I många av de senaste diskussionerna har det visat sig att teologin befinner sig i en kris. Kyrkan har inte vapen mot krafter som vill omskriva den kristna tron.
Vi skulle behöva en seriös satsning på apologetik, på att kunna möta våra medmänniskor i samtal, och att kunna se trender i tiden. Det är, som en känd av amerikansk apologet har brukat framhålla, viktigt att bemöta en irrlära eller en vanföreställning på det teoretiska stadiet, innan den finner sin populariserade form (då är den mycket svårare att bemöta). Kanske en häftig bild är adekvat: att kunna upptäcka cancern i primärstadiet, innan den bildat metastaser.

Teologins kris är att vi teologer är utbildade av många av de teologer som är beredda att skriva om kyrkans bekännelse. Man har ofta gett sken av att den egentliga vetenskapen är ateistisk. Så är naturligtvis inte fallet, skriver naturligtvis även om många säger att man inte kan förutsätta Gud i vetenskapen. Är det då bättre att förutsätta att Gud inte finns, lika obevisbart och oåtkomligt för människans sinnen? Svar: naturligtvis inte.

Svaret måste finnas i riktningen att göra klart för sig och andra vad som är förutsättningar, vad som är hypoteser och vad som är fakta. Varje vetenskap måste vara noga med detta, vara ärlig och sann.

Det är uppenbart att kyrkan behöver alternativ teologi. Poängen är inte var den sker, för mitt vidkommande ser jag gärna att den sker i universitetsmiljö. Det är inte på något sätt ett misstänkliggörandet av universitetsmiljön, som är min poäng. By no means, skulle engelsmannen säga. Men bara för att någon är docent eller professor betyder det inte att det handlar om sann och hållbar teologi. Det kan givetvis vara fråga om ifrågavarande teologs tvivel och skepsis, som inte har något egenvärde.

Det skall givetvis inte vara så att kyrkan blint försvarar dogmer som inte har verkligt biblisk förankring.

I dagens exegetik ser vi att det råder stor oenighet bland exegeter t.ex. i fråga om synen på Paulus, eller i fråga om synen på den historiske Jesus. Alla kan inte ha rätt. Däremot kan alla ha fel.

Sannolikt är det så att ”vår kunskap är ett styckverk”. Därför är det så att ”dålig teologi bara kan övervinnas av bättre teologi” (Martti Simojoki). Det är ett högaktuellt konstaterande.

Jag hoppas att intresset för teologi, att samtala, fördjupa sig, läsa, lyssna, argumentera, debattera (med rättfärdighetens vapen) skall smitta av sig. Vi präster borde vakna nu, teologi behövs! Därför behövs teologer!

Vi behöver sådan teologi som för till Kristus, inte bort från honom. Detta gäller oss alla. I detta ingår sanningen som ett centralt element.

I detta ingår också moral: att inför ett tryck i känsliga frågor våga stå för det som är sant och hållbart, om trycket sedan kommer från den allmänna opinionen eller från en bestämd grupp inom kyrkan (t.ex. väckelserörelser).

Henrik

Det har sagts, vet inte om det stämmer, har aldrig prövat :-), att om en sätter en groda i hett vatten så hoppar den bort.
Om man däremot sätter en groda i kallt eller ljumt vatten och värmer upp det långsamt, så dör grodan.

Om det stämmer skall jag låta vara osagt (kanske ngn som vet kan verifiera detta?), men det är en talande bild av en taktik som fungerar. En plötslig förändring möter alltid reaktioner – en aktion föder en reaktion – men en långsam uppmjukning kan vara förödande.

Nu säger man på auktoritativt håll att den pågående diskussionen om välsignelse av samkönade par skall föras långsamt, nu är vi inte i debatt- eller diskussionsskedet, nu skall vi lyssna (vem ska då för övrigt få säga något om alla skall lyssna??).

Om avsikten är – vilket säkert åtminstone är fallet – att man seriöst vill sätta sig in i frågan, är det ju berättigat med att allsidigt få ta del av åsikter och synpunkter innan man avger ett betänkande eller motsvarande.
Men en fråga som så tydligt berörs i BIbeln, skall man avvisa genast från början. Kyrkan kan inte, om den vill kalla sig kristen, gå emot Bibelns klara ord.

Jag är rädd för att grodkokssyndromet kommer in här, precis som var fallet med en annan fråga. När man diskuterar tillräckligt länge, och när framför allt det klassiskt kristna tystas, och uppmanas lyssna, förändras attityderna så småningom. Det som vore otänkbart för 20 år sedan är nu den allmänna opinionen.

Till semnariet hade främst kallats teologer som förespråkar välsignelse av samkönade par. Jag skulle tro att inte ens 30%, inledarna hade en klassisk kristen syn.

Jag hoppas att kyrkans trogna medlemmar ser vad som nu håller på att ske. Frågan kommer, och frågan kommer att leda till att man föreslår godkännande, eventuellt med något slags modifikation. Vi är helt vilse nu!

Att det finns mycket att säga om hur man skall bemöta homosexuella är en annan, och en viktig fråga. Den kristna kyrkan skall vara den sista av avvisa människor. Men det är ingen hjälp för någon heterosexuell eller homosexuell att få licens till ett liv utanför Guds välsignelse. Det är inte de heterosexuella som skall avgöra detta.

Låt oss öppna BIbeln, och knäppa händerna!

