Archive for november, 2007

Black Friday

fredag, november 30th, 2007

Black Friday, en svart fredag, kan man verkligen kalla denna dag.

Tre personer döms till böter för diskriminering. Människor som bara har velat ordna andliga möten har blivit dömda! Man tror ju inte att detta är sant. Varför skulle någon Pirkko Ojala frivilligt dra bekymmer över sig, eller Ari Norro – nog har han andra platser där han får predika. Och den stackars kaplanen, som är en snäll människa men som inte inom rimlig tid hann reda ut sina tankar och sina känslor, han skall nu dömas som brottsling!
Domen bör absolut överklagas.

Jag tycker nog att kyrkan nu har bottennapp. Hur skulle världsliga myndigheter ge tolkningsföreträde åt sådant som man tycker skulle vara självklart, när kyrkans egna ledare så tydligt väljer att förfölja dem som har kyrkans traditionella syn.

Idag nås man ännu av nyhetsbeskedet att SLEY och SLEF sannolikt kommer att drabbas av nedskärningar och bortfall av understöd. Det är att hoppas att Gemensamma kyrkofullmäktige inser att de inte besluter om sina egna pengar. Deras beslut gäller det som församlingsbor vill satsa på. Kollekterna och det frivilliga missionsunderstödet talar ett annat språk. Det är alldeles klart att inte minst SLEY, men också SLEF, har ett starkt stöd i Helsingfors.

Nu är det nog tid för bättring, och med det menas vänd om! Denna kurs leder till undergång.

Den tar bort glädjen att tillhöra den kyrka man älskar. Det handlar inte om nödvändigheter. Det handlar enligt min mening ofta om provokation (situationer som lätt hade kunnat undvikas), och om detta: då gjorde han dem till viljes och bjöd, att han… I detta fall handlar det enligt min mening nog också om att tillfredsställa media, och genom dem den allmänna opinionen.

Men man får inte låta sig provoceras av det som är orätt.

Fader förlåt dem… försöker jag skriva. Hoppas bara att alla dessa som medverkat till att hela kyrkan bara blivit dom, rättegång, böter, straff, anmärkning, varning, avhållan från tjänst, förlust av prästämbetet, skulle börja vara HERDAR. Det är ju det de skulle vara.

Inte kom någon Ari Norro till Hyvinge för att käbbla om kvinnliga präster. Han kom för att predika Guds Ord.

Jag hoppas att alla som bedömer de nya frågor som väntar bakom hörnet, låter sig övertygas om att det inte går att lita på moderata röster. Läs protokoll från 1980-talet, läs körreglerna, läs ”vikten av enhet och sammanhållning”. Sker detta genom att inför hot om att mista sin hemortsrätt ändra åsikt mot sin fasta övertygelse?

Om någon har något att säga, säg det då genom att vägleda i Guds Ord.

Henrik

De ovise männen

tisdag, november 27th, 2007

Matteus berättar i sitt evangeliet att då kom vise män från österns länder till Jerusalem
(Matt 2:1).

Den senaste tiden har jag också tänkt på vad jag tror att kunde betraktas som de ovisa männen från västerns länder.

Låt mig få förklara!

Allt tyder på att kyrkorna går mot hårda tider. Det gäller inte enbart vårt land, men också vår kyrka. Medlemsunderlaget är sviktande. Inom överskådlig tid kan kyrkan drabbas av en verklig kris, som inte kan lösas med församlingssammanslagningar här eller där.

I Skottland har en utveckling skett där kyrkan på ca 40 år förlorat 60% av sina medlemmar.

I stället för att försöka visa på dörren borde nu kyrkans ledning göra allt som står i deras makt för att behålla alla som vill kyrkans bästa, som bekänner kyrkans tro, som tror på det som kyrkan vill förkunna.

Den dagen kan vara närmare än någon tror när efterfrågan blir stor på sådana som tror, ber och bekänner. Och är beredda att ta frivilligt ansvar eller ge hela sitt liv åt arbete i kyrkan.

Ur denna aspekt ser jag det som ovist att försöka ”skapa ordning” i kyrkan. De recept som man försökt sig på – likriktning av budskapet enligt tidens krav, kampanjer, som inte säger väsentligt annat än det den sekulariserade människan tänker, kraftåtgärder mot dem som sägs vara orsaken till att folk lämnar kyrkan(de konservativa) osv – har inte visat sig ge önskat resultat. I såfall borde ju trenden vända nu och det med besked.

