Henriks kommentarer

Jag har mycket tänkt på de andliga sångernas betydelse. Vi vet alla att psalmboken förr i tiden var boken nr 1 – de fattiga hade ”särken och psalmboken”.

Det kunde bero på praktiska  orsaker: en  Bibel var dyr, den fanns inte att få så lätt osv.

Psalmboken (eller sångböcker) kan inte ersätta Bibeln. Men samtidigt var gamla sånger i hög grad traditionsbärare i god mening. De traderade evangeliet mycket djupare och mera mångsidigt än dagens mantraliknande sånger.

De har också en viktig uppgift, inte minst om de sjungs i en miljö där enkla ord ”väcker ett ackord”.

Ett exempel på en god utläggning av ”fattiga i anden” (lärjungaskapet, Matt 5) är sången Vik ej ur mitt hjärta.

1. Vik ej ur mitt hjärta,
hälsosamma smärta:
andens fattigdom.
Säg mej mina brister,
att jag aldrig mister
nådens rikedom.

2. Vandringsman på jorden,
fatta djupt de orden:
blott som arma, små
nåden vi erfare.
Gud, den underbare
har beslutat så.

3. Blir du självbelåten
har du lämnat stråten
som till livet bär.
De som synden kände
sökte och använde
vad oss givet är.

4. Hellre må du ligga
djupt i stoft och tigga
nåd i Jesu blod
än att självrättfärdig,
helig, stark och värdig,
äga tröst och mod.

5. Hellre syndbelastad,
under domen kastad,
fallen och oren.
Publikan och sköka
kan sin Jesus söka
förr än farisén.

6. Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet!
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet!

7. Tron, det helga, höga,
underbara öga,
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
väl åt mej bevara
till mitt högsta väl.

8. Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej,
att för evigt hör mej
himmelriket till!

En vers som jag saknar i Andreas Holmbergs utmärkta och innehållsrika psalmblogg är denna:

”Göm mig undan världen;
Jag är rädd för flärden,
jag är rädd för mig.
Den till Jesus hunnit,
har väl vägen funnit,
men kan irra sig.”

Jag har ett personligt minne av den från 1968. Jag hade förmånen att ackompanjera biskopen i Stavanger Olav Hagesæther, som sjöng denna sång. Fin röst, kommer jag ihåg nu.
Men det jag speciellt minns var att han sjöng den ovan citerade versen. Jag sade åt honom att du är den första biskop som jag har hört säga eller sjunga ”Jag är rädd för mig”.

Jag har hört många säga ”jag är rädd för biskopen”, inte minst under den senare tiden. Unga präster som känt att de måste kompromissa för att ”duga”, det kan gälla utkomst, familj, ekonomi osv. Men bara en biskop som sagt: jag är rädd för mig (vilket ju inte utesluter att andra kan ha tänkt och känt så).

Jag har aldrig behövt vara rädd för någon biskop, har blivit i stort sett välbehandlad (med undantag kanske av en biskop). Jag måste ju också fråga mig hur det skulle ha varit att ha en som sån jag som präst i sitt stift.

Men den norske biskopens sång är ett uttryck för den nya människans kamp. Det är gemenskapen med Kristus som lär en människa att säga eller sjunga som Cassel (och Rosenius) skriver: jag är rädd för mig, vad jag kan ställa till med, som är kontraproduktivt för Guds rike, för min och andras tro. Jag kan instämma i dessa ord: jag är rädd för mig.

I Dagens lösen idag (åtm i den finländska upplagan) finns en vers av denna sång citerad. Den anförs som en bevis skriven ac Carl Gustaf Cassel, vilket ju också Andreas bekräftar. Ofta brukar man tala om sången som ett verk av Rosenius.
Kanske kan Andreas Holmberg vid tillfälle kommentera detta.

Det finns flera verser (de var väl ursprungligen drygt 10), bl.a i Nordisk Sång nr 263.

I alla fall är det, trots den gamla språkdräkten, en härlig utläggning av Lärjungaskapet, av detta som Johannes döparen också gav uttryck för: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas”.

