Henriks kommentarer

Prof. Antti Laato har i en skrivelse som finns på denna blogg talat om vikten av att acceptera mångfald inom kyrkan. Inom en överskådlig tid kommer kyrkan här – såsom i Sverige – att bli en minoritetskyrka, om de nuvarande trenderna fortsätter. Och skattebetalare behövs, säger Laato.

Teologiskt står vi för tillfället i många avseenden i en konfrontation, i ett motsättningsförhållande till mycket av det som sker i kyrkan. Den tydligaste frågeställningen gäller naturligtvis ämbetsfrågan, som man också vill göra till biskopsvalets huvudfråga.

Men också andra frågor är på kommande, det är bara en tidsfråga när homosexfrågan blir aktuell inom kyrkan. Min förnimmelse är att man kommer att driva den på samma sätt som ämbetsfrågan, både vad argumentationen och processen beträffar. Vad argumentation beträffar så handlar det givetvis om kärleken: ”störst bland dem är kärleken” – och kärleken då självdefinierad, eller tidsrelaterad, kontextuell, inte relaterad till det som Bibeln säger att är ett rätt uttryck för kärleken. Processen kommer kanske att handla om att frågan förs till olika kyrkomöten tills den finner en form och en situation som möjliggör ett godkännande, precis som de fyra gånger kyrkomötet behandlade ämbetsfrågan. Den Helige Andes ståndpunkt gällde ju den omröstning då beslutet om den nya ordningen gick igenom, kan man skriva med en gnutta ironi, dock med en allvarlig underton som ingen torde kunna förneka. År 1984 hade biskopsmötet sagt att frågan måste avgöras en gång för alla, i den ena eller den andra riktningen, men så blev det inte. När kvalificerad majoritet inte uppnåddes, togs ett nytt initiativ och frågan bereddes på nytt och avgjordes år 1986.

Vilken plats har då integrationen?

Det kan vara skäl att seriöst dryfta den frågan, mera seriöst än vad som här är möjligt. Integration innebär ju praktiskt att inte göra motsatsförhållanden av sådant som kan existera tillsammans, att inte säga antingen eller utan både och. Det är dock viktigt att tillägga att integrationen har haft sin stora betydelse inom kyrkan. Det skulle vara fel att säga ett antingen eller när det t.ex. gäller lågkyrklighet eller högkyrklighet. Det är lätt att se att båda ”rörelserna” har berikat kyrkans liv. Inte heller behöver man, vilket biskop Bo Giertz påpekade på sin tid, göra ett motsatsförhållande av liturgi och väckelse, båda behövs, och båda har bibliska rötter.

Men hur är det då med de teologiska frågor som vi brottas med idag? Kristenheten är delad, sett i ett världsvitt eller nationellt perspektiv, just i frågor som kvinnliga präster eller utlevd homosexualitet.

Angående den senare frågan tycker jag att det är omöjligt att komma förbi texter som Rom. 1, 1 Kor. 6 m.fl. som entydigt och tydligt tar avstånd från utlevd homosexualitet. För min egen del behöver jag inte vänta på någon utredning från kyrkan, eller på något beslut av kyrkomötet. Det är med Bibeln som kyrkomötets beslut och utredningar skall prövas, och inte tvärtom – att kyrkomötets beslut skall bekräfta eller avskriva bibeltexter.

Vad ämbetsfrågan beträffar är jag, vilket jag tidigare skrivit, mera böjd att förespråka integration. Denna integration är inte min teologiska position, utan ett försök till lyhördhet och realism. Problemet är att någon större enhet mellan teologer och lekmän inte föreligger, snarare handlar det om diskussioner mellan olika teologiska synsätt. Många lekmän har en helt pragmatisk syn, för att inte skriva rent känslomässig inställning – om en människa är trevlig, och dessutom from, är allt väl.

Jag vill gärna upprepa mig och här understryka att det goda som sägs och görs av kvinnliga präster har jag inte någon anledning att bestrida eller avvisa. Jag är rädd för att manliga präster har skadat kyrkan långt mera. Men min fråga är som jag har sagt tidigare om kyrkan har anvisat troende kvinnor ett rätt ämbete, rätta uppgifter. Vi har många exempel på att man inte behöver vara präst för att bli till välsignelse och göra ett meningsfullt arbete inom kyrkan! Här handlar det ju inte om att män skall anvisa kvinnor andra uppgifter, det handlar om hur vi skall förstå bibeltexter, som är gemensamma, som finns i samma Bibel för både kvinnor och män.

Det är inte lätt att skriva om detta. Det är svårt att uttrycka sig så tydligt att läsaren förstår att man vill tala om en sakfråga. Samtidigt är jag pinsamt medveten om att allt som sägs i ämnet samtidigt berör andra människors liv, deras arbete och identitet på ett mycket djupt sätt. Jag är dock tvungen att svara på frågor som ständigt ställs till mig och försöka redogöra för min ståndpunkt.

Argumentationen inför beslutet var ju i hög grad omöjlig att följa – jag hänvisar till tidigare kommentarer – när man genom att hänvisa till texter som talar om det allmänna prästadömet drar slutsatser för det speciella prästadömets vidkommande. Svårt är det för mig att förstå att samhällets kvinnosyn var hindret för Jesus att kalla kvinnliga apostlar och för urkyrkan att insätta kvinnliga präster. Detta skulle inte ha varit mera anstötligt än allt annat som den kristna församlingen stod för, knappast ens anstötligt när det fanns kvinnliga präster i hedniska sammanhang! Och slutresultatet skulle inte ha blivit sämre för kyrkans apostlar, av dem var det sannolikt endast Johannes som dog en naturlig död.

