Under mitt liv som präst har jag ibland mött människor som säger att de inte kan be.
De skulle gärna be, men finner inte ord. De har kanske glömt Fader vår, och tycker kanske formuleringarna är litet svåra.
Men det kan också bero på att man har en fel föreställning om vad bön är. Bön är att sträcka ut en tom hand och be om hjälp. Om man är mycket trött och inte orkar formulera sig så ska man komma ihåg att Jesu namn, (Jesus) är en bön (”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst, Rom 10:13). Detta har jag försökt säga till alla konfirmander som jag har haft, och jag hoppas de minns det.
Men det finns enkla böner som kan bli till hjälp. Här följer några.
En av bönerna ur vår kyrkohandbok, som jag ofta har använt, är den här:
O, du allra mildaste, korsfäste Herre Jesus Kristus. Förbarma dig över mig, fattiga syndare. Se till mig med barmhärtighet, så som du såg till Petrus när han hade förnekat dig, så som du såg till synderskan i fariséens hus och till rövaren på korset.
Ge mig din heliga nåd så att jag med Petrus gråter över mina synder, med synderskan älskar dig av hela mitt hjärta och med rövaren evigt får se ditt heliga ansikte.
Det fina med den bönen är att vi är i gott sällskap! Petrus, han som lovade mycket (om också alla andra sviker… räkna med mig!) men inte kunde hålla det. ”Synderskan” i fariséens hus (Luk 7:36-50), som människor pekade ut (men de glömde att förstå att de själva var i samma båt). Hennes liv var föremål för skvaller, menande blickar mm och de flesta kanske trodde att de var bättre. Rövaren på korset, han som inte ens kunde knäppa händerna för att visa att han menade allvar, och som inte kunde gottgöra någonting, bara hoppas på Guds nåd.
De vill uppmuntra dig och mig att be om förlåtelse, att inte lyssna till den ondes ”det är för sent”, ”du har haft chansen många gånger men inte valt att ta vara på den”, ”din synd är för stor”, ”du visste vad som var rätt, men gjorde ändå inte det” osv.
”Gå bort Satan”, sade Jesus. Tala inte med djävulen om din synd, tala med Jesus!
Det gick bra för Petrus, för synderskan i fariséens hus och för rövaren på korset! (läs Joh 21, Mark 16:7; Luk 7::50 och Luk 23:42,43).
En annan bön som vi ofta bad förr, brukar kallas Juniorbönen.
Jesus, kom in, rena mitt sinn’, kom in i mitt hjärta, Jesus Kom in, bo kvar, min styrka var, kom in i mitt hjärta, Jesus.
Juniorbönen har varit mycket använd, åtminstone förr. Kanske är det många som ännu ber den. Ingenting hindrar oss att börja använda den igen. Gud hör bön!
En tredje bön ska jag lära dig. Den har jag ganska nyligen lärt mig, och den är mycket enkel, så enkel att någon kanske tycker att det inte är en ”riktig” bön.
Men Jesus sade att vi inte ska rada tomma ord och tro – som fariséerna – att Gud hör och man ber med många ord och att bönen måste vara lång eller vara tillräckligt fin och väl formulerad för att Gud ska höra. Man behöver inte säga som en bok antydde: Herr Gud, det är Anna… Man får be om allt, stort eller smått.
Nu ska du få en bön, en bön som min vän och broder Göran Landgren (kyrkoherde emeritus nu) hade fått av Morris Vaagenes, från St Paul, Minnesota.
Jag kan inte, Herre. Du kan. Herre, hjälp mig! Tack Herre!
Men du kan också be med egna ord. Det behöver inte vara krångligt.
Du behöver inte ens göra som den afrikanska pojke jag hörde om. Någon märkte att han böjde knä på marken och började läsa alfabetet som han hade lärt sig i skolan.
– Vad gör du? frågade någon.
– Jag ber, svarade pojken.
– Inte är det där någon bön, tyckte han som förundrade sig,
Men pojken svarade: jag vet inte riktigt hur man ska be, så jag tänkte att om jag ger alla bokstäverna åt Gud så kan Han säkert formulera en bön av dem!
Jesus har sagt: Be, så ska ni få. Det kan man bara testa om man tar Jesus på orden.
För många människor, särskilt i västvärlden, är verbet ”se” mycket avgörande. Det gäller också tron och sanningsfrågor i stort. ”Om jag inte får se, kan jag inte tro.”
För Jesu samtid, och ännu idag inom judendomen (och utöver den) är verbet höra mycket mera avgörande. Judendomens ”shema” (en trosbekännelse, eller kanske en bön), som läses varje dag (5 Mos 6:4-9, 5 Mos 11:13-21, 4 Mos 15:37-41), har fått sitt namn av det första ordet ’shema’ = hör! Ordet höra är avgörande.
Därför lyssnade fariséerna och de laglärda (skriftlärda) noga till Jesus och vad han sade. Det gällde också andra, ”folket”, som kan ha varit både fariséer, laglärda och andra.
Det finns en mycket intressant konfrontation mellan Jesus och ’folket’ i Luk 11: ”Men några av dem sade: ”Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.” (Lk. 11:15).
Jesus pekade på det omöjliga att de onda andarna och den onde kommer i strid med varann och säger:
”Men han visste vad de tänkte och sade till dem: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.”(Lk. 11:17,18).
Det kan man ganska bra förstå. Den onde bekämpar inte det onda, utan det goda.
Men sen till Jesu ord, som jag mycket tänkt på dessa dagar: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. (Lk. 11:20).
När Jesus sade ”Guds finger” var det något som åhörarna kände igen.
Några rader om varför jag tror det var så.
En av grundsanningarna i Gamla testamentet är att Gud skrev ”med sitt finger” på Lagens två stentavlor. Det är ett uttryck för att Lagen, Guds bud inte är ”påhittade” eller ”uppfunna” av människor, bakade under århundraden av tradering (överföring) från en generation till nästa osv. De uttryckte Guds vilja och de tio budorden är ett av Lagens viktigaste element. Så är det ännu idag.
Men uttrycket Guds finger finns också i ett annat sammanhang.
Jag har tidigare skrivit om Faraos hjärta och de prövningar som Farao utsattes för. Han ville inte att folket skulle få fara ut i öknen för att hålla gudstjänst åt HERREN.
Det berättas om tio plågor (2 Mos 7-11) som kom över Farao och Egypten. Det började med att Nilens vatten blev blod. Den tionde och sista plågan var att HERREN skall ”slå allt förstfött i Egyptens land” (2 Mos 11: 4,5).
Israels menighet skulle ta ett felfritt, årsgammalt lamm och slakta det. Lammets blod skulle strykas på dörrposterna (2 Mos 12:7). Då skall HERREN ”gå förbi” (pasaḥ = passera, gå förbi, därifrån har vi ordet påsk, pesaḥ i hebreiskan) och Lammets blod ska skona dem och HERRENs vrede ska inte drabba dem.
För någon läsare kanske detta verkar speciellt, det bygger på det faktum att ”Jesus var jude och talade till judar på judars vis”, genom att bygga på Gamla testamentet i all sin undervisning. Han kom inte för att upphäva Skriften (GT) utan för att fullborda den (Matt 5:17,18), för att visa att det var om Honom som GT talade, Han är uppfyllelsen av Guds löfte.
När nu Jesus talade om ”Guds finger”, hörde åhörarna en anspelning på bestämda texter i GT. En av dem var det som de egyptiska spåmännen sade. De hade på Faraos order kunnat imitera vissa av de under som HERREN bad Mose uträtta. Men i samband med den tredje plågan (myggor i massor!) kunde de inte rå på plågan (2 Mos 8:18). De sade då: ”Detta är Guds finger.”
Nu tänker jag såhär (pröva detta, kommentera gärna) att plågorna som kom över världen då (över Egypten och Farao) har ett slags motsvarighet i prövningarna som övergår världen nu.
I 2 Krön 7:14,15 talas om tre prövningar, som kan komma över folket som vänder sig från HERREN (se Risto Huvilas bloggtext, som jag infogar på min sida): torka, gräshoppor och pest. Det märkliga är ju att dessa prövningar nu drabbat världen inom loppet av några månader (Australiens bränder, torka på många håll, gräshoppor, som invaderat stora områden i Afrika, pest – ja vad kan det vara, är det kanske det vi nu upplever?)
Nu vill jag inte spekulera, var och en kan se vad Bibeln talar om och vad som sker i tiden. Många kanske tänker att t.ex. gräshoppor som stort problem inte har med modern tid att göra. Vi som varit oroliga för krig och konflikter ska drabbas av gräshoppor? Kanske alltså inte vi här i norr, men vår värld nog.
Summa summarum: när Jesus talar om ”Guds finger”, säger han: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.” (Luk. 11:20).
Jag tror faktiskt att ganska många människor idag har en förnimmelse av att Gud har höjt fingret, att människan har trotsat Guds vilja.
Gud kallar till omvändelse, till att söka HERREN Jesus Kristus, i Ordet, i bönen, i den kristna gemenskapen, i nattvarden (Apg 2:42). Eller kanske rättare sagt: Gud har höjt fingret som ett tecken på att Han söker människan!
Det är bra att regeringen och våra myndigheter försöker bekämpa coronaviruset. De har mitt och mångas, förhoppningsvis allas, helhjärtade stöd.
Det som jag nu skriver är inte bort från, eller en kritik av dessa åtgärder.