Svaret är nog helt enkelt att kyrkan måste vara kyrka. Då vaknar intresset för kyrkan igen.

Henrik

P.S. Märkte 29.11 kl 23.50 att mitt namn fanns två ggr, så jag tar nu bort det ena. En gång räcker, för många kanske också det är en gång för mycket.. 🙂

"Korban" – vad i all världen?

söndag, november 25th, 2007

Har tänkt mycket på ordet ”korban”, ett ord som väl finns bara en gång i Bibeln:

Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som ’korban’, som offergåva. Mark. 7:11

Jag tror faktiskt att det är ett högaktuellt ämne.

Poängen i detta är ju att fäderneärvda stadgar hindrade människor att följa Guds bud.

Gud hade sagt: ”du skall hedra din far och din mor.” Men i stället gav man en ”korban”, en offergåva – och lät bli att göra det som kanske såg mindre fromt ut. Korban, det var ju en gåva till Guds rike, vad är jämförbart med det!?

Det kommer nära det som Paulus kallar ”självvald gudstjänst” (Kol. 2:23).

Också det andliga kan användas som en flyktväg från det ansvar Gud har lagt på oss, på sådant som gäller för en kristen: att ta hand om sin familj och sina närmaste, att hjälpa någon som behöver praktisk hjälp, att studera, att sköta sitt arbete…

Listan kunde göras lång.

Jag minns biskop Festo Kivengere som berättade om en pastor som grälade med sin fru. Han var irriterad och måste iväg till något möte. Det skulle bli revival in the parish, väckelse i församlingen, sade han, han måste därför gå!

Festo Kivengere, biskopen som Idi Amin ville mörda, sade då att den Helige Ande sade: gå du, jag stannar i köket med din fru.
Och så tillade han: if there is not first revival in the kitchen, there will be no revival in the Church!

(Obs! Poängen var inte att hans fru skulle stå i köket..)

Frågan lyder bara: var finns din korban, och min?

Dvs var och hur försöker vi byta ut det vi skulle göra mot det vi vill göra – kanske under mycket fromma förtecken?

Jag tänker bl.a på ansvaret för våra barn, våra föräldrar, vår familj, på praktisk hjälp, på våra flyktförsök undan Guds vilja här och NU.

Henrik

Kontextualitet – på gott och ont

fredag, november 23rd, 2007

Kontextualiteten är viktig. Iakttagelsen att allt som sker, sker i en kontext, i tid och rum, är till en del en självklarhet, men i många avseenden ett viktigt bidrag till förståelsen av en text.

Också de bibliska texterna har en kontext. De har uttalats och skrivits i tid och rum, det finns ett ”då” för en text som inte till alla delar är läsarens ”nu”.

Den stora frågan är hur kontextualiteten används.

Till den berättigade kontextualiteten hör t.ex. det faktum att Jesus var jude. Han undervisade som en judisk rabbi, och tilltalades ofta med ordet ”rabbi”.

”If we fail to understand Jesus’ Jewish roots, we fail to understand the gospel.” (William A. Dembski).

Det har för mig varit mycket inspirerande att studera den rabbinska traditionen och få ”vidgade vyer” när det gäller förståelsen av evangeliernas Jesus.

Men kontextualiteten kan leda vilse. Det kan bli ett slags ”hårdvarukontextualitet”, (på engelska brukar man tala om hardcore contextualism) där det kontextuella avgör vad som är sant eller inte sant. Så är fallet t.ex. i fråga om förståelsen av texterna om homosexualitet. Det finns ingen annan möjlig (kontextuell, dvs politiskt korrekt) förståelse än den, som bejakar homosexualiteten i alla dess former.

Hardcore contextualism leder till ett slags axiom. T.ex. ” i det pluralistiska samhället är det omöjligt att ha fasta och absoluta principer”. Om kontexten upphöjs till en sanning är det omöjligt att finna allmängiltiga sanningar som gäller i alla kontexter. Detta leder lätt till en relativisering av de bibliska texterna.

En annan form av ett slags kontextualism (en övertro på det kontextuella) kan också gälla samfundets konsensus. Jag avser t.ex. oss lutheraner, som kan ha svårt att komma till slutsatsen att Luther hade fel, även om igen av oss lär Luthers principiella ofelbarhet.