Men det finns en aspekt som har gjort mig beredd att tänka på ”time-out”. Vi behöver samla laget och samtala om vägen vidare, vi behöver få en större enhet bland de kristna i kyrkan.

Men jag understryker att integrationen i första hand skall vara kyrkans linje, inte ett allmänt accepterande av olika synpunkter och åsikter. Tvärtom tror jag på att låta dem ”växa tillsammans”, så skall det bli uppenbart var vägen går.

Om jag tänker på biskopsvalet, vilket inte är den enda relevanta frågeställningen i detta sammanhang (en större frågeställning gäller livet för många präster, teologer och kristna med traditionell bibelsyn), så frågar jag mig om det inte trots allt är viktigast ur båda åsiktsgruppernas synvinkel att kvinnor och män har möjlighet att bli präster, får utöva prästämbetet enligt sin övertygelse, och får samarbeta där det sker genom ömsesidig överenskommelse, frivilligt, med allas samtycke.

Jag frågar mig nämligen om denna inställning, som inte är idealisk eller optimal, inte ändå är mera kristlig och fruktbärande än den av Heikkas arbetsgrupp föreslagna ömsesidig hedersbevisning på våra villkor.

Eller har vi bättre alternativ? Sämre har vi åtminstone. Ett sådant är att kyrkan delas, spricker och splittras. Med förvillade kristna som följd.

Eller är det så att vi redan har nått ett skede där en delning är ofrånkomlig? Jag skulle inte vilja tro det. Förutsättningen är säkert den att frihet, som enligt skalden är det bästa ting, kan råda också inom kyrkan, annars är utgången given.

Henrik

Vi har denna morgon drabbats av tunga och sorgliga nyheter: Borgå domkyrka, för många av oss djupt rotad i vårt liv och vår tjänst som präster, har drabbats av en förödande brand.

I detta skede förundrar man sig över att kyrkan stod i lågor när de första enheterna kom, var fanns brandalarmet som skulle ha varnat tidigare, tycker man utan tillgång till fakta.

På något oförklarligt sätt är detta för mig en beröring av något mycket mera än en kyrkobrand, som ju alltid berör en mycket, mycket djupt. Det är något som får oss att fråga om något nytt måste ske med vårt stift och hela vår kyrka.

Det är en brinnande kyrka i helt annan mening som HERREN väntar att se.

Måtte Gud i sin nåd och godhet låta också denna plats skonas från ytterligare skador – risken är nog ännu överhängande. Med tacksamhet noteras våra skickliga räddningsmyndigheters fina insats som räddade oss från en total katastrof.

Är detta en beröring av himmelens Gud? Utan billiga åsnebryggor och paralleller, utan fatalism och andra spekulationer, med fakta inför ögonen, med alla mänskliga sinnen och aspekter med i bilden.

Vi böjer oss inför Gud och ber om nåd och förnyelse över vår kyrka och vårt stift. Må Guds välsignelse också särskilt vila över Domkyrkoförsamlingen, som står inför många konkreta svårigheter, liksom över alla borgåbor, för vilka branden utgör ett slag i själen.

Vi är med. Detta har drabbat oss alla. Kyrie eleison!

Henrik

Carl Rudbeck, svensk litteraturvetare, skriver några synnerligen tänkvärda ord i en essä i Dagens nyheter (24.05.2006), som Pelle Poluha har uppmärksamgjort mig på (http://basun.poluha.se). Det är ord som gäller påvevalet, men som äger sin tillämpning på mycket annat. Jag tänker närmast på det som han säger om kristendomen, om en kyrka som inte vänder kappan efter vinden.

Carl Rudbeck (läs hela artikeln i Dagens nyheter) skriver bl.a:

I de flesta svenska medier möttes valet med indignation. Hur kunde man välja en sådan man? Man var förbluffad över valet av en kardinal som hade gjort sig känd för att faktiskt tro på kristendomens dogmer, en prelat som höll vissa saker för sanna och fördömde andra. …

Som sekulariserad svensk som aldrig har haft en religiös skrupel under hela sitt liv kan jag förstå vår pragmatiska inställning till sanningen och till religiösa dogmer. Men jag har också börjat inse att det är vi svenskar som är undantaget och inte, som vi gärna och länge har inbillat oss, normen.

Det är nästan sensationellt att i en nordisk tidning läsa sådan text. Om man som klangmatta har det svenska ärkebiskopsvalet och de senaste årens turer kring den avgående ärkebiskopen Hammar, blir orden ännu tyngre. Förebådar de något gott, att ögon öppnas?

Henrik

De senaste veckorna har den kände nokiaprästen Markku Koivisto varit aktuell. Domkapitlet i Tammerfors stift har ställt frågor till honom, som han sedan skulle besvara.

I en artikel på finska (se nedan) har prof. Antti Laato enligt min mening mycket förtjänstfullt påtalat flera viktiga sidor i denna process. En av hans huvudteser är att de olika rörelser och förnyelser som nu finns på olika håll är en utmaning för kyrkan och inte något som kyrkan för lättvindigt skall avvisa.

Jag instämmer.

Särskilt viktigt är nu det arbete som utförs för att en Andens förnyelse skall förändra och förnya vår kyrka. Den förbönsverksamhet och också den övriga hjälpverksamhet som Nokiarörelsen står för, skall man vara ytterst varsam med.

Det är naturligtvis sant att det i många rörelser finns bitoner som man inte är lika glad över som över det som ändå är rörelsens huvudton. Det är viktigt att man i andligt arbete aldrig utnyttjar en människas tillstånd för några syften, det må vara andliga eller andra. Det är också viktigt att en klar skiljelinje dras – genom Guds Ords sunda förkunnelse och undervisning – mellan det själsliga och det andliga.