Men det djupa ärendet i denna märkliga, världsvida kris är att Guds finger är tecknet på att Guds rike har kommit till oss, till vår värld. Det handlar om allvar. Men det handlar framför allt om Guds stora kärlek och Guds löfte om hjälp för alla som söker Honom och förtröstar på Hans barmhärtighet.
Fortsättning följer! Så brukar det ju heta i artiklar och följetonger mm.
Så skriver jag också idag, dels därför att jag också denna gång skriver om coronaläget och den prövning vi alla står i, eller kanske snarare trots allt, den prövning vi alla står inför. För fortsättning följer!
Man kan försöka trösta och uppmuntra varann på olika sätt. Det sämsta är att förneka den obehagliga verkligheten. Alla förstår att detta är ett mycket dåligt sätt.
Tyvärr fanns det nog drag av detta i den officiella hanteringen: ”Om det nu kommer hit, vilket inte är särskilt troligt, blir det sannolikt en lindrig prövning.”
Och sen den förfärliga nationella sjukan att alltid jämföra oss med andra länder, till vår fördel och deras nackdel! ”Vi har en betydligt bättre beredskap än många, t.o.m. de flesta andra länder.” Detta har man varit tvungen att revidera nu, precis som i idrottssammanhang när olika ”förklaringsstudior” berättar varför det inte riktigt gick som planerat.
Det gör ont att skriva detta, det handlar om mitt eget land. Men ”stolthet går före undergång och högmod går före fall. (Ords. 16:18).
Låt mig gärna tillägga att jag är övertygad om att vi har mycket duktiga läkare och kompetent folk på så många poster. Det säger jag med glädje, inte i högmod. Det är bara jämförelsen som jag tycker vi måste komma ifrån. Också andra försöker, och kan!
Det väsentliga är att se verkligheten i ögonen och göra det bästa av situationen. Högmod är ingen väg, men missmod inte heller.
I mitt förra inlägg skrev jag att jag har förnimmelsen att detta som hela världen nu går igenom är något mera än en mänsklig olycka, en mängd olyckliga omständigheter som resulterar i verkliga svårigheter. Jag tror att det är ett tilltal av Gud, himlens och jordens Skapare och Herre, som vi behöver söka och lyssna efter.
Det finns i Guds Ord, i Bibeln alltså, exempel på olika sätt att reagera.
Den första reaktionen (om vi står inför något som vi inte kan förneka att finns, se ovan) är vad man kunde kalla Faraos hjärta.
Faraos hjärta
Mose och Aron gick till farao, när de såg hur Guds folk (Israels barn) hade blivit slavar i Egypten, och sade: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1).
Men farao svarade: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.”(2 Mos. 5:2).
Det finns i vår tid mycket av detta: vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom… Mera därom en annan gång.
Det var dock bakgrunden till det som är syndromet ’Faraos hjärta’.
I 2 Mos kap 7-11 berättas det om hur Gud sände olika plågor över Farao och Egypten. Det slutade alltid på samma sätt. Farao bad Mose och Aron be till Gud att Han skulle ta bort plågan, ”då ska jag släppa folket så de kan offra till HERREN”. Du kan läsa om det i Bibeln, dramatisk läsning.
Men det står också att ”Farao stängde sitt hjärta.” Han böjde sig när prövningen kom, han bad t.o.m att Mose och Aron skulle be för honom (8:28), men när ”faran var över” förhärdade han sig igen.
Vårt folk har stått inför stora svårigheter. Vi har nyss firat 80 års minnet av vinterkrigets slut. Under kriget fylldes kyrkorna, man bad hemma och vid fronten. Många talade om ”vinterkrigets anda”, gamla motsättningar fick vika (bl.a. språkstriden mm) och man förenades av nöden. Du kan pröva detta, men jag tror att många vittnar om att Gud hjälpte oss.
Redan Juhani Aho hade talat om vårt folk, som folket som ”taipuu, vaan ei taitu” (ungefär: som böjer sig, men som inte brister). Det är ett positivt uttryck, om jag förstått honom rätt.
Men kanske är det också något som kan peka på motsatsen. Faraos hjärta böjer sig, när han inte ser någon annan utväg, men så snart det lättar, glömmer han all bön om hjälp och framför allt Honom som har hjälpt i nöden.
Tyvärr måste jag medge att jag känner igen mig själv i mycket. Man läser Guds Ord mera och ber flitigt när man är trängd, men sen glömmer man alltför lätt bort det. I hela västvärlden finns nu en trend: man förnekar sina rötter, att det är det kristna evangeliet som gett oss mycket av det goda vi har – för att säga det milt!
Men Gamla testamentet talar också om ”Hiskia”, kungen som blev svårt sjuk och vände sig i sin nöd till HERREN.
Hiskias hjärta
Profeten Jesaja blev sänd till Hiskia, som hade blivit dödssjuk. Jesaja sade: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, ty du kommer att dö och skall inte tillfriskna.” (2 Kung. 20:1).
Det var ett hårt besked och det står att Hiskia vände sig mot väggen och ropade till Gud i sin nöd. Han sade att han vandrat i trohet inför sin Gud och och med hängivet hjärta. Och så står det ”Hiskia grät mycket”.
Men innan profeten Jesaja hade hunnit ut ur staden, bad HERREN honom vända tillbaka till Hiskia. Och Hiskia fick höra: ”Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall göra dig frisk. I övermorgon skall du få gå upp till HERRENS hus.” (2 Kung 20:5)
Hiskia förstod vilket ärende Gud hade. Hiskia säger: ”Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. (Jes. 38:17).
Det var bittert för mig, men det var ”till mitt bästa”.
Jag undrar nu om det finns likheter mellan vår situation och kung Hiskias.
I såfall är utvägen att vi vänder om till HERREN. Det utesluter inte alls det som kan och bör göras för att skydda vårt folk.
Men det räcker inte.
NU blir frågan om vi har ”Faraos hjärta”, dvs att vi försöker böja oss, utan att (i god mening) brista, att vi kalkylerar med att man kan ju alltid gå ”back to business” när det blir bättre. Kanske också så att man försöker med allt annat, tills man förstår att det inte räcker.
När man läser Bibeln, vilket jag hoppas Du gör dessa tider, ser man ett genomgående drag: Herren ser på människorna, Han har fördrag (överseende) till en tid, men den dag kommer när människan ställs till svars. Han kan komma med allvarsbudskap, och tala så (i sitt Ord, i yttre verkligheter) att människan ska förstå att det nu gäller att storstäda i sitt liv.
Vi har också genom hela Bibeln en ton: ”Ena gången talar jag om ett folk och ett rike att jag tänker rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om folket som jag talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot dem. (Jer. 18:7,8).
Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om samma sak: ”De var hungriga och törstiga, deras liv tynade bort. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.” (Ps. 107:5,6).
Det kan bli betydligt svårare än det är idag. Men framtiden är alltid ljus för dem som har lagt sitt liv i Guds goda händer.
I Rom 8:31-39 har vi en lång lista på svårigheter som kan drabba oss människor (utan att säga att just vi råkar ut för allt), men budskapet är klart: ingenting kan skilja oss från Guds kärlek (oss = de som är i Kristus Jesus, Rom 8:1-2, dvs tror på Honom).
Kanske har du som läser detta irriterat dig på något, eller kanske på det mesta, och tänker: det där är bara sagor! Eller som en känd professor i vårt land sade om den kristna tron: det är ett virus!
Men kanske ska du och jag pröva oss, i bön lämna vårt liv, våra nära och kära och alla våra medmänniskor i Guds goda händer och vänta på hjälp!
Någon har sagt att Guds telefonnummer är 5015, som syftar på Ps 50:15: ..”ropa till mig på nödens dag. Jag ska rädda dig, och du ska ära mig.” (Ps. 50:15).
Fortsättning följer, på coronavirusets framfart, men framför allt på Guds fortsatta löfte att höra vår bön och hjälpa oss. Hans kärlek är utan gräns.
De flesta av oss har säkert följt med coronavirusets framfart i världen, i Europa och i vårt land. Det är en märklig nyhet som likt en dimma lagt sig över världen.
Många frågor ställs av oroliga människor om coronaviruset. Några har stark oro och ångest. Andra reser fritt och till synes obekymrat också till områden som kan utgöra en risk. Kanske bottnar det i tron att ”det inte utgör en omedelbar fara för oss i vårt land”.
Det finns många frågetecken inför den nya pandemin, den världsvida, farliga sjukdomen. Mycket kan – och skall! – göras för att förhindra en snabb spridning, genom handtvätt och genom att inte låta handen utsättas för smitta, så långt det är möjligt.
Jag tillhör dem som inte i första hand vill ”förandliga” en fråga. Det finns ganska naturliga, om också ganska dunkla fakta om hur viruset började.
Men jag vågar faktiskt säga att jag tror att detta inte kan förklaras med enbart inomvärldsliga termer. Detta börjar påminna oroväckande mycket om bibeltexternas vredesskålar (Uppenbareleseboken) och domsord.
Frågan för mig är faktiskt vad vill Gud säga oss genom denna prövning? Det är – tycker jag – ett ärende som finns bakom allt detta.
Vi ber om beskydd, för nära och kära, för kända och okända, för medmänniskor nära och fjärran. Alla behöver hjälp, och alla behöver Guds beskydd. För att inte säga: alla behöver omvända sig till HERREN, och på nytt fråga efter vägen till himlen.
