydligare: Paulus skriver faktiskt att alla är en i Kristus. Av sammanhanget ser man att det handlar om Abrahams säd, om att vara arvingar till löftet, för Kristi skull. Det är också den slutsats som Paulus kommer till i den omedelbara kontexten: ”…. Abrahams säd, (som är Kristus) arvingar enligt löftet” (jfr 3:16).

Den jämlikhetsideologi som nu florerar i vårt samhälle och som särskilt tar sig uttryck i debatten om s.k. samkönade äktenskap, är tydligt egalitaristisk. Man och kvinna är inte bara jämlika, de är dessutom lika och kan egentligen ersätta varandra.

Om en kristen väljer en egalitaristisk syn på NT:s texter, handlar det inte bara om att man är för kvinnliga präster eller samkönade äktenskap. Även om dessa två frågeställningar är mycket olika, har de ett tydligt samband, vilket t.ex. docent Kati Niemelä har påvisat i sin forskning (Female Clergy as Agents of Religious Change): Beslutet i olika kyrkor angående öppnande av prästämbetet för kvinnor har lett till en annan tolkning av ett flertal texter i Nya Testamentet.

En egalitaristisk tolkning av Gal 3:28 innebär alltså att ett spänningsförhållande uppstår mellan den texten och flera andra texter i Bibeln.

Redan skapelseberättelsens ord inför kvinnans skapelse handlar om en motsvarighet till mannen, någon som är och har det som mannen inte är och har, utan som kompletterar honom.

Också orden i 1 Kor 14 och 1 Tim 2 (som är ofta citerade texter i prästämbetsdebatten) blir svårförståeliga. Och man kan ytterligare nämna Ef 5, där Paulus talar om “underordning” och om äktenskapet, där mannen och kvinnan har olika roller och uppgifter trots sitt lika värde inför Gud.

 

Är Paulus patriarkalist?

Ett vanligt svar på denna “tolkningskonflikt” är att Paulus är patriarkalist och att den nya synen bottnar i en djup förståelse av evangeliet, som Paulus ger uttryck för i Gal 3:28, men som bara glimtvis kommer fram i Nya Testamentet. Samhället och församlingarna var så patriarkalistiska att Paulus – bunden av sin samtid – inte förmådde höja sig över patriarkalismens lagar.

Därmed fördjupas konflikten. Det innebär nämligen att Paulus, Herrens apostel, är motsägelsefull. Han skriver ett i Gal men ett annat i 1 Kor och 1 Tim.

Motsvarar denna syn på aposteln det som Nya testamentet säger?

Paulus skriver på flera ställen om apostlarnas ord och Guds Ord. “Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror.” (1 Tess 2:13). Eller som i 1 Tess 4:8: “Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.”

En farlig trend i vår tid är att försöka utesluta sådana texter ur Nya Testamentet som man inte längre upplever relevanta. Man försöker rensa NT på patriarkalistiska texter och behålla det primära. Men vilka texter måste man då ogiltigförklara?

 

Den nya tolkningsnyckeln

Begreppet kärlek har blivit en ny tolkningsnyckel. När förståelsen av ordet kärlek förändras, ändras också betydelsen av vad som är kärleksfullt och kristligt, heter det. Därmed kan man få en ny syn på äktenskapet och på prästämbetet. Det som är Bibelns intention är kärleken mellan två människor, som osjälviskt vill älska varann. Då kan inte könet ha någon betydelse, huvudsaken är att det handlar om äkta kärlek. Så har man kommit i uppenbar konflikt med det uppenbarade Ordet. Och bron heter ämbetsfrågan. Det är just detta som docent Niemelä hävdar i sina undersökningar. Och ämbetsbeslutet år 1986 har lett till en ny förståelse, inte bara av prästämbetet, utan nu också av äktenskapet.

En ny förståelse av en till synes inte helt central fråga, har fått stora konsekvenser för vår kyrka. En egalitarist stannar inte vid en omtolkning av bara en punkt utan kommer att anamma en ny helhetsförståelse av Nya Testamentet.

Vilket är då alternativet till uppfattningen att det inte spelar någon roll om det är man eller kvinna som tjänar Kristus som präst, eller om det är man och kvinna eller kvinna/kvinna eller man/man som älskar varann och kan ingå äktenskap?

Alternativet är att hålla fast vid det apostoliska budskap som har traderats och getts till den kristna församlingen. Att söka svaret i studium av Ordet, i bön och i samtal tillsammans om vad som är mannens och kvinnans kallelse och uppgifter i familjen och i församlingen.

I diskussionen mellan teologerna D. A. Carson, Tim Keller och John Piper, som jag hänvisade till, säger Keller att “förståelsen av könsrollerna inte i första hand hör till evangeliet”. “Om jag presenterar evangeliet för någon”, säger han, “tar jag inte upp denna fråga, inte ens om personen frågar vad det får för konsekvenser om jag blir en kristen.”

Jag instämmer. Men, som Tim Keller påpekar, innebär det nog att de som vill gå in för en egalitarististisk tolkning av Gal 3:28, kommer att vara tvungna att revidera sin förståelse av många texter och av Bibeln som helhet. Är apostlarnas ord bara deras uppfattningar, som vi skall pröva efter bästa förstånd? Eller är de Kristi budbärare, som har fått en uppenbarelse att föra vidare till oss?

 

Kyrkan på glid

Det är genom ämbetsfrågan som hela kyrkan kommit på glid när det gäller äktenskapssyn och mycket annat.

Med detta vill jag inte påstå att alla kvinnliga präster predikar ett annat evangelium än det kristna. Den problematiken gäller nog både män och kvinnor! Man kan heller inte säga att alla som godkänner kvinnliga präster har accepterat en annan syn på det traditionella äktenskapet.

Men frågeställningen påverkar. I nyhetssändningarna berättar man nu att folkomröstningen i Irland resulterat i en seger för ja-sidan, för dem som godkänner samkönade äktenskap. Ärkebiskopen av Dublin Diarmuid Martin sade att kyrkan måste granska sitt förhållningssätt till verkligheten! Vi bör inte förneka realiteterna, sade han och påpekade att största delen av de unga som röstade ja till samkönade äktenskap är produkter av det katolska skolsystemet på Irland.

Jag tror att det är viktigt att vi som kristna predikar om Kristus, om hans kärlek till människan, om syndernas förlåtelse och ett nytt liv. Men vi skall också när vi vill växa som kristna försöka förstå vad Herren i sitt Ord vill säga oss. Vi skall söka svar på vår tids stora frågor i Ordet. De svar Herren ger leder till välsignelse för oss, för vår kyrka.

Bakom till synes “små frågor” kan stora frågor stå på spel.

Henrik