Men på något sätt får man det intrycket att processen met Markku Koivisto innehåller mycket annat. I ljuset av helhetskyrkans situation förefaller processen ganska selektiv. Flagranta övertramp sker, som man tiger om helt (vilket ju Antti Laato också nämner). Nog är ju teserna om en Gud som inte hör bön mycket längre från sanningen än det som Markku Koivisto predikar.

För min del önskar jag Markku Koivisto all tänkbar välsignelse, och ber att Gud skall bevara verksamheten så att den onde inte får ”stjäla, slakta och förgöra” det som Gud vill göra.

Den som ingenting gör, gör heller inga misstag (om inte allt i så fall är ett enda stort misstag!). Den som satsar helt utsätter sig själv för bedömning och utvärdering. I all verksamhet är det lätt att hitta fel och ensidigheter. I stället för denna selektiva pianostämmarmentalitet, som naturligtvis innehåller också berättigad kritik, skulle kyrkans och stiftets ledning i förbön och samtal stöda Markku Koivisto.

Det är för övrigt intressant att Antti Laato i sin kommentar förenar två helt olika fenomen: den andliga, karismatiska förnyelsen, och ämbetsdiskussionen. Jag tror att hans tes om en kyrka som inom sig skall kunna hålla en viss mångfald och t.o.m. en viss brokighet, är riktig. Men viktigt är då också att enligt apostelns ord pröva allt, och behålla vad gott är.

Henrik

”Kaikki kirkon sisällä voitaisiin tehdä toisin ja varautua siihen todellisuuteen, että kirkollisverovarojen keruu loppuu muutaman vuoden päästä. Silloin tarvitaan moneutta ja erilaisuuden kunnioitusta.”

Näin kirjoittaa VT:n eksegetiikan professori, Antti Laato. Handoutissa, joka jaettiin lehdistötilaisuudessa toissa päivänä, prof. Laato peräänkuuluttaa moneutta ja erilaisuuden kunnioitusta.

Julkaisen Antti Laadon handoutin tekijän luvalla.

”Kirkko pelkää kohdata avoimesti toisinajattelevia. Sen tulisi ottaa oppia anglikaanisesta kirkosta. Määritteleehän meidän kirkkojemme välistä suhdetta Porvoon julkilausuma.

Kirkossamme on nyt käynnissä monta ahdasmielistä ja ongelmallista ajojahtia toisinajattelevia vastaan, jotka kuitenkin laajemmassa ekumeenisessa tarkastelussa ovat kristikunnassa rakastettuja. Kirkko on vuonna 2001 käynyt ekumeenisen keskustelun helluntaiherätyksen ja vapaakirkon kanssa karismaattisuudesta. Yhteisessä julkilausumassa lausuttiin, että haluttiin syventää teologista keskustelua karismaattisuudesta:
http://www.evl.fi/kkh/kt/uutiset/mar2001/karisma.htm

Markku Koiviston toiminnassa karismaattinen teologia on viime vuosina tullut kirkolle haasteeksi. Ekumeenisissa yhteyksissä haluttiin etsiä yhteyttä mutta nyt kirkon sisällä on päädytty toisenlaiseen suunnitelmaan: Markku Koivisto halutaan erottaa pappisvirasta harhaoppisena. Kirkko tarvitsee syvällistä teologista ja ennen kaikkea eksegeettistä keskustelua niistä monista Raamatun kohdista, joihin Koivisto vastineessaan vetoaa. Kirkon tulee kohdata avoimesti karismaattisuus ja sen moni-ilmeinen teologia.

Toinen samantapainen prosessi on käynnissä niitä vastaan, jotka virkakysymyksessä ovat perinteisellä kannalla. Piispa Mikko Heikan johtama työryhmä ehdottaa, että jokainen naispappeuteen taipumaton tulee asettaa sukupuolisen syrjintään syyllistyneenä tuomioistuimen eteen tuomittavaksi. Rangaistuksena tällaisesta rikoksesta on “sakko tai enintään yksi vuosi vankeutta”. Samalla Heikan raportissa myönnetään, ettei naispappeuteen taipumattomien mielipide ole heresia. Heitä kuuluisi sen vuoksi rakastaa kirkon sisällä. Ekumeenisissa yhteyksissä kirkko osoittaa ystävällistä asennetta roomalaiskatolista ja ortodoksista kirkkoa kohtaan, mutta kääntää ekumeeniset kasvonsa pois kirkon piirissä toisella kannalla olevilta. Netissä kerätään nimiä sen puolesta, ettei Heikan raportin epäinhimillisiä juridisia toimenpiteitä laitettaisi toimeen kirkossamme:
http://www.rakentaviaratkaisuja.fi/index.php

Kirkollamme on Porvoon sopimus anglikaanisen kirkon kanssa. Anglikaanisen kirkon piirissä on ihan toisella tavalla työstetty karismaattisuuden haastetta. Sen keskuudessa onkin virinnyt kirkkoa uudistava karismaattinen liike: http://www.allsaintsjakarta.org/anghist.htm

Anglikaanisen kirkon piirissä kunnioitetaan myös perinteisen virkakäsityksen kannalla olevia. He saavat toimia seurakunnissa ja heitä vihitään myös kirkon papeiksi.

