Men det djupaste intrycket i det svensk-norska programmet gjorde en runda där olika personer fick säga ”förlåt” i TV. Det var många män (!) som bad om förlåtelse, av sin fru, sina barn, sina föräldrar osv. Ett starkt intryck gjorde en polis, som stod där i sin polisuniform, och sade att han vill be sin dotter Jenny om förlåtelse, ”hon mådde dåligt efter skilsmässan”, men han ville inte försvara sig, bara be om förlåtelse. FÖRLÅT! Vilket befriande ord.

En man bad om förlåtelse av sin äldsta son. Viktiga ord alla dessa ”förlåt” som hade tydlig adress! Både polisen och de andra intygade att det känns bra nu!

Sen finns det en upptäckt till. Ett förlåt till vår himmelske Far öppnar himlen för oss. Ett ord, med oerhörd makt, starkare än de skarpaste argumentation!

Vilket fint ord att börja året med, inte bara sluta det gamla. Som att sova i rena lakan, eller mycket mera än det…

…förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro…

Så Gott Nytt År och förlåt alla, som jag på något sätt blivit till anstöt för. Ingen av oss skall behöva gå in med barlast. Och den djupa skulden kan bara Jesus befria oss från.

”.. honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.” Ef. 1:7

Henrik

P.S. Du kan se på programmet här: http://svtplay.se/v/2663769/skavlan/del_13_av_13__julspecial?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2663769/sb,p102975,1,f,-1 .

Jag har något bearbetat min text idag, hade missuppfattat en detalj.

Men senare har jag börjat tänka på den sista versen. Och i år har jag helt förälskat mig i den. Den är ju helt fantastisk. Och jag läser den så gärna i en tid när man försöker så ut tvivel i alla människor, inklusive kristna, genom att säga att Bibeln är en mytisk och motstridig bok. För så är ju inte fallet.

Sir William Ramsey, en känd historiker och arkeolog, skulle skriva en bok om Bibelns många motstridigheter. Han reste bl.a. till Turkiet, för att kolla uppgifterna i Apostlagärningarna om Pauli resor och för att sen kunna skriva om hur fel författaren, läkaren Lukas, hade.

Men han kom tillbaka med helt motsatt åsikt. Han säger att det inte bara är så att Lukas’ uppgifter stämmer. Han är en av de allra största historikerna.

“Luke is a historian of the first rank; not merely are these statements of fact trustworthy; he is possessed of the true historic sense… this author should be placed along with the very greatest of historians.” (Sir William M. Ramsey).

En berömd teolog, Otto Betz, säger att ingen seriös forskare har vågat hävda att Jesus aldrig funnits.

”No serious scholar has ventured to postulate the non-historicity of Jesus.” (Otto Betz)

En annan teolog, professor F. F. Bruce, som forskat mycket i Nya testamentets historiska tillförlitlighet, säger att det inte är historikerna som betvivlar Nya testamentets historiska tillförlitlighet.

”Some writers may toy with the fancy of a ’Christ-myth’, but they do not do so on the ground of historical evidence. The historicity of Christ is axiomatic for an unbiased historian as the historicity of Julius Caesar. It is not historians who propagate the ’Christ-myth’ theories.” (F.F. Bruce).

Allt tal om Kristus-myten är helt grundlösa, det finns ingen dokumentation när det gäller anklagelserna.

I början av sitt evangelium skriver Lukas om hur seriöst han ser på sitt uppdrag. Han är medveten om att andra har skrivit, han har frågat och forskat noga, han har talat med dem som var ögonvittnen och Ordets tjänare, de som var med från första början, och han skriver i följd och ordning, för att, säger han, mottagaren Teofilus skall veta hur tillförlitlig den undervisning är, som han har fått.

Det är svårt att föreställa sig att Lukas genast i kapitel 2 lämnar alla sina föresatser och börjar fantisera.

Lukas börjar sitt evangelium med orden ”det hände”. På latin heter det ”factum est”, som också kan översättas: det är ett faktum.