Bland oss kristna finns det – tyvärr – alltför mycket av den diskussion som lärjungarna förde ännu på vägen till Jerusalem, där Jesus greps, torterades och dödades på korset. Vem av oss är störst?

Nej andens fattigdom, som inte ska förväxlas med andefattigdom (där den Helige Ande inte får rum). Det är den kristnes ”slag på höftsenan” (jfr Jakobs kamp) som gör att man haltar fattig och klämd, men rik i Herren och hans trofasthet!

Henrik

Text: C G Cassel (?) 1843 (60 år), C O Rosenius 1850 (34 år), ngt bearb. 2010
Musik: Oscar Ahnfelt

P.S. Andreas Holmbergs psalmblogg finns på http://svps1986.blogspot.com

För många människor, särskilt i västvärlden, är verbet ”se” mycket avgörande. Det gäller också tron och sanningsfrågor i stort. ”Om jag inte får se, kan jag inte tro.”

För Jesu samtid, och ännu idag inom judendomen (och utöver den) är verbet höra mycket mera avgörande. Judendomens ”shema” (en trosbekännelse, eller kanske en bön), som läses varje dag (5 Mos 6:4-9, 5 Mos 11:13-21, 4 Mos 15:37-41), har fått sitt namn av det första ordet ’shema’ = hör! Ordet höra är avgörande.

Därför lyssnade fariséerna och de laglärda (skriftlärda) noga till Jesus och vad han sade. Det gällde också andra, ”folket”, som kan ha varit både fariséer, laglärda och andra.

Det finns en mycket intressant konfrontation mellan Jesus och ’folket’ i Luk 11: ”Men några av dem sade: ”Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.” (Lk. 11:15).

Jesus pekade på det omöjliga att de onda andarna och den onde kommer i strid med varann och säger:

”Men han visste vad de tänkte och sade till dem: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.”  (Lk. 11:17,18).

Det kan man ganska bra förstå. Den onde bekämpar inte det onda, utan det goda.

Men sen till Jesu ord, som jag mycket tänkt på dessa dagar: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. (Lk. 11:20).

När Jesus sade ”Guds finger” var det något som åhörarna kände igen.

Några rader om varför jag tror det var så.

En av grundsanningarna i Gamla testamentet är att Gud skrev ”med sitt finger” på Lagens två stentavlor. Det är ett uttryck för att Lagen, Guds bud inte är ”påhittade” eller ”uppfunna” av människor, bakade under århundraden av tradering (överföring) från en generation till nästa osv. De uttryckte Guds vilja och de tio budorden är ett av Lagens viktigaste element. Så är det ännu idag.

Men uttrycket Guds finger finns också i ett annat sammanhang.
Jag har tidigare skrivit om Faraos hjärta och de prövningar som Farao utsattes för. Han ville inte att folket skulle få fara ut i öknen för att hålla gudstjänst åt HERREN.

Det berättas om tio plågor (2 Mos 7-11) som kom över Farao och Egypten. Det började med att Nilens vatten blev blod. Den tionde och sista plågan var att HERREN skall ”slå allt förstfött i Egyptens land” (2 Mos 11: 4,5).
Israels menighet skulle ta ett felfritt, årsgammalt lamm och slakta det. Lammets blod skulle strykas på dörrposterna (2 Mos 12:7). Då skall HERREN ”gå förbi” (pasaḥ = passera, gå förbi, därifrån har vi ordet påsk, pesaḥ i hebreiskan) och Lammets blod ska skona dem och HERRENs vrede ska inte drabba dem.

För någon läsare kanske detta verkar speciellt, det bygger på det faktum att ”Jesus var jude och talade till judar på judars vis”, genom att bygga på Gamla testamentet i all sin undervisning. Han kom inte för att upphäva Skriften (GT) utan för att fullborda den (Matt 5:17,18), för att visa att det var om Honom som GT talade, Han är uppfyllelsen av Guds löfte.