Kirkko näyttää valitsevan ne, keihin se kohdistaa harhaoppisyytöksensä tai juridiset pakkotoimet polkien omantunnon ja uskonnonvapauden. Hyvänä vertailukohtana voidaan ottaa esim. se, että kirkkoomme on muutamia kertoja kutsuttu piispa John Shelby Spong, jonka yhtenä teesinä on, ettei Jumala kuule rukouksia:
http://www.adherents.com/largecom/epis_12theses.html

Monilla ihmisillä oli tsunami-onnettomuuden jälkeen tarvetta tulla kirkkoon hiljentymään ja rukoilemaan Jumalaa. He olisivat tuskin saaneet lohdutusta, jos kirkon ovelle olisi naulattu Spongin 12 “uuden uskonpuhdistuksen” teesiä, joista 10 ilmaisee ajatuksen: Ei ole persoonallista Jumalaa, jolle rukouksia voisi osoittaa. Kuka kirkossamme on vastuussa siitä, että tällainen opettaja kutsutaan kylään?

Palkitseeko kirkko pahalla työntekijöitään, jotka pyrkivät laajasti ekumeenisesti hyväksytyistä teologisista lähtökohdista käsin rakentamaan kirkkoamme? Tärkeä kontrollikysymys tässä yhteydessä on se, mitä hyvää Markku Koiviston tekemä työ on tuonut hädässä oleville ja apua tarvitseville ihmisille. Tuomitessaan jonkun syylliseksi tuomari ei voi sulkea silmiään ihmisen hädältä eikä hän päätöstä tehdessään voi sivuuttaa sitä kättä, joka on auttanut hädässä olevaa.”

Antti Laato, prof (teologinen tiedekunta, Åbo Akademi), pastori (Suomen ev.lut. kirkko)

Ja Antti Laato jatkaa:

”Kirkko on lausunut vuonna 2001 haluavansa syventää teologista näkemystään karismaattisuudesta. Koiviston erottaminen ei ole oikea ratkaisu tähän päämäärään pyrittäessä.

Porissa 26.-27. marraskuuta 2001 pidettiin Suomen. Ev.lut. Kirkon, helluntaiherätyksen ja Suomen vapaakirkon väliset oppineuvottelut karismaattisuudesta. Neuvotteluja johti taitavasti ja syvällisesti piispa Ilkka Kantola. Kirkot päätyivät lausumaan yhdessä julkilausuman, joka julkaistiin 28.11. 2001. Suomen kirkon kotisivuilla asia esitettiin otsikolla: “Karismaattisuus on haaste kirkoille”
http://www.evl.fi/kkh/kt/uutiset/mar2001/karisma.htm

Olin itse mukana näissä neuvotteluissa ja pidin näitä neuvotteluja tärkeänä keskustelun avauksena. Karismaattisuutta ajatellen luterilaisen teologian ongelmana on aina ollut se, ettei sillä ole omassa tunnustuspohjassaan paljonkaan kannanottoja tähän ilmiöön. Karismaattisuus ei yksinkertaisesti ollut kovin ajankohtainen teema Lutherin aikana. Nykyinen karismaattinen liike sai alkunsa vasta paljon Lutherin ajan jälkeen. Karismaattisuus haluttiin kuitenkin myös luterilaisen osapuolen toimesta nähdä oleellisena osana luterilaista teologiaa:

Kirkkokuntien välillä havaittiin eroavuuksia, mutta useassa peruskohdassa kirkkokuntien edustajat löysivät yhteisen pohjan. Kirkkokuntien neuvottelijat totesivat, että kristityn uusi elämä perustuu joka päivä Kristuksen sovitustyöhön ja uskon kautta lahjaksi saatuun vanhurskauteen. Uusi elämä Kristuksessa ilmenee pyhityksenä, jonka tulee kasvaa armon varassa. Kasvuun päivä päivältä sisältyy myös taistelu kristityssä vielä vaikuttavaa syntiä vastaan.

Kirkkokuntien edustajat olivat yhtä mieltä siitä, että Pyhän Hengen synnyttämiä armolahjoja tulee vaalia eikä torjua, mutta niitä pitää myös arvioida seurakunnissa. Neuvotteluissa todettiin, että kirkkokunnat haluavat olla avoimia eri armolahjojen luomille myönteisille mahdollisuuksille.
Yhteisen palvelu- ja todistustehtävän vahvistamiseksi kirkkokunnat aikovat jatkaa rakentavia keskusteluja ja pyrkivät ymmärtämään toistensa eri korostuksia.

Kirkolla on luterilaisen tunnustuksen mukaan velvollisuus ottaa Raamatun tekstit vakavasti. Karismaattisuus ilmiönä on laajasti UT:n ja VT:n kirjoituksissa esillä oleva asia. Edellä mainituissa oppineuvotteluissa luterilainen kirkkomme päätyikin korostamaan karismaattisuuden tärkeää merkitystä kristityn elämässä pitkälti juuri Raamatun tekstien pohjalta:

Neuvottelun osapuolet olivat yhtä mieltä uskonpuhdistuksen keskeisestä sanomasta, uskonvanhurskaudesta. Yksityiskohdissa havaittiin sekä kirkkokuntien välillä että niiden sisällä eroavuuksia, mutta useassa peruskohdassa löytyi yhteinen pohja. Yhteisymmärrys ilmaistiin siinä, että Jumala vanhurskauttaa ihmisen yksin Kristuksen sovitustyön perusteella, uskon kautta ja yksin armosta. Myös keskusteltaessa siitä, mitä uusi elämä Kristuksessa on ja miten se ilmenee, todettiin, että kristityn uusi elämä perustuu joka päivä Kristuksen sovitustyöhön ja uskon kautta saatuun lahjavanhurskauteen.
Uusi elämä Kristuksessa ilmenee pyhityksenä. Sen tulee päivä päivältä kasvaa armon varassa. Uusi elämä on iloa ja rauhaa Pyhässä Hengessä: ”Jumalan valtakunta ei ole syömistä eikä juomista, vaan vanhurskautta, rauhaa ja iloa, jotka Pyhä Henki antaa” (Room. 14:17). Samalla tähän kasvuun sisältyy kilvoittelu, s.o. taistelu kristityssä vielä vaikuttavaa syntiä vastaan.
Raamatussa, erityisesti apostoli Paavalin kirjeissä, karismaattisuus tulee näkyviin eri muodoissa. Pyhä Henki synnyttää arkielämässä vaikuttavaa Hengen hedelmää ja varustaa armolahjoin erilaisiin palvelutehtäviin. Pyhä Henki toimii myös sairaiden parantamisen, kielillä puhumisen ja profeetallisen julistuksen ja muiden armolahjojen kautta. Armolahjoja esiintyy seurakunnissamme, mutta niiden asemaan ja merkitykseen sisältyy erilaisia korostuksia. Olimme yhtä mieltä siitä, että armolahjoja tulee vaalia eikä torjua: ”Älkää sammuttako Henkeä” (1. Tess. 5:19) Pyhän Hengen lahjat ovat tarkoitetut koko seurakunnan palvelemiseksi, eikä vain yksilön hyödyksi. Sen tähden armolahjojen arviointi kuuluu koko seurakunnalle ja sen kaitsennasta vastaaville. Karismaattisuus voi myös vääristyä, ja siksi sen tulee pysyä terveen raamatullisen uskon hallinnassa.

Yhteisesti lausuttiin myös julki se toivomus, että keskusteluja voidaan jatkaa ja karismaattisuuden teologiaa jatkossakin käsitellä rakentavassa sävyssä:

Neuvotteluissa keskusteltiin mahdollisuuksista, joita yhteiskunnan muuttuminen tarjoaa kirkoillemme ja seurakunnillemme. Vallitsevat kehitystrendit asettavat julistukselle ja seurakuntaelämälle haasteita ja kysymyksiä, joihin meillä ei ole helppoja vastauksia. Haluamme kohdata nämä haasteet tukeutuen terveeseen harkintakykyyn, perustuen Jumalan sanaan ja antautuen Pyhän Hengen johdatukseen. Tahdomme olla avoimia niille myönteisille mahdollisuuksille, joita armolahjat ja niiden vaaliminen tarjoavat kristilliselle elämälle seurakunnissamme ja kirkoissamme sekä niiden lähetys- ja todistustehtävälle.
Pyrimme neuvottelussamme ymmärtämään toistemme näkemyksiä karismaattisuudesta ja etsimään siihen sisältyviä mahdollisuuksia hengellisen elämän uudistamiseksi seurakunnissamme ja kirkoissamme. Käsityksissämme ilmeni erilaisia korostuksia, mutta ilmaisimme tahtomme käydä jatkossakin rakentavia keskusteluja asiasta yhteisen palvelu- ja todistustehtävämme vahvistamiseksi.”

Det kan kanske intressa någon (?) att veta att 3071 besök registrerats på denna bloggsida nu 25.5.2006, sedan medlet av mars. I mars var medeltalet 18 per dygn, i april 40 och i maj tillsvidare 65 per dygn. Och inalles alltså 3071, i morgon sannolikt över 3100 besök.

Ganska många trots allt, tycker åtminstone

Henrik

Vesa Ollilainen har kommenterat en av mina tidigare kommentarer (alarmerande signaler) – läs hans kommentar, finns under den angivna kommentaren – och jag tycker att hans fråga är synnerligen berättigad. Det kan hända att jag har blivit missförstådd på denna punkt.

För det första instämmer jag i hans påpekande att allt som är fel inte kan eller skall tolereras. För det andra har han rätt i att konstatera att alla förespråkare av den nya ämbetssynen inte argumenterar utgående från en förståelse av Bibeln. Vesa har helt rätt i att både Bibeln och mycket annat med den av många har slängts i ”skräpkorgen”.

Jag skall försöka precisera vad jag menar, om jag nu kan göra det.

För det första så konstaterar jag att jag inte kan eller vill diskutera med sådana för vilka inte Guds Ord är rättesnöret. Detta är ju en frågeställning som ingen luthersk kristen kan förbigå. Jag tror tyvärr att det många gånger kan handla om annat, och jag tror att de kommande frågeställningarna kommer att blotta att det sannerligen inte gäller bara ämbetsfrågan.

För det andra så är ett av de vägande skälen till denna ”öppenhet” det att det är den underliggande frågan, frågan om Guds ords ställning och tolkning, som är den avgörande. Om kyrkan nu skulle spricka, vilket är en uppenbar risk, är jag rädd för att många församlingsmedlemmar inte skulle se sambandet mellan ämbetsfrågan och frågan om bibelordets auktoritet. Det skulle innebära att herdar och hjorden skulle gå olika vägar, vilket inte enligt min mening är rätt väg.

För det tredje så är ämbetsfrågans ”översättning” till dagens problematik en fråga som nog är mera svåråtkomlig för en vanlig bibelläsare än många andra frågor. I internationellt ljus, börjande från t.ex. Sverige, finns det evangeliska kristna som i alla andra frågor står fasta, men som på denna punkt inte ser sakerna på samma sätt som vi. Jag tror ju att en av orsakerna till denna förvirring är att man i dagens lutherska kyrkor, inklusive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, inte vet vad en präst är. Därmed är förvirringen stor. Vi bör undervisa mera om detta.

