Nyligen hemkommen från överläggningar med kristna ledare, samlade till diskussioner i Stockholm (tillägg 13.4.2016: Kyrklig samling och dess samarbetsråd), försöker jag samla mina tankar.
Det slog mig hur lika den andliga och kyrkliga situationen är i Finland och Sverige. Sverige har gått före, på många områden, men frågan är om inte vi snart kört om i vissa avseenden.
Det senaste beskedet, att kyrkomötet i Norge godkänt vigsel av samkönade par, är upprörande. Att en kyrka igen kan ta avstånd från möjligast tydliga bibelord är skrämmande. Och detta kommer att vara tändvätska på diskussionerna i vårt kyrkomöte. Den ena frågan har gett den andra, det är uppenbart. Alla som är insatta i kyrkliga frågor vet vad jag syftar på.
Dessa tider finns det många av oss som vill ropa: ge mig kyrkan tillbaka!
Vi vet att detta rop till stora delar är en fullkomlig omöjlighet. Enhetskulturen är passé, den gamla folkkyrkosynen bryts sönder dag för dag och det är enligt min mening bara en tidsfråga när systemet rasar. Det finns ingen kyrka i världen som har överlevt genom att pruta på och ge avkall på sin bekännelse, att genom en tidsanpassad profilering och agenda försöka hålla kvar sina medlemmar. Ekonomin, systemet, människorna, det kommer inte att gå, tror jag.
I en annan mening är ”ge mig kyrkan tillbaka” en svår, men berättigad bön. Varför skulle vi som delar kyrkans tro och bekännelse säga upp vår hemortsrätt i kyrkan? Varför skulle vi, som betalar kyrkoskatt som alla andra, finna oss i att inte få utrymme inom kyrkan utan att kompromissa på den tro som vi alltid haft?
”Vi skall inte finna oss i att kyrkoledningen (i våra nordiska länder) vill svälta ut oss”, skrev en god vän till mig häromdan.
Det som bekymrar mig är att det uppenbart finns olika grupper också bland bekännelsetrogna kristna. Jag möter kristna som mera är fokuserade på kyrkligheten än på bibliciteten. Dessa behöver inte vara motsatser, men Bibelns ställning är åtminstone för mig den viktigaste frågan, för den inkluderar kristologi, teologi inklusive ämbetsteologi, vägledning för en kristen i många livsfrågor osv.
Ett av de största bekymren är att det finns en tydlig delning baserad på ålder. Den äldre generationen, särskilt gäller det oss präster men också i hög grad lekmän, är upptagen med att säkra sin plats i våra gamla folkkyrkor. Så länge vi hade rum och har rum, är problemen mindre, heter det ofta. Men de unga lever ofta i en annan värld. Många av de unga är inte så intresserade av teologi, inte av lärofrågor, inte heller alltid av bibelläsning. Man är mera fokuserad vid gemenskap, och då är det inte alltid primärt vad de andra tänker och tycker. Lovsång och bön förenar pingstvänner, lutheraner och katoliker – och allt däremellan – man ser inga relevanta frågeställningar i dogmatiska frågor.
Låt mig för undvikande av missförstånd få säga att jag tycker mycket bra om pingstvänner och andra kristna. Också den katolska kyrkan kan jag till vissa delar, större och mindre, känna en sympati för. Samtidigt är de teologiska frågorna så avgörande att det inte kan vara konkreta alternativ för mig om min kyrka inte har rum för mig. Men en andlig gemenskap finns, vi reser mot samma mål också om vi reser olika vägar (låt mig säga det så utan att i detta sammanhang säga mera än att jag har teologiska reservationer, som jag tror, på goda grunder). Men det har jag också när det gäller min egen kyrka, så som den har utformats under senare år (och de är ganska många). Men vår kyrkas trosgrundval, omfattar jag helt och fullt.
Jag har ibland tänkt att Herren kanske bereder kommande generationer för tider som väntar. Då kan behovet av husförsamlingar, små gudstjänstgemenskaper, olika bekännelsegrupper mm vara av avgörande betydelse. Det är lätt för den som så önskar att i ett politiskt ogynnsamt klimat på ett avgörande sätt slå sönder verksamhetsförutsättningar för våra nordiska folkkyrkor. Det är betydligt svårare att komma åt en kyrka som består av små husförsamlingar, bibel- och bönegrupper, arbetsplats- och familjegemenskaper som inte går att lokalisera. Kanske ingår ngt sådant i Guds framtidsstrategi.