Detta är inga domsord över någon människa. Jag tror inte man ska skrämma någon eller kan skrämma någon till tro på Gud.
Men jag tror att Gud söker oss människor. Och jag tror också att Gud kan bevara och beskydda oss – om vi söker hans hjälp!
Piispa Olavi Rimpiläinen antoi Elämä-lehdelle harvinaislaatuisen haastattelun kolme viikkoa ennen kuolemaansa. Seurakuntalainen julkaisee haastattelun kokonaisuudessaan.
”Haastattelua tehdään pimenevässä syksyssä. Kyllä tästä hyvä tulee. Tervetuloa siis 13.11.”, piispa Olavi Rimpiläinen kirjoittaa sähköpostissaan lokakuussa. Piispa ei ole antanut haastatteluja eläkkeelle jäämisensä jälkeen, ja siitä on jo 20 vuotta. Olen aikaisemmin yrittänyt saada haastattelun Rimpiläiseltä noin viisi kertaa ja kerran myös ”keittiön kautta”, eli soittamalla piispan rouvalle Anneli Rimpiläiselle. Kieltäytymiset ovat olleet kohteliaita mutta ehdottomia. Piispan mukaan lukemattomat asiat hänen elämässään ja virkaurallaan ovat hoituneet nimenomaan ”keittiön kautta”. Anneli toimi Olavin sihteerinä silloin, ja hän on paikalla nyt.
– Yleensä teemme kaiken yhdessä, Olavi sanoo.
Hän esittelee maalausta piispantalosta.
– Tuossa yläkerrassa oli piispan virka-asunto. Se oli meille rakas paikka, mutta tähän taloon, jossa nyt olemme, perustimme kotimme.
Muistan piispan virka-asunnon yläkertaan vievät portaat isäni pappisvihkimyksestä. Olin seitsemänvuotias. Muistan säkkipimeän, kylmän Oulun ja lämpimät, keltaiset valot.
– Jos sinulla on muistikuvia tuosta asunnosta, niin eikö ollut aika hieno? Aamulla sinne mentiin ja illalla pois tultiin. Se oli kivaa aikaa, kerta kaikkiaan.
Pidetyllä piispalla on monta nimeä. Rimpiläistä kutsutaan muun muassa Olavukseksi ja Olli-piispaksi. Sähköpostinsa hän kuittaa nimellä +Olavus, jossa plusmerkki tarkoittaa piispaa.
Vaikka Rimpiläinen on akateemisesti ansioitunut ja kirkkopolitiikassa laajasti vaikuttanut, hän on aina ollut myös lähellä tavallista ihmistä. Hänestä liikkuu monia hauskoja juttuja, joita sävyttää lämmin huumori. Yhdessä niistä nuori pappi oli tullut kysymään Olli-piispalta tärkeimpiä vinkkejä viranhoitoon. Rimpiläinen oli sanonut: ”Älä ota reunimmaista pullaa, se on monasti kuiva”. Toisessa piispa oli kylässä ja kysyi talon isännältä, onko sohvassa, jossa isäntä istui, mukava istua. Kun isäntä vakuutti, että on, piispa totesi: ”Siinä sitä on hyvä tehdä parannusta!”.
Katsomme olohuoneen ikkunasta maisemaa, josta näkyy Oulujoen suistoalue.
– Joen kummallakin reunalla on näitä vanhoja lohitaloja, joilla oli kalastusoikeus joesta. Olivat upporikkaita sen turvin.
Ennen joesta irtosi hyvin kalaa, mutta sitten rakennettiin pato, ja lohet jäivät padon taakse.
– Istutustaimenta on kyllä. Kalamiehet saavat ottaa kolme. Emmehän me poikani Jussin kanssa tienneet tällaista rajoitusta, ja menimme kalaan juuri kun tankillinen taimenta oli kumottu jokeen. Sellaisia toistakiloisia tuli heti kymmenen.
Annelilla ja Olavilla on kaksi lasta, poika ja tytär. He ovat molemmat lääkäreitä ja naimisissa lääkäreiden kanssa.
– Emme koskaan puhu taudeista. Jussi katsoo, että isä on kahdella jalalla, ja se siitä, Anneli kertoo.
– Ja lapsenlapsia on kymmenen, Olavi jatkaa.
– Yhdeksän! Anneli korjaa.
– No niinhän niitä on. Menee jo ukko laskuissa sekaisin.
– Ja tuosta, jos katsot alajuoksuun, näet maalaistalon, josta ammuttiin vapaussodan ensimmäiset tykinlaukaukset, Olavi näyttää.
Viimeinen vanhauskoinen
Rimpiläinen syntyi Siilinjärvellä 12.8. 1937. Hän vietti siellä 20 ensimmäistä vuottaan. Seutu oli läpeensä körttiläistä. Erityisen paljon Rimpiläisen elämään vaikutti hänen kansakouluopettajansa Maikki Sonninen
– Hänen sukunsa tapahtumissa Ukko-Paavo (Paavo Ruotsalainen) itse oli tärkeässä osassa. Maikki sanoi, että jos joku meinaa kristitystä käydä, niin sen pitää käydä joka pyhä kirkossa. Minä pikkuisena poikana otin sen hyvin tosissani.
”Minulle he ovat hyvin kelvanneet”, Rimpiläinen sanoo lestadiolaisista. Kuva: Anssi Lautamo.
Olavin äiti oli lestadiolainen, Simojoen varrella asuneesta suvusta, ”jossa talojen isännät seuroissa nelinkontin tekivät synneistä parannusta”. Äiti huolehti kotona, että iltarukoukset pidettiin.
– Vaikka minusta ei lestadiolaista tullut, niin ikiajat olen pitänyt lestadiolaisia arvossa. He olivat minusta vakaita, hyväntahtoisia ja ystävällisiä ihmisiä. Ketään eivät moittineet tai tuominneet. En ole koskaan isona miehenäkään Oulun hiippakunnassa voinut ymmärtää lestadiolaisvastaisuutta. Minulle he ovat hyvin kelvanneet.
– Mutta käytännön kilvoitukseni tapahtui körttiläisissä merkeissä. Jumala on kaikki ja ihminen ei ole paljon mitään. Se on kulutusta kestävää, mitä Jumala saa aikaan ja se on markkinahelyä, pelkkää roskaa, mitä me ihmiset tässä uskomisen asiassa tehdään.
Samuel Lehtosen opetuslapsi
1950-luvun lopulla Helsingin yliopiston teologisessa tiedekunnassa pukeuduttiin herrasmiesmäisesti, mutta Rimpiläinen ei ”ravattia” käyttänyt.
– Minulla oli musta paita, harmaa takki ja körttijakaus.
– Ohjaajakseni tuli Samuel Lehtonen, josta tuli myöhemmin Helsingin piispa, ja jolle oli hyvin tärkeää kauniisti hoidettu jumalanpalvelus. Hän sai minusta vähällä vaivalla opetuslapsen. Piti koittaa olla siellä, missä Jumala on, koska hän on kaikki ja ihminen ei mitään. Piti mennä ehtoolliselle, koska siellä Jumala on ja tekojansa tekee.
– Siten körttiläisyys oli minulle tie korkeakirkollisuuteen, josta minua on koko ikäni haukuttu, Rimpiläinen toteaa.
Hän valmistui Helsingin yliopistosta vuonna 1961 ja väitteli teologian tohtoriksi 1971. Rimpiläinen työskenteli Joensuussa seurakuntapappina ja uskonnonopettajana, kunnes hänet valittiin Kirkon koulutuskeskuksen johtajaksi vuonna 1974. Oulun hiippakunnan piispana Rimpiläinen toimi 1979-2000. Nyt dosentti Timo Junkkaala on kirjoittamassa Rimpiläisestä elämäkertakirjaa, jonka otsikoksi tulee Viimeinen vanhauskoinen.
– Minusta nimi on hyvä, vetävä ja suorastaan mestarillinen. Mutta se ei ole koko totuus. Eiväthän vanhauskoiset minun mukanani hautaan mene, Rimpiläinen sanoo.
– Nämä nuoret, fiksut ja vanhauskoiset teologit ovat minun suuri ilonaiheeni, hän jatkaa niin painokkaasti, että ääni särähtää.
Kirjan nimi viittaa myös Suomen evankelis-luterilaisen kirkon piispoihin, joiden joukossa Rimpiläinen oli ”viimeinen vanhauskoinen”, koska hän piti loppuun saakka kantansa virkakysymyksessä. Hän ei vihkinyt naisia papeiksi, vaikka muut jo vihkivät. Niinpä moni perinteistä virkakantaa edustava teologi meni ”Oulun junaan” saamaan pappisvihkimyksensä Rimpiläiseltä.
– Hattu ei jäänyt kannonnokkaan. On iso porukka nuoria teologeja, jotka paljon kirkkaampaa soihtua vievät eteenpäin kuin mitä me vanhat.
– Nämä nuoret eivät ole kopio meistä vanhemmista, joiden aika alkaa nyt olla ohi. He ovat menneet eteenpäin, luoneet uutta ja sovittautuneet tähän muuttuneeseen aikaan. Perintö on otettu vastaan, piispa arvioi.
Nuorilla ”soihdunkantajilla” Rimpiläinen tarkoittaa muun muassa Luther-säätiön pohjalta syntyneen Lähetyshiippakunnan pappeja, sekä kirkon herätysliikkeitä, joissa perinteistä virkakantaa edustavia pappeja on runsaasti töissä.