Det var inte kejsar Augustus som fick höra ängeln förkunna Guds löfte om den stora Glädjen, en glädje som genast får sin förklaring i orden om en ”Frälsare som blivit född åt er i Davids stad och han är Messias, Herren.” Det var heller inte Quirinius, landshövdingen över Syrien, inte översteprästen, inte kung Herodes. Det var herdar, vanliga herdar på nattskifte.

De skyndade till Betlehem och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban.

De berättade för alla vad som hade sagts till dem om detta barn.

Och när de vände tillbaka lovade de och prisade de Gud för allt vad de hade fått höra och se,  alldeles såsom det hade blivit dem sagt.

De skyndade – de fann – de berättade – de vände tillbaka – de lovade och prisade Gud! 

Jag är så glad över dessa ord. Den som söker, den som forskar, den som prövar, finner att det är så.

Martin Luther har talat om Skriften, som den krubba (vagga) där Kristus ligger. ”Alldeles såsom det blivit dem sagt” – det är ju ett ord om Bibelns tillförlitlighet!

Därför kommer julen till mig i bibelordet, det lästa, det sjungna, det förkunnade, också denna jul. 

Därför kommer Jesus till mig i bibelordet. Och med Jesus kommer julen.

Jag vill önska Dig en Jesus-jul, en helig högtid, där Ordet skall bära Kristus till Dig och ge Dig jul i hjärtat!

En välsignad julhelg och ett Gott och Välsignat Nytt År!

Henrik

Etikettexperten Magdalena Ribbing (känd från TV-sändningar från t.ex. Nobelfesten) säger i Kyrkans tidning att man inte ska sända religiösa julkort:

”Ribbing varnar för religiösa julkort

Henrik

vantaan_paatoksen_rokottaa_lahetysjarjestoja)

Detta är den nya kyrkosynen. Kyrkans enhet (ykseys) handlar om i vilken mån man är villig att följa kyrkans beslut – oberoende av vilka beslut som fattas. Man borde åtminstone tillägga det nyaste beslutet… Och så borde man ännu tillägga också ”kommande beslut” – för ngt beslut i äktenskapsfrågan har inte fattats även om man vill agera så (detta har inte jag lyft fram, utan de beslutsfattande organen i Hfors och Vanda).

Men inte ett enda ord i linje med apostlarnas:
”…var och en som går så framåt att han icke förblir i Kristi lära….” (2 Joh).

Kyrkligheten måste först och främst handla om att vara bunden till Kristi lära, till Bibeln och bekännelsen. En sådan kyrkas beslut kan man också vara lojal med.

De färskaste undersökningarna av Kati Niemelä och Hanna Salomäki vid kyrkans forskningscentral visar med (o)önskvärd tydlighet att de senaste 25 årens beslut inte bara inneburit förändringar på någon enskild punkt. De har gett en nytolkning av hela kristendomen. Denna nytolkning – omtolkning – håller nu på att tränga in i hela kyrkan som en surdeg.

Men det finns alternativ. Det finns många inom kyrkan, präster och lekmän, som vill hålla fast vid klassisk kristen tro. Och även om jag inte tror på ämbetsbeslutet från 1986 vill jag gärna skriva, att jag också läst mycket goda och teologiskt hållbara utläggningar av kvinnliga präster, både från Finland och Sverige. Men tyvärr är dessa tolkningar en försvinnande liten minoritet i raden av andra. Men till den delen vill jag tydligt uttala mitt stöd.

KYRKLIGHET – den måste sökas i relationen till Jesus och apostlarnas Ord. I 2 Joh. konkluderar apostlen Johannes: den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har icke Gud…

Jag har den senaste tiden läst i prof. Heikki Räisänens bok om vad de första kristna trodde.
Jag skräms (!) av Räisänens angrepp på centrala kristna sanningar: Treenigheten, försoningen, syndaförärvet osv.

Han tecknar bilden av NT som ett kontroversiellt och stridbart dokument, med oklarheter och konflikter och olika åsikter.