Det som Dembski kallar ”moderat kontextualitet”, dvs den textförståelse som vill beakta och lära känna den kontext i vilken en text skrevs, men också hur den uppfattas i den tid den förkunnas, kan bidra med mycket gott.

Men den absolutifiering av kontextualiteten, när denna i sig blir en kod som upphöjs till sanning, blir i själva verket förståelsens fiende.

Kanske jag borde tillägga – med tanke på någon förbryllad läsare – att jag inspirerats av William A. Dembski, som i en essay i boken Unapologetic apologetics” skriver om detta under rubriken The Fallacy of Contextualism.

Mycket att begrunda.

En annan, ideologisk släkting till detta, är när man i debatter inte frågar efter argumentens hållbarhet i sig, inte argumenterar i sak, utan som en av juristerna vid rättegången i Hyvinge förra veckan efter varje sakkunnigutlåtande (inkallade vittnen) ställde frågan: vilken är din åsikt i kvinnoprästfrågan? Avsikten var givetvis att komma med en kod, som innebar att man kan strunta i vad den sakkunnige teologen (docent Timo Junkkaala) eller juristen (docenten i kyrkorätt, jur drPekka Leino) hade att säga, med hänvisning till denna ståndpunkt. ”Man vet ju att han har fel.” Därför behövs ingen argumentation.

Samma fenomen gäller ju i politiken. Den politiska sanningen är aldrig universell, aldrig allmängiltig. Med undantag för det egna partiet förstås.

Slutsats: samtalet upphör. Dialogen ersätts av monologer..

Det är illavarslande.

Litet tillspetsat kunde man ju säga: det intressanta är inte vad du tänker, utan hur du argumenterar.

I boken Between Heaven and Hell av Peter Kreeft finns exempel på motsatsen: ett meningsfullt (tänkt) samtal mellan tre personer, som kom från helt olika kontexter, men som förenades av det faktum att de dog inom några timmar samma dag (22.11.1963). Dessa tre var C.S. Lewis, John F. Kennedy och Aldous Huxley och de samtalar efter döden i väntan på vad som skall hända.

En i många avseenden genialisk bok.

Och en bok som avslöjar kontextualitetens betydelse, både dess förtjänster, och i dess urspårade former, dess destruktiva inverkan på samtalet om och förståelsen av de bibliska texterna.

Henrik

Reaktioner – på vad?

torsdag, november 22nd, 2007

Många har reagerat negativt på beslutet att avstänga Jari Rankinen från prästämbetet.

Kyrkan är grym, sade en, i vilken annan bransch kan du lika lättvindigt mista ditt levebröd??

Jag har också funderat över detta, att samma människor som fattar dylika beslut kan i andakter tala om vikten att behandla varann varsamt, inte förtrycka eller slå. Var i all världen är logiken i detta?

Jag tror att den dag kommer när biskoparna och kyrkans ledning behöver alla tänkbara villiga personer som vill hjälpa till, bära ansvar, be för arbetet, och naturligtvis understöda kyrkans arbete ekonomiskt.

Fick idag veta att statistiken för Helsingfors församlingar ser sorglig ut.

Under tiden 1.1.-31.10 ser statistiken ut såhär:

skrivit in sig i kyrkan / utträtt ur kyrkan

2005: 1443 / 2527
2006: 1512 / 2459
2007: 1432 / 3717

Detta innebär att utträdet per 31.10 ökat med 66% jämfört med motsvarande tidpunkt senaste år!

De senaste åren har antalet utträdda ökat i ett slags accelerando i slutet av året, så om trenden fortsätter kan siffrorna bli sämre. Jag skall återkomma till dessa uppgifter de närmaste dagarna.

Men om man räknar med att t.ex. 175 personer skriver ut sig per dag – igår skrev 207 personer ut sig via eroakirkosta.fi – så betyder det att t.ex. en församling av Kronoby församlings storlek försvinner på två veckor!

I Helsingfors försöker man sig nu på kampanjen tro, hopp och kärlek.

Det är bra att man försöker, men den kampanjen är genombedrövlig – åtminstone det som hittills publicerats.En finsk kyrkoherde från östra Finland skrev om ”ljushuvuden”, som inte vet vad teologi är.

Om saltet mister sin sälta – till vad duger det? Vad gör människorna med sådant ”salt”? Kolla vad Jesus säger!