Men jag fruktar att kommande diskussioner om t.ex. välsignelse av samkönade par kommer att visa att det handlar om mycket mera än en enskild fråga, det handlar oftast om en annan kristendomsförståelse. Jag tror att smärtgränsen för mångas vidkommande går där. Om kyrkomötet godkänner välsignelse av samkönade par, eller godkänner att sådana får en kyrklig vigsel, är det många som kommer att säga tack och adjö.

Det finns också pragmatiska synpunkter. Vi lever enligt min uppfattning i en undantagssituation. Om vi ännu vill verka inom kyrkan och för kyrkans förnyelse med ”rättfärdighetens vapen både i högra handen och i vänstra” (2 Kor. 6:7), så innebär det såvitt jag kan förstå någon form av kompromiss. Då vill jag för egen del hellre kompromissa med åtgärder som faller inom det världsliga regementet än det andliga.

Slutligen finns här också en självkritisk prövning inbyggd. Guds Ord är absolut, Guds Ord är sanning, men min förståelse av Ordet är i en mening alltid relativ. Jag kan missta mig, jag kan feltolka och jag vill på allvar ta detta med receptio, dvs också se på hur sanningar mottas av kristna i tiden, liksom även också troheten i förhållande till gångna tiders kristna. Då kommer jag inte ifrån att det finns en del goda teologer som har förstått detta annorlunda. Jag delar inte deras syn, jag tycker inte deras argumentation håller, men jag vill ändå utlämna mig själv åt Guds dom i denna fråga. Och jag vill att vi skall få en större enhet (lekmän och präster) i denna fråga.

Jag tycker att ett viktigt element är av frukten känner man trädet. När Petrus ställdes inför kravet att hedningarna skulle ges tillträde, vägrade han. Herren ingrep själv genom duken som sänktes ner och orden ”tag och ät”. Och i tillägg fick han bevittna hur Guds Ande, den Helige Ande, föll över hedningarna på samma sätt som det den första tiden skedde med dem (judekristna).

Det finns ett perspektiv här som jag vill överlämna åt Herren – allt skall givetvis vara i Herrens händer. Om det handlar om brist på vishet, brist på förståelse, ovisshet hos många kristna som har viljan att lyda Gud, men inte är säkra på vad Gud vill, så har vi råd att låta HERREN bekräfta detta beslut eller avvisa det i tiden. Jag tycker att denna princip inte är riktad mot någon kristen, utan skall hjälpa alla kristna som bör fråga om detta är i enlighet med Guds vilja. Också de som är för den nya ordningen bör oroas av det faktum att alla kristna inte kan se beslutet som ett på Ordet grundat beslut.

Jag konstaterar avslutningsvis att detta inte skall innebära en hänsynslös granskning av enskilda kvinnliga präster, medan manliga präster skall gå fria, utan att hela frågeställningen skall bedömas i ljuset av vad frukten av detta blir och har blivit. Jag tror att den Guds församling som frågar Herren och ber Honom om ljus, också skall få detta.

Jag anser därför att de som kritiserar t.ex. Keijo Rainermas lista, inte handlar rätt, åtminstone inte vist. Han utgår ju inte från att det handlar om två berättigade sätt att se på frågan, utan han utgår från att folk skall få rösta med fötterna och att det skall visa sig vad som bär frukt. Det är ju klart att en kyrka inte på sikt kan ha två oförenliga läror. På något sätt förefaller det inkonsekvent att å ena sidan stå kvar i en kyrka som har den nya ordningen, och samtidigt hävda det omöjliga i det. I förlängningen blir ju det så, eller blir det inte?

Det ena handlar om att acceptera att en kyrka skall ha två syner på denna fråga, det andra om en praktisk realism, att kyrkan de facto har fattat ett beslut och har en annan syn än vi på denna fråga.

Min position är ett försök att låta Gud bedöma, att söka en större enhet med kristna människor, utan att ifrågasätta Bibelns auktoritet. Den senaste tidens händelser har tyvärr stärkt mig i uppfattningen att vi inte har att göra med en enskild frågeställning, där vi ser olika, utan med ett större paket. Jag tror att detta kommer att bli uppenbart för allt flera.

Min bön är Ps. 119:176 (enligt den gamla översättningen). För det är bara Guds vilja med kvinnor och med män som leder till bestående välsignelse, vilken fråga det än gäller. Vi skall också tillsammans söka svaret, inte männens svar versus kvinnornas svar, utan Guds svar på alla våra frågor. Det blir till välsignelse. Må Gud ha fullmakt att rätta mig där jag har fel, att öppna ögonen, där jag är blind, men också att ge mig fasthet i det som är rätt och kristligt, att inte anpassa mig till tidsandan, att inte söka människors ära, utan Guds. Denna fullmakt kan jag inte ge åt Gud, som har den. Men det är min bön att den skall gälla för mig, i allt vad jag står för, skriver, säger och lär.

Henrik

Av förekommen anledning skriver jag någon rad om ”policyn” för denna blogg. En broder har sänt post och satt in linkar till sin egen blogg. Som alla kan se har jag tagit bort dem.
Orsaken är följande: jag ger mig inte in på personliga påhopp, den som vill kritisera får gärna göra det. Handlar det om sakkritik, får det gärna stå här, men insinuationer, värdeomdömen, felcitat osv ser jag ingen anledning att bemöta. Jag har inte ställt mig till förfogande i biskopsvalet för att käbbla med någon.
Den kontakt som jag i detta skede har haft med de andra kandidaterna har varit helt saklig. Så tror jag vi alla hoppas att det skall förbli under hela tiden.