HEnrik

En god vän ringde och berättade om en gudstjänst. Det var en s.k. alternativ gudstjänst, som firades i Helsingfors igår. 170 personer, mest unga (kanske 70%), deltog i den.

Jag tror inte att det finns många församlingar som samlar så många unga, om de ens samlar så många till en gudstjänst en vanlig söndag.

Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. Upp. 3:8

Det finns alltid en framtid för Guds folk. Inte så, att gränsen går mellan ”alternativa gudstjänster” och ”vanliga” gudstjänster.

Snarare så, att där människor stänger dörrar, kan Gud öppna. Och de dörrar Han öppnar kan ingen människa stänga.

Jag tror också att husförsamlingar, gemenskaper o. dyl. kommer att ha en avgörande betydelse för framtidens kyrka. De behöver inte vara ett alternativ till gudstjänster i kyrkan, men de kan bli det vid behov. Och redan nu kan de vara en viktig del av den kristna församlingens liv. Men jag hoppas och ber jag att Gud skall låta församlingarnas dörrar vara öppna, så att inte dessa inte behöver bli varandra uteslutande alternativ.

Till all lycka är det inte jag som avgör. Min personliga önskan och min bön är att vi ska kunna samlas i våra kyrkor och församlingshem, att gemenskapen skall fördjupas och växa, att den kristna enheten skall manifesteras på Ordets grund. Det är vad jag verkligen önskar och vill. Utan någon som helst tvekan!

Men detta gäller också andra, sådana som avvisats, eller som har gått (kanske också i något fall sådana som gick utan att de skulle ha behövt göra det, Gud allena vet.). Men Herren har ”rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”, står det.

Och säkert är att öppna dörrar i egentlig mening är öppnade dörrar. Och grunden är: ”du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn”.

Må det gälla våra kristna kyrkor och samlingar, för där Gud stänger dörren, där är det stängt också fast dörren är olåst…

Henrik

Återvände igår från en resa till Joensuu (Vaivio) och konstaterar att det är fint att få träffa troende människor. Som finlandssvensk är det fantastiskt att se att det också utanför de egna kända leden finns människor som hungrar efter Guds Ord, som ber och som följer med hur det är i vår kyrka, vad som skrivs, sägs och tycks.

Jag fick ett bestämt intryck av att många är mycket oroliga över vår kyrkas andliga tillstånd, och särskilt över kyrkans ledning. De senaste signalerna från seminariet om välsignelse av registrerade samkönade par är oroväckande. Det var inte många av de aktivt vidtalade som står för en klassisk kristen syn. Den absoluta majoriteten säger något helt annat.

Jag kan inte fatta hur högt utbildade exegeter på fullt allvar kan säga att

– Paulus grundade sin uppfattning på den allmänna opinionen (då – och vi kan göra detsamma nu)
– Paulus motiverade inte sin syn skapelseteologiskt i Rom. 1
– att man i Pauli värld inte kände till homoerotik i ordets vidare bemärkelse (fakta finns som säger ngt helt annat)
– att den lutherska synen hjälper oss att bli fria från GT och Paulus (!)

osv. osv.

Jag tror att denna fråga, som jag tänker kommentera grundligare när jag får litet tid, kommer att kunna ha ödesdigra konsekvenser för kyrkan. Många signalerar att det nog är droppen.

Jag tror att det är viktigt att klart och tydligt redan nu säga att vi inte skall ha något andligt samarbete med personer som välsignar det som Gud i sitt Ord tar avstånd från. Några präster har i olika sammanhang medgett att de välsignar par, och det är inte rätt (vilket ärkebiskopen också konstaterade på teologdagarna i Grankulla).

En sak är att be med människor, och för människor, det ställer inga krav på människan – Paulus uppmanar oss att be för alla människor (1 Tim. 2:1 ff). Men att ordna en välsignelseceremoni för ett par är att vilseleda. I 4 Mos. 6:24-27 finns Herrens välsignelse (den aronitiska välsignelsen). I v. 27 står det att de skall lägga ”mitt namn på Israels barn och jag skall så välsigna dem”. När man läser det förstår man att den avgörande länken är slutet. Det är inte handpåläggningen i sig, eller ceremonin, utan det att Gud själv välsignar, som är det avgörande. Vad Gud välsignar avgör inte vi, utan Han.

Nu pågår en brett upplagd kampanj, som strävar till att mjuka upp attityderna. Ser du det? I filmer, litteratur, föredrag och insändare, talar man för ett accepterande av människan sådan hon är, man talar om kärlekens olika ansikten osv. Och man säger: nu skall vi inte debattera, nu skall vi först lyssna och höra på andras argument, sedan skall vi ta ställning.

Det farliga (!) är att dessa ord innehåller också sanna aspekter, men riktningen är fel.

Självklart skall man höra, lyssna på medmänniskan, möta henne sådan hon är. Det finns mycket att besinna i detta. Men man skall inte ens diskutera avvikelser från Guds Ord.

Samtidigt som jag säger detta, måste jag ännu tillägga några synpunkter. Det är tyvärr också så att man hos oss kristna, kanske också just inom väckelserörelserna och bland konservativa kristna, möter något slags obarmhärtighet mot människan:det finns vissa ”fel man inte får ha”, medan mycket annat, som Guds Ord också dömer, är ”mänskligt”.