Vår kyrka är ett sjunkande skepp, nu behövs alla. Den kyrkliga ledning som driver ut dem som älskar sin kyrka och tror på dess budskap ”från pärm till pärm” vet nog inte vad den gör.

En gammal dam (man kan säga gammal för hon är 100 år) säger att hon fått en profetia som säger att några år av förföljelse följs av en stor väckelse. ”Sedan kommer man att be om hjälp av er”, sade hon. ”Håll ut ännu några år.”

Utan att ta ställning till hennes budskap, som jag onekligen känner en samhörighet med – kan man säga att de siffror och de reaktioner på kyrkans agerande som antytts ovan talar i samma riktning som den 100-åriga Hilja.

I en samfällighet trodde informatören att orsaken är de konservativa, och deras inställning till kvinnliga präster. Detta har skadat kyrkan, det gör att människor flyr, menade hon.

Vi skall se om hon har rätt. Om nämligen den synen stämmer kommer människorna under slutmånaderna att storma till kyrkan, de kommer att trängas i köerna av människor som vill skriva in sig.

Rankinen. Pöyhtäri. Malmivaara. Så kan martyrer, åtminstone i viss mån, heta idag. Man får inte använda ordet ”martyr” (som ju betyder vittne) för lättvindigt. Men nog handlar det om vittnesbörd, och om lidande.

Men kanske dessa herrar trots allt är början till något nytt.

I de aktuella fallen har ju inte Rankinen m.fl. angripit någon, de har bett om att få stå på sidan, att få väja. De har vädjat om att man kan planera så att det går att undvika konflikter.

Så sade också t.ex. biskop Kalevi Toiviainen när det begav sig (i debatten i kyrkomötet 1986 när han förklarade varför konstitutionsutskottet inte gått in för en samvetsklausul eller motsvarande). Så sade prästförbundet i sina ”körregler” (1987).

Jag fördömer inte människor, som har andra åsikter än jag. Men det spår som kyrkans ledning nu har tagit upp är orättfärdigt, obarmhärtigt och okristligt. Andra kanske tänker annorlunda.

Henrik

Jari Rankiselle

onsdag, november 21st, 2007

Sun voimaas tahdon julistaa
ja kiittää armoasi,
niin että lastenlapset saa
myös nähdä kunniasi.
Ei ääriä,
ei määriä
sun viisaudellasi,
jos syvyyteen
viet hirmuiseen,
taas nostat voimallasi.

Sä suuriakin suruja
mun annat täällä maistaa,
vaan Sinun hetkes tultua
suot päivän uuden paistaa.
Mun pelastat
ja uudistat
rauenneen toivon mulle,
siis sieluni
ja mieleni
tuo kiitoksensa sulle.

Vk 337:6,7 (vanha virsikirja)

Isän haltuun!

Henrik Perret

Chockbesked från Åbo

onsdag, november 21st, 2007

Idag meddelas att Domkapitlet i Åbo ärkestift under ledning av biskop Kari Mäkinen har fattat beslut om att avstänga Jari Rankinen från prästämbetet för tre månader.

Ofattbart, och enligt min mening i strid med grundlagens stadganden (bl.a 11§ 2 mom) om samvetsfrihet, när det gäller utövandet av religion, s.k. negativ religionsfrihet, vilken aldrig utretts ordentligt av kyrkan.

Jag frågar mig dessutom om inte biskop Mäkinen, med vilken jag personligen inte har haft något otalt, borde ha jävat sig, eftersom han vid flere tillfällen tydligt i offentligheten uttalat sig mot pastor Rankinen, också i Vammala. Hur kan han agera domare i en sådan behandling i domkapitlet, frågar man sig. Men detta må andra bedöma.

Efter att ha bekantat mig med Jyrki Anttinens skrivelse till riksdagens justitieombudsman, anser jag att hela frågan om vad ”frihet att verka” som finns i klämmens text, och som regeringen i sin framställning till ny kyrkolag (då när det nya ämbetsbeslutet hade fattats) hänvisar till, bör utredas och andra åtgärder åtminstone vänta på detta utslag.

Jag var med om att förhandla fram Prästförbundets s.k. körregler, minns jag rätt var det vårvintern 1987. I dessa sägs uttryckligen att man skall försöka reglera arbetsturer (!!) så att ingens övertygelse blir kränkt. Jag menar att detta är ett dokument angående hur man tänkte då. I förhandlingarna minns jag bl.a att Marjatta Laitinen (nu domprost i Esbo) och biskop Rimpiläinen var med.