Att denna blogg inte skall uppfattas som en ”valkampanj” är en annan sak. Jag kommer att fortsätta på samma sätt även efter valet, oberoende av hur det går. Att frågor som berör kyrkan och också valet nu kommer upp är ju naturligt, men det är på intet sätt den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är hur det skall bli i kyrkan, hur vi skall komma vidare från denna situation.
Och ännu mera vad det innebär att vara en Jesu Kristi efterföljare år 2006.

Henrik

Igår fick jag ta del av Domkapitlets i St. Michels utåltande om biskop Heikkas arbetsgrupps rapport. Det alarmerande är att man skärper tonen ytterligare och skriver något vars laglighet jag ifrågasätter, nämligen att arbetsgivaren kan förpliktiga en arbetstagare att utföra uppgifter som strider mot arbetstagaren övertygelse! Läs gärna dagens Hbl och Tor Wiks utmärkta insändare! Där finns bl.a. en hänvisning till regeringens framställning av grundlagen. Den syn som kommer till utrryck där är densamma som bl.a. lagutskottet (riksdagens) sagt om arbetsarrangemang där man skall försöka undvika konflikter genom arrangemang som inte behöver leda till provokationer. Något annat än sådant som hörs inom kyrkn!

Det är föga smickrande för ett trossamfund att producera sådan text, när det, låt oss säga det ännu en gång, handlar om en trostolkning som majoriteten av kristenheten har omfattat, och dessutom vår kyrka gett legitimitet.

Såhär skriver domkapitlet i St. Michel:

Lisäksi tuomiokapituli ehdottaa seuraavia sanamuotokorjauksia sivulle 61: ”Työnantaja voi velvoittaa naispappeuteen torjuvasti suhtautuvan kirkon työntekijän työtehtäviin, jotka voivat olla henkilön oman vakaumuksen vastaisia” ja ”Työtoveri ei voi kieltäytyä yhteistyöstä tai pyrkiä välttämään sitä työtoverinsa vakaumuksen tähden.”

Övers. Dessutom föreslår domkapitlet följande rättelser i formuleringarna, sid. 61: ”Arbetsgivaren kan förpliktiga en kyrklig arbetstagare som förhåller sig avvisande till (ordningen) med kvinnliga präster att utföra arbetsuppgifter som kan vara i strid med arbetstagarens egen övertygelse” och ”En kollega (arbetskamrat) kan inte vägra samarbete eller försöka undvika det på grund av sin kollegas övertygelse.”

Detta är förfärlig text. Mot detta måste varje kristen reagera!

Men vilket eller vilka är alternativet (-n)?

1. Det är alltmera uppenbart att majoriteten av biskoparna och en stor del av de som företräder majoritetens ståndpunkt skulle vilja att de med traditionell uppfattning skall tvingas lämna kyrkan eller arbeta med ont samvete. Det är ju detta som skulle vara följden, om man säger i klartext att någon skall TVINGAS till samarbete, också till sådant som strider mot vederbörandes övertygelse.

2. Det finns en – som jag tror – växande skara av präster och teologer, inklusive teologie studeranden, som tycker att det är meningslöst att längre strida mot en övermäktig front. I första skedet innebär det att man ”flyr in” i föreningar och gudstjänstgemenskaper, som biskoparna inte kommer åt. I följande skede kommer det att leda till att man ifrågasätter det meningsfulla i att betala kyrkoskatt åt en kyrka som med önskvärd tydlighet vill bli av med en.

3. Finns det något annat alternativ? Jag tror att det också finns en växande skara av människor som tycker att kvinnoprästfrågan är fel fråga att låta kyrkan splittras. Vi skulle ha råd att ge varandra friheter i det som handlar om övertygelser som utgår från olika förståelser av Guds heliga ord. Detta får då inte innebära att någon tvingas agera mot sitt samvete, mot sitt av Guds ord bundna samvete. Avsikten med detta skulle vara att ge tid till att komma till en större enhet i denna fråga utifrån principen ”av frukten känner man trädet”.

Denna tredje punkt är min ståndpunkt. Inte så att jag har teologisk ”tro” på beslutet, men att jag vill vara realist och dessutom tycker att TVÅNG är fel sätt att lösa konflikter inom kyrkan. I dagens läge är hela samtalet i för hög grad enbart ett samtal mellan teologer.

Jag har ännu inte sett Borgå domkapitels utlåtande, men enligt hörsägen är det kritiskt till Heikkas arbetsgrupps förslag som sådana. I såfall är det mycket glädjande, och en fin signal i denna svåra situation.

Jag är övertygad om att det är den onde som nu vill ta kyrkan i sina käftar, och få oss i luven på varann!
Jag tror säkert att alla situationer som kan tänkas uppkomma kan hanteras, om bara vilja finns. Vi har säkert den kreativitet och ”uppfinningsförmåga” som behövs för att finna lösningar som kan upplevas rättvisa och rimliga av personer med olika åsikter. Den stora frågan är dock: VILL VI DET?

Lösningen med att växa tillsammans, innebär på olika sätt ett undantagstillstånd. Hur vi än tänker nu, har vi problem med en grupp människor som har svårt att glädja sig över förslagen till lösning.

Jag är medveten om att situationen inte är optimal. Men jag har mycket funderat över Jesu liknelse i Matt. 13:24 ff:

En annan liknelse framställde han för dem: ”Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 26 När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. 27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? 28 Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.”

Nu ska ingen tro att jag menar att det jag sår är vete, och det min meningsmotståndare sår är ogräs! Det är inte så jag vill tillämpa Jesu ord. Utan jag tänker såhär: Om vi inom kyrkan är oense om vad som är vete och vad som är ogräs, låt då skördens Herre själv visa vad Han välsignar. Då blir snarare frågan: vad i det jag sår är vete, och vad är ogräs?

