En intensiv TV-diskussion har igen förts. Språket är en del av människans identitet, och gäller mycket mera än bara språkkunskaper.

Jag tycker att programmet delvis ledde till försvarspositioner. Kanske också attityderna skulle kräva en översyn?

Trots att det handlar om frågeställningar som berör alla människor mycket djupt.

Den som är trygg i sin identitet, kan vara generös. Därför var det för mig uppmuntrande att höra sådana personers kommentarer, som i sina attityder överskred gränser. Päivi Storgård var en sådan, Hannu Olkinuora en annan. Och också Kaj Kunnas.

Kunde inte vi i stället för språkstrider både försöka bevara de olika kulturella och språkliga identiteterna och samtidigt verka för att bryta ner fördomar och förenklingar?

Jag har som svenskspråkig finländare blivit mycket väl bemött på finskt håll. Jag har stärkts i min stora beundran för och kärlek till den finskspråkiga kulturen.

Jag hoppas att språkstriderna inte flammar upp på nytt, och att det ska behövas nya nationella kriser för att förenas igen, som på 1930-talet.

Låt oss bygga tillsammans, låt oss högakta varandra. Låt oss lära känna varandra bättre!

Jag har mött språklig intolerans på båda sidor om modersmålsstrecket. Kanske en del av de attityder man som finlandsvensk möter är ”avbetalningar” på orättvisor i gången tid?

Språkkunskaper är nog en god sak. Målsättningen måste nog vara, att var och en ser detta ”inifrån”, alla försök att säga ”du behöver språkkunskaper” klingar för döva öron.

Om någon eller många inte förstår det, är det deras skam. Kanske blir det en ond cirkel – om man inte kan, vill man inte kunna. Därför tycker jag att beredskap borde ges i ett tillräckligt tidigt skede. Också på svenskspråkigt håll finns det hårda attityder mot att lära sig finska ordentligt,

För både finskan och svenskan skulle det gälla att göra undervisningen motiverande, och också kunna visa på den praktiska nyttan av språkkunskaper.

Henrik

Meddelar också här att min gamla mailadress henrik.perret(at)teolinst.fi kan skrivas enklare:

henrik.perret(at)sti.fi

Min privata mailadress, som kommer till samma brevlåda är henrik(at)perret.nu

Detta betyder också att Teologiska institutet i Finland (STI) har en alternativ adress, som så småningom blir den enda:

www.sti.fi – som går till samma sida som www.teolinst.fi. De fungerar parallellt nu, dvs ingen skillnad vilken adress du använder. Så småningom ersätts teolinst.fi adresserna av den kortare formen sti.

Henrik

I de hermenutiska (bibeltolkning) diskussionerna har olika lösningsförslag framställts. Man har talat om ”trons och kärlekens korg”, och pekat på NT:s olika texter, som dels handlar om eviga sanningar, dvs om tron, men dels också om etiska och andra frågor, som handlar om kärlekens krav i varje ny tid.

Så har man presenterat en tolkningsmodell, som betonar det oföränderliga i tron, men som samtidigt ålägger varje tid att möta etiska frågor, ordningsfrågor mm med kärleken, uttryckt t.ex. i den gyllne regeln (Matt 7:12) eller det dubbla kärleksbudet. Kärlekens lösningar är föränderliga; samma ställningstaganden som i en tid var uttryck för kärlek, kan i en annan tid väcka anstöt. Därför är uttrycken föränderliga, medan den underliggande principen är oföränderlig.

Frågan är nu om denna indelning är bibliskt och teologiskt hållbar.

Kärlekens bud måste i nya situationer tillämpas, men budens väsen får inte ändras. Detta betonade också Luther. Man kan inte förenkla Luthers syn till att innebära, att  man löser olika etiska frågor utgående från vad som är ”kärlek” i en bestämd situation. Hos Luther (och i Bibeln) finner man mycket etik, som inte alls kan ”tillämpas”. Särskilt sträng är Luther med det som gäller sexualetik, här lär människans förnuft ofta annorlunda än Guds Ord (t.ex. WA 7,61; 10/II, 94:28-32; 98:1-5; 298:10-21). Och Paulus säger uttryckligen om sådana apostoliska bud: ”Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.” ( 1 Tess. 4:8).

Luther talar däremot om ”frey sein” och ”muss sein”. Också Guds bud är absoluta, och ”så säger Herren” gäller både lag och evangelium.

Men lagen har som frälsningsväg fått sin fullbordan i Kristus.