Jag frågar mig hur ett sådant evangelium kunde ha hjälpt martyrer att härda ut i förföljelser, hur någon kunde bli tänd av sådant.

Det finns seriösa forskare världen över som har en helt annan bild, så ingen ska vara utlämnad åt mina bedömningar. Läs och tyck!

Jag kan inte låta bli att fråga om det inte finns ett samband mellan detta slag av teologi och den nedkörning av kyrkans andlighet som vi nu är vittne till? Kati Niemeläs undersökning ger mer ett eller två belägg på detta!

Men det finns också församlingar, gemenskaper och kyrkor som växer. Det är bibeltroende kyrkor, och t.ex. karismatiska grupper. Säger inte detta något om vår inriktning, vart vi skall söka oss??

Jag söker inte kyrkligheten utanför kyrkan (åtminstone inte i dagens läge), utan innanför kyrkan tillsammans med dem som tror och bekänner Kristus, sådan som Guds Ord har uppenbarat Honom.

Välsignad adventstid!

Henrik

Kyrkoherdevalet har varit i valet och kvalet nästan varje kyrkomötesperiod. Det vittnar om två saker (minst). De nya ombuden orkar inte alltid läsa in sig på vad som varit anhängiggjort under tidigare perioder (inte ens åren före…!) Och så är frågan erkänt svår, bl.a därför att det finns så många olika typer av församlingar.

Nu blir i alla fall det direkta valet huvudalternativet. Församlingens röstberättigade medlemmar väljer församlingens kyrkoherde. Jag tycker att det är en god princip, det är viktigt att få påverka och det är livsviktigt för en kyrkoherde att han har församlingens medlemmars förtroende.

Den andra möjligheten är att valet är indirekt, dvs att förtroendevalda väljer efter att ha anhållit därom av domkapitlet. I stora församlingar – åtminstone i en del stora församlingar – tror man att detta är ett bättre sätt att få fram en god kyrkoherde. Kanske, inte minst om man betonar den administrativa sidan.

Den andra stora frågan gällde alltså diakonatet. Beslutet blev att frågan går till kyrkomötet för ny behandling av vissa frågor (ordination mm). Konstitutionsutskottet och lagutskottet (vars betänkande utgjorde grund för behandlingen) såg litet olika på hur många grupper som ska höra till denna ”tjänst för diakonin”.

Teologiskt är det nog ännu grumligt. Argumentationen flyter fritt mellan det treledade ämbetet och en ”andlig tjänst” som man vigs till. I Konstitutionsutskottets betänkande motiveras vigningen bl.a med hänvisning till CA XIV som behandlar frågan om rätt kallelse (vederbörlig kallelse, rite vocatus) av präst. Det är nog en blandning av anglikanska och pragmatiska ingredienser, men med linjer till den gamla kyrkan och för all del också luthersk teologi på någon punkt.

Genom att den ändå går vidare till ny beredning ville jag inte börja bråka, utan svalde liksom mina konservativa bröder. Jag har inte något emot att man gör tjänster inom diakonin mera församlingscentrerad och mera medvetet till en vigning-välsignelse, men de starka betoningarna av ”ämbetets karisma” och biskopens handpåläggning, som biskop Matti Repo gav uttryck för, är nog inte riktigt luthersk teologi, tycker jag.

Men låt inte detta uppfattas som misstänktlighet mot en av våra finaste grupper av medarbetare: diakonissor och diakoner, ungdomsledare osv. I den mån som man går ”för långt” i profileringen av diakoniämbetet (man talar om ordo) som ett liturgiskt ämbete, med uppgifter också i gudstjänsten, kommer den egentliga diakonala insatsen att försvagas, vilket är mycket illa. Jag ser inte något problem att se uppgifter i en gudstjänst, men jag tror att detta fortfarande är en ”blandfrukt” av många teologier, och det praktiska problemet blir ju att den som är i tjänst på söndagen måste ta ut lediga dagar under veckan. 

Om allt detta finns det mycket skrivet, dokumenten finns och kommer på kyrkans hemsida (kyrkomötets).