”Joutava sivujuonne”
Kirkon ”vanhauskoiset” ovat puhuneet jo kymmeniä vuosia ”tunnustusrintamasta”, jossa klassiseen kristinuskoon sitoutuneet teologit ovat yrittäneet vaikuttaa kirkkoon sisältä päin oikeaoppisen luterilaisuuden puolesta ja liberaalia teologiaa vastaan. Rimpiläisen rooli on ollut tässä hankkeessa keskeinen.
– Minä kuuluin tunnustusliikkeeseen aktiivisesti silloin, kun sen kylttinä oli Paavalin Synodi. Sitten siitä puristautui esiin Luther-säätiö, jossa keskeinen asema oli Kivirannan Simolla. Hänellä oli näkyä toteuttamassa Anssi Simojoki ja Korpisen Sakke (nykyisen Lähetyshiippakunnan pappeja). Mutta eikö ole hauska juttu, että kukaan koskaan ei pyytänyt minua Luther-säätiön käynnistämiseen ja toiminnan jatkamiseen mukaan.
– En tiedä, halusivatko ne pojat säästää minua ja vapauttaa toimimaan toisissa asioissa. Olin silloin jo piispa. Vai olivatko he sitä mieltä, että tuo on jo mieskuntoisuutensa menettänyt. Minulle ei ole tyypillistä pyrkiä itse sinne, missä on hyvä metelin paikka, vaan olen halunnut toimia kutsusta käsin. Olen koettanut kaikissa hankkeissa pikemminkin jarrutella, Olavi luonnehtii itseään.
Hän toivoo Luther-säätiön pohjalta syntyneelle Lähetyshiippakunnalle menestystä.
– Se on aivan ihmeellisesti yksi vaihtoehto, joka Jumalalla on varastossa. Miten hän sitä käyttää, sitä en tiedä. Lähetyshiippakunnan papeilla näkemykset Raamatusta ja uskonvanhurskaudesta ovat kirkkaat. Väkeä on paljon liikkeellä.
Pienen kritiikin piispa kuitenkin Lähetyshiippakunnalle antaa. Hän kutsuu sitä ”joutavaksi sivujuonteeksi”.
– Siihen olisi voitu pysähtyä, että Lähetyshiippakuntaa olisi edelleen johdettu osana Ruotsin Missionsprovinsenia, eikä olisi perustettu Suomeen itsenäistä hiippakuntaa, jolla on oma piispa.
– Pelkään sitä, että aiheuttaako tämä viimeinen askel sen, että syntyy virtaus kohti (luterilaista) vapaakirkkoa.
– Olen hyvin onnellinen, ettei niin ole vielä käynyt.
– Yhteydet kansankirkkoon ovat tärkeät sillä edellytyksellä, että sitä yhteyttä ei osteta minkään lehmänkauppojen avulla. On hyvä, että monet Lähetyshiippakunnan jäsenistä ovat edelleen kansankirkon jäseniä.
– Se on nyt sanottu, enkä sitä halua ottaa takaisin, Rimpiläinen päättää.
Puolen Suomen paimenena
Olavi seuraa kansankirkon elämää nykyään lähinnä lehtiä lukemalla. Yksi asia, jota hän on itse ollut aikanaan ajamassa, ja jota hän innolla seuraa, on keskustelu diakonin viran uudistamisesta siten, että diakoneiksi vihittäisiin myös esimerkiksi nuorisotyönohjaajia, lähetyssihteereitä ja lapsityönohjaajia.
– Kirkkohallitus vihelsi pelin taas viikko sitten poikki.
– Mutta kyllä kirkon meno on kaiken kaikkiaan kaukaisemmaksi jäänyt, Rimpiläinen myöntää.
Rimpiläisen oli keskeisessä roolissa kirkon jumalanpalvelusuudistuksen toteuttamisessa: Anssi Lautamo.
Eläkeaikanaan Olli-piispa on ollut kysytty puhuja herätysliikkeiden kesäjuhlilla. Vuonna 2017, kun hän täytti 80 vuotta, oli jo kypsynyt päätös siitä, että puheet olisi pikkuhiljaa pidetty. Rimpiläisen viimeinen julkinen esiintyminen oli Perustan teologisilla opintopäivillä Kauniaisissa tammikuussa 2018.
– Seinä on tullut jaksamisen kautta vastaan. Halu olisi olla enemmän mukana. Sellaista hiljaista elämän sammumista tässä koko ajan tapahtuu, piispa pohtii.
Jo lapsuudessa tärkeäksi tullut kirkossa käynti on kuitenkin jatkunut tähän asti.
– Kun me tulimme vuonna 1980 Ouluun ja minut vihittiin tähän virkaan, ajattelimme, että olemme olemassa nyt kaikkia hiippakunnan ihmisiä varten. Se on 50 prosenttia Suomen pinta-alasta tämä ihana hiippakunta. Mutta eivät kaikki meitä kelpuuttaneet piispakseen. Halusimme kuitenkin olla kaikkia heitä varten, jotka vain kelpuuttavat. Että jos he palveluksia pyytävät, he ovat aina etusijalla. Omat hoidetaan.
– Meillä on vaikka kuinka paljon suuria ja pieniä herätysliikkeitä. Jos jotkut niistä ovat tahtoneet juhliinsa tai toimitilojaan vihkimään tai muuten vain kylään, niin aina on menty. Edelleen ajattelemme niin, että missä vain ihmiset ilahtuvat siitä, että olemme mukana, sinne me mennään, Olli-piispa sanoo.
– Kunhan vain tämä virkajuttu on kunnossa. Viime pyhän olimme Lähetyshiippakunnan messussa. Sitä edellisenä pyhänä olimme katolisessa messussa. Sitä edellisenä pyhänä olimme Kellonkartanon messussa, jossa Hannu Kippo saarnasi, Olavi luettelee.
– Tietysti ortodoksisessakin messussa voimme käydä, mutta siinä on teknisiä rajoituksia, kun siellä seistään koko pitkä liturgia. Sielläkin otetaan sydämellisesti vastaan ja erikoiskohtelua suodaan. Eikä sitä missään tiedä olevansa piispa niin suurissa määrin kuin katolisessa messussa. Siellä on heti ukot viemässä ykköspaikalle ja kirkkoherra on ovella vastassa halailemassa. Nämä ekumeeniset yhteydet ovat kivat.
Kun piispa muistelee virkakauttaan, ja elämääsä ylipäänsä, hän puhuu jatkuvasti me-muodossa. Se johtuu Annelista.
– Anneli oli hyvin merkittävä työtoveri. Joku kirkkoherra kun soitti kapituliin ja halusi Annelin kanssa keskustella jostakin käytännöllisestä tahi periaatteellisesta jutusta, ja minä vastasin puhelimeen vastoin hänen odotuksiaan, niin kirkkoherra aikansa jaaritteli, ja lopulta sanoi, että voisko puhua ite piispattaren kanssa, Olavus sanoo.
– Se ei ole mikään vale vaan tosijuttu. Anneli otti sitten asian hoitoonsa hyvin tietäen, että se mitä hän asiasta sanoo, on se lopullinen ratkaisu.
– Kyllä monet käyttivät keittiön ovea häikäilemättä hyväkseen, Rimpiläinen toteaa enemmän kiitoksena kuin moitteena.
Huoletonta eloa myrskyn silmässä
Melkein koko virkauransa median maalitauluna ollut Olli-piispa yllättää sanomalla, että hän vietti koko piispankautensa ”aivan huoletonta elämää”.
– En vatvonut ikäviä asioita. Minä en yöuntani lyhentänyt. Yksi syy siihen oli, että en edes tiennyt niitä asioita. Annelilla ja hienolla vahtimestarillamme Jussi Ylösellä oli ajatus, että ei kannata kaikkia murheita siirtää minun pöydälleni. Johan se riittää, kun ne heidän pöytänsä kautta kulkevat.
– Meillä ei ikäviä lehtileikkeitä pantu rintataskuun vaan roskakoriin. En minä niitä edes nähnyt! Rimpiläinen sanoo.
Anneli tarkentaa, että ei sellaisia kirjeitä heitetty pois, joissa oli jonkun nimi alla. Roskiin meni nimetöntä postia, jota sitäkin tuli paljon.
– Henkilökohtaisiin yhteydenottoihin vastasin aina, olipa kyseessä kehukirje tai haukut, Olavi jatkaa.
Voisi kuvitella, että Rimpiläistä olisi rasittanut se, että hänen nimensä jatkuvasti liitettiin ennen kaikkea virkakysymykseen, vaikka hän ansioitui kirkon elämässä laajasti muutenkin. Mutta ei rasittanut. Piispasta löytyi asian suhteen tiettyä ”urheilullisuutta”.
– Se oli iso asia kirkon listalla. Kyllä minä esimerkiksi kirkolliskokouksessa kantani perusteiden kanssa ja ilman vertauskuvia esitin.
– Oikeastaan tykkäsin, että asia tuli esille. Läheisiltä työtovereilta tai kotiväeltä ei tullut mitään painetta siihen suuntaan, että pitäisi piiloutua, Rimpiläinen kertoo.
”Anneli on puhdasoppinen luterilainen”
Piispa toteaa, ettei osaa suhtautua kriittisesti niihin luterilaisiin, jotka ovat viime aikoina siirtyneet katoliseen tai ortodoksiseen kirkkoon.
