Henriks kommentarer

Det är intressant det här med nyheter..

När pastor Halvar Sandell tilldelas anmärkning, var det första nyhet och förekom i alla massmedia.

När Borgå domkyrka, nationalhelgedom i många avseenden, åter tas i bruk efter en förödande brand som kunde ha utplånat kyrkan, är det sista nyhet i Yles svenska nyhetsutsändningar i TV.

Detta är ju ett ganska klart bevis på kyrkans marginalisering, men också för dem som inte värderar gudstjänstlivet så högt tycker jag att Borgå domkyrkas festdag kunde ha varit en större nyhet.

Jag tänker t.ex. på alla den brandmän som kämpade för att rädda denna för hela nationen viktiga kyrka. Och jag tänker på det arbete som har utförs av så många sakkunniga, och på alla som väntat på denna dag.

Man kan ha olika värderingar.

För mig blir det nog en bekräftelse på misstanke om skandalfixering, på katastrofer och olyckor som synonym för nyheter, en utveckling som jag finner beklaglig.

Men: månne vi inte har orsak att se oss i spegeln.

Huvudsaken är dock (förstå nu detta rätt!) att detta är en viktig dag för oss i Borgå stift. Det är inte målet, men det är en bra start… För det är svårt att inbjuda till något som man själv inte tycker att är viktigt.

Men ännu gäller ordet att om saltet mister sin sälta…

Då blir vi nog den minst viktiga nyheten…

Henrik

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner,
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Guds välsignelse och beskydd över stiftshelgedomen!

Må Guds Ord ljuda rent och klart i Domkyrkan, må lovsången och musiken lyfta vår själ från vardagslivets mångahanda till tillbedjan och förtröstan, må många människor få hjälp och frälsning vid altaret, dopfunten och i kyrkbänken. Och må många gå ut och tjäna Herren med glädje!

Henrik

Finska Evangelieföreningens tidning Sanansaattaja har i sitt senaste nr (47/2008) en intressant analys av prof. Antti Laatos och Tapani Ihalainens bok JUlkisoikeudellinen yhteisö vai Kristuksen kirkko (Fonticulus ry 2008).

Den är läsvärd och innehåller mycket intressant material.

En av de intressanta artiklarna i boken är prof. Hans-Olof Kvists granskning av kyrkan, statsreligion, statskyrka, och en religionslös stat.

Han skriver bla:

Kyrkan får inte tvinga någon att tro eller till kyrkans ordning med hjälp av polismyndigheterna, och den får aldrig motsätta sig eller straffa villoläror eller gudsförnekare med annat än med Ordets förkunnelse.”

På finska: ”Kirkko ei saa pakottaa ketään uskoon tai kirkolliseen järjestykseen poliisivoimalla eikä se saa koskaan vastustaa ja rangaista harhaoppeja ja jumalanpilkkaajia muulla kuin Sanan saarnalla.”

Aktuella ord.

Boken är i sin helhet mycket läsvärd, även om man inte till alla delar instämmer i författarnas slutsatser.

VI har fått ett felspår i vår kyrka, som vi så snabbt som möjligt bör komma bort ifrån.

Henrik

Efter att ha bekantat mig ytterligare litet med den kyrkliga situationen i Sverige och även i England konstaterar jag att en ny gemensam ton finns när det gäller enhet och splittring. Egentligen kan man tala om flera gemensama toner, bla. om det samarbetstvång som jag tidigare skrivit något om.

Kanske det är bäst att säga att jag inte ens har sett biskopens herdabrev (annat än på bild); jag har väntat på att den skulle komma på posten som ett herdabrev brukar, men kanske gäller nya vindar? Det jag skriver är alltså inte ett bemötande eller ett svar till en text som jag inte har sett. Men jag har – i sanningens namn – hört några kommentarer av sådana som läst, och jag kan endast i detta skede säga att det förefaller som om det skulle finnas ett och annat att kommentera. Det är i alla fall bra att biskopen har kommit ut, och öppet tar del i samtalen och diskussionerna.

Men en ton som ofta framkommit, särskilt hos biskoparna (i kyrkomötet, vid bordsdiskussioner, vid gemensamma överläggningar osv) och naturligtvis i ställningstaganden såsom förnyelse av de tjänstemannarättsliga bestämmelserna, biskopsmötets redogörelse m.fl. kyrkliga dokument, är att det är genom att hålla fast vid kyrkans ordning som enheten bevaras och splittring undviks.