Som en av de stora utmaningarna nu, trots att den inte är den viktigaste frågan, ser jag den kommande kommunreformens konsekvenser för Borgå stift. Vi måste vara beredda och förekomma snarare än förekommas.

Kyrkomötet har präglats av den polarisering som finns i kyrkan. I många talturer framfördes krav på att man inte ska använda missionsmedel som utpressning i den teologiska och andliga diskussionen. Detta kommer att drabba.

En liten kryddad avslutning blev det också för oss i Konstitutionsutskottet, när en av medlemmarna, som fått till uppgift att tacka ordf. biskop Peura, passade på att starkt och dominant kritisera de konservativa medlemmarna i utskottet, något som mina finska bröder fann mycket sårande. Jag var då (till all lycka) på ett annat utskottsmöte (expeditionsutskottet) och hörde inte talets början, men har fått det refererat.

Bara för att alla ska förstå att situationen i kyrkan är svår och behöver Guds egen lösning.

Jag framför också här till eventuella läsare mitt tack för förtroende som visats mig under 28 år (drygt). Nu vill jag använda den tid som Gud ger mig till att träffa människor, be med dem, tala med dem och förkunna Guds Ord för dem. Jag blir mer och mer övertygad om att Guds rike byggs nerifrån.

Mitt tack går också till den svenska gruppen. Även om vi varit djupt teologiskt splittrade i vissa frågor, är vänskapen god. ”Trofast är Han, som kallar er, Han skall göra det.” 1 Tess. 5:24

Henrik

Idag hade vi besök av kyrkoministern, inrikesminister Päivi Räsänen. Hon talade om religionsfriheten, om vikten av att se dess viktigare sida, den positiva religionsfriheten, dvs rätten för var och en att utöva sin tro (eller naturligtvis låta bli också, om man så vill). Den är först och främst en frihet till  religion, inte primärt en frihet från religion.

Hon betonade också vikten av att inte diskriminera någon och bad kyrkan att också tittå inåt, hur man behandlar t.ex. väckelserörelserna, något som kanske alla biskopar inte uppskattade (?)

Hon nämnde också, att de kristna är den religion som mest förföljs, varje dag dör hundratals kristna för sin tro.

Tänkvärda ord!

Jag kunde inte undgå att tänka att Päivi, som för ett år sen var ”kyrkans fiende nr 1″, orsaken till nästan allt ont som skedde med kyrkan (massutskrivningar mm) nu stod där och talade till biskopar och ombud vid kyrkomötet.

Det var något av ”min vän, stig högre upp” över det hela!

I Konstitutionsutskottet, där Helene och jag sitter, behandlade vi diakonatet, den verkliga långköraren, som jag upplever att teologiskt inte är färdig nu. Jag vill inte sätta mig på tvären, även om betänkandet har stora problem. Konstitutionsutskottet gav utlåtande till lagutskottet, men problemet är nog att diakonatet (diakoniarbetare och ungdomsledare i detta skede) varken är en del av kyrkans ämbete (präst, biskop), men ett ”ämbete” (ordo) i alla fall ”i nära anslutning till prästämbetet.

Vid dagens plenum fick vi en inblick i kyrkans budget, kyrkans ekonomi och verksamhetsplan. Det är klart att hårda tider väntar. Kanske inte ens allt sades?? Redan underhåll av kyrkor och andra fastigheter kommer att bli mycket dyrt.

Kipa (kyrkans servicecentral som ”HeTa” nu heter) kör igång och tanken är att det ska ske med stark uppbackning från centralförvaltningens sida.

Det egentliga samtalet missade jag, eftersom jag besökte SLEF:s ungdomssamling på ”Trädis” på kvällen. Mycket härliga ungdomar, hoppas någon fick något, jag var nog ganska trött och mosig (och kanske mossig också).

Kyrkomötet fortsätter. Läs också andras bloggar, åtminstone Helene skriver, tror jag.