Om en teologisk metod, en hermeneutisk metod, leder till uppenbara konflikter med Guds Ord, måste man också fråga sig om tolkningsmetoden” är riktig.

Henrik

Se docent Olli-Pekka Vainios bidrag i boken Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa samt samme Vainios bidrag i boken Kadonnut horisontti, särskilt ss. 197-200.

Hörde idag på nyheter. Kunde inte låta bli att förundra mig över den självklarhet, som nyheterna andades.

Diskussionen gällde kvinnliga präster.

– Tror ni att frågan i någon avlägsen framtid kommer att bli aktuell för kyrkan?

– Nej, det tror jag inte.

Och så intervjuades en dam, som skrivit ut sig ur den evangelisk-lutherska kyrkan samma år som beslutet om kvinnliga präster fattades.

– Jag är en yrkesarbetande kvinna och jag har många manliga arbetstagare som lyder under mig. Frågan om kvinnliga präster är ingen jämlikhetsfråga, jag är naturligtvis för jämlikhet.

Så självklart, så lätt att acceptera. Alla låter den ortodoxa kyrkan vara i fred. Det handlade ju naturligtvis om den ortodoxa kyrkan.

Kanske någon tänker: de är hopplöst föråldrade. Eller vad de nu tänker. Men förklaringarna är not teologiskt gångbara över samfundsgränser.

Nu behöver ingen säga åt mig att den ortodoxa kyrkan (och den romersk-katolska kyrkan med) betraktar prästämbetet som ett sakrament, och att dess ämbetsteologi är en annan.

Ändå konstaterar jag att också i den lutherska kyrkan finns samma element, ss. brudmystik, kristusrepresentation (Ef. 5) mm. Men det rimmar illa i ett demokratiskt samhälle, som inte orkar tränga sig in i motiveringar, som kanske inte tilltalar.

Så är det bara. Men kanske någon i sitt stilla sinne drar slutsatsen: kanske allt nejsägande till ämbetsreformen inte bottnar i rasism eller diskriminering av kvinnor. I så fall drar de nog rätt slutsats.

Jag tycker att den pågående diskussionen och dess motiveringar visar på släktskapet mellan frågeställningarna. Först ifrågasattes man och kvinna i församlingen, sedan i äktenskapet – de två stora frågeställningarna som har relationer till både ämbetsteologi och skapelseteologi.

Nu vill jag gärna väga upp detta med att erkänna, att jag varit mycket tacksam för kvinnliga prästers insats, t.ex. i kyrkomötesdebatten i november. Såväl khde Aino Vesti som församlingspastor Minnamaria Tammisalo stod för god och ”klassisk” teologi när det gällde diskussionerna nu (och också tidigare inlägg). Jag har också vid mina många besök i församlingar mött kvinnliga kolleger, som stått för mycket god evangelisk (evangelisk-luthersk) teologi, många gånger mycket klarare än många av oss manliga präster presterar. Det vill jag ödmjukt ge erkännande för, sådant gör intryck, djupa intryck.

Jag talar inte bara om en likhet i åsikter, utan en mycket djupare helhetssyn på vad evangelisk-luthersk tro är.

Med detta inlägg vill jag inte försöka utmana någon, även om jag tycker att för den tänkande iakttagaren så har de teologiska motiveringarna till ämbetsbeslutet år 1986 aktualiserats igen, inte minst genom den argumentation, som mot tydliga bibelord igen har anförts, samma argumentation som för 25 år sedan.

Men andra ser ju saken på annat sätt.

Henrik

”Reformatorn hade här att bemöta den romersk-katolska kyrkans djupt rotade uppfattning, att Skriften inte innehåller allt som kyrkan skall lära beträffande tro, leverne och kyrkans arbete. Vidare betraktade man Bibeln som oklar och svårtolkad. Därför måste Bibelns ord i varje tid inte bara tolkas utan även kompletteras genom förpliktande läror från påven, biskoparna och koncilierna. De troende måste hörsamma inte bara Bibelns ord utan även traditionen och kyrkans läroämbete. Kyrkans magisterium i varje tid och koncilierna sades vid proklamationen av vad som gällde för tro och leverne vara ledda av den Helige Ande. Man hade sålunda byggt upp en viktig uppenbarelsens länk efter apostlarnas ord, och man baserade denna lära på bl.a. Joh. 14:26.