Nu vill jag gärna betona att jag så långt det bara är möjligt vill hålla fast vid kyrkans ordning – oberoende av att man med detta ord t.o.m. kan avse ngt olika saker.

Men i vår kyrkas viktigaste bekännelseskrift, Confessio Augustana, i artikeln om kyrkan, heter det:

”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.
Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.

I den latinska texten heter det ”similes traditiones” (likadana traditioner), ”seu ritus aut ceremonias ab hominibus institutas”..

Det fundamentala är att det är kyrkans tro, inte dess ordning, som är grunden för enheten: en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader. Artikeln talar om att hålla fast vid ”evangelii lära” och ”förvaltningen av sakramenten”.

Men att av detta bibelord, Ef. 4:5, som CA hänvisar till,dra slutsatsen att en kristen bör strunta i lärofrågor och samlas kring vilket nattvardsbord som helst, det är nog att ta i – för att säga det milt.

I samma brev talar Paulus nog om att inte låta sig kastas omkring av ”vart vindkast i läran”, men detta kan ju inte förstås som en antites till ”en tro, ett dop, en Gud”.

Detta betyder att den splittrar som överger kyrkans lära.

Den yttre ordningen är en bekräftelse på både splittring och enhet.

Det är ju heller inte sant att vi konservativa har brutit den yttre ordningen. Inte går jag till en gudstjänst som förrättas av en som lär i strid med Guds Ord (alla kommer till himlen). Också samkönade parrelationer är i Nya testamentet en fråga som inte bara handlar om livsstilar, utan som är en fråga som direkt berör frälsningen (1 Kor. 6). Kyrkan kan inte lära att det inte behövs någon förlåtelse för det som Bibeln kallar synd.

Grundproblemet i kyrkan tror jag är att kyrkan inte avvisar heresier. Detta skulle vi präster behöva – vi behöver någon som håller efter oss med Guds Ord. Vi behöver förmanas så att vi inte lever i strid med Ordet, och när vi gör det, att vi förstår att söka oss till nådens tron.

Jag förstår nog en del av diskussionerna, eller skulle jag skriva intentionen i biskoparnas oro. Man får inte låta tolkningar och mindre frågor skymma huvudsaken. Man får inte vara selektiv på ett personligt plan när det gäller t.ex. nattvardsgemenskapen.

Men det är en annan sak att hålla fast vid det som NT lär om den heliga nattvarden. De frågor som nu kommer upp har stor dignitet, de kan inte avfärdas som småsaker.

Förnekelse av tron leder alltid till splittring. Det är där det börjar. Den som avviker från kyrkans bekännelse, splittrar kyrkan.

Att splittring är ett uttryck för syndens verklighet är sant. Därför skall enheten befrämjas, man skall söka enhet och frid med alla människor, ”om möjligt är”.

Men den sanna enheten föds där man håller fast vid Livets Ord. Tron förenar. Splittringen bekämpas inte genom nya direktiv, utan genom att vi ser över vårt hus och frågar oss var och när och hur vi avvikit från Guds Ords väg.

Det ser ut som om vi i vår ”folkkyrka” (som snart kanske inte är det i egentlig mening) kommer att få gemenskaper snarare än gemenskap, med fastare eller lösare band till kyrkans strukturer.

Men det är nog en viktig grundton i en kristen kyrka att mana till enhet. Men enheten kan bara uppnås om vi alla söker oss till trons centrum, Kristus. Tron på Kristus är ingen ”avskalad tro”, befriad från all dogmatisk ”belastning”, utan den inkluderar just det som CA kallar ”evangelii lära” i motsats till ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan”.

Enheten är ett Guds verk, den Helige Andes verk. Splittringen är djävulens verk, han som är ”diábolos”, den som vill ”kasta åt olika håll”.

Vi har nog här utmaningar som berör oss alla!

Henrik

När jag efter några timmar läste min text vill jag för säkerhets skull komma med två preciseringar. De tjänstemannarättsliga bestämmelserna är inte ”biskoparnas” text, men väl uttryck för samma ideologi som finns i biskopsmötets redogörelse. Alla biskopar har ju inte betonat detta lika starkt, och redogörelsen tillkom efter omröstning på vissa centrala punkter.
Vad homosexualiteten beträffar upprepar jag vad jag tidigare skrivit om att jag inte problematiserar en läggning eller en böjelse. Men enligt min mening utgår NT från att vi har ansvar för vad vi gör, både om vi är heterosexuella eller om vi är homosexuella.

kl. 20.27.