När jag skriver att vi inte kan välsigna en utlevd homosexualitet (därför att Gud i sitt Ord avvisar det), så måste vi också klart och tydligt säga att Gud inte välsignar heterosexuell otukt, otrohet, samlevnad utan att ha ingått äktenskap osv. Och Bibeln talar ju mycket mera om heterosexuell synd än om homosexualitet.

Gud välsignar inte alkoholmissbruk, men Han välsignar inte heller förtal, högmod, elakhet, partisinne eller något annat som inte syns och inte omtalas lika mycket.

Summa summarum: vi är nog alla lika mycket beroende av NÅDEN, av Guds helande och hjälp. Och församlingens grundtonart skall vara ”kom som du är” – församlingsgemenskapen måste bli ett alternativ till ensamhet, till kampen med olika problem osv.

När det gäller viktiga avgöranden måste vi höja rösten och kämpa. Men i mötet med människan gäller att godkänna människan sådan hon (vi) är, men ta avstånd från det som är ont i vårt eget och andras liv.

Just som jag är, ej med ett strå
av egen grund att bygga på,
blott på den grund att du för mig
har dött och själv oss bjöd till dig,
jag kommer, o Guds Lamm!

Just som jag är i denna stund,
så kall och död och ond i grund,
att finna allt, som fattas mig,
i saligt överflöd hos dig,
Jag kommer, o Guds Lamm!

Glädje över Jesus, Nåden, mitt i alla bekymmer för människan, och för vår kyrka.

Henrik

Seminariet där kyrkan tar ställning till homosexualiteten pågår som bäst i Helsingfors. Efter detta inlägg finns adressen till kyrkans hemsida, där inläggen publiceras (ofta i förkortad form).

I inläggen av Kari Kuula, Kai Peltonen, Martti Nissinen, Riitta Särkiö, Antti Laato .m.fl. kan man konstatera att majoriteten inte har några som helst betänkligheter när det gäller Bibelns ord om utlevd homosexualitet.

Enligt min mening visar de flesta inläggen på kyrkans och teologins kris. Påståendet att man med Bibeln kan bevisa vad som helst, förefaller sant. Jag skriver ”förefaller”, för det är ju inte så.

Här går nog spåren tillbaka till den teologiska utbildningen, som har gett en teologi som är helt suverän i förhållande till de bibliska texterna. Hur man t.ex. som Kuula kan påstå att Paulus grundar sin syn ”på den allmänna opinionen” och att han inte anför skapelsen som argument, förblir en gåta. Paulus säger ju: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen..

Genomgående har vi motsatsparet (vilket Laato hänvisar till) de bytte ut – Gud utlämnade dem.

Vi finner ingenstans i Bibeln någon ”utvecklingslinje” som möjligher att ett Guds nej blir ett ja. Paulus talar om sanning och lögn, om naturligt och skamligt. Oberoende av vad vi har för åsikter kan vi inte komma förbi detta.

Man frågar sig varför kyrkan (!) inte kallat exegeter och teologer med en annan syn? Är detta det enda kyrkan kan åstadkomma? Inte just någon representant för väckelserörelserna är kallad att delta i diskussionerna, några finns med, men inte många. Jag ifrågasätter objektiviteten och sakligheten i dessa diskussioner, tyvärr.

Vad har vi efter detta?

Vi har en förvirrad kristenhet inom kyrkan och kyrkorna. De flesta människor känner intuitivt att en utlevd homosexualitet är ”mot naturen”.

Vi ser goda teologer och kyrkokristna lämna kyrkan. Igår fick jag senast höra om ett äkta par, den ena känd redan som teolog trots sin unga ålder, som skrev ut sig. De hade väntat ett år på ”någon signal från kyrkans ledning” som skulle ge uttryck för att detta inte är rätt, men INGENTING hände.

Men för mig finns det viktigaste perspektivet kvar: kvar blir människan, som brottas med sin sexualitet, och möter dåliga rådgivare. Rådgivare som i praktiken kommer att bejaka ett liv som för in på en väg som inte har Guds välsignelse. Guds välsignelse skapas inte genom att formulär införs i handboken.

Hur man skall kunna ”överbrygga” dessa åsiktsgrupper inom kyrkan och hålla ihop en sådan kyrka blir nog en omöjlighet. Man måste nog verkligen fråga sig om man skall överbrygga sådana åsiktsgrupper, eller om man måste våga tro att Guds vilja, uttryckt i Bibeln, är GOD för människan, också när Gud talar till synes strängt.

Prof. Laato har rätt när han säger att om Bibelns ”nej” blir ett ”ja”, så finns det härefter INGEN FRÅGA eller detalj som man inte skulle kunna ändra med motsvarande hermeneutiska argumentation.

Det skrämmande är nog (må läsaren pröva detta och fråga sig om det överord eller inte) att kyrkan blir en spegel av samhällets värderingar. Vi vet alltså genom att iakta samhällets trender var kyrkan kommer att stå om en tid. För kyrkan kommer efter, efter visserligen, men säkert.

”Om saltet mister sin sälta..” Vad sker då?

Prästbröder, kristna! Höj upp din röst nu! Låt det bibliska vittnesbördet ljuda klart. Visa omsorg och inklusivitet mot ALLA människor, inklusive homosexuella. Ta också upp kampen med dina egna svårigheter, så visar du att alla är lika beroende av Guds nåd, att ingen är hel, men att alla kan leva i Guds helande gemenskap.