Redan i en replik mot Emser 1521 tar Luther tag i denna som han anser helt oacceptabla bibelanvändning. Han understryker, att den Helige Ande enligt Joh. 14:26 och 16:12 inte skulle undervisa om vad man skulle påbjuda utöver vad Kristus hade lärt. Anden skulle däremot påminna om och upprepa det som Jesus fullt ut hade sagt och påbjudit redan till apostlarna, men som apostlarna inte genast hade kunnat förstå och orkat bära. Detta är för reformatorns bibelsyn något helt avgörande, som han ofta återkommer till.” (prof. Ingemar Öberg i Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther, s. 167).

HP:s kommentar:

Det var precis denna syn inom den romersk-katolska kyrkan, som Luther bekämpade, som framfördes som vår kyrkas åsikt vid kyrkomötet i Åbo 2010. Att den Helige Ande leder kyrkomötet, biskoparna, när de fattar sina beslut.

Enligt min mening finns det inte någon grund för ett slags ”que sera, sera”-tänkande  (”det som sker, det sker”). Om vi ber för kyrkomötets beslut och man sedan fattar ett beslut, så får vi tro att beslutet är i linje med vad den Helige Ande vill. Detta är åtminstone inte luthersk teologi. Tvärtom handlar det där om att kyrkomötena kan missta sig och att det alltid är Ordet, och endast Ordet, som är det rättesnöre enligt vilket alla läror skall prövas och bedömas.

Jag ser nu ett slags kryptoromanism i synen på kyrkans magisterium och på kyrkomötet. Märkligt nog nöjde man sig inte i ämbetsfrågans många omröstningar, utan den Helige Ande var inte med förrän beslutet blev jakande.

Jag respekterar dem som argumenterar i förståelsen av bibelordet och som kommer till andra slutsatser. Men jag kan inte ta sådana röster på allvar (på ett teologiskt plan) som avfärdar apostlarna som förmedlare av uppenbarelsen, som ”den sista länken i Guds uppenbarelses ursprungliga kedja.”

Apostlarnas undervisning (Apg. 2:42) är lika förpliktande som Jesu egna Ord. Det var ju uppdraget: att lära dem (alla folk) att hålla – bevara – allt som jag (Kristus) har befallt er. Att ifrågasätta en apostels (t.ex. Paulus) Ord, eller att se aposteln bara som sin samtids tolk av Guds vilja, är att teologiskt avbryta det uppdrag som Jesus gav sina apostlar. (Jag hävdar att detta är den teologiska konsekvensen, inte att någon skulle vilja göra det – eller kunna göra det).

Den tveksamhet mot hedningarnas rätt till evangeliet om Kristus, som Petrus kämpade med och Gud måste röja, är en del av uppenbarelsen, inte någon tolkningsnyckel eller kod, enligt vilken vi kan acceptera nya läror.

Petrus måste av Gud själv undervisas om detta – mycket dramatiskt – men han lärde sig förstå att den Heliga Skrift verkligen lärde att hedningarna kallas. Detta var ingen ny uppenbarelse.

Vi har inte – mig veterligen – något Ord, som ger oss nya tolkningsmöjligheter när det gäller Bibelns sexualetik.

Däremot måste jag och även andra lära oss, att evangeliet först och främst är ett löfte. Löftet handlar om Jesus Kristus, världens ljus.

Här skall vi inte tala om personer, utan om sakfrågor.

Henrik

Kyrkomötets presidium med ärkebiskopen i spetsen valde att tolka diskussionen och handläggningen av Konstitutionsutskottets betänkande som ett ärende som kunde handläggas med enkel majoritet.

Vi som inlämnade ett avvikande yttrande hävdade, att denna diskussion primärt handlar om trostolkning och frågor som sammanhänger med den. Hela begäran om att biskopsmötet skall ge direktiv motiveras med den diskussion, som bl.a biskop Björn Vikström i sitt anförande ger uttryck för.

Läs och tyck! Jag tycker att det minsta man kan säga är att hans tal visar att kyrkomötet centralt var inne på helt grundläggande frågor om bibeltolkning, bibelsyn och teologi.

Jag kommer att återkomma till denna fråga, därför att den är stor och avgörande.

Jag kan inte förena mig med den syn, som min käre biskop här förfäktar. Men läs och bedöm själva!

http://kappeli.evl.fi/kkoweb.nsf/386d28582428f977c2256e38003edaf5/bc58678e959e98dbc22577d8007129d0?OpenDocument

Vad ska man säga?

Henrik

”Quintili Vare, legiones redde!” Publius Quintilius Varus, ge mig mina legioner!

