Henriks kommentarer

Många människor tänker att kristendomen handlar om en tillbakablick. Vi kommer allt längre från den första julen, från Jesus från Nasaret och hans liv på jorden. Vi är längre från GT:s profeter, från Nya testamentet, från Abraham, för att inte tala om Adam och Eva (om de har funnits, tänker många).

Ett litet minne: när jag som ung präst (eller var jag kanske studerande då ännu?) besökte en skola i Hfors, frågade eleverna om skapelse och vetenskap osv. Sen kom vi på ngt sätt in på ”den första människan”.

– Den första människan har aldrig funnits, sa en närmast enhällig klass (gymnasieklass tror jag, eller kanske högstadiets sista årskurs).

– Har den första människan aldrig funnits?, frågade jag. NEEJ, löd svaret. Men har den andra människan funnits?

– Ja, självklart.
– Så den andra människan var den första människan…?

Vi kan återkomma till diskussionerna om Adam och Eva.

Bibeln är en otrolig bok, med en fantastisk historia. Det som Bibeln säger är inte alltid det som är i fokus hos andra historieskrivare. Bibeln talar om det stora som skedde, i ett litet land med människor som många ansåg att inte behövde någon historisk uppmärksamhet. Länge trodde man att många bibliska personer var ohistoriska, David och många andra. Tills man har upptäckt nya dokument som bekräftar den bibliska historien.

Men Bibelns perspektiv, både Gamla testamentets och Nya testamentets, är inte bara en tillbakablick på det som varit och skett. Jesus och hans apostlar talar om framtiden, och om evigheten. Det är inte så att vi driver allt längre och längre bort från Gud, från Jesus och Guds rike. Tvärtom.

Dag för dag, år för år, kommer vi närmare. Inte bara så att vi blir äldre och vår livsresa slutar en dag. Så är det utan tvekan. Den stora frågan blir då: vad händer sen? Jesus säger att alla människor ska samlas inför honom.

Men det finns ett viktigt perspektiv. Många lever längre än de flesta levde för t.ex. 100 år sen. Men också idag dör barn och unga, medelålders och äldre, och det är något som vi inte kan bestämma över. Men det viktiga perspektivet är att samtidigt som varje människa blir äldre och tar steg mot evigheten, är också Guds rike, Jesu andra tillkommelse allt närmare.

BIbeln talar om ”tidens tecken”, om det som präglar människorna, om naturen, om jordbävningar och hungersnöd, om konflikter och krig mm. Om Israel som nation, om hur judarna ska samlas i Israel – ett land som under nästan två tusen år var struket från kartan.

För den som väntar på en sträng domare kan tanken vara svår och tung.
Men för dem som väntar på en Frälsare, en som älskar människorna och vill rädda dem, är Jesu tillkommelse och det faktum att den är närmare, ännu ett steg närmare, något som fyller dem med förväntan och tröst.

Påvens ord i julpredikan från Peterskyrkan tröstade många av oss. Han påminde om evangeliet, att ”Gud älskar oss alla, också den värsta av oss.”

Idag har redan långt över 1000 personer lämnat kyrkan. Kanske vill man ”komma ifrån allt”.
Frågorna blir dock kvar, och det skriver jag inte som något slags hot eller ”dåliga nyheter”. Vi är alla lika beroende av att Gud är barmhärtig, att Han förlåter och räddar oss.

Det är vårt hopp. Det är också allvarligt – något som vi måste konfronteras med.

Jag önskar Dig, vem du än är, ett Välsignat Nytt År 2020!

”Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro”.

Henrik

Joulu ilman Jeesus-lasta?

Jouluna ilman Jeesus-lasta
tähtikin lakkaa loistamasta,
aasi syö seimestä heiniä,
tuijottaa tyhjiä seiniä.
Kukaan ei muista paria
nimeltä Joosef ja Maria.