I den kristna församlingen är det inte ”vi” och ”de”. Mina tillkortakommanden, överträdelser och försummelser (läs: synder) ropar i min själ så att jag inte skulle vilja skriva en enda rad om sådant som gäller andra människor.

Jag har full sysselsättning av att städa min egen trappa.

Men man får inte vara en dålig vägvisare genom att bejaka vad Gud avvisar, för det är i grunden obarmhärtigt, fast det ytligt sett kan se ut som medmänsklighet.

Ett litet smakprov på Antti Laatos text följer här. Läs hemsidan och inläggen och se vad klockan är slagen.

Raamatullinen hermeneutiikka ja sen uskottavuus ekumeenisissa dialogeissa

• Jos kirkot päätyisivät yleisesti lopputulokseen, jonka mukaan Raamatun “ei”sana muutetaan “kyllä”sanaksi,
niin koko Raamatun hermeneutiikka ajautuisi ekumeeniseen kriisiin.
• Raamatussa ei tämän jälkeen voisi olla mitään asiaa tai yksityiskohtaa, jota ei halutessa voitaisi muuttaa
vastaavalla hermeneuttisella argumentoinnilla.
• Kirkot eivät maailmanlaajuisesti tule hyväksymäänhomoseksuaalista elämäntapaa kristillisen
avioliittonäkemyksen rinnalle.
• Ekumeenisissa suhteissa on aina arvostettu raamatun hermeneutiikkaa suuri arvo meidän kirkollemme

(prof. Antti Laato)

Mera kan du läsa här: http://www.evl.fi/kkh/ktk/parisuhde/Kirkotjahomoseksuaalisuus/

Henrik

I det aktuella betänkandet som kyrkostyrelsen lämnat till kyrkomötet (”tjänstemannarättspaketet”), heter det bl.a:

Pappisvirkaa koskeva kirjallinen varoitus, pappisvirasta pidättäminen, hakemuksetta eron myöntäminen pappisvirasta tai papin määrääminen menettämään pappisvirka ei olisi enää kurinpitorangaistus, vaan kirkon järjestyksen mukainen pappien valvontaan liittyvä tuomiokapitulin hallinnollinen toimenpide. Asian käsittelyssä tuomiokapitulissa voitaisiin noudattaa KL 19:7 §:ssä säädettyä suullista käsittelyä, katselmusta ja kuulemista. (s. 22)

Tehtävänsä nojalla piispalla ja tuomiokapitulilla on oikeus ja velvollisuus puuttua sellaiseen papin toimintaan taikka jumalanpalvelusten tai kirkollisten toimitusten hoitoon, joka ei ole kirkon järjestyksen mukaista. Tällaista voisi olla esimerkiksi jumalanpalvelusten pitäminen ja kirkollisten toimitusten järjestäminen yritystoimintana tai seurakuntien kanssa kilpailevana yhdistyksen tai muun yhteisön toimintana, johon pappi osallistuu.
Pykälän 5 momentti koskisi sivutoimia, joihin ei käytetä työaikaa. Niiden osalta viranhaltijalla olisi ilmoitusvelvollisuus. Tällaisen sivutoimen vastaanottaminen tai pitäminen voitaisiin kieltää. (s. 45)

Jag upplever att tonen i vår kyrka håller på att förändras, eller kanske snarare har förändrats. Betecknande är det faktum att man så ofta framhåller kyrkans ordning på bekostnad kyrkans bekännelse. Det är ju som under konventikelplakatets dagar!

Och att tala om att det kan handla om ”konkurrerande verksamhet” när någon förening ordnar gudstjänster, är beklämmande. Det som borde intressera biskoparna och kyrkans ledning är ju vad som förkunnas och sägs i dessa gudstjänster. Inte ser åtminstone jag på t.ex. frikyrkornas verksamhet som ”konkurrerande verksamhet”, också om de samlas på samma område, t.o.m. på samma tid. Om det når sådana som den lutherska kyrkan inte nått är det väl bara bra? Varför skall då den egna kyrkans prästers förkunnelse och gudstjänstverksamhet klassas som ”konkurrerande verksamhet”?

Nu understryker jag att läsaren skall bekanta sig med HELA innehållet i förslaget, några lösryckta citat kan ge en ensidig bild.

Men jag tycker att en grundlig diskussion nu bör föras om hela kyrkosynen, om hur vi skall ha det, vad som är rätt och vad som är fel. I denna diskussion skall Bibeln och bekännelsen vara utgångspunkten.

Jag uppmanar till öppen diskussion och till mycket förbön för alla som nu skall besluta om detta.

Henrik

Många gånger har vi de senaste tiderna utbytt tankar och åsikter om prästämbetet, om manligt och kvinnligt och mycket annat. Det som dock mindre har diskuterats, men som bör bli föremål för en grundlig diskussion, är biskopsämbetet.

En av vårt stifts ledande (akademiskt kompetenta) teologer sade vid en samling i Grankulla häromdagen att vi har en för biskopscentrerad kyrka.

Jag upplevde inte orden riktade mot någon speciell innehavare av biskopsämbetet, i vår kyrka (eller någon annan), utan mera detta att bl.a Borgåöverenskommelsen också kommit att innebära att en för en luthersk kyrka främmande betoning av biskopsämbetet gör sig gällande.

