Riksdagen förkastade igår det medborgarinitiativ som hade undertecknats av flera än 100 000 personer och som handlade om att inte låta den nya äktenskapslagen träda i kraft. Den nya äktenskapslagen är ju godkänd av riksdagen och stadfäst av presidenten. Med rösterna 120 – 48 förkastade riksdagen den elfte timmens försök att stoppa den nya äktenskapsagendan.

I diskussionerna har man hela tiden sagt från politikerhåll att kyrkan är fri att följa sin egen äktenskapssyn. Inom kyrkan höjs däremot rösterna (också biskopars) för att kyrkan bör följa samhällets lag. Det handlar om mänskliga rättigheter, heter det. Också kyrkan måste omfatta dem.

När jag ser på det uppkomna läget och på det faktum att vår kultur och vårt land nu bryter med en lång kristen och biblisk tradition, tror jag att vi tagit ett stort steg i alldeles fel riktning. Detta kommer att ha stor inverkan på vårt folk, trots att det egentligen gäller en liten grupp människor.

Mest upprörd är jag över att man så flagrant helt bortförklarar Bibelns tydliga vittnesbörd. Våra bekännelseskrifter (t.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, art XXIII) talar tydligt om att äktenskapet kan inte ändras, för det är skapat av Gud. Därför är det bara Gud, inte några mänskliga lagar eller förordningar, som kan ändra äktenskapet.

Jag har tänkt att ett samhälle, en kyrka, en institution klarar sig långt mot yttre fiender. Det värsta är förrädare, medlöpare, inre fiender. ”Bland er själva ska män uppträda som talar vad förvrängt är”, sade Paulus åt presbytererna från Efesus. De inre fienderna är de farligaste.

Nu ser vi (bl.a på Helsingfors stifts hemsida ) material och vackra texter och böner för samkönade par. Allt är nu redo.

Jag tänker på frestarens ord i paradiset: Skulle då Gud ha sagt? Hans ord då avslöjar den rösten också i dagens diskussioner: Guds Ord och vilja framstår som helt orimliga, medan avvikelser och förnekelse framstår som det rätta, naturliga och vackra.

Så är det också nu.

Ingen ska tro att jag eller mina meningsfränder tycker illa om homosexuella. Jag har många homosexuella vänner, och ingen av dem har någonsin gjort mig illa på något sätt. Jag tycker inte heller att utlevd homosexualitet, som jag tror att Bibeln klart avvisar (vilket borde intressera varje kristen) inte är synden framom alla synder, som intrycket lätt blir i ett skede när någon fråga diskuteras – och måste diskuteras. De är medmänniskor, lika fullt och lika mycket som någonsin de heterosexuella. Alla människor kämpar med sina frågor. De texter som berör homosexuella synder talar också om många andra synder (heterosexuellas, och gemensamma) som behöver klaras upp med förlåtelsens Herre. Kristi död på korset är försoningen för alla synder, både dina och mina.

Några har uppmanat mig att nu skriva ut mig ur kyrkan, de flesta av dem sådana som redan gjort det. Det är en fråga som jag arbetar med, och tänkt på länge. Jag föreställer mig att det finns många av kyrkans medlemmar som gärna skulle understöda ett sådant beslut.

Min motfråga blir dock: ska församlingen skriva ut sig om biskopen, kyrkoherden, prästen avfaller från och överger den kristna tron?

Nu ber vi om Herrens ledning. Vi försöker förkunna evangeliet och leva ut det så att så många som möjligt finner tron på Jesus Kristus, världens Frälsare.

Vi tar avstånd från den teologi och andlighet som vill negligera Bibelns egen röst i denna (och andra frågor). Samtidigt ber vi om att Gud ska upplysa oss genom Ordet var vägen går och också var och när vi har gått vilse.

Jag vill önska Guds välsignelse åt alla som på olika håll, i olika kyrkor och gemenskaper samlas i Jesu namn och i tro på Guds Ord.

”Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom.” (Rom 10:12)

Henrik