– He lähtevät tielle, jota olen itse mielessäni monta kertaa testannut. Aina olen kuitenkin perrääntynyt lähtöasemiin, ja se johtuu Annelista, joka on oikein sellainen puhdasoppinen luterilainen, joka ei voisi ymmärtää sitä, että tästä kirkosta mihinkään lähdettäisiin.
– Edelleen olen niin konservatiivinen tässä kysymyksessä, että en voi kuvitella muuta tietä pois kirkosta kuin se, että klassillisen luterilaisen uskonmuodon harjoittaminen kielletään tahi tehdään mahdottomaksi. Jos sille ei ole kerta kaikkiaan tilaa, niin sitten on pakko.
Mutta minkä tien Rimpiläinen valitsisi, jos olisi pakko?
– Se onkin vaikea kysymys. Sitä en tiedä. Ehkä se Jumala johdattaisi sitten.
– Mehän ollaan jo niin vanhoja, että tuskin meille tulee sitä kysymystä, Anneli sanoo.
– Missään tapauksessa ei voi lähteä siihen suuntaan, jossa uskonpuhdistuksen muotoperiaate eli Raamattu ylimpänä auktoriteettina ja sisältöperiaate eli pelastus yksin armosta kyseenalaistettaisiin. Se paikka, jonne voisi vetäytyä, mistä Jumala meitä varjelkoon, siellä nämä kaksi asiaa pitäisi olla periaatteessa hyvin selkeät, Olavi jatkaa.
Herätysliikkeissä hän katsoo tapahtuneen kaksi muutosta.
– Herätysliikkeiden väliset raja-aidat ovat mataloituneet. Sen näemme, kun kierrämme Annelin kanssa messuissa. Huomamme, että vanhat tutut kristityt tekevät samaa kierrosta.
– Toinen muutos on se, että herätysliikkeet menevät keskeltä kahtia. On liberaali porukka ja konservatiivit. Se koskettaa melkein jokaista herätysliikettä, Rimpiläinen analysoi.
Hän kertoo samalla suhteestaan karismaattisuuteen, ja sanoo, että karismaattiset ilmiöt eivät ole mikään välttämättömyys, eikä niiden perusteella voida päätellä, onko kirkko tai seurakunta terve vai sairas.
– Ajattelen niin kuin Luther, ja kuule, ehkä on ihan raamatullistakin ajatella, että kielillä puhumiset, sairaitten parantamiset ja profetiat, kuuluvat apostoliseen aikaan. Se oli se terävä kärki, jolla nuori kristinusko tunkeutui sekulaariin maailmaan. Jumala oli ne ihmeet varannut etujoukolle siinä vaikeassa tilanteessa. Luther ei pitänyt tärkeänä, onko niitä nykyaikana.
– Mutta!
– En minä toisaalta voi kieltää sitä, etteikö Uuden testamentin mukaan tällaisia ilmiöitä voisi kirkossa olla. Minä en henkilökohtaisesti tunne profetoimista tai kielillä puhumista, mutta toisaalta minulla on hyvin vakaa se ajatus, että ihmeellistä parantumista rukouksen kautta voi tapahtua. Olin innolla ajamassa kirkkokäsikirjaan öljyllä voitelemisen kaavaa, joka sinne tuli.
– Ja se on kyllä ihan kummallinen juttu, mutta on näitä rukouksella parantamisia meidänkin elämässämme ollut. Muut ovat ottaneet sen rukoilun huolekseen, ja me olemme sen hyvää hedelmää nauttineet niin, että on parannuttu, Rimpiläinen kertoo.
Hän liikuttuu.
– Joka päivä elämme siinä ihmeellisessä virrassa, että monien pienien ja suurien asioiden puolesta rukoillaan, ja katso, ne tulevat kuulluiksi.
– Että sellainen karismaatikko minä olen. Uskon rukousten kuulluksi tulemiseen, ja sen yhtenä muotona sairas voi parantua. Mutta jos ei parannu, se ei ole merkki siitä, että Jumala on hylännyt.
Selitän kokemuksiani siitä, että Jumalan tekemät ihmeet ovat usein arkisia, ja ne huomataan joskus vasta jälkeenpäin.
– Niin, piispa sanoo.
Vastaus kuvaa Rimpiläisen persoonaa. Hän osaa kuunnella, ja vaikka hän on kuitenkin sentään piispa, hän ei kiirehdi kertomaan omaa kantaansa joka asiaan.
Vanhuus on ollut hyvä
Olavi sanoo suorastaan nauttineensa vanhuudesta.
– Tämä on hirveän hyvää aikaa. Minulla ei ole minkäänlaista painetta, että pitäisi sählätä erilaisissa tehtävissä ja todistaa itselleni, että olen vielä tarpeellinen. Olen hirveän onnellinen siitä, että on ihan toisenlainen elämä tänne loppuun annettu.
– Työtä teimme yhdessä ja nyt huilaamme yhdessä. Minä saan rakentaa elämästä selviämisen, junanvaihdot ja muut, sen varaan, että kyllä se Anneli ne hoitaa.
– Höpsis! Et sä oo koskaan mennyt väärään junaan, Anneli korjaa.
Kun kysyn piispan ajatuksia ikuisesta elämästä, seuraa haastattelijan urani pisin hiljaisuus.
– Se asia on jatkuvasti työn alla, Rimpiläinen sanoo lopulta.
– Luen erilaisia teologisia kirjoja aiheesta. Kun olen erilaisia kokonaisratkaisuja miettinyt niin, minä oon tiililäläinen. Uskon suunnilleen niin kuin Osmo Tiililä. Mutta en niin, että olisin lukenut yhden Tiililän kirjan ja sanonut, että this is the truth. Olen lukenut monia vanhauskoisia, joilla on tästä vähän eri näkemyksiä.
Osmo Tiililä oli dogmatiikan professori Helsingin yliopistossa. Hän käsitteli teologiassaan paljon kuoleman jälkeisiä asioita, ja ehkä suomalaisista teologeista perusteellisimmin niin sanottua välitilaa, jolla tarkoitetaan sitä paikkaa, jossa kuolleet ovat ennen maailmanloppua ja viimeistä tuomiota.
– Kun ihminen kuolee, siinä on jonkinlainen välioikeudenkäynti, jossa meidän paikkamme välitilassa määräytyy. Välitila on tietoinen tila, ja vasta sitten tulee viimeinen tuomio ja ihmisen lopullinen asemointi.
– Minä liityn mielelläni siihen, kuinka ortodoksit rukoilevat kristillistä, kivutonta, kunniallista, rauhallista loppua. Hyvää vastausta Kristuksen peljättävän tuomioistuimen edessä. Tämä koskee välitilaa, eikä viimeistä tuomiota, piispa huomauttaa.
– Osmo Tiililästä voi saada sen kuvan, että kaikki ihmiset joutuvat johonkin ikävään paikkaan ja lopulta helevettiin. Mutta ei. Se on ihan käsittämättömän pehmeä ja ihana se Tiililän näköala. Hän on varma siitä, että pyhät taivaassa Jumalan luona ja välitilassa rukoilevat meidän puolestamme, ja mitenkä me saadaan rukoilla vainajien puolesta ja pyytää heille, että Jumala olisi armollinen ja antaisi hyvät paikat siinä draamassa, Rimpiläinen sanoo.
– Että semmoinenkin mahdollisuus on olemassa, että minäkin pääsisin livahtammaan taivaaseen, hän jatkaa.
Rimpiläinen toivoo, että kaikki pääsisivät iankaikkiseen elämään. Kuva: Anssi Lautamo.
Rimpiläinen sanoo, ettei luterilaisena teologina voi kieltää kadotuksen mahdollisuutta, mutta mielellään hän myös lainaa evankelisen liikkeen entistä johtajaa Johannes Bäckiä, joka sanoi näin: ”se on tyhmä, joka kieltää kaikkien pelastumisen, ja se on vielä tyhmempi, joka siitä puhuu”.
– Emmehän me voi ainakaan toivoa, että kukaan joutuisi iankaikkiseen kadotukseen, vaan meidän toivo on ettei sinne kukaan joutuisi. Mutta ei sitä saa sanoa, vaan pitää saarnata parannusta sen vakavan näköalan edessä, että Raamatussa niin vahvasti se iankaikkinen kadotus on esillä.
– Vai onko se vain sekin sitten olotila, jota seuraa sitten…no…eihän me tiietä näitä, piispa pohtii sanojaan hyvin huolellisesti punniten.
– Mutta se ei oo synti, jos toivoo että kaikki pääsis iankaikkiseen elämään. Me saahaan sitä rukoilla, mutta Jumala ottaa sen siitä etteenpäin hoitaakseen.
Rimpiläinen on aiheen äärellä avoin ja tunteet ovat pinnassa, kun hän kuvailee, kuinka ”monessa saarnassa sitä veikkaillaan, että kuka pääsee taivaaseen ja kuka ei”. Piispa haluaa jättää veikkailut sikseen. Hän palaa lapsuutensa körttiläisyyteen ja siteeraa Wilhelmi Malmivaaran virttä Oi Herra, jos mä matkamies maan.
Vain rivin kerrallaan hän pystyy lausumaan.
Oi saanhan joukkoon autuaitten…
Kans ystäväin ja omaisten…
Mä päästä kerran luo Armon Herran…
Oi saanhan sen.
– Että sen veikkailun tilalle tuleekin tämmöinen rukous. Että jospa hyvinkin Jumala päästäis iankaikkiseen elämään, Rimpiläinen sanoo.