Vi skall akta oss för att skada Guds verk och som gamla översättningen (1917) översätter Gamaliels råd i (Apg. 5) akta oss så att vi inte ”befinnas stridande mot Gud själv”.

Jag tycker att vi måste utgå från att ge varandra livsrum, om vi inte vill, att kyrkan skall spricka. Då betyder det också helt andra signaler än de toner som Domkapitlet i St. Michel för fram.

Henrik

Nu har det så klarnat att det blir sju kandidater i biskopsvalet. En lista, enligt uppgift klar, lämnades inte in. Jag tycker att det är beklagligt, att först ställas upp och sedan ändå tas ”åt sidan”. Jag har inte exakta uppgifter om vad som har skett, och i vilken mån det är valmansföreningen som beslutat detta, eller i vilken mån detta har skett i ”samförstånd”. Och om samförstånd betyder det som det skall betyda.

Skillnaden mellan honom som nu lämnades utanför valet och oss andra är inte stor. De flesta av oss kommer att gå samma öde till mötes. Bara en person kan väljas till biskop.

Det kan tilläggas att med valet följer också kvalet.

Vi har inte sett så mycket av detta ännu, men vi vet att det kommer. Man kan bara uttala förhoppningen om att samtalen inför valet skall kunna ske i uppbygglig anda, och utan att otillbörliga medel tillgrips.

Det har funnits signaler om att några måhända ser biskopsvalet som ett profant val, som ett – om nu inte ett presidentval så i alla fall något av ett partiledarval. Biskopen har utan tvivel en viktig position. Men det är viktigt att komma ihåg att man väljer en herde, inte en partiledare. Kanske det är relevant att just använda dessa ord nu.

En av de svårhanterliga frågorna är ju att det inte är kyrkans medlemmar som väljer biskop, utan präster och elektorer. Alla får tycka, många har åsikter, många kan vara frågande och undrande, men bara vissa ”utvalda” får välja. Om detta är en bra eller dålig ordning får man ha olika uppfattningar om, det kommer dock inte att påverka detta val (i kyrkomötet diskuteras ett initativ som föreslår att stiftsfullmäktige skall välja biskop, vilket skulle innebära en ännu mycket mindre skara).

Det finns risker i valförberedelserna. Målsättningen skall ju vara att verka för kyrkans bästa, om det är vi alla säkert ense. Men när det gäller frågan vad detta konkret innebär kan vi ha delade meningar. Men jag tror nog att det också finns en ganska stor enighet kring förhoppningen att valdebatterna skall väcka intresse för kyrkan och engagera trons frågeställningar på ett positivt sätt.

Men finns också risken för frustration? Om engagemanget finns och väcks, men inte möjligheten att i praktiken påverka utgången?

Min förhoppning är att vi skulle komma in på de väsentliga frågorna, som jag tycker utgår från frågan vad kyrkan skall vara. Massmedia är naturligtvis intresserade av inställningen till ordningen med kvinnliga präster, välsignelse och ev. vigsel av samkönade par. För oss som deltar måste det finnas viktigare frågor. Inte så menat att valet skall ske med släckta lyktor, men så att samtalen kommer in på de stora frågorna och utmaningarna.

En för mig viktig fråga – kanske i motsats till vad folk tror – är att det är viktigt att man ger olika uppfattningar livsrum i kyrkan. Jag tycker inte ämbetsfrågan är en tillräckligt stor fråga för att kyrkan skall spricka. Och jag tror att vägen heter icke våld. Jag anser, vilket jag tidigare sagt, att vi har råd att respektera övertygelser.

Nu skall ingen tro att jag med detta menar att alla åsikter skall florera i en kristen kyrka! Så kan ju inte vara fallet. Tvärtom måste frågorna lösas i ljuset av det som kyrkans bekännelse och värdegrund: Guds Ord.

Men om man förstår Ordet olika, kan det vara bäst att ge tid, för tiden skall visa frågornas verkliga ansikte: av frukten känner man trädet. Och frukt kräver som känt tid. Nu kan detta hanteras totalt fel, det kan fattas som ovilja att ta avstånd från det som är falskt och fel, det kan tolkas som förhalningstaktik osv. Men för den som tror att Gud vill leda sin kyrka innebär det en tid av prövning och bön. Jag tror att det i varje fall behövs en rörelse, där präster och lekmän i långt högre grad än nu finner samförstånd och enhet i detta.

Problemet är att bara en viss grupp tänker så. Jag måste säga att jag upplever den anda som biskop Heikkas arbetsgrupp ger uttryck för som skrämmande. Anpassa dig eller försvinn! Är detta verkligen de enda alternativen ? Det finns också de som säger det bland de konservativa: här finns ingenting att diskutera. Om man med det menar att det som inte är bibliskt, är inte teologiskt, så kan jag instämma. Att jag har min uppfattning om t.ex. ämbetsfrågan vet väl alla. Om det däremot handlar om förståelse av Ordet, är jag beredd att bida.

Jag är övertygad om att det skall visa sig om vad som har Guds välsignelse med sig, och vad som inte har. För det är nog klart att det är just denna aspekt som är den avgörande frågan. Men samtidigt handlar det nog om rätten att leva enligt sin övertygelse. Ingen enhet kan påtvingas en kristen kyrka. Därför är samarbetstvånget något helt ofattbart för mig. Vem skulle vilja stå vid altaret med en dit kommenderad…?

I senaste nummer av Kyrkpressen säger biskop Huovinen att det snarare handlar om när än om kyrkan spricker. Jag är nog böjd att instämma, med tillägget om inte Gud själv griper in.

Återstår att se vad det blir. Och framför allt att knäppa händerna!

Henrik