Nu skulle det vara nödvändigt att äldre och yngre kristna skulle kunna finna varann mera konkret. Det är en trend i tiden att de unga inte går in i de äldres lösningar. Det gäller i det profana likaväl som i det kyrkliga. Få se hur länge unga människor orkar uppehålla partipolitiska verkligheter, samfundsgränser, för att inte tala om väckelserörelseorganisationerna (klumpigt ord). Redan idag ser man en sannolik framtid med nya konstellationer.
Detta är ingenting hopplöst. Guds folk har alltid en framtid! Det handlar inte om en organisatorisk, ideologisk, kyrkopolitisk strid, primärt. Kampen är andlig. Inte mot kött och blod (personer):
”Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.” (Ef 6:12)
Jag tror fortfarande, men jag kan ha fel, att en möjlighet kunde vara personförsamlingar med stora möjligheter till profilering och betoningar – på biblisk grund, och i enlighet med vår kyrkas bekännelse. Församlingar, som inte skulle påtvingas nymodigheter och kyrkomötesbeslut, som inte har stöd i den Heliga Skrift.
Biskop Bo Giertz och även biskop Bertil Gärtner har ibland kritiserats för att inte ha lett svenska kyrkokristna till en exodus ur en avfallen kyrka. Jag förstår kritiken, men vet inte hur det skulle ha gått.
Om man ser på de grupper som valt att bryta med folkkyrkan, andligt, organisatoriskt, strukturellt, så ser resultatet inte alltid så lyckat ut (även om detta inte får vara ett avgörande kriterium! sanningen är alltid det viktigaste). Det har blivit små grupper med marginellt inflytande.
Men en liten kyrka eller liten församling är inte någon omöjlighet för en kristen. I allt gäller det dock att ställa det i relation till möjligheten att vinna mänskor för Kristus.
Om vår kyrka går in för att godkänna vigsel av samkönade par kommer ytterligare ett hinder för många av oss. Det blir allt svårare att motivera för sig själv att stå i ett sammanhang som så kallt avvisar Bibelns klara ord. Man kan hålla fast vid Ordet utan att avvisa människan, oberoende av vilka problem han eller hon har – vi är alla syndare som lever av nåd.
Men om vi hamnar i en situation där vi inte kan delta i en gudstjänst i vår egen kyrka utan att tumma på vår tro är nog situationen beklämmande.
En av dem som jag hade glädjen att lyssna till häromdagen, är en professor emerita, som varit kvinnlig präst, men som inte kunde stå kvar i en kyrka där ärkebiskopskandidaterna (inklusive den person som valdes till ärkebiskop) inte kunde se någon avgörande skillnad mellan Jesus och Mohammed. Som berättar att hon suttit i domkyrkan i Lund och hört hur texterna om Jesu dop resulterar i predikningar om vad prästen varit med om under veckan, minnen från dop. Om församlingarnas verksamhetsannonser som inte innehåller någon antydan om att det handlar om en kristen församling.
Till de unga säger jag: en kyrka, en församling, ett kristet liv kan inte växa, inte byggas utan teologi. Det är inte detsamma som att drunkna i ordstrider, eller låta alla frågor ha samma relevans. Men se var diskussionernas nuläge har hamnat: det började (och fortsatte) med ämbetsfrågan 1986, det fortsätter med frågan om äktenskapet (som ännu kommer att kantra), frågorna gäller redan kristologin (vem Jesus är, är Han den enda vägen, det Enda Namnet för vår kyrka längre?) och frälsningen. Och därför: bli en flitig bibelläsare!
Till oss äldre kristna säger jag detsamma. Och dessutom: be för de unga, ge dem utrymme! Lyssna till dem, dela ledarskapet, ge dem förtroenden, utrusta dem, stöd och uppmuntra dem.
Det tröstar mig att ”striden är Herrens”, att Han ska leda sitt folk i trofasthet. Att vi får be skördens Herre om arbetare (präster och lekmän, inte minst också lekmän) som brinner för Kristi sak.
Henrik