Syömme vielä yhdessä keittoa. Anneli patistaa Olavia siunaamaan ruuan. Rimpiläiset esittelevät kaikki naapurinsa ja heidän ammattinsa sekä lasten määrän. Piispa vaihtaa kuvaajaa varten vielä kerran violetin paitansa. Kuljeskelemme asunnossa etsimässä kuvauspaikkoja ja selaamme mukamas piispan kirjaston valtavan kirjahyllyn kirjoja, Lutherin selitystä Galatalaiskirjeeseen. Yläkerrassa on paljon leluja lastenlapsille. Rimpiläinen kulkee portaissa varovasti. Askel on jo mennyt araksi, mutta auton ajo sujuu varmoin ottein. Samalla saan kotiseutukierroksen, kun pimeä maisema ja lumessa nukkuvat talot vilisevät auton sivuikkunoissa. Lentokentän parkkipaikalla sanon, että ”toivottavasti nähdään pian taas”.
– Herra kanssasi, Olavi vastaa.
Artikkeli on pidennetty versio Elämä-lehdessä 1/2020 julkaistusta jutusta
Artikkelia korjattu 13.1. Poistettu Maikki Sonnisen ja Paavo Ruotsalaisen
Samtalet kan vara inkörsporten till ett större lyssnande. En diskussion som bara är ett utbyte av tankar, konfrontation mellan två hjärnor, bär inte alltid tillräckligt långt.
Det bekymmersamma idag är att åsikter – politiska, religiösa osv – allt oftare formas i samband med diskussioner inom den egna åsiktsgruppen, allt mera sällan som en verklig kommunikation mellan personer av olika åsikt.
Man kommer till samlingar där besluten ska fattas med färdiga beslut. De talare är bra som har samma åsikt som jag. Men besluten är oftast fattade redan när man möts.
Detta märks nu i Trumpprocessen. CNN, med sina många skickliga redaktörer blir ibland nästan meningslös när det enda de kan göra är att upprepa demokraternas argumentation och sabla ner republikanerna.
Jag föreställer mig att Fox News (som jag inte kan se) kan ha ngt motsvarande, men åt andra hållet.
Men det märks när man följer med riksdagsdebatter och det politiska ”samtalet”. Mycket lite att förhandla om, tycker jag ofta.
Det märkte jag under mina nästan trettio år i kyrkomötet. I början var det ännu ett annat klimat. Alla satt i salen och lyssnade också när svåra frågor avhandlades. Man samtalade över åsiktsgränserna (vilket säkert kan ske också idag).
Men allt mera blev det åsikt mot åsikt, där olika kyrkomötesombud kom med färdiga åsikter och inget verkligt meningsutbyte behövde (!) ske. Det förstärktes också av en viss animositet. Solidaritet och frisinne har allt mera blivit att tolerera och ge rum åt dem som har samma åsikt som man själv.
Detta gör att utmaningarna för att nå andra människor med evangeliet – och det är för mig det viktigaste – växer.
Vad kan vi göra för att återupprätta kommunikation och samtal? Det är en antidot mot hate speech (hatretorik i olika tappningar). Och det skulle verkligen behövas.
Två röster om apologetikens roll idag. Det var detta som jag avsåg med ”Hur långt bär apologetiken?”
Christian apologist Ravi Zacharias said it best: ”There is just enough of the modern worldview left so that reason still has a point of entry. But we have to use this knowledge wisely. We cannot give an overdose of argumentation.”
”If for no other reason this understanding alone should cause us to rethink how we use apologetics today. Perhaps what is needed is apologetic that is more conversational.”
David Geisler, son of the late Dr Norman Geisler.
Det är viktigt att apologetik, argumentationen för den kristna tron, och evangelisationen, förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus, går hand i hand. Förkunnelsen av evangeliet kanske mer och mer blir samtal, mindre föredragstillfällen. Även om predikan och föredrag alltid hör med och måste komma in.
Jag tycker bäst om föredrag – både att lyssna till och hålla – men förstår och vill förstå allt bättre vikten av samtal.
Evangeliet gäller både hjärta och hjärna. Viktigast är hjärtat (Ords 4:23), för hjärnan är egentligen underordnad hjärtat.
De senaste åren har många offentliga diskussioner kretsat kring äktenskapet. Dels har man ställt frågan om kyrkan borde gå in för att viga personer av samma kön. Och dels kommer en ny fråga upp, kanske inte särskilt starkt inom kyrkan (ännu?), men i samhället, mer och mer: dvs polygami eller månggifte.
Redan för ganska många år sen diskuterades skilsmässa och omgifte. Det är en fråga som drabbat kyrkan starkt, inklusive prästerskapet.
Det är många svåra frågor. Men många av dagens problem blir svårare för att kyrkan inte värnar om äktenskapet. Om man inte tidigare har godkänt månggifte, har man i varje fall i praktiken haft s.k. successivt månggifte, med mycket olycka och svåra slitningar.
Avsikten med dessa rader är inte att kasta sten på någon. ”Den av er som är utan synd kaste första stenen.”
Alla frågor om äktenskapet har en biblisk nyckel. Det är äktenskapets instiftelseord i 1 Mos 2:24, som Jesus upprepar i bl.a Matt 19. Det framgår med önskvärd tydlighet att Bibeln talar om det monogama och livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna.
Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna 5 och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? 6 Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.”(Matt. 19:4-6).
Här har egentligen alla frågor besvarats. Det monogama äktenskapet (man- hustru, de två ska vara ett kött), skilsmässa (vad Gud har sammanfogat ska människan inte skilja åt), månggifte (de två ska vara ett kött).
Men vi vet att problemen inom de kristna kyrkorna och i samhällena är stora. En afrikansk kristen sade: Jesus förbjöd skilsmässa, men sade ingenting om månggifte, kyrkan förbjuder månggifte men säger ingenting om skilsmässa.
Den som har läst sin Bibel vet också att många fromma män i GT hade flera fruar.
Adam och Eva levde i ett monogamt förhållande, men redan Lemek (1 Mos 4:19) hade två hustrur. Abraham var gift med Sara (Sarai), som var ”ofruktsam”. På Saras inrådan gick Abraham in till Hagar och tog henne till hustru: ”När Abram hade bott tio år i Kanaans land tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. (1 Mos 16:3 ). Gideon hade många hustrur (Dom 8:30). David (2 Sam 3 mfl) och Salomo hade många hustrur, om vilka HERREn säger: ”Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare giva dig både ett och annat.”(2 Sam. 12:8)
De som kan sin bibliska historia vet att också Jakob, han som fick namnet Israel efter sin brottning med Gud, blev lurad inför äktenskapet. Han väntade på Rakel, men fick hennes äldre syster Lea, och efter en vecka också Rakel. Sen hjälpte han sin morbror Laban i ytterligare sju år. Laban gav Silpa och Bilha åt Lea respektive Rakel. Jakobs söner hade sålunda fyra olika mammor.
Det finns många frågor inför dessa lösningar. Några principer kan man slå fast. Det handlade om ordnade förhållanden, det var överenskommet och ingenting skedde i smyg. Också David, som varit otrogen var tvungen att bekänna sin synd efter det grymma som hände med Uria, Batsebas man, men efter det blev också Batseba Davids hustru (2 Sam 12:24).
Det kan också vara skäl att påminna om att familjen och släkten var ett socialt system, som utgjorde grunden för tryggheten. En flicka kunde stanna i sin fars hus, men i något skede blev hon utan trygghet. Därför var en tydlig målsättning i föreskrifter mm att någon (tex en bror) skulle ta ansvars för sin brors änka.
Man kan också konstatera att mer eller mindre alla polygama förhållanden ledde till konflikter.Det blev slitningar och avund mellan de olika fruarna. Ofta antyder texterna att mannen favoriserade någon av sina fruar framom andra.
I Nya testamentet talar Jesus om avsikten (i begynnelsen). Han visar att många av de olyckor som kommit in i människans liv har sin grund i syndafallet, i deras hjärtans hårdhet. Äktenskapet blev något annat än det var tänkt.
Men i nytestamentlig tid kan kristna inte förbigå Jesu ord, som avgränsar äktenskapet till et förbund mellan en man och en kvinna. De två (!) ska bli ett kött. Det är också grunden för apostlarnas, inte minst Paulus’ argumentation. Paulus lyfter också fram den vackraste och starkaste synen på vad äktenskapet ska vara: en spegling av förhållandet mellan Kristus och församlingen, Kristi brud.
Äktenskapet skulle vara en förgård till himlen, på jorden. Inte en del av helvetet.
En av livets stora gåtor, också för mig, är varför en del inte finner en livskamrat. Jag minns Jesu ord i Matt 19:12 och förstår en del av det. Men samtidigt finns det många som av någon anledning inte förefaller att passa in, om det inte trots allt är ”för himmelrikets skull”, eller ngn av orsakerna. Förstår att jag inte behöver förstå allt, men det är svårt att acceptera att det finns en ensamhet som inte får ett (uppenbart) svar. Det finns säkert ngt svar, och livet kan kompenseras av så mycket, men…
Vi lämnar också den frågan i Guds goda händer. ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”, verkligt menat, inte som ett ord som jag kastar i ansiktet! Gud kan välsigna oss alla, och det vill Han.
Och låt oss framför allt komma ihåg löftet om förlåtelse:
Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh. 1:9)
All orättfärdighet.