Jag motsatte mig, med ringa framgång, kyrkomötets majoritets åsikt att (på grund av Borgåöverenskommelsen) förutsätta att prästvigning alltid skall förrättas av biskop (det skulle jag för övrigt anse också om jag hade blivit vald, om nu någon trodde att det har med ”rönnbären” att göra). Jag motsätter mig givetvis inte att biskopen förrättar ordination, dvs prästvigning, det är helt klart att han skall göra det. Men vid förhinder för biskopen skall en präst kunna förrätta prästvigningen, så har det varit och så borde det vara.

Men förståelsen av vad en biskop i luthersk mening är, primus inter pares (den förste bland jämlikar) är rubbad. En biskop är en präst, och en av prästerna i ett stift kallas till biskop. Biskopsvigning är att fatta som en installation, inte som vigning till ett annat ämbete.

När man läser kyrkostyrelsens tjänstemannarättspaket, förslaget till kyrkomötet, som finns som Word-filer på kyrkomötets hemsida (www.evl.fi) kirkolliskokous, esitykset osv (vet ej om det finns på svenska ännu), så ser man hur oerhört man gör biskopen till en maktmänniska i stället för herde. Jag skall återkomma till detta, hur stark betoningen på ”biskop och domkapitel” är i förhållande till bl.a prästerna.

Nu har jag ingeting emot biskopar i sig. Tvärtom. Jag har sedan unga år lärt mig att högakta ämbetet och skriva HH Biskop, eller H. Biskop och säga ”Herr Biskop”, vilket kanske någon upplever gammalmodigt. För mig är det viktigt. Men det förutsätter att biskopen är stark – i Ordet, i att vara Guds Ords tjänare, inte en VD, utan en VDM (Verbi Divini Minister).

På samma sätt som när någon gammal dam ännu niger för mig (!!), så förstår jag att det inte är för min person, utan för det ämbete jag har mottagit. Men det förbinder mig (ämbetet, inte nigningen) att hålla fast vid Kristi Ord, annars skall man avsätta mig.

Det kan låta märkligt i någons öron, men vår kyrka (talar inte specifikt om något stift) och många kyrkor är liksom ”uppochnervända”. Det är församlingen, Guds folk, som är den stora enheten, och biskopar och präster är församlingens och Guds Ords tjänare.

Litet tillspetsat kunde man säga att det snarare är församlingen som skall vidta åtgärder mot biskop och präst, än biskop och präst vidta åtgärder mot församlingen. Naturligtvis är biskopen episkopos, tillsyningsman. Men han, och kyrkoherden, som egentligen är ett slags biskop, skall vara det i kraft av Ordet.

Nu har vi kommit till en obiblisk och en oluthersk situation, som inte borde kunna uppstå: församlingen vill kalla präster, men biskoparna vägrar viga dem! Med resultatet att de inte blir präster (eller att de åker utomlands, vilket torde ha skett igår, en finsk broder har ordinerats i Sverige, inom Missionsprovinsen).

Någon har sagt att församlingarna inte vill ha präster som inte kan samarbeta. Jag skulle tro att det mycket långt handlar om hur man framställer saken. Om man frågar en församling om de vill ha en präst som är ultrakonservativ och saknar samarbetsförmåga, svarar väl alla församlingar nej. Men om man säger att det är en troende präst, men en traditionell bibelsyn el. dyl och som vill arbeta för att människor skall komma till tro, så blir svaret ett annat. Jag hävdar inte att ordvalet är det första alternativet, men jag vet att man ofta talar om samarbetsförmåga när det handlar om teologisk övertygelse. Då handlar det inte om samma sak! Det är ju inte ämbetsfrågan som står i centrum för förkunnelsen, det är vad Jesus är och har gjort för oss som vi skall förkunna.

Situationen nu blir värre och värre, tycker jag.

Här måste församlingen höja rösten, den kristliga rösten!

Ta inte detta som något slags kyrklig anarkism, för sådant stöder jag inte! Inte heller uppmanar jag till olydnad eller ohörsamhet mot biskop, varken min egen eller andra. Vi har tvärtom i Ordet ord såsom 1 Tess. 5:12 m.fl. som talar om att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era föreståndare i Herren.

Men jag efterlyser en diskussion och ett studium av vad biskopen är, enligt Ordet och bekännelsen.

En blick på författningen visar att kyrkans förvaltning håller på att kantra åt fel håll. Det blir ”kommunicerande kärl” med samhället.

Visst skall en biskop vara ledare, och ha befogenheter. Men jag tror att både biskopar och präster måste besinna att vi är församlingarnas och kyrkans tjänare, och herdar, inte dess direktörer. Det kan hända att vi behöver påminnas om det, på ett uppbyggligt och sakligt, välmenande och samtidigt målmedvetet sätt. Kyrkan behöver troende herdar – präster och biskopar. Det har församlingen rätt att få och begära.

Henrik

För många år sedan visades i TV en reklam som gick ut på att det alltid finns rum för ännu en (tilaa vielä yhdelle) som använder Rexona (deodorant). Jag minns också en dramatisk reklam som visade en annan reklamsnutt (med anspelning på den förstnämnda) där en man trängde sig in i en fullsatt buss, och folk försökte ge plats. Men bussen stannade efter något tiotal meter, folk lämnade bussen grimaserande och sist – när ingen annan var kvar – visade sig en glad man i dörren. Han sade: alltid finns det rum för ännu en som inte använder Rexona…

Nu tänker jag dock på betydligt allvarligare saker. Det handlar inte om deodorant. Det handlar nog om rum för ännu en, för två, för tiotals, närmare bestämt för dem som väntar på att få gå in i kallet som präst i vår kyrka, men som har en defekt: den traditionella ämbetssynen.