Domkapitlet i St. Michels stift har den 18.11.2008 beviljat pastor Kirsi Ryösö begärt avsked från prästämbetet och har gett henne rätt att verka som lektor.

Pastori Kirsi Ryösölle myönnettiin anomuksesta ero pappisvirasta ja hänet oikeutettiin toimimaan lehtorina.

Åtminstone är detta ännu en orsak att bevara lektorstjänsterna i våra församlingar.

Jag känner inte till närmare motiveringar och spekulerar inte i annat än det som kan utläsas ur själva beslutet.

Jag tycker dock att det är viktigt att understryka att vars och ens kallelse skall förbli en sak mellan Herren Kristus och vederbörande person. Ingen präst får sin kallelse av någon annan präst. Och ingen har enligt min mening rätt att gå mellan en människa (präst eller inte) och hennes Gud.

I Sverige har någon kvinnlig präst beviljats begärt avsked från prästämbetet, i Finland är detta kanske första gången.
Hoppas bara att det som skett verkligen har skett av övertygelse och inte t.ex. på grund av påtryckningar el. dyl.

Hennes beslut har säkert inneburit personlig kamp.

Vi önskar Kirsi Ryösö välsignelse och glädje i arbetet!

Henrik

TIdningen Världen idag har idag en skrämmande och inträgande ledarsida. Den berättar om en miljökonferens – Interfaith Climate Summit – som skall hållas inkommande veckoslut i Uppsala dokyrka och en del andra lokaler.

Se programmet på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=144358

Uppsala domkyrka har verkligen varit illa ute. Se Anders Brogrens hemsida www.brogren.nu

Vilka slutsatser som skall dras nu må var och en bedöma. Vi har nog en antikristen rörelse på väg! Vilket du märker när du läser om ”Sharkhawk” m.fl.

Här följer Världen idags ledarsida för 24.11.2008:

En hednisk häxa i domkyrkan

I slutet av den här veckan inleds Interfaith Climate Summit i Uppsala, en satsning som kommer att kulminera i en interreligiös ceremoni i Uppsala Domkyrka på fredag kväll, då 30 religiösa ledare kommer att underteckna ett klimatmanifest. Under dagarna kommer de mest osannolika och motsägelsefulla religiösa inslag att blandas samman, med miljöfrågan som förevändning.
Det förhållandevis oansenliga Bahai-samfundet har getts en alldeles överdimensionerad roll. Rörelsens mest centrala dogm som inte får ifrågasättas är att både Krishna, Buddha, Zarathustra, Moses, Jesus och Muhammed egentligen menade samma sak. Zen-buddister och Daoister har också fått stort utrymme under seminarierna, tillsammans med biskopar, judar och muslimer.

Frågan är varför det är så angeläget att samlas just i Uppsala domkyrka när alla dessa religiösa företrädare skall samtala om miljön. Diskutera gärna miljöfrågan, med det finns ju andra ändamålsenliga och respektabla lokaler i Uppsala än Svenska kyrkans rikshelgedom, som är avskild för kristet gudstjänstliv.
Ett av Bibelns mest tydliga och återkommande teman är varningarna för religionsblandning och avgudadyrkan. Det allra första av tio Guds bud slår fast: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Det är ett bud vars innebörd ärkebiskopen kanske borde fundera lite över efter sin inbjudan till häxan Starhawk.

Henrik

Min barndoms första bil, pappas första bil, var en Mosse. En Moskvitsh 407. Det var en historia det med! Med jämna mellanrum måste ventilerna justeras, jag förstod inte då vad det handlade om (i slutet av 1950-talet), men sedan har jag gjort det flera ggr (på andras bilar också).
En gång var bilen så slut, att den inte orkade upp för en backe, så familjen måste stiga av och hjälpa till, medan min far satt vid ratten…

En milstolpe var också – hör och häpna – när bilen hade gått 10 000 km!! För vissa bilmärken kan det vara en större bedrift än för andra…

Kurvan finns i Karis landskommun (som den då hette) på väg mot Ekenäs. Vi såg alla hur 9999 blev 10000 och sedan dess hette kurvan 10 0000 km:s kurvan.