Den suveräna bloggaren Anders Brogren (www.brogren.nu) har publicerat en intressant – och oroväckande – rapport om situationen i Europa. Vi får bl.a läsa om Belgien, som kanske blir Europas första ”islamiska demokrati”, om hur olika företeelser påverkar människor osv. Vi vet att antisemitismen gör sig påmind, den växande strömmen av flyktingar kommer också att innebära muslimsk påverkan. Viktigt är nu att vi är medvetna om situationen och framför allt att evangeliet förkunnas för alla. Det räcker inte för kristenheten att behålla positionerna, vi måste vinna människor för Kristus.
Här följer en rapport om vad som hänt år 2019.
Henrik
Problemet med kristendomsfientlig vandalisering rapporterades sällan av media förrän i februari 2019, när nio kyrkor blev vandaliserade inom två veckor. Frågan skapade rubriker igen i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris. Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna.
”Att försöka förstöra eller göra skada på kristna byggnader är ett sätt att ’dra ett streck’ över det förflutna.” – Annie Genevard, parlamentsledamot, republikanerna, i en intervju i Le Figaro, den 2 april 2019.
”Förr i tiden så respekterades det heliga uttrycket, även om man inte var kristen. Vi står inför ett allvarligt hot mot religionsfrihetens uttryck. Sekularism får inte vara ett förkastande av det religiösa, utan en princip om neutralitet som ger alla friheten att uttrycka sin tro.” – Dominique Rey, biskop i Fréjus-Toulon, i en intervju med den italienska tidningen Il Timone, den 5 augusti 2019.
Kristendomsfientligheten sveper över Västeuropa där kristna kyrkor och symboler under 2019 blev attackerade dag efter dag. Problemet hamnade i rubrikerna i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris (på bilden). Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna. (Foto av Veronique de Viguerie/Getty Images)
Kristendomsfientligheten sveper över Västeuropa där kristna kyrkor och symboler under 2019 blev attackerade dag efter dag.
Gatestone Institute granskade tusentals tidningsartiklar, brottsspalter, parlamentariska förfrågningar, sociala medieinlägg och specialiserade bloggar från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien och Spanien. Forskningen visar att ungefär 3 000 kristna kyrkor, skolor, kyrkogårdar och monument vandaliserades, plundrades eller vanhelgades i Europa under 2019 – vilket är på väg att bli ett rekordår för kristendomsfientligt vanhelgande på kontinenten.
Våld mot kristna platser är mest utbrett i Frankrike, där kyrkor, skolor, kyrkogårdar och monument vandaliseras, vanhelgas och sätts i brand i genomsnitt tre gånger per dag, enligt statistik från regeringen. I Tyskland sker attacker mot kristna kyrkor i genomsnitt två gånger per dag, enligt brottsspalter.
Våld mot kristna kyrkor och symboler är också vardagsmat i Belgien, Storbritannien, Danmark, Irland, Italien och Spanien. Attackerna sker framför allt vid romersk-katolska platser och symboler, även om protestantiska kyrkor i Tyskland också är måltavlor.
Förövarna i kristendomsfientliga attacker – som inkluderar avsiktliga bränder, vanhelgande, plundring, hån, satanism, stöld, urinering och vandalisering – åker sällan fast. När de gör det censurerar polisen och media ofta information om deras identiteter och etniska bakgrunder. Många misstänkta sägs ha mentala störningar; som resultat kategoriseras många kristendomsfientliga attacker inte som hatbrott.
I Frankrike och Tyskland går ökningen i kristendomsfientliga attacker i linje med den senaste tidens massinvandring från den muslimska världen. Bristen på officiell statistik över förövare och motiv gör det omöjligt att veta exakt hur många attacker kan tillskrivas muslimsk kristendomsfientlighet eller jihad.
I jämförelse utförs attacker mot kyrkor och kors i Spanien främst av anarkister, radikala feminister och andra vänsterextremistiska aktivister, som verkar sträva efter att kristendomen ska avlägsnas permanent från offentligheten.
Motiven bakom de kristendomsfientliga attackerna, som ofta möts av allmänhetens likgiltighet, verka falla inom fyra breda kategorier:
Vandalism. De flesta attackerna mot kristna platser i Europa består av vandaliserande handlingar. Dessa saknar ofta ett uttalat kristendomsfientligt uppsåt, men överskrider till vanhelgande när de riktar in sig på symboler och objekt som är heliga för kristna. Ur ett rent juridiskt perspektiv är sådana brott svåra att kategorisera som hatbrott; enligt de flesta europeiska länders lagar måste åklagare bevisa att vandaliseringen var särskilt motiverad av en fientlighet mot kristna eller kristendomen.
Stöld. Många attacker har ekonomiska motiv. I Frankrike, Tyskland och på andra platser har tjuvar stulit kyrkklockor, heliga metallobjekt och till och med avloppsrör, med avsikt att sälja dessa föremål till skrothandlare. I Storbritannien har nästan hälften av alla kyrkor på National Historical List for England blivit plundrade. Många av brotten tillskrivs organiserade gäng som använder sig av drönare, webbaserade kartor och globala positioneringssystem först för att identifiera sina mål via flygbilder och sedan planera sina egna flyktvägar. Plundringen domineras av stölder av metallföremål, med hela tak som har avlägsnats från historiska platser för tillbedjan, enligt kulturarvsorganisationen Historic England.
Politik. En del attacker, särskilt de mot romersk-katolicismen, vilken vissa radikala feminister och radikala sekularister uppfattar som en symbol av en patriarkal makt, är politiska till sin natur. I Genève, Schweiz, till exempel, vandaliserades det ikoniska internationella monmentet för den protestantiska reformeringen, även känd som Reformation Wall, med färg i olika nyanser som bildade en regnbåge, en symbol för LGTB-grupperna.
Religion. Många attacker som verkar religiösa eller andliga till sin natur speglar en djupt rotad fientlighet mot kristendomen. Sådana attacker inkluderar att smeta avföring på avbildningar av Jesus Kristus eller statyer av Maria, Jesus moder. Andra attacker kan vara besudling eller stöld av nattvardsbröd, som romersk-katolska kristna anser förvandlas till en riktig närvaro av Kristus när de helgas. En del av dessa attacker kan tillskrivas satanister, som använder den helgade massan i en ritual som kallas för svarta mässan.Sådana attacker, särskilt i den romersk-katolska trons essens, verkar vara riktade mot att skrämma eller trakassera katoliker, eller att hindra dem från att utöva sin tro. Dessa attacker, som stämmer överens med definitionen av hatbrott, utgör ett direkt hot mot religionsfriheten i Europa, men åtal är sällsynta.
I den spanska nyhetstidningen ABCförklarar Juan Pedro Quiñonero, dess Pariskorrespondent i över 35 år:
”Vanhelgandet har en tydlig kristendomsfientlig prägel. Berusade av ett starkt hat vill vandalerna ge sina handlingar en tydlig antireligiös dimension. Under de senaste månaderna har antisemitiska gäng vanhelgat judiska gravplatser och ”undertecknat” sina handlingar med hakkors. Vid vanhelgandet av katolska kyrkor ”undertecknar” man inte vandaliseringen. Den talar för sig själv: Avskyvärda hån mot avbildningar av Jesus på korset och vanhelgandet av höga altaren.”
Europeiska mediekanaler, som ofta överdriver attacker mot muslimer, har tenderat att bagatellisera ondsinta handlingar mot kristna. Problemet med kristendomsfientlig vandalisering rapporterades sällan av media förrän i februari 2019, när nio kyrkor vandaliserades inom två veckor. Frågan skapade rubriker igen i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris. Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna.
Den franska tidningen Le Monde har omtvistat regeringens användande av termen ”kristendomsfientliga handlingar” och varnat politiker för att inte ”instrumentalisera” problemet:
”Över tusen handlingar per år, tre om dagen i genomsnitt: siffran är hög, men vad innefattar den? Kan vi verkligen tala om ’vanhelgande’ – en stark term – som antyder en attack mot det heliga i en plats för tillbedjan?
Ideologiska motiveringar är i minoritet: det handlar främst om stöld och vandalisering. Förövarna är ofta minderåriga.”
Annie Genevard, en fransk parlamentsledamot för det borgerliga republikanska partiet, har begärt en parlamentarisk utredning för att bättre kunna förstå karaktären av och motiveringarna bakom en kristendomsfientlig attack. I en intervju med den franska tidningen Le Figarosa hon:
”På senare tid har två fruktansvärt allvarliga vandaliseringshandlingar begåtts på symboliska platser och chockat mig avsevärt. För några dagar sedan var det branden i Saint-Sulpice, en kyrka med anmärkningsvärda verk: nästan en miljon euro i skador har gått förlorat! Och för en tid sedan bröt sig vandaler in i Saint Denis basilika och skadade glasmålningar och orgeln. Saint Denis är inte bara en plats för kristen tillbedjan, utan en gravplats för Frankrikes kungar! Det är en mötesplats mellan vår nationalhistoria och våra kristna rötter. Att man vågar attackera detta monument är verkligen chockerande, inte bara för kristna utan för många medborgare, oavsett religiös övertygelse. När en kristendomsfientlig attack utförs vänder vi ryggen mot Frankrikes historia, vilken har en nära koppling till den kristna religionen.
