Berättigad fråga

Vesa Ollilainen har kommenterat en av mina tidigare kommentarer (alarmerande signaler) – läs hans kommentar, finns under den angivna kommentaren – och jag tycker att hans fråga är synnerligen berättigad. Det kan hända att jag har blivit missförstådd på denna punkt.

För det första instämmer jag i hans påpekande att allt som är fel inte kan eller skall tolereras. För det andra har han rätt i att konstatera att alla förespråkare av den nya ämbetssynen inte argumenterar utgående från en förståelse av Bibeln. Vesa har helt rätt i att både Bibeln och mycket annat med den av många har slängts i ”skräpkorgen”.

Jag skall försöka precisera vad jag menar, om jag nu kan göra det.

För det första så konstaterar jag att jag inte kan eller vill diskutera med sådana för vilka inte Guds Ord är rättesnöret. Detta är ju en frågeställning som ingen luthersk kristen kan förbigå. Jag tror tyvärr att det många gånger kan handla om annat, och jag tror att de kommande frågeställningarna kommer att blotta att det sannerligen inte gäller bara ämbetsfrågan.

För det andra så är ett av de vägande skälen till denna ”öppenhet” det att det är den underliggande frågan, frågan om Guds ords ställning och tolkning, som är den avgörande. Om kyrkan nu skulle spricka, vilket är en uppenbar risk, är jag rädd för att många församlingsmedlemmar inte skulle se sambandet mellan ämbetsfrågan och frågan om bibelordets auktoritet. Det skulle innebära att herdar och hjorden skulle gå olika vägar, vilket inte enligt min mening är rätt väg.

För det tredje så är ämbetsfrågans ”översättning” till dagens problematik en fråga som nog är mera svåråtkomlig för en vanlig bibelläsare än många andra frågor. I internationellt ljus, börjande från t.ex. Sverige, finns det evangeliska kristna som i alla andra frågor står fasta, men som på denna punkt inte ser sakerna på samma sätt som vi. Jag tror ju att en av orsakerna till denna förvirring är att man i dagens lutherska kyrkor, inklusive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, inte vet vad en präst är. Därmed är förvirringen stor. Vi bör undervisa mera om detta.

Men jag fruktar att kommande diskussioner om t.ex. välsignelse av samkönade par kommer att visa att det handlar om mycket mera än en enskild fråga, det handlar oftast om en annan kristendomsförståelse. Jag tror att smärtgränsen för mångas vidkommande går där. Om kyrkomötet godkänner välsignelse av samkönade par, eller godkänner att sådana får en kyrklig vigsel, är det många som kommer att säga tack och adjö.

Det finns också pragmatiska synpunkter. Vi lever enligt min uppfattning i en undantagssituation. Om vi ännu vill verka inom kyrkan och för kyrkans förnyelse med ”rättfärdighetens vapen både i högra handen och i vänstra” (2 Kor. 6:7), så innebär det såvitt jag kan förstå någon form av kompromiss. Då vill jag för egen del hellre kompromissa med åtgärder som faller inom det världsliga regementet än det andliga.

Slutligen finns här också en självkritisk prövning inbyggd. Guds Ord är absolut, Guds Ord är sanning, men min förståelse av Ordet är i en mening alltid relativ. Jag kan missta mig, jag kan feltolka och jag vill på allvar ta detta med receptio, dvs också se på hur sanningar mottas av kristna i tiden, liksom även också troheten i förhållande till gångna tiders kristna. Då kommer jag inte ifrån att det finns en del goda teologer som har förstått detta annorlunda. Jag delar inte deras syn, jag tycker inte deras argumentation håller, men jag vill ändå utlämna mig själv åt Guds dom i denna fråga. Och jag vill att vi skall få en större enhet (lekmän och präster) i denna fråga.

Jag tycker att ett viktigt element är av frukten känner man trädet. När Petrus ställdes inför kravet att hedningarna skulle ges tillträde, vägrade han. Herren ingrep själv genom duken som sänktes ner och orden ”tag och ät”. Och i tillägg fick han bevittna hur Guds Ande, den Helige Ande, föll över hedningarna på samma sätt som det den första tiden skedde med dem (judekristna).

Det finns ett perspektiv här som jag vill överlämna åt Herren – allt skall givetvis vara i Herrens händer. Om det handlar om brist på vishet, brist på förståelse, ovisshet hos många kristna som har viljan att lyda Gud, men inte är säkra på vad Gud vill, så har vi råd att låta HERREN bekräfta detta beslut eller avvisa det i tiden. Jag tycker att denna princip inte är riktad mot någon kristen, utan skall hjälpa alla kristna som bör fråga om detta är i enlighet med Guds vilja. Också de som är för den nya ordningen bör oroas av det faktum att alla kristna inte kan se beslutet som ett på Ordet grundat beslut.

Jag konstaterar avslutningsvis att detta inte skall innebära en hänsynslös granskning av enskilda kvinnliga präster, medan manliga präster skall gå fria, utan att hela frågeställningen skall bedömas i ljuset av vad frukten av detta blir och har blivit. Jag tror att den Guds församling som frågar Herren och ber Honom om ljus, också skall få detta.

Jag anser därför att de som kritiserar t.ex. Keijo Rainermas lista, inte handlar rätt, åtminstone inte vist. Han utgår ju inte från att det handlar om två berättigade sätt att se på frågan, utan han utgår från att folk skall få rösta med fötterna och att det skall visa sig vad som bär frukt. Det är ju klart att en kyrka inte på sikt kan ha två oförenliga läror. På något sätt förefaller det inkonsekvent att å ena sidan stå kvar i en kyrka som har den nya ordningen, och samtidigt hävda det omöjliga i det. I förlängningen blir ju det så, eller blir det inte?

Det ena handlar om att acceptera att en kyrka skall ha två syner på denna fråga, det andra om en praktisk realism, att kyrkan de facto har fattat ett beslut och har en annan syn än vi på denna fråga.

Min position är ett försök att låta Gud bedöma, att söka en större enhet med kristna människor, utan att ifrågasätta Bibelns auktoritet. Den senaste tidens händelser har tyvärr stärkt mig i uppfattningen att vi inte har att göra med en enskild frågeställning, där vi ser olika, utan med ett större paket. Jag tror att detta kommer att bli uppenbart för allt flera.

Min bön är Ps. 119:176 (enligt den gamla översättningen). För det är bara Guds vilja med kvinnor och med män som leder till bestående välsignelse, vilken fråga det än gäller. Vi skall också tillsammans söka svaret, inte männens svar versus kvinnornas svar, utan Guds svar på alla våra frågor. Det blir till välsignelse. Må Gud ha fullmakt att rätta mig där jag har fel, att öppna ögonen, där jag är blind, men också att ge mig fasthet i det som är rätt och kristligt, att inte anpassa mig till tidsandan, att inte söka människors ära, utan Guds. Denna fullmakt kan jag inte ge åt Gud, som har den. Men det är min bön att den skall gälla för mig, i allt vad jag står för, skriver, säger och lär.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.