En god vän, Else, som jordfästes senaste lördag, berättade en gång en sann historia ur sitt eget liv.

Hon kom från arbetet, och åkte med bussen hem. Hon hade drabbats av ett hårt migränanfall och mådde dåligt. Det blev till slut så illa att hon måste stiga av bussen och gå in i en portgång på Elisabetsgatan och hon stod sen där och spydde.

Mitt i allt elände såg hon att hon inte var ensam i portgången. Litet längre in stod en ”poligubbe”, en alkoholist, och spydde.

Efter en stund tittade han upp på sin okända ödeskamrat Else och sade: Vi har det inte så lätt!

Else berättade att hon mitt i all hård huvudvärk och illamående blev road – vi har det inte så lätt. Vi! Poligubben och Else.

Det kanske till det yttre såg lika ut, men orsaken till illamåendet var nog högst sannolikt en annan än orsaken till Elses illamående.

Jag har nu under dagarna kring Elses bortgång tänkt på hennes berättelse. Hon var road och medmänsklig. Men jag har kommit till att ”poligubben” egentligen hade väldigt rätt!

Vi – det är en adekvat beskrivning av alla människor inför Gud. Inför människor kan det se olika ut, men inför Gud gäller det: alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Detta skall vi komma ihåg inför varje människoöde. Vem vi än är, vem vi än ser och hur det än ser ut, så gäller detta: alla har syndat, alla saknar härligheten från Gud.

Men just vi får också ta emot det som gäller: så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på Honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Vi – löftet gäller alla!

Men olikheterna kommer när det gäller hur vi förhåller oss till Kristus. Om vi tar emot Guds gåva, eller om vi avvisar den.

Henrik