När nu Jesus talade om ”Guds finger”, hörde åhörarna en anspelning på bestämda texter i GT. En av dem var det som de egyptiska spåmännen sade. De hade på Faraos order kunnat imitera vissa av de under som HERREN bad Mose uträtta. Men i samband med den tredje plågan (myggor i massor!) kunde de inte rå på plågan (2 Mos 8:18). De sade då: ”Detta är Guds finger.”

Nu tänker jag såhär (pröva detta, kommentera gärna) att plågorna som kom över världen då (över Egypten och Farao) har ett slags motsvarighet i prövningarna som övergår världen nu.

I 2 Krön 7:14,15 talas om tre prövningar, som kan komma över folket som vänder sig från HERREN (se Risto Huvilas bloggtext, som jag infogar på min sida): torka, gräshoppor och pest. Det märkliga är ju att dessa prövningar nu drabbat världen inom loppet av några månader (Australiens bränder, torka på många håll, gräshoppor, som invaderat stora områden i Afrika, pest – ja vad kan det vara, är det kanske det vi nu upplever?)

Nu vill jag inte spekulera, var och en kan se vad Bibeln talar om och vad som sker i tiden. Många kanske tänker att t.ex. gräshoppor som stort problem inte har med modern tid att göra. Vi som varit oroliga för krig och konflikter ska drabbas av gräshoppor? Kanske alltså inte vi här i norr, men vår värld nog.

Summa summarum: när Jesus talar om ”Guds finger”, säger han: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.” (Luk. 11:20).

Jag tror faktiskt att ganska många människor idag har en förnimmelse av att Gud har höjt fingret, att människan har trotsat Guds vilja.
Gud kallar till omvändelse, till att söka HERREN Jesus Kristus, i Ordet, i bönen, i den kristna gemenskapen, i nattvarden (Apg 2:42). Eller kanske rättare sagt: Gud har höjt fingret som ett tecken på att Han söker människan!

Det är bra att regeringen och våra myndigheter försöker bekämpa coronaviruset. De har mitt och mångas, förhoppningsvis allas, helhjärtade stöd.
Det som jag nu skriver är inte bort från, eller en kritik av dessa åtgärder.

Men det djupa ärendet i denna märkliga, världsvida kris är att Guds finger är tecknet på att Guds rike har kommit till oss, till vår värld. Det handlar om allvar. Men det handlar framför allt om Guds stora kärlek och Guds löfte om hjälp för alla som söker Honom och förtröstar på Hans barmhärtighet.

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. (Apg 17:30)

Låt oss nu be för varann, för våra medmänniskor nära och fjärran! Den möjligheten – och rättigheten – har alla!

Henrik

För undvikande av missförstånd: jag är en stor vän av kristen apologetik, det som med andra ord kunde kallas ”trons försvar”.  Det var det som apostlarna sysslade med: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”  (1 Petr. 3:14).

Jag har redan länge funderat på apologetikens (eller apologins) begränsningar. Därför hajade jag till när en för mig okänd rikssvensk kollega (Åke Eldberg) skriver i samband med en bokrecension:

… ”En annan svaghet gäller väl all apologi. Förnuftiga resonemang, hur logiska och faktabaserade de än är, kan inte locka fram en tro. Man blir inte kristen för att det finns goda argument för det. Den som var övertygad ateist när han började läsa den här boken kommer antagligen att få flera av sina resonemang omkullkastade, men kommer ändå, tror jag, att förbli ateist.”

Jag tror att apologi kan vara särskilt viktig för kristna. Den hjälper oss att förstå ”det hopp vi äger”. Säkert kan den hjälpa också ateister och agnostiker, men det måste då handla om en ”evangeliserande apologi”.

En del av apologetikens uppgifter är röja vägen, ta bort hinder.

”De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor. 10:4,5 ).

