Henriks kommentarer

Docenten Matti Myllykoski, som brukar vara synlig i massmedia inför och under större kristna helger (inte nödvändigtvis på grund av egen aktivitet, utan säkert ofta kontaktad av redaktörer som vill ha en kritisk synpunkt) hävdade senaste tisdag kväll att evangeliernas berättelser om Jerusalems förstöring (Mark m.fl) är skrivna efter år 70 e Kr.

Detta är ju ett gammalt argument, och den sena dateringen delas av flera forskare. Men vilken är dokumentationen? I bakgrunden ligger ofta att Jesu ord antyder att evangelisten, som formulerade dem, hade tillgång till ”fakta”, dvs de skriver först efter att Jerusalems förstöring har ägt rum. Även om det inte i sig behöver falsifiera evangeliernas berättelser, kan det handla om att Jesus de facto inte uttryckte sig så specifikt, men att evangelisterna ”förbättrat” dem och konkretiserat dem (orden) i ljuset av det de visste att hade skett.

Utan att i detta skede gå in för en meningslös polemik mot Myllykoski, vill jag hävda att det finns många argument mot en sådan tolkning.

1. Apostlagärningarna handlar ju om tiden efter Jesu himmelsfärd och pingsten. Det är en spännande läsning, som betonar att det egentligen inte handlade om apostlarnas initiativ och gärningar, utan om sådant som i del 1 av dubbelverket Luk-Apg i vissa handskrifter uttrycks med orden: Jesus började göra och lära. Tanken är uppenbart den att det som Apg handlar om är att Jesus fortsätter sitt verk. Sålunda är Jesus huvudpersonen, och den Helige Ande, som är samme Treenig Gud.
   De jordiska huvudpersonerna är Petrus (första delen) och Paulus (senare delen, från kap 9). Apostlagärningarna innehåller flera ”vi”-avsnitt, där Lukas skriver om händelser med Paulus (Apg 16:10-17, 20:5-15, 21:1-18, och 27:1-28:16). Apg slutar med svårigheter i Rom, sannolikt åren 61-63 e Kr dvs strax före Paulus och Petrus led (martyrdöden). Det anmärkningsvärda är att deras martyrium inte nämns med ett enda ord, vilket sannolikt betyder att Apg skrevs före deras död.
   Apg nämner ju diakonen Stefanus’ död (Apg 7) och Jakobs (aposteln Johannes’ bror) död (Apg 12:2), men skulle inte nämna de apostlar som hela innehållet bygger på! Vidare omnämns profeten Agabus’ profetia och dess uppfyllelse (Apg 11:28), vilket måste anses vara en mindre dramatisk händelse än att templet i Jerusalem förstörs och Jesu profetia därmed går i uppfyllelse år 70 e Kr. Inte ett ord om denna dramatiska händelse i Apg, vilket är ett starkt argument för att Apg skrevs före Jerusalems förstöring.
2. Inledningen till Apg hänvisar tydligt till Lukas’ förra skrift, evangelium enligt Lukas. Det visar ju att Luk skrevs före  Apg, antingen något/några år före, eller senast som första delen av ett dubbelverk, men trots allt före Apg.
3. Inledningen till Luk (1:1-4) antyder att andra framställningar redan var kända av Luk; de andra evangelierna, eller åtminstone Mark och Matt, kanske också olika anteckningar till t.ex. Jesu tal, var redan skrivna. Lukas talar om ”många”. Detta leder enligt min mening till tidigare dateringar av evangelierna och Apostlagärningarna. Om man utgår från att Apg inte noterar händelserna år 70 e Kr, inte Petri och Pauli martyrium ca 64 e Kr (endel daterar Paulus’ martyrium till år 67 e Kr),som alla måste vara helt centrala med tanke på Apg och dess huvudärende, måste Apg vara skriven senast under åren 61-63 e Kr. Evangelierna kan ha skrivits ca år 60, eller tom ngt tidigare. Nämnas kan att den på sin tid kända liberala teologen John T A Robinson (förf till boken ”Gud är död”, orig Honest to God) ansåg att Matt skrevs ngn gång på 40-talet e Kr.Så diskussionen kan inte avfärdas med en kommentar som bygger på en ”trosföreställning” (eller ”otrosföreställning”: Jesus kan inte på 30-talet e Kr ha vetat om Jerusalems undergång år 70). Det litterära beroendet, särskilt det synoptiska, förhållandet mellan de tre första evangelierna, har många andra förklaringar än en sen datering. Det finns mycket litteratur, se vidstående link för några argument.