Jag tänker fortsätta att upprepa det för mig ofattbara tills något sker.

Döm själva!

Detta är situationen:

1. Den gamla ämbetssynen, som kyrkan har haft i 2000 år, och som på denna punkt delas av majoriteten av kristna, har tydligt förklarats vara legitim i vår kyrka. Senast nu under teologdagarna i Grankulla sade ärkebiskopen det. Det är inte någon villolära, sade han.

2. Detta är heller inte den viktigaste frågan i kyrkan, sade han också.

3. Präster som förnekar Kristi försoningsdöd och uppståndelse, som säger att Jesus dog i onödan, att helvetet inte finns och att förlåtelse därför inte behövs (av Gud), eller andra som säger att Bibeln är motstridig, att Paulus inte ansåg Jesus vara Guds Son, inte ens gudomlig – sådana kan vara och bli präster i vår kyrka.

4. Men de som i fråga om ämbetsteologin av teologiska skäl inte kan omfatta/vara säker på/finna fast mark under fötterna visavi det riktiga i beslutet, men som bekänner tron på alla punkter, kan inte bli präster.

5. Om dessa gäller: icke rum!

Vi har försökt vädja till biskoparna, och mötts av ett entydigt nej (jag understryker att samtal med biskopen i Borgå ännu inte har förts, så jag kan inte säga något om hans inställning tillsvidare, bara hoppas på att vi i Borgå stift kan hitta en annan väg).

11000 kyrkokristna, inklusive kvinnliga präster, har vädjat till biskoparna. Svaret blev ett blankt nej. Villkoret är att alla – oberoende av sin övertygelse och sitt samvete – agerar enligt ”den nya ordningen”. De inomkyrkliga väckelserörelsernas ledare har vädjat – inget resultat.

Jag har försökt fråga mig hur OFTA sådana situationer, där det skulle bli omöjligt att komma vidare, rent konkret skulle uppstå. Det mesta en präst gör, gör han ensam. Alla förrättningar, alla samtal. Mycket kan åtminstone de flesta av dessa unga prästkandidater – oberoende av övertygelse – göra tillsammans med andra: diskutera arbetet, planera, bedja osv. ”Tvivlet” gäller om beslutet (1986) har fattats på bibliska grunder, men utöver den frågan som därför kulminerar i altargemenskapen, finns mycket annat.

När de flesta av dessa har förklarat sig villiga att vika undan och ge företräde åt majoriteten, vad är det då som hindrar?? Skulle inte också sådana präster behövas och kunna vara till välsignelse i vår kyrka?? Trots sin ”defekt”?

Inte är det ju ämbetsfrågan, kvinnliga eller manliga präster, som förkunnas.

Det talas om inbördes respekt. Men ännu gäller ”icke rum”.

Efter föredraget om tolerans och intolerans, som ärkebiskopen höll, och frågestunden som följde, mötte jag flera trötta och desillusionerade präster (!) Och jag mötte teologer som med gråten i halsen konstaterade; det finns ingen plats för mig i kyrkan!

Hur har det blivit såhär nu? Är detta av Gud?

Vems kyrka talar vi om?

Helst skulle jag inte längre skriva ett ord om detta, men de unga teologernas och flera kollegers situation tvingar mig till solidaritet.

I den församling där jag hade förmånen att arbete i drygt 25 år, visste alla min inställning i sakfrågan. Jag är fullt medveten om att alla inte delade min uppfattning. Och ändå gick det mycket bra, det var inte något hinder för vänskap, för gemenskap, för deltagande. Vi talade nästan aldrig om den frågan. Någon gång nog visst, men förhållandevis mycket sällan.

Församlingarna är olika, olika personer ser olika på denna fråga, jag vill inte gå mellan någon människa och hans eller hennes Gud.

Senaste år var ”nettoförlusten” för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland drygt 23 000 personer, en ökning jämför med året innan. Vill man nu verkligen att också kyrkans trognaste medlemmar, för det handlar det ju ofta om, också skall söka sig bort?

KAN VI VERKLIGEN INTE KOMMA TILL NÅGOT SLAGS ELD UPPHÖR i denna fråga – utan att göra våld på annans övertygelse??

Jag måste erkänna att jag (motvilligt men dock) ibland frågar mig om det är värt att kämpa för något slags sammanhållning när det är så omöjligt, så ovilligt. En Markku Koivisto synas i sömmarna, goda unga män utestängs, allt medan öppna förnekare (tyvärr inga överord) har full frihet att verka, finns det någon hållbar logik i allt detta??

Mitt recept har ju varit att dogmatiskt leva enligt sin övertygelse (gäller också de som tolkar Bibeln på annat sätt), och pragmatiskt försöka hålla ihop så mycket det går, om det också skulle leda till att man i olika situationer skulle ”sitta i olika hörn” inom vår kyrka. Det försökte jag säga under biskopsvalsdiskussionerna, men det hördes inte, och togs inte emot av de flesta.

Vad säger de kristna lekmännen? Vems kyrka är detta? Biskoparnas? Prästernas? Vems?
Tycker Ni att de som har den gamla synen och har betänkligheter visavi altargemenskapen ändå kan vara präster i kyrkan?