Det finns underliga lagar i Guds rike. Jag har ofta tänkt på erfarenheter redan från studietiden när vi försökte nå studerande. Vi planerade kvällarna för att de skulle hjälpa många att komma med. En termin (kanske flera?) försökte vi planera varannan kväll så att den speciellt skulle rikta sig till ”utomstående”, dvs inte förutsätta någon som helst kännedom om den kristna tron.
Vi hade servering och musikprogram mm, inte minst under de ”utåtriktade kvällarna”. Vi försökte välja enkla och ”vanliga” rubriker så att ingen skulle skrämmas bort av ”Kanaans tungomål”.
Så hade vi t.ex. Livet är något mera och något i stil med Helgelsens olika faser (den senare rubriken är något stiliserad, men hoppas skillnaden blir klar!).
Det märkliga var att många gånger blev det så att till de utåtriktade kvällarna (vi hade program och affischer mm) så kom inte särskilt många, allra minst nya studerande, men till de som behandlade några svåra ämnen kunde flera nya ansikten dyka upp.
Jag har också sett att många gånger kan helt sekulariserade människor gripas av ett budskap som är mera svåråtkomligt (som man föreställer sig). (Detsamma kan gälla musiken förresten).

Jesus sade åt Petrus, när han kallade honom: ”Lägg ut på djupet och kasta där ut era nät till fångst” (Luk 5:4, i den gamla översättningen).

Tron kommer av hörande, skriver Paulus i Rom 10:16. Tron föds när Guds Helige Ande talar genom Ordet.

Låt oss glädjas över all god apologetik. Det är viktigt att ge skäl, att ”tro på goda grunder” (för att anknyta till en fin bok av Stefan Gustavsson).
Men tron föds, som det heter i Augsburgska bekännelsen, art V:

”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande,  vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Jag tror att vi behöver apologi. Vi ska lära oss att samtala och lyssna enligt ”one beggar telling another beggar where to get bread.”

Kanske behöver vi vara medvetna om apologetikens (eller apologins) ev. slagsida: att tron inte föds genom ”intellektuell överbevisning” utan genom att Guds Ord får möta en människa och övertyga hennes hjärta.

Henrik

 

”Om du som kristen förkunnelse hör sådant som du lika gärna kan höra på ett politiskt möte till höger och  vänster, eller i en talkshow på TV, kan du i alla fall vara säker på att en sak – du har inte hört evangeliet.”

Biskop Robert Barron

Många som läser min blogg tycker säkert att det blir tjatigt. Eller rättare sagt: fortsätter att vara tjatigt. Om detta har jag skrivit sedan 1980-talet i olika sammanhang och fortsätter – nog ganska motvilligt – att skriva ibland.

Jag har försökt citera bibelordet i 2 Mos 7:16: ”

Säg till honom: ”HERREN, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna.”

Inom kyrkan har man svarat: ”Vi måste visa att vi är ett, att vi är närmare varann än vi tror.” Jag förstår hans intention, men jag tror att vi  i teologiskt avseende är långt ifrån varann inom kyrkan. Man kan inte stifta paragrafer om enheten, den måste födas av Ordet.

I olika varianter har denna tanke kommit fram. Senast t.ex. i ärkebiskop emeritus John Vikströms inlägg i Kyrkpressen nr 37/2018.

Man vill inte låta oss få ha egna gudstjänster inom kyrkan, kanske därför att man tror att vi skulle tala om kvinnliga präster från morgon till kväll.

Mitt svar är: det är inte för att få tala om kvinnliga präster, utan för att inte ständigt behöva tala om ämbetsbeslutet och nuvarande kyrkliga praxis som vi ber om denna rätt.
Vi hindrar inte dem som är av annan mening att samlas. Enheten blir inte större eller mindre genom att vi samlas till gudstjänst.

Det är inte bara ämbetsteologi det gäller.
Redan C.S. Lewis påpekade detta:

”..should the Church opt to ordain women, it would very quickly find that it had brought about a whole new religion.”

(citatet ur Louis A. Smith: How My Mind Has Changed, publicerad i boken WOMEN PASTORS? The Ordination of Women in Biblical Lutheran Perspective – rekommenderas!)