Hälsn fr Åbo

Henrik

Mina tankar går idag till bröderna Antero Lundström (som redan fått hembud), Leif Fredriksson, Henrik Helander, Henric Schmidt och till John Vikström, som prästvigde oss.

Vad har hänt sen dess?

För egen del vill jag hänvisa till en dikt av biskopen och författaren Nils Bolander, som under alla dessa år har kommit inför mig: 

TUSEN GÅNGER HAR JAG VELAT FLY…

Tusen gånger har jag velat fly

ifrån gäll och kappa, gård och grund,

när jag sett min andes oförmåga

i en obarmhärtigt klarögd stund.

Tusen gånger slog jag mig till blods

mot en mur av idel syndafall,

och jag tyckte mig ha fuskat bort

det som var ett stort och härligt kall.

Tusen gånger ville jag ge upp.

Tusen gånger – men för varje gång

höll mig Någon skruvstädsaktigt fast

i ett järnhårt, oresonligt tvång.

Och jag hörde som en fjärran röst

viska i mitt missmods djupa natt:

I ett kärl av lera, tunt och skört,

ville jag förvara Ordets skatt.

Då förstod jag i min bristfullhet

att jag ej fick vika från min post.

Man kan ösa ur en källas djup

också med en skopa, röd av rost.

Också med ett redskap, slitet, slött,

med en ganska illa faren plog,

kan Gud röja i sin ödemark,

vinna åkerjord ur snårig skog.

”Och jag tyckte mig ha fuskat bort det som var ett stort och härligt kall.” Amen.

”I ett kärl av lera, tunt och skört… man kan ösa ur en källas djup också med en skopa, röd av rost.”  Amen!

Bolander brottas mycket med prästkallet, men jag tror att hans (vår) brottning i hög grad gäller varje kristen. En hälsning till präster och medkristna!

Henrik

Han suckar också över att kyrkan bara är upptagen av två frågor: kvinnliga präster och homosexualiteten. Jag tror att många instämmer. Problemen uppstår när man frågar hur man ska göra med dem. Bara acceptera sekulariseringen är ingen lösning för kyrkan.

Han förutspår också att kyrkan kommer att spricka. 

Viktiga ord i en intervju, som jag visserligen inte till alla delar kan skriva under, men som jag finner tankeväckande och viktig.

Henrik

Läs intervjun i sammandrag på adressen: http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/kotimaa/1885/tapani_ruokanen_ei_kristillisyys_ole_kirkon_varassa

Några bitar på finska:

Suomen Kuvalehden päätoimittaja Tapani Ruokanen ennustaa Suomen evankelis-luterilaiselle kirkolle hajaannusta. Hänen mukaansa kirkko on menettänyt moraalisen auktoriteettinsa. Koska se ei enää sanele ihmisille totuutta, se edistää totuuden suhteellistumista. Ruokanen painottaa kuitenkin, että kansankirkko ei ole ainoa vaihtoehto, vaan ”jos kansankirkko ei pysty palvelemaan ihmisiä, Jumala hoitaa ne asiat muulla tavalla.”

Målet med all förkunnelse och undervisning är att församlingen inte bara skall höra ord, utan Rösten, den gode Herdens röst. Vi tror och vet att det är i Ordet som den rösten talar. Men rösten är på något sätt mera än ord, Rösten, är det levande Ordet, som talar till vårt innersta. 

Det handlar inte om psykologi, utan snarare om teologi.

I Bibeln hörs den Rösten klart. Petrus skriver: 

”Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget.” (2 Petr. 1:18).

När evangelisterna berättar om Jesu förklaring, talar de också om rösten: ”Och ur molnet kom en röst: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!”  (Luk. 9:35)

Om Johannes döparen heter det: ”Hör rösten av en som ropar i öknen..” (Matt. 3:3)

Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” (Joh. 18:37)

Jag har stannat upp inför detta.

Det handlar om att lyssna till Kristi röst (Upp 3:20) .

Lyssna till Rösten, inte bara till orden!

Det innebär att lyssna till Ordet, för Ordet bär Rösten.

Kristus talar genom det Han har talat.

Henrik