Så här kan det inte fortsätta.

Kanske någon annan har ett bättre recept?

Min bedömning är denna: om det inte hos vår kyrkas biskopar finns beredskap att prästviga dessa unga, så kommer många av dem ändå att prästvigas. Inte kommer de unga teologerna att länge stå och titta på detta. Vår kyrka går då miste om sådana präster som den absolut skulle behöva. Präster blir de sannolikt, åtminstone flera av dem, kanske förblir de också kyrkans medlemmar även om de inte får prästrättigheter inom vår kyrka, men hur länge kan detta pågå innan slutsatser fattas, oåterkalleligt?

För mig är det så svårt när jag tycker att det egentligen skulle finnas lösningar inom räckhåll.

Må HERREN gripa in nu och hjälpa och leda oss alla!

Henrik

J.A. Eklund, i tiden biskop i Karlstad, skrev år 1909 i sin förr mycket kända psalm (som Gustaf Aulén, biskop också han – i Strängnäs- , tonsatte samma år):

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, det nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn
fanan och konungaskruden

Jag har tänkt på den psalmen många gånger när jag sett hur tidevarv komma, tidevarv försvinna (kanske den gamla pluralformen tillåts i detta sammanhang).

Alla inser att detta tillhör en förgången tid. Vi har nyligen fått veta att 33 823 personer skrev ut sig ur kyrkan år 2006. De profana nyhetsförmedlarna slår upp detta som en stor nyhet, att de som lämnat kyrkan innebär ett nytt rekord: aldrig har så många lämnat Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under ett år! Detta är i många medier den stora nyheten! Det handlar om en ökning på 2,4% jämfört med antalet 2005 (33 043).

Inte lika ofta berättar man att 10 700 personer skrev in sig under 2006 (en ökning med 11,9% för övrigt jämfört med 2005).

Det intressanta är att i kyrkans egen nyhetsförmedling är den stora nyheten att En märkbar ökning av personer som ansluter sig till kyrkan dock med tillägget en liten ökning av antalet utträdda.

I och för sig är det förståeligt att man inom kyrkan försöker se ljuspunkterna. De skall inte förnekas.

Det är också tydligt att vissa media riktigt frossar i sin glädje över antalet personer som lämnat kyrkan.

Men frågan är nog om det inom kyrkan är riktigt klart hur allvarlig situationen är. Drygt 23 000 personer, det är en hel stad av icke obetydlg storlek! Läget är mycket allvarligt!

Men man bör absolut ställa en fråga till: vad är allvarligt?

Är det allvarligt att personer som inte har någon personlig övertygelse i konsekvensens namn lämnar kyrkan?
Är det stora allvaret att det innebär att kyrkans ekonomi på sikt är hotad?
Är det allvarliga i sammanhanget att människorna inte lever under Ordets hörhåll, och att kunskapen om Jesus blir allt mindre?

Jag tror att det sista är det mest allvarliga. Och om kyrkan inte kan bidra till att människorna lär känna Jesus och tror på Honom, så är tillhörigheten ingenting värd. Kyrkan är inget självändamål.

I tillägget funderar man om detta trots allt är en av orsakerna till att folk lämnar kyrkan: man ser ingen som helst mening med att tillhöra kyrkan. Man får ingenting. Och kyrkan ackompanjerar: man blir välsignad till gravens ro oberoende om man tillhör kyrkan eller ej, gravplatsen för medlemmar och icke medlemmar har samma pris, man kan skriva in sig lagom före bröllopet för att sedan så småningom igen skriva ut sig (för det är festligare med kyrkbröllop) osv.

Nu skall ingen tro att jag förnekar det att det kan finnas flera aspekter på tro och kyrkotillhörighet. Många har i tiden skrivit ut sig på grund av propaganda på arbetsplatsen t.ex. Det kan finnas sådant som inte syns, men finns.

Men ändå så tror jag att man inte skall förneka att en massiv avkristning är på gång. Orsakerna är säkert flera. Kyrkan måste se sig i spegeln och fråga hur man har förvaltat Kristi uppdrag. Människan måste också se sitt yttersta ansvar för hur hon hanterar sanningen i sitt liv.

Men det är skäl att betona att det inte är relationen till kyrkan som är det allvarligaste. Det allvarliga är vilken relation man har till Jesus Kristus. Man kan inte vara kristen på egen hand. Man behöver Ordet och sakramenten, gemenskapen, andra kristnas förbön och förmaning.

Sedan kommer frågan om dagens kyrka kan erbjuda detta. Jag tänker givetvis på vad som förkunnas i våra kyrkor. Men jag tänker också på hur dagens församlingar ser ut.

Jag tror att framtidens kyrka i mycket hög grad kommer att bli husförsamlingarna, den lilla gemenskapen. Det blir en återgång till Nya testamentets tid.

”Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. Apg. 2:46

Nu är inte platsen avgörande. Varför inte samlas i kyrkan eller församlingshemmet så länge det är öppet?! Självklart! Men det kan komma en tid när det behövs alternativ.