Det handlar, som tydligt har framkommit i diskussionerna de senaste åren, om bibelsyn, om förkunnelse av omvändelse och efterföljelse osv.

På många håll är det möjligt ännu i våra församlingar.

Men alla förstår väl att det är en tidsinställd bomb att vägra prästviga unga präster med den traditionella ämbetssynen (alla vet vad jag menar) så att vi så småningom inte har ngn gudstjänst att gå till.

Det finns redan många goda alternativ. Med tiden kommer de att bli allt fleras alternativ om dörrarna förblir stängda inom kyrkan. Ett beslut från år 1986 väger lätt mot kyrkans långa historia.

Henrik

”Luther repeatedly develops three themes in his teaching on the spiritual life: the common call for all Christians to participate in it, its receptive character, and its reliance on the power of God’s word as the instrument of the Spirit.”

John W. Kleinig

– the common call for all Christians to participate in it
– its receptive character
– its reliance on the power of Gods word as the instrument of the Spirit

Detta är guld, rent guld! ”Luther also taught that spiritual life is basically a matter of reception rather than performance”.

Vi behöver höra detta. Det finns ingenting som vi inte har fått och fortsättningsvis får av Herren. Luther kallar detta för vita passiva, ett passivt liv.

Luther betonar, liksom Herrens apostlar, det yttre Ordets betydelse. I vårt inre finns det tusen röster, röster som vi vet att är frestarens, röster som vi tror att är Guds, men som visar sig vara den ondes (liksom för Petrus när han försökte stoppa Jesus på vägen till Jerusalem och fick diagnosen: gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar).

Det kan också vara Guds röst, men det inre ordet måste alltid ställas under det yttre Ordet. Ingen profetia, inget budskap, ingen förkunnare, ”profet” eller ”apostel” kan stå över Guds Ord.

Vi behöver påminnas om Guds möjligheter. Gud har makt att göra under. Det har många unga kristna fått påminna oss om. Men en ”framgångsteologi” håller inte i längden, men Ordet håller. Också när Gud är tyst och jag är trött, gäller Guds löften och Guds trofasthet så som Gud lovar i sitt Ord.

Och Guds Helige Ande kommer över oss, varje gång Jesus talar sitt Ord till oss, så andas Han på oss och säger ”tag emot den Helige Ande”.

Det är kristen och luthersk bibelsyn. Den Helige Ande griper mig genom Ordet, som jag får höra, läsa, tro och ta emot.

Henrik

When Luther speaks about ”the external Word”, he implicitly criticizes two other kinds of meditation, both of which bypass the incarnation of our Lord and His physical interaction with us through the Word. On the one hand, Luther is critical of the method of meditation that he learned as a monk. This method used the Scriptures as a kind of spiritual springboard for mental reflection on heavenly realities and the ardent prayer for the ecstatic union of the heart with its heavenly bridegroom. On the other hand, he is equally critical of the practice of meditation on the inner Word of the Holy Spirit, spoken as prophecy in the hearts of spirit-filled people. Luther instead advocates meditation on ”the external Word”, the embodied Word of Christ, spoken from human lips, written with human hands, and heard with human ears. Like the light of the sun, the Word is present with us here on earth, addressed to us by a pastor, written in a book, enacted in the divine service. Meditation is indeed a matter of ”the heart”, but only of the heart. The way to the heart is from the outside of the inside, from the mouth through the ears and in to it. In meditation we hear inwardly what is outwardly spoken to us.

Mycket viktiga ord av prof emeritus Dr John W. Kleinig: Luther on the Practice of Piety.

Dessa ord är högaktuella också i vår tid, men de kräver av läsaren litet utöver det vanliga.

Det yttre Ordet skyddar oss från godtycklighet och från att ledas vilse i tron. De röster och budskap som vi hör i olika sammanhang och också inom oss, måste alltid prövas med det yttre Ordet, Bibeln. Det handlar inte bara om faktaprövning, det handlar om ett liv i bibelstudium och bön om den Helige Andes ledning.