Det klassiska uttrycket sägs vara kejsar Augustus’, efter att han hört att den germanska befälhavaren Arminius besegrat Quintilius Varus, som förlorade tre romerska legioner och sitt eget liv år 9 e. Kr.

Generaler utan legioner – det måste väl vara en befälhavares och ledares mardröm!

Frågan är nu, om detta kommer att besannas inom kyrkan.

Beslutet i kyrkomötet har diskuterats mycket. Uppenbart är att många församlingsaktiva, kyrkans fotfolk, har en annan syn på dessa frågor. Biskopar har kallat detta beslut ”klokt” och något som ”befrämjar enheten”. Det förefaller som om biskoparna hade valt sin linje före kyrkomötet, det är som när en präst har predikan klar, och endast söker en lämplig text…

Jag vet från initierat håll att man inom gammallaestadianismen diskuterar mycket ingående varför samtliga gammallaestadianer i kyrkomötet röstade med majoriteten. Deras ställningstagande har väckt frågor t.o.m. i väckelserörelsens  högsta ledning.

Man har också fått läsa om att kyrkan är delad. Någon annan skriver om att det pågår ett inbördeskrig inom kyrkan och att bl.a. Gemenskapsrörelsen förberett detta i flera år.

När man ser på församlingsvalet och den ökade röstningsprocenten, måste man också fråga sig om det blir ”hemåt”. Positivt är det utan tvekan att så många röstar. Men vad säger 11 000 förkastade röster? Och framför allt: kommer de som röstade att synas i kyrkan, eller har de valt programmet för deras vidkommande som är där och ofta har andra åsikter??

Frågorna är många. Inom våra konservativa led diskuteras nu mycket, bl.a behovet av samling och gemensam satsning. Det är nämligen inte bara homofrågan som är ”status controversiae”, utan framför allt Bibelns ställning, dess tolkning och betydelse för kyrkan. Jag noterar med tillfredsställelse att också kvinnliga präster är aktiva inom samma front: man vill slå vakt om Bibelns ställning och om äktenskapet.

Biskoparna har mera oroat sig över hur kyrkans stora massor skall reagera och försökt dämpa reaktionerna. Det är ju förståeligt. En biskop skall också värna sig om dem som befinner sig i hjordens utkanter, sade en biskop en gång.

Men jag tror att biskoparna måste börja oroa sig över kyrkans aktivaste medlemmar. Många kritiska röster hörs numera och när röster inom biskopskollegiet höjs för att trosbekännelsen inte uttrycker fakta, att Bibeln inte i allt är tillförlitlig osv, reagerar nog många.

Ett kommande perspektiv kan bli generaler utan legioner.

Som jag ser det är en prästs och också en biskops viktigaste bundsförvant, näst Kristus själv, hans kropp, dvs församlingen. Den församling, som bekänner tron på Kristus och vill följa honom. Och för att undvika missförstånd: den som bekänner tron på Kristus, vilket inte sammanfaller med ”den som delar mina åsikter”.

”Församlingen” är säkert inte ett homogent begrepp. Alla ser inte lika, men min poäng är att en stor grupp av kyrkans trognaste fotfolk nu känner sig vilsna och osäkra.

En konflikt och redan någon form av polarisering med en del av församlingens fotfolk som andra part, kan bli ganska ödesdiger. För det är ju inte herden som skall avskeda hjorden, utan hjorden, som vid behov, skall göra sig av med falska herdar.

Denna verklighet finns över varje präst och varje biskop. Vi är församlingens tjänare, inte dess herrar, utan dess herdar, i den mån vi är trogna förvaltare.

Men denna verklighet är inte beroende av människors åtgärder. Herren själv försvarar sin hjord och Han beskyddar också sina herdar. Därför är det av Honom vi får söka vårt ”mandat” och också be om förnyelse och upprättelse av Honom.

Min förhoppning och min bön är att HERREN själv ska ropa samman sitt folk. I den ingår centralt att vår kära kyrka skall få vara en del av Herrens framtidsplaner. Tiden är nu svår, och mycket kan ske. Må Gud själv ge vishet och leda oss alla så att vi inte ödelägger det som Herren vill. Herre, förbarma dig över oss! Kristus, förbarma dig över oss! Herre, förbarma dig över oss.

Henrik

I mängden av frågor och debatter tappar man lätt perspektivet. Särskilt har jag tänkt på två sidor av verkligheten för oss kristna.