Nu bör nog också rättsliga åtgärder övervägas. Det kan inte fortsätta såhär.

Jari Rankinen har mitt fulla stöd. Han har också en stor del av församlingen bakom sig, hur många som är av annan mening vet inte jag.

Om Rankinen har gjort sig omöjlig i Vammala, vilket jag definitivt inte tror, kan åtgärder vidtas för att lösa en låst situation där. Men när domkapitlet har avstängt honom från prästämbetet har de gjort någonting mycket allvarligt, som rättsligt måste prövas.

Man föundrarr sig över logiken, och jämlikheten och rättvisan. Flera präster, som fräckt trotsat den kristna tron, fortsätter som om ingenting skulle ha hänt. En annan präst som tidigare blivit varnad, har fått en lindrigare dom (avstängd från prästtjänsten, inte från prästämbetet). Var är rättvisan i samma kyrka – må nu ingen tro att jag ber om strängare straff för denne andre prästbroder!

Vår kyrka har blottat sin utomordentligt djupa fattigdom. Jag uppfattar det dessutom som omänskligt, idag har Jari Rankinen fått höra om sin dom, ikväll skall han flyga tillbaka till Kabul och uppdraget i Afganistan.

Inte blir det höga stilpoäng heller.

Kära medkristna! Knäpp era händer och be för en kyrka som sjunker djupt. Be om ljus för oss alla – för mig om jag har förstått Sanningen fel – jag har inte onda avsikter, men tycker att sanningen och rätten har blivit kränkta.

Läs vad Jari Rankinen skriver:

http://rankinen.blogspot.com/

Henrik

Tidsandan och den Helige Ande

söndag, november 18th, 2007

De senaste tidernas ”åtgärder” med anledning av samarbetsproblematiken har sysselsatt mig mycket, även om jag så gärna skulle skriva om annat.

Jag satt i Hyvinge och såg hur alla parter var ganska besvärade. Det var en konfliktsituation som knappast någon part hade önskat.

När jag insåg att rättegångskostnaderna kommer att handla om tiotalstusen euro, frågar jag mig om det verkligen inte finns andra sätt att hantera dylika situationer.

Jag vill också tydligt skriva att jag känner sympati för den kvinnliga präst som ställdes inför en lindrigt sagt pinsam situation. I ingen händelse får samarbetsfrågor lösas så som de nu måste lösas!

Enligt min mening kan man se dessa på olika håll och i olika instanser aktuella konflikter på åtminstone två olika sätt.

Det ena synsättet är att bedöma allt ur jämlikhetens synvinkel. Allt mäts då i förhållande till hur manligt och kvinnligt hanteras i olika konkreta fall. Det som upplevs kränkande, blir då lätt ett brott.

Det andra synsättet är att se detta ur religionsfrihetens och samvetsfrihetens perspektiv. Bedömningen handlar då om allas rätt att få handla enligt sitt samvete, och inte tvingas till sammanhang (religionsutövning) som kränker ens samvete.

Det handlar i praktiken om två grundrättigheter, som ställs mot varandra. Å ena sidan får ingen förtryckas eller diskrimineras på grund av sitt kön. Å andra sidan får inte någon diskrimineras på grund av sin övertygelse.

Det är kanske bra att nu uttala sig enbart principiellt, utan att kommentera enskilda pågående rättsfall.

Ur min synvinkel så blir frågan hur dessa grundlagsenliga rättigheter löses i förhållande till varann. Att frågan enligt min bedömning inte gäller könsfrågan kan utläsas av det faktum att den s.k. traditionella linjens förespråkare kan stå vid altaret tillsammans med kvinnor som inte är prästvigda (lekmän). En del av de gammaltroende gör inte det, utan anser att också distributionen är ett uppdrag för prästen. Men detta innebär då också att de inte heller står tillsammans med män (lekmän).
Alla har betänkligheter med vissa manliga präster, som öppet deklarerat att de inte i praktiken håller fast vid kyrkans bekännelse. Det gäller inga små frågor, utan Kristi person, frälsningen, Bibeln osv.

Enligt min mening visar detta att det i de aktuella konflikterna handlar om ämbetsteologi, inte om diskriminering på grund av kön. Om det i konflikterna finns annat, skall detta behandlas separat.