För mig är Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland mitt andliga hem. Att lämna kyrkan skulle vara att gå hemifrån. Med sorg i hjärtat har jag sett hur en del medlemmar har visats på dörren, ”om man inte fogar sig”. Jag vill inte degradera eller begränsa denna diskussion till någon enskild fråga. Nu kommer nästa fråga efter ämbetsfrågan, homosexualiteten. Det blir nog för många av kyrkans trognaste medlemmar en smärtgräns. Och ”vestigia terrent”, spåren förskräcker. Det arbete som pågår ser nog i mångt och mycket ut som ett beställningsarbete! Låt oss se!
Det handlar inte om enbart om olika frågeställningar, det handlar om en utveckling, om ett växande avfall från Guds Ord.

Vad vi nu behöver är samling, förnyelse, förändring. Den frågeställning som blir relevant är inte ”vi och de”, utan det handlar om att vi alla ställs i relation till Guds Ords stjärna och kärna, till Kristus. Ingen går fri från skyldigheten – och nåden – att säga: Tala Herre, din tjänare hör!

Vi är enligt Ordet kallade att ”avslöja” lögnen, falskheten, det pseudokristna. Men detta måste också gälla våra egna led! Aposteln skriver:

Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. Är det människor jag nu försöker få på min sida – eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare. Gal. 1:6-10

Henrik

Under min barndom fanns det minnesalbum, små böcker med glansbilder mm där man skrev sitt namn och någon vers. Mitt första försök blev så dåligt att jag limmade ihop två sidor (med lim) och klippte sedan bort det ynkliga resultatet (jag beskyllde min yngre bror för eländet, vilket jag torde ha bett om förlåtelse för senare)!! Sedan lärde min äldre bror att ”man skall skriva såhär: ”tre ord till dig, förglöm ej mig”. Så det så.

(Det fanns också en annan vers, som man bara kunde använda om man fick skriva på sista bladet. Kanske någon äldre läsare minns.)

Men versen ”som man skulle skriva” har många gånger talat till mig.

Inför årskiftet nu har två texter kommit starkt inför mig:

Men om ni inte vill tjäna HERREN, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN. Jos. 24:15

Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord. 1 Kung. 18:21

När man följde med det ”officiella” programmet vid årsskiftet, ser man tydligt den förändring som har skett i Finland. Borta är den anda som fanns med ”Vår Gud är oss en väldig borg”, med stillhet inför årsskiftet. Det förefaller som om Finlands folk i hög grad valt bort KRISTUS, och en ny, sekulariserad tid har definitivt inträtt.

Visserligen har en andakt fortfarande plats, denna gång var det domprosten och inte längre en biskop som höll den. Men placeringen pekar på (hoppas jag bedömer det fel!) en marginalisering, majoriteten firar inte längre årsskiftet inför Guds ansikte, utan med helt annat i sinnet.

Min avsikt är inte att klaga på folket i och för sig. ”En människan kan intet taga om det inte blir henne givet.” Samtidigt har varje människa ett ofrånkomligt ansvar, hur hon hanterar sanningsfrågan, sin kunskap om Gud, vilket ju Paulus ser som en central utgångspunkt i Rom. 1. Har vi det så bra att vi när vi äter oss mätta, när vi bor i städer som vi inte har byggt (5 Mos. 6) att vi glömmer HERREN?

Jag tror att vi skall rikta blickarna mot oss själva, och mot oss som kyrka.

Jag tror att det spår som strävar till att befästa vår kyrkas status och ställning egentligen är dödsdömt. Det går inte längre att föra en institution vidare, allra minst med byråkrati och en tung apparat, och hoppas på att den skall överleva.

Jag tror att kyrkan måste omstruktureras, förenklas, och börja arbeta andligt, människonära.

Det var det jag ville satsa på om jag skulle ha valts till biskop. Och det är det jag vill satsa på nu i den tjänst jag nu har.

Jag tror att vi kristna måste bli mera offensiva. Vi skall leva ut den kristna tron. Bekänna Jesu namn, gå i kyrkan, be och tillbe HERREN.
Jag tror också att vi skall inbjuda och kalla människor till våra hem, till samlingar kring Guds Ord. Det har förvånat mig positivt att så många kommer till alfakurser och hemmakvällar om de blir bjudna. VARFÖR gör vi så litet?
Jag tror också att vi som kyrka skall ha en strategi för en återerövring av folket – fatta detta rätt, tack – som bl.a. innebär att vi utbildar apologeter, att vi kallar goda präster, goda andliga ledare. Att vi satsar på media, på tidningar och TV (kristna ungdomar borde söka sig till dessa media och där hävda de kristna värdena). Att vi använder de oerhörda möjligheter som internet erbjuder.

I avsikt att vinna människor för Kristus.

Villkoret är nog, tror jag, att det finns mycket mera rum för medverkan, för växelverkan, för påverkan i våra församlingar. Någonstans stod det att våra församlingar är för ”solistiska”. Man kan också tillägga för anställdscentrerade. Vi borde hjälpa varann till en sund växelverkan mellan anställda och frivilliga medarbetare.

De fyra kristna B:na – BIBELN, BÖNEN, BRÖDSBRYTELSEN och BRÖDRAGEMENSKAPEN – är goda och enkla recept. De kan faktiskt leda till förändringar.

Tre ord till Dig: förglöm ej mig! Är detta HERRENS ord till oss nu när 2007 har börjat?

Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN. Sak. 4:6.

Det handlar inte om hjälp till självhjälp eller att lyfta sig i håret. Därav blir intet. Men något måste ske. Och det börjar med att HERREN kallar lärjungarna till sig och sänder så ut dem – princip som i nytestamentlig tid.

Henrik