Henrik

http://www.johnkleinig.com/files/4614/3401/0360/Luther_on_the_Practice_of_Piety.pdf

”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” Joh. 16:33

Den gamla översättningens ord ”i världen liden I betryck”, har ringt i mina öron den senaste tiden. Jag har följt med samhällsdebatter, TV-diskussioner och sociala media.

Men hela tiden har jag snubblat över en annan formulering när jag har följt med de inomkyrkliga diskussionerna: ”i kyrkan liden I betryck..”

Man kan inte ändra på det skrivna Ordet. Snarare måste man ju fråga sig om det har blivit så att världen kommit in i ”kyrkan”, medan kyrkan inte enligt Jesu befallning gått ut i hela världen. För det är ju så: om kyrkan inte är i världen, så är världen i kyrkan. Så gick det när den gamla kristenheten dog ut i Nordafrika. En tyst överenskommelse om att man inte ”fiskar på andras vatten”, ingen mission, bara ett slags eld upphör–avtal. Och det räckte. Nu är det islam för hela slanten.

Men det är nog så för många konservativa kristna teologer och organisationer idag att vägarna är stängda: inte någon prästvigning, inte förslagsrum vid kaplans- och kyrkoherdeval, inte kollekter eller dispositionsmedel, inga missionsmedel osv.

Och det drabbar också kristna människor med ”fel” övertygelse.

I kyrkan liden I betryck. Förvisso.

Det sorglustiga är ju att ingen av oss har ändrat åsikt. Tvärtom tror vi som hela kyrkan trodde ”förr i världen” – eller gör vi det? Man försöker ofta säga att kyrkan inte hade tagit ställning förr eftersom liknande frågeställningar inte var aktuella och därför inte relevanta. Men det är ju bara nyskrivning av historien.

Däremot kan det vara fullt sant att vissa motiveringar förr och nu kan ha andra element än rent teologiska.

Den andra risken med att skriva ”lider ni betryck” är att det alltid måste vara en livsviktig fråga om det finns en identifikation: är ”vi” idag med i den skara som Jesus kallar ”ni”?

Däremot är det säkert att Jesus säger detta idag. Hans ord är eviga och det är idag sant att hans lärjungar lider betryck i världen.

De två frågorna som aldrig får dödas, men heller aldrig dribblas bort är dessa: är ”vi”, (”jag”) delaktiga av den apostoliska tron? Och för det andra: stämmer det att kyrkan har blivit till den grad ”världslig”, dvs ”lik världen”, att det är berättigat att skriva så?

Jag tror att ett studium och ett iakttagande av våra nordiska folkkyrkor verkligen bekräftar att kyrkan har drabbats av en inte tidigare skådad sekularisering, som uppvisar helt parallella företeelser med den sekulariserade ”världen”. Det som idag hyllas i ”kyrkan”, (läs: kyrkans ledning), är precis det som den från Gud distanserade världen håller högt. Att det finns en del annat också vill jag inte förneka, men trenderna i tiden är desamma.

Det som nu sägs – i ord och handling – om samlevnadsfrågor, om kyrkans ämbete, om Bibeln, om missionen är det som man kan läsa i helt andra sammanhang.

Kanske dessa ord i låter hårda.

På det lokala planet finns mycket annat. Det finns levande gudstjänster, bekännande kristna, bibel- och bönegrupper, musik i olika former, diakoni osv. som gör mig mycket glad. Men det minskar sannolikt.

Jag har vuxit upp i vår kyrka. Hela mitt liv har jag sett den som mitt hem. Mina vänner och mina kontakter, och mitt arbete har präglats av kyrkans frågeställningar och behov.

Men nu ser jag med sorg att det som jag håller heligt, och många kristna, ämbetsbröder och andra kristna, med mig, inte längre är gångbart. Dörrar stängs, man får inte ens på alla orter samlas i den kyrkas lokaliteter, som bl.a. upprätthålls med konservativa kristnas skattemedel.

