Det första offer ett krig skördar är sanningen, heter det.
Den stora diskussion för/emot Israel har resulterat i ett ställningskrig. Det är ganska litet seriös diskussion mellan åsiktsgrupperna, alltså i den meningen att det skulle vara en argumentation som besvaras med motargument. Det är tydligt att de olika åsiktsgrupperna tror vad de vill. Man tar inte in nya fakta, diskussionen är avgjord innan den börjat.
Jag tycker ju att detta i högre grad gäller dem som klagar på Israel. Det finns en massiv dokumentation, men man vill inte tro, inte lyssna, inte argumentera. Säkert gäller detta också mina meningsfränder, inklusive mig.
Synd att det inte finns någon objektiv instans som mitt i alla hemskheter kunde komma med, ja just det, sanningen.
Jag tycker att Israel öppet har redovisat för fakta. Jag ifrågasätter inte ett ögonblick deras rätt till att existera i sitt land.
Samtidigt är det nog förfärligt med alla offer, barn, kvinnor, gamla människor. Även om en del bilder kan vara Hamas’ redaktionsmaterial, lösryckta ur tid och rum, så finns det bland allt detta förvisso äkta bilder. Det gör ont varje gång man ser och känner lidandet.
Men vad kan man göra om man ständigt blir beskjuten från ett sjukhus, ett barnhem, en skola? Ska man låta den skytten, den avskjutningsrampen få fortsätta ostörd, för att inte ett motangrepp skall resultera i civila offer?
Israel säger sig ha bevis för att beskjutningen av en skola, som upprätthålls av FN och som besköts igår, kom från Gaza. En medveten handling, eller åtminstone ett resultat av ”egen eld”. Är det sant?
Samma frågeställningar gäller också konflikten i Ukraina. Separatister och ukrainska styrkor beskyller varann. Regimen i Ukraina och USA beskyller Ryssland för att ha skjutit på ukrainska mål från ryskt territorium.
I Irak strider man, i Syrien rasar våldsamma strider, i Libyen står det mycket illa till, i Egypten fortsätter oroligheterna.
Konturerna till Bibelns eskatologiska final tecknas allt starkare! De centrala eskatologiska bibliska områdena står nu i brand. De områden som omtalas i Bibelns profetior. Samma område som nämns på Bibelns första sidor, där allting började, är nu i fokus.
En kristen behöver inte frukta, ”för då nalkas er förlossning”. Däremot är det tid att be.
Nu.
För världen, för vårt land, för Israel, för alla lidande palestinier, för hela världen. Och att evangeliet ännu skulle få en chans att vinna människor för Kristus, som varje människa behöver.
Henrik