Nu har de gjort en omfartsväg och kurvan har blivit på en gammal slinga som man inte i allmänhet har ärende till – om man inte råkar bo där eller ska besöka ngn som bor där just på den kilometer som har ersatts av ny väg.

Nu har jag igen fått en milstolpe. Jag konstaterar att jag nu på knappt två månader har fått drygt 10 000 besök här på bloggsidan. För detta förtroende tackar jag. Samtidigt vill jag be om förlåtelse för det som i mina kommentarer har skymt Kristus för någon, varit oeftertänksamt eller köttsligt. Förlåt!

Min avsikt har varit att skriva om saker, fenomen, tendenser, inte att strida ”mot kött och blod”.

Hälsningar till alla regelbudna och sporadiska besökare!

Må Herren vara med oss alla!

Henrik

Från Church of England kommer mycket matnyttigt, också för våra förhållanden.

Jag läser nu bl.a. (har alltid några böcker på gång) den unge Daniel Björks pro gradu-avhandling, som utkommit i bokform: Nytt vin och gamla säckar. Han har besökt några församlingar i England och berättar om sina erfarenheter.

Ett annat inslag åt ett helt annat håll, men mycket nödvändigt för en kristen kyrka är biskopens i Rochester uttalande där han konstaterar att ingen kyrka kan leva utan självdisciplin (se den engelska texten). Avvisandet av heresierna är ett måste för alla kyrkor. Annars blir det kyrkans ödesfråga.

The Bishop of Rochester told clergy that the new movement was equivalent to the Reformation in the sixteenth century, which led to the establishment of the Church of England.
He said that the Church has become too ”wishy-washy” and urged evangelicals to stand against the liberal agenda.
”No Church can be effective without discipline,” said Dr Nazir-Ali.
”That is what this situation is about. We are warned in the Bible about false teaching and persistent immorality.
”We are living at a time when the Church must be counter-cultural and strong. If we’re not clear what we’re about we haven’t got a hope.”

Läs hela inlägget:

http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/
religion/3464612/Anglican-Church-lacks-leadership-say-bishops.html

En gång för länge sen, i Uppsala 1972, hölls nordiskt studentmöte.

Då var den karismatiska rörelsen rätt ny och okänd, och därför väckte den frågor och farhågor. På studentmötets talar- och ledarsamling diskuterades det om vi skulle låta dem som ville hålla ett karismatiskt eftermöte, som alternativ till de andra, bl.a sång- och vittnesbördsmöte, som Torsten Josephsson och jag brukade hålla (Torsten ledde mötet, jag spelade).

Vännen och sedermera teol. dr Agne Nordlander sade att han vill gå på det karismatiska mötet, också för att se vad det går ut på, hur det är.

När vi sedan alla samlades och varje ledare rapporterade från ”sitt” eftermöte, hur det varit, om det var folk osv, kom turen till Agne. Alla väntade ivrigt vad den gode och kloke Agne skulle säga.

Jag minns såväl hans ord. Han sade endast: HERREN var där.

Alla såg på Agne att han talade sanning.

Jag minns ännu, smått road och med saknad, Torsten J, som ju hade en förbluffande ”förmåga” att ”sniffa sig till” de rätta vindarna. Han var alltid där det hände, och där det som just då var inne (i god mening sagt) hände. Och Torsten var nu besviken över att han inte fått vara med om det karismatiska mötet, bönemötet, där ”Herren var”.

Det är ju en riktig avundsjuka…

När jag tänker på Katarinakyrkan och dagarna i Stockholm, tycker jag att min förnimmelse är densamma:

Herren var där.

Vad det innebär vet vi inte ännu. Men jag har på känn att vi kommer att få veta en hel del ännu.

Henrik

Nyss hemkommen från Stockolm och Katarina kyrka, försöker jag samla mina intryck.

Jag har fått träffa många gamla och nya vänner, samtalat och druckit kaffe, och klättrat i alperna, tänkte jag skriva, för så kändes det när jag med min 10 kg väska (vägde den när jag kom hem!) halvsprang upp för de många och branta trapporna till Ersta (ligger högt!), och sen upp på kulle till en skola (Schartauskolan) och sen – naturligtvis – till översta (4…) våningen. Framför mig skuttade (lätt som en plätt) en ung dam (prästdotter från Finland för övrigt) och väntade tålmodigt när jag försökte orka med en våning till..