Det första är ögonmärket. ”Vi har inte till ögonmärke de ting som synas, utan de som icke synas”, skriver Paulus enligt den gamla kyrkobibeln. Det är evighetsperspektivet. Alla stora namn och viktiga personer försvinner – ”när alla andra namn en gång förblekna, står dock namnet Jesus kvar” sjöng man när jag var ung och plurarformerna ännu tilläts – alla saker och prylar, egendom, pengar, makt, är snart ett minne blott. Därför är det dåraktigt att ha dem i fokus nu. Vi behöver ett bättre ögonmärke.

Det är också praktiskt. När man möter en människa är det bra att påminna sig om evighetsperspektivet. Då får alla frågor lättare rätta proportioner.

Det andra är uppdraget. Gå ut och lärjungagör. Förkunna evangeliet för allt skapat. Alla debatter och diskussioner måste stå i relation till uppdraget, Jesu uppdrag. Är kyrkan nu upptagen av att ”befästa” människor i tron, och att vinna nya. Eller går tiden åt till att räkna bortsprungna får…?

Ögonmärket och uppdraget.

Henrik

Kallis on Herran silmissä hänen uskollistensa henki. Ps. 116:15

Oikeat uskovat, jotka rakastavat Jumalan Sanaa ja pitäytyvät siihen, voivat myös joutua kuolemaan sen puolesta. Heitä saatetaan teloittaa, kiduttaa, polttaa tai hukuttaa, he saattavat kuolla ruttoon, kuumeeseen tai muuhun sellaiseen. Sulje heidät silloin vain Kristuksen kuolemaan ja ylösnousemukseen ja lausu nopeasti tämä teksti: kallis on Herran silmissä hänen pyhiensä kuolema, hänelle se on ihana aarre ja loistava jalokivi. Surmatkoon sinut perkele vuoteellasi tai pyöveli hirsipuussa, mutta varmaa on se, että tällainen kuolema on pyhä ja niin kallis Jumalan silmissä, ettei hän jätä sitä kostamatta. Hän vetää perkeleen, joka sinut on murhannut, oikeuden eteen ja piinaa häntä ikuisella tuskalla. Synniltä hän katkaisee pään, kuoleman hän hautaa helvettiin ja kostaa kaiken, minkäa kautta hänen pyhänsä ovat joutuneet kuolemaan. Ja koska he ovat hänelle niin kallisarvoisia, hän ei varmasti jätä heitä kuolemaan, vaan herättää heidät, niin ettei heidän kuolemansa ole kuolema, vaan uusi elämä Kristuksen kanssa ikuisessa kirkkaudessa.

Martti Luther

Det är inte något korgbollsresultat, utan resultatet av omröstningen i kyrkomötet om partnerskapslagens följder för kyrkan.

Konstitutionsutskottet föreslog att kyrkomötet skall be biskopsmötet ge pastorala direktiv för bön för par, som registrerat sitt partnerskap.

I ett avvikande yttrande föreslog 5 av oss (Rainerma, Rämä, Marjokorpi, Rasimus och jag) att kyrkomötet inte skall be biskopsmötet om direktiv i en fråga, som leder till en praxis mot Guds Ord.

Majoriteten underströk att det enbart handlar om bön, inte en förrättning, inte välsignelse och naturligtvis inte vigsel (det sistnämnda är ännu inte ens möjligt).

Nu säger jag: upp till bevis! Jag har ärligt sagt ingen tilltro till att detta håller. Vi kommer – tror jag – att få en brokig praxis, som tolkas som välsignelse av registrerade par, och som en acceptans från kyrkans sida av homosexuella par. Detta är nog tyvärr sanningen.

När jag skriver ”tyvärr” menar jag inte detta mot de homosexuella. Vi måste sköta de homosexuella bättre, och alla andra grupper och individer som känner sig marginaliserade i kyrkan.

Men vi hade inte behövt några beslut för att fortsätta samtala, bedja, samtala och leva med våra homosexuella vänner. Detta är inget problem för mig.

Men jag tror att detta beslut är det stora beslutet, hur litet det än ser ut nu.

I ingen händelse skall man med detta beslut slå de homosexuella. Däremot är det vemodigt att kyrkan inte kan läsa sin Bibel. För det är det som det handlar om. Att uppmuntra varje människa – och där har vi alla minsann mycket att göra med vårt eget liv – och hjälpa var och en till det liv, som 1 Kor. 6:11 vittnar om, det är vår stora utmaning.

Nu är nog kyrkan delad, om inte organisatoriskt, så teologiskt. Detta har bl.a Sammeli Juntunen, docent i ekumenik och khde i Nyslott, konstaterat.

NU ska vi be om HERRENS ingripande.

Henrik