Att attackera en Kristen grav eller kyrka är, oavsett motivation, ett sätt att attackera en del av vår kollektiva identitet, för kristendomen och dess monument har format vår kultur, vår historia och våra landskap. Att försöka förstöra eller skada kristna byggnader är ett sätt att ’dra ett streck’ över det förflutna. I en tidsålder då den mest absoluta kulturella relativismen regerar är det än mer allvarligt att några av våra äldsta och mest värdefulla landmärken hotas. En civilisation som skulle förneka och vända ryggen mot det förflutna är en civilisation som är förlorad. Jag tycker att det är oroväckande, och det finns ett behov av en stark politisk reaktion.”
I en intervju med den italienska tidningen Il Timone sa biskopen av Fréjus-Toulon, Dominique Rey, att attackerna mot kyrkor i Europa äger rum i kontexten av ett Europeiskt samhälle som är präglat av sekularism, nihilism, hedonism, kulturell och moralisk relativism, konsumtionshysteri och en utbredd förlust av känslan för det heliga. Han noterade:
”Förr i tiden levde även de som sa att de inte var kristna i en kontext som präglades av kristendomen … Rötter som har övergetts av vår kultur och av våra samhällen. När de kristna rötterna, som var den gemensamma nämnaren, avlägsnades, vände sig folk till kommunitarismen, vilket ledde till en social fragmentering som leder till en brytpunkt. För att finna en gemensam grund av värderingar och referenspunkter måste Europa göra sina kristna rötter centrala igen …
”Det finns en evolution av handlingar av vanhelgande mot monument, men också mot den katolska tron i sig. Förr i tiden så respekterades det heliga uttrycket, även om man inte var kristen. Vi står inför ett allvarligt hot mot religionsfrihetens uttryck. Sekularismen får inte vara ett förkastande av det religiösa, utan en princip om neutralitet som ger alla friheten att uttrycka sin tro
”Vi bevittnar en konvergens av Laïcité – uttänkt som sekularism, som reglerar de troende enbart för den privata sfären och där varje religiös benämning är banal och stigmatiserad – med islams överväldigande framfart som angriper de icke-troende och de som förkastar Koranen. Å ena sidan hånas vi av media … och å andra sidan stärks den islamistiska fundamentalismen. Det är två sammankopplade verkligheter.”
Den franska politiska analytikern Jérôme Fourquet visar i sin bok — French Archipelago: Birth of a Multiple and Divided Nation — hur avkristningen av Frankrike äger rum inom kontexten för massmigration från den muslimska världen. Han erbjuder omfattande statistiska uppgifter – till exempel att under 5 % av fransmännen går regelbundet på söndagsgudstjänster – för att visa att Frankrikes lösgörande från kristendomen är så långtgående att landet nu i princip är ”postkristet”. Han skriver:
”Det sker en tilltagande avkristning, som leder till den ’slutgiltiga fasen’ av den katolska religionen … I hundratals år har den katolska religionen i grund och botten strukturerat det kollektiva medvetandet i det franska samhället. Idag är detta samhälle en skugga av sitt forna jag. En stor förändring i civilisationen äger rum.”
Soeren Kern är Senior Fellow vid New York-baserade Gatestone Institute.
Stefan Gustavsson, känd apologet och bibellärare också i vårt land, skriver i en ledare i Världen idag om den svenska ärkebiskopens försök att göra julevangeliet relevant ”genom att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande.”
Nu är det nytt år med nya möjligheter för den kristna församlingen i Sverige. Vilka förhoppningar bär vi som Guds folk med oss in i det nya decenniet? En bön jag bär i mitt hjärta handlar om att få se den kristna församlingen vända tillbaka till grunden för kristen tro. Om frestelsen för den romersk-katolska kyrkan har varit att lägga till läror som saknar stöd hos apostlarna, har frestelsen för den liberala delen av den evangeliska kyrkan i stället varit att plocka bort läror från apostlarnas undervisning.
På självaste julafton kom ett ifrågasättande av kristen tro, men denna gång inte från någon kristendomskritiker, utan från Svenska kyrkans ärkebiskop. I Expressen valde ärkebiskopen att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande. I ett försök att få julens budskap att upplevas mer relevant för samtiden påstods julevangeliet handla om en uppgörelse med patriar- katet, att ”patriarkala makt- och familjestrukturer förändrats” i och med julens berättelse. Det måste sägas vara en mycket ohistorisk tolkning av julevangeliet.
I texten sätter ärkebiskopen frågetecken för just jungfrufödelsen genom att hävda att texten inte handlar om en sexuell sanning. Evangelisterna var inte gynekologer, och därmed menar ärkebiskopen att texten inte ska förstås biologiskt utan teologiskt. Men notera att människor, både i antiken och i dag, har känt till fortplantningens villkor utan att vara gynekologer. Att Josef ville skilja sig från Maria när han förstod att hon väntade barn beror ju på att han visste – lika väl som vi gör – hur en kvinna blir gravid. Det är först efter att Gud själv klargjort för Josef att barnet hade ett övernaturligt ursprung som han valde att stå kvar vid Marias sida. Intellektuellt är ärkebiskopens sätt att resonera en återvändsgränd.
För det första betonar Matteus och Lukas just den biologiska sidan. Maria ska enligt ängelns ord bli havande utan att vara sexuellt tillsammans med någon man. Det ska i stället ske genom den helige Ande. Enligt Matteus blev Maria havande ”innan” hon och Josef hade varit tillsammans”(1:18). Enligt Lukas hade Maria aldrig varit sexuellt tillsammans med någon man: ”Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man” (1:34). För det andra är jungfrufödelsen inte svårare att tro på än de övriga under som evangelierna berättar om. I Svenska kyrkans evangelieläsningar återkommer regelbundet texter om hur de sjuka helas, de spetälska renas, stormar stillas och döda uppväcks.Om man sår tvivel kring jungfrufödelsen sår man med logisk nödvändighet tvivel kring alla de övriga underberättelserna också.
För det tredje är alla underverk beroende av Gud. Det är Gud som verkar och för Gud är ingenting omöjligt. Om det finns en Gud som har skapat universum i sin oöverskådliga väldighet och som kontinuerligt upprätthåller det, är undret en självklar möjlighet. Det gäller både Marias graviditet och alla underverken i Jesu offentliga verksamhet. Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det. Som C S Lewis sagt: ”Men om vi erkänner att Gud finns, måste vi då också erkänna att mirakel finns? Jovisst, då går vi inte säkra för sådana. Det ingår i köpet.”
Den kyrka som har framtiden för sig är en kyrka som med frimodighet och övertygelse står för det som genom historien utgjort kristen tro. Därför ber jag att de två gamla slagorden ska komma till heders igen under 2020: ”På biblisk grund” och ”Med evangeliet i centrum”.
Ett försök till neutral redogörelse (Wikipedia) går ofta ut på att ur bibeltexten plocka tom mycket detaljerade uppgifter om det som står, för att sen avfärda det specifikt kristna eller åtminstone distansera sig.
Denna gång är ju Wikipedias text inte illvillig. Men de spår som julevangeliet lämnat efter sig är otroligt starka. Många historiska fakta från samma tid, också från långt senare datum, bygger på mycket förre historiska fynd.
Tänk efter: kyrkor, heliga platser, arkeologiska fynd, handskriftsfynd, uppgifter om kristna martyrer, samhällen som påverkats av kristendomen, världens största religion, missionen, Bibeln – världens mest lästa och spridda bok.
Skulle detta bottna i fiktioner, helgonlegender eller utsmyckningar?
”Ett tecken, som ska bli motsagt (antilegómenon)”.
Vi bekänner:
”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid,så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighetför ditt folk Israel.” Luk 2:29-32
Henrik
såhär skriver Wikipedia:
Trettondedag jul, trettondedagen eller trettondagen (västkyrkligt även Epifania (uttalas [epifaní:a]) – ”uppenbarelse” – och östkyrkligt Theofania (uttalas [teofaní:a]) – ”gudsuppenbarelse”) är en kristenhögtid som infaller på den trettonde dagen i julhögtiden, det vill säga den 6 januari och är i Sverige en allmän helgdag. Trettondedagen firas bland kristna till åminnelse av uppenbarelsen av Jesus som Guds son genom hans födelse, genom hans Kristi dop, genom hans första underverk (vinundret i Kana) och uppenbarelsen genom Betlehemsstjärnan för de tre vise männen. Detta tema har inom västlig kristendom kommit att överskuggas av de tre vise männen, som skall ha kommit till Jesus med guld, rökelse och myrra.[1][2]
tretton(de)dagen, epifania(dagen), Theophania, heliga tre konungar(s dag)
Trettondedagen är trettonde dagen under julen med juldagen inräknad. I äldre svenska talades det om såväl Þrættandi dagher som Tolfti dagher (iula). På engelska talar man om Twelve Days of Christmas, och trettondagsafton blir då Twelfth Night (eller Epiphany Eve, eftersom trettondedagen heter Epiphany). I Tyskland kallas dagarna mellan juldagen och trettondagen die zwölf Heiligen Nächte eller Rauhnächte.[3] I de flesta kristna länder anses denna dag avsluta julen (till skillnad från i Norden, där julen allmänt anses avslutad med tjugondedag jul).
Kuva: Anssi Lautamo.
Kristendomsfientligheten sveper över Västeuropa där kristna kyrkor och symboler under 2019 blev attackerade dag efter dag. Problemet hamnade i rubrikerna i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris (på bilden). Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna. (Foto av Veronique de Viguerie/Getty Images)