Hittade ett fint citat (SPT 25,  6.12.2019) som mutatis mutandis gäller på många plan och i många sammanhang. Kunde också ha sagts om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

”Alla jag gånger jag varit i Svenska kyrkan, där min upplevelse är att man i sin strävan att ”nå alla” jobbat så hårt på att ”sänka trösklarna” att man i stället för att ta till vara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter. För att alla ska känna igen sig. Trots att det är i denna materiella verklighet vi är som mest olika. Medan vi inför det eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.”

Stina Oscarsson, SvD 30/10. 2019

För undvikande av missförstånd: jag är en stor vän av kristen apologetik, det som med andra ord kunde kallas ”trons försvar”.  Det var det som apostlarna sysslade med: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”  (1 Petr. 3:14).

Jag har redan länge funderat på apologetikens (eller apologins) begränsningar. Därför hajade jag till när en för mig okänd rikssvensk kollega (Åke Eldberg) skriver i samband med en bokrecension:

… ”En annan svaghet gäller väl all apologi. Förnuftiga resonemang, hur logiska och faktabaserade de än är, kan inte locka fram en tro. Man blir inte kristen för att det finns goda argument för det. Den som var övertygad ateist när han började läsa den här boken kommer antagligen att få flera av sina resonemang omkullkastade, men kommer ändå, tror jag, att förbli ateist.”

Jag tror att apologi kan vara särskilt viktig för kristna. Den hjälper oss att förstå ”det hopp vi äger”. Säkert kan den hjälpa också ateister och agnostiker, men det måste då handla om en ”evangeliserande apologi”.

En del av apologetikens uppgifter är röja vägen, ta bort hinder.

”De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor. 10:4,5 ).

Det finns underliga lagar i Guds rike. Jag har ofta tänkt på erfarenheter redan från studietiden när vi försökte nå studerande. Vi planerade kvällarna för att de skulle hjälpa många att komma med. En termin (kanske flera?) försökte vi planera varannan kväll så att den speciellt skulle rikta sig till ”utomstående”, dvs inte förutsätta någon som helst kännedom om den kristna tron.
Vi hade servering och musikprogram mm, inte minst under de ”utåtriktade kvällarna”. Vi försökte välja enkla och ”vanliga” rubriker så att ingen skulle skrämmas bort av ”Kanaans tungomål”.
Så hade vi t.ex. Livet är något mera och något i stil med Helgelsens olika faser (den senare rubriken är något stiliserad, men hoppas skillnaden blir klar!).
Det märkliga var att många gånger blev det så att till de utåtriktade kvällarna (vi hade program och affischer mm) så kom inte särskilt många, allra minst nya studerande, men till de som behandlade några svåra ämnen kunde flera nya ansikten dyka upp.
Jag har också sett att många gånger kan helt sekulariserade människor gripas av ett budskap som är mera svåråtkomligt (som man föreställer sig). (Detsamma kan gälla musiken förresten).

Jesus sade åt Petrus, när han kallade honom: ”Lägg ut på djupet och kasta där ut era nät till fångst” (Luk 5:4, i den gamla översättningen).

Tron kommer av hörande, skriver Paulus i Rom 10:16. Tron föds när Guds Helige Ande talar genom Ordet.

Låt oss glädjas över all god apologetik. Det är viktigt att ge skäl, att ”tro på goda grunder” (för att anknyta till en fin bok av Stefan Gustavsson).
Men tron föds, som det heter i Augsburgska bekännelsen, art V:

”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande,  vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Jag tror att vi behöver apologi. Vi ska lära oss att samtala och lyssna enligt ”one beggar telling another beggar where to get bread.”

Kanske behöver vi vara medvetna om apologetikens (eller apologins) ev. slagsida: att tron inte föds genom ”intellektuell överbevisning” utan genom att Guds Ord får möta en människa och övertyga hennes hjärta.

Henrik

 

”Om du som kristen förkunnelse hör sådant som du lika gärna kan höra på ett politiskt möte till höger och  vänster, eller i en talkshow på TV, kan du i alla fall vara säker på att en sak – du har inte hört evangeliet.”

Biskop Robert Barron