   Henrik

https://carm.org/when-was-acts-written

”Luther repeatedly develops three themes in his teaching on the spiritual life: the common call for all Christians to participate in it, its receptive character, and its reliance on the power of God’s word as the instrument of the Spirit.”

John W. Kleinig

– the common call for all Christians to participate in it
– its receptive character
– its reliance on the power of Gods word as the instrument of the Spirit

Detta är guld, rent guld! ”Luther also taught that spiritual life is basically a matter of reception rather than performance”.

Vi behöver höra detta. Det finns ingenting som vi inte har fått och fortsättningsvis får av Herren. Luther kallar detta för vita passiva, ett passivt liv.

Luther betonar, liksom Herrens apostlar, det yttre Ordets betydelse. I vårt inre finns det tusen röster, röster som vi vet att är frestarens, röster som vi tror att är Guds, men som visar sig vara den ondes (liksom för Petrus när han försökte stoppa Jesus på vägen till Jerusalem och fick diagnosen: gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar).

Det kan också vara Guds röst, men det inre ordet måste alltid ställas under det yttre Ordet. Ingen profetia, inget budskap, ingen förkunnare, ”profet” eller ”apostel” kan stå över Guds Ord.

Vi behöver påminnas om Guds möjligheter. Gud har makt att göra under. Det har många unga kristna fått påminna oss om. Men en ”framgångsteologi” håller inte i längden, men Ordet håller. Också när Gud är tyst och jag är trött, gäller Guds löften och Guds trofasthet så som Gud lovar i sitt Ord.

Och Guds Helige Ande kommer över oss, varje gång Jesus talar sitt Ord till oss, så andas Han på oss och säger ”tag emot den Helige Ande”.

Det är kristen och luthersk bibelsyn. Den Helige Ande griper mig genom Ordet, som jag får höra, läsa, tro och ta emot.

Henrik

When Luther speaks about ”the external Word”, he implicitly criticizes two other kinds of meditation, both of which bypass the incarnation of our Lord and His physical interaction with us through the Word. On the one hand, Luther is critical of the method of meditation that he learned as a monk. This method used the Scriptures as a kind of spiritual springboard for mental reflection on heavenly realities and the ardent prayer for the ecstatic union of the heart with its heavenly bridegroom. On the other hand, he is equally critical of the practice of meditation on the inner Word of the Holy Spirit, spoken as prophecy in the hearts of spirit-filled people. Luther instead advocates meditation on ”the external Word”, the embodied Word of Christ, spoken from human lips, written with human hands, and heard with human ears. Like the light of the sun, the Word is present with us here on earth, addressed to us by a pastor, written in a book, enacted in the divine service. Meditation is indeed a matter of ”the heart”, but only of the heart. The way to the heart is from the outside of the inside, from the mouth through the ears and in to it. In meditation we hear inwardly what is outwardly spoken to us.

Mycket viktiga ord av prof emeritus Dr John W. Kleinig: Luther on the Practice of Piety.

Dessa ord är högaktuella också i vår tid, men de kräver av läsaren litet utöver det vanliga.

Det yttre Ordet skyddar oss från godtycklighet och från att ledas vilse i tron. De röster och budskap som vi hör i olika sammanhang och också inom oss, måste alltid prövas med det yttre Ordet, Bibeln. Det handlar inte bara om faktaprövning, det handlar om ett liv i bibelstudium och bön om den Helige Andes ledning.

Henrik

http://www.johnkleinig.com/files/4614/3401/0360/Luther_on_the_Practice_of_Piety.pdf