Jag tror vi nu de närmaste åren – decennierna – står inför en av de allra största förändringarna i kyrkans historia, åtminstone i den evangelisk-lutherska kyrkans historia.

NU gäller det för oss alla att ”stand up, stand for Jesus” och be om Jesu ledning för vägen framåt – mot evigheten!

Henrik

P.S.  Jag har bevarat den gamla översättningens ordval, på grund av ordet ”förtryck”. Och dessutom därför att det behövs en distans i betydelsen krav på identifiering innan man närmar sig textens ”ni”. En självprövning i ljuset av Guds Ord är nödvändig. Denna prövning skall också vara en prövning ”i församlingen”.

”Remontti-Reiska” får lov att ty se sig till assistans nu, ska försöka förnya min blogg under höstens lopp. Tack alla vänner, några av Er har frågat varför jag inte skriver.

Svar: ska skriva. Fortsätter, om Gud så vill och jag får leva. Först slutspurt på bastuprojektet, sen Jesus-seminarium i Vammala. Och sen…

Välsignad höst!

Henrik

Blev litet ”mätt” på min gamla blogg och sökte en annan. Stannade för en färdig bild, en spårvagn, som får kraften uppifrån. Det är en billig bild, som bl.a. Hasse Alfredsson i sin klassiska ”Ringaren” (lyssna på den på Youtube!!) använder med orden: och det är ju modernt och bra!
Verkligheten är nog modernare och starkare än analogin, som kan synas billig och sliten.

Jag har inför Midsommarhelgen sett på nätet för att få reda på kyrkans verksamhet. Tyvärr måste jag säga att jag inte blev helt imponerad. Den församling jag försökte kolla hade uppdaterat sina hemsidor senast i december 2012. Inga verksamhetsuppgifter för idag hittade jag, trots att jag inte är helt hjälplös i datavärlden.

Om inte ens den som är intresserad finner det man söker, hur ska då de vars intresse måste väckas finna fram…??

Under min rundvandring på nätet fann jag nog tecken på ett slags innegäng, med ganska ofarlig och odramatisk verksamhet.

Jag börjar oroa mig för Borgå stift, men jag understryker att jag vill ta det som ett problem ”inom familjen”. Jag frågar mig alltså vad jag kan göra för det.

På mina resor har jag nog sett en mycket positivare sida också, aktiva och hängivna kristna, som verkligen vill vinna sina medmänniskor! Det är inte länge sen en församlingsaktiv person berättade hur hon och hennes man på julafton tog hand om invandrare och kunna överlämna en Bibel på deras språk!! Heja!

Men i Kyrkpressen och i Hbl, där präster och aktiva kommer ut, skrivs nog en hel del annat. I dagens Hbl skriver en präst i Borgå stift om att kärlek och helighet kan finnas i ett förhållande utan ringar, dvs samboförhållanden. Detta är inte vår kyrkas lära.

Reaktionerna på grund av Finska Missionssällskapets beslut har visat att det finns kristna människor som reagerar och frågar. En del har redan tröttnat på situationen. De tänker att det inte längre finns något svar inom vår kyrka.

Är våra präster troende? Den frågan har jag allt oftare mött. Jag är själv en av dem som måste få frågan och begrunda den. Frågan kan uppfattas elakt, men det är förvisso inte avsikten. Men mycket litet talas det om Jesus, om tron, och mycket av det som sägs i etiska frågor återspeglar mera tidsandan än Guds Ord.

Kyrkan måste vara något annat än en liten intresseförening för invigda.

Jag vet inte riktigt hur man ska kunna uppmärksamma denna sida utan att bli destruktiv och negativ. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Må Gud lära mig det.

Det är bäst att be med psalmisten:

 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.  Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

Där måste det börja, men sen måste också annat följa.

”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen…” (Apg. 1:8). 

Det är min bön, både för andra och för mig.

Kristendomens framtid har alltid varit i Herrens hand. Så är det nu också.

Henrik