Det har varit sämre med motionscykeln den senaste tiden och det märks…

Men litet handikappoäng måste man ju få när man är många år äldre..

Men det var inte det som jag täntke skriva om. Det var intrycket av en samlad svensk kristenhet med mycket olika bakgrund: högkyrkliga och lågkyrkliga, gammalkyrkliga och bara kyrkliga, kanske några frikyrkliga, manliga präster och kvinnliga präster, läkare och tandläkare och allt möjligt. En typisk kristen gemenskap när Herren för samman sitt folk från helt olika håll!

Ord och inga visor! Jag avser inte utebliven psalmsång, för den stora skaran (många hundra personer) sjöng så det ekade i valven. Jag tänker på prästen och professorn Eva Hambergs föredrag Öppen demokratisk folkkyrka där hon talade så radikalt kristtroget som man sällan hör! Välsignat fina ord.

Och ändå innehöll hennes ord många dystra sanningar: hon genomskådade kyrkoledningen och biskopar, hon visade på det ihåliga med demokratin i en kyrka som skulle följa Herrens Ord och vilja i stället för folkviljan. Åhörarna avbröt henne flera gånger genom att applådera.

Men det var det som var ord och inga visor: så träffande och allvarligt inträngande om våra kyrkors stora risker. Men samtidigt innehöll hennes föredrag så mycket av ett alternativ, nämligen det alternativ som en kristen kyrka skall stå för. Hon konstaterade bl.a att ”man hör mycket litet om Jesus i kyrkorna nuförtiden” och betonade vad som var viktigt och viktigast i kyrkans liv.

Måtte ingen missförstå mig när jag säger att det var skönt att komma in i en luthersk kyrka i Sverige och höra ett föredrag av en kvinnlig präst som vittnar om det breda missnöje som kyrkfolket känner över den utveckling som nu pågår. En kristenhet som inte blir lamslagen, utan reagerar och handlar.

Det är ngt sunt i det. Kyrkan är inte kyrkoledningens kyrka, det är den gudstjänsfirande församlingens kyrka.

Detta ska inte förstås som ngt slags glädje över att kyrkoledningen får kritik. Absolut inte! Men om och när det har gått snett, för det har det, så finns det korrektiv. Människor som vet vad klasssisk kristen tro är, människor, som söker bekännelsen till Herren och hans Ord.

Jag åkte hem idag med en stark förnimmelse av att HERREN verkar inom Svenska kyrkan, att något nytt sker. Det som sker vill jag inte och vågar jag inte begränsa till just denna samling. Men jag tror verkligen att detta är en av de processer som Herren har fött fram.

Och så har skett sedan kyrkan föddes. Vem av oss skulle ha kunna skriva Apostlagärningarna, och utforma den boken som en beskrivning av vad Herren skulle komma att göra!?

Ingen. Det var ingen missionsstrategi som förverkligades, inte någon utredning eller något kompendium som låg till grund för Andens väckelse.

När den Helige Ande kommer över er skall ni få kraft och bli mina vittnen... Det är den Helige Ande som är hemligheten i kyrkans missionerande liv. Det var inget missionsseminarium som gjorde att evangeliet spreds vidare, det var förföljelse. De första kristna blev inte bara utsända, de blev utslängda genom förföljelsen, och predikade Kristus dit de kom. Vem skulle ha tillåt att kanske den bästa diakonen, en man full av Helig Ande och tro, skulle tas bort nästan genast!? Och vem skulle ha räknat med Saulus, den religiösa terroristen som fyllde de kristna med fasa!?

Apostlagärningarna vittnar om att det blev annorlunda än någon skulle ha trott. Paulus fick inte resa till Asien, den Helige Ande gav inte lov. Inte heller till Bitynien, Jesu Ande tillät inte det (se Apg. 16). Men till Makedonien fick han resa, dvs till Europa!

Churchill lär ha sagt att ”generalerna planerar för det förra kriget”. Guds tankar och människotankar är olika storheter! ”Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är mina tankar högre än era tankar…”

Det är dessa Guds kyrkotankar som vi söker. Må vi inte motarbeta dem!

”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Joh. 5:17

Henrik