Den andra aspekten gäller den i Grundlagen (11 §, 6§ m.fl.) klart uttalade principen om att ingen får tvingas att delta i religionsutövning mot sin övertygelse och sitt samvete. Denna paragraf är, som prof. Ilkka Saraviita ofta påpekat, villkorslös. Detta visar också regeringens framställning, samt det faktum att paragrafen till denna del står oförändrar efter de revideringar som skett efter att ämbetsbeslutet fattades år 1986.

Uppfattningen förstärks av det faktum att jämställdhetslagen stadgar att denna inte tillämpas på Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland samt ortodoxa kyrkan när det gäller verksamhet som innebär religionsutövning.

Att gudstjänsten, också för prästens del, är religionsutövning, är också klart. Prästen ber med församlingen, han läser Guds Ord, han får del av sakramenten osv.

I de s.k. körregler som utarbetades våren 1987 (Prästförbundet), som också jag var med om att förhandla fram, talas det uttryckligen om att handskas varsamt med övertygelser och försöka komma överens om arbetsturer som inte kränker någons övertygelse.

Frågan är i denna situation varifrån angreppet kommer. När man säger att läget har skärpts, och sagt att man blivit mera sträng och extrem i sin uppfattning, och då med tanke på den traditionella synens anhängare, är det verkligen så??

Min uppfattning är att det tydligt sammanhänger med det faktum att man på biskopligt håll övergett den gamla principen om att ta hänsyn till övertygelser (i kyrkomötesklämmens anda) och infört ett nytt regelverk. Detta regelverks juridiska status bör absolut granskas. Enligt min uppfattning är det enbart rekommendationer, som inte kan gälla utan att i lag stadgas – därför att de kommer att beskära en i grundlagen tryggad rättighet. Det var ju detta som skulle ske vid kyrkomötet, men det gick inte ännu denna gång.

Men man kan ännu se alla dessa frågor ur en tredje synvinkel, kanske för oss kristna den viktigaste.

Tidsandan kräver nu räfst- och rättarting. Det är svärdets logik som gäller. När man ser anfäktade präster (på båda sidor) sitta och höra om straff som kan utmätas, och hör om en kommissarie, som säger att hans roll i sammanhanget gav honom en biljett till självständighetsbalen, ja, om det är så som representanter för båda uppfattningarna har omtalat för mig, så är det fruktansvärt.

Frågan är om den Helige Ande vill att kristna människor skall göra upp i rätten. Jag har svårt att tro att den Helige Ande vill att människor skall tvingas att leva i konflikt med sitt samvete (=sin uppfattning av Guds Ord) på en punkt som hela kristenheten har samtyckt med i nästan 2000 år.

Jag tror inte på tvång. Inte mot kvinnliga präster, inte mot manliga präster. Jag tror att vi ska visa varann respekt, och låta Gud själv döma. Att låta Gud döma är att låta bibelordet gälla. I de fall där vi förstår detta Ord på olika sätt, måste var och en stå inför Gud med sin uppfattningar och be om ljus och hjälp.

Jag tror att vi måste be biskoparna dra tillbaka sin redogörelse och be om nya direktiv, som enar det som kan enas, som hanterar den andra parten varsamt, och som ger utrymme inom vår kyrka för olika parter att leva enligt sin övertygelse. Jag tror – fortfarande – att detta på sikt också kan leda till större samförstånd – motsättningar förstärks inför hot och tvång, beredskapen att lyssna, att samtala och att kanske förstå varann bättre växer i en helt annan anda, eller kanske snarare: Ande.

Henrik

Unik rättegång

fredag, november 16th, 2007

Idag har jag varit på en för mig 13 timmar lång rättegång.

Jag brukar inte tillbringa tid i rättegångar, de få gånger jag varit i rätten, har det varit i egenskap av vittne.

Idag var det rättegång i Hyvinge. Åtalade, misstänkta för brott (diskriminering), var en präst från finska evangelieföreningen, en kvinnlig pensionär och förtroendevald, och tf khden vid tillfället.

Den som anmält (och bett polisen undersöka om misstanke för brott föreligger) dessa var en kommissarie, som fungerar som kyrkofullmäktiges ordförande.

Jag ska inte kommentera rättegången förrän utslaget kommit, vilket sker inom två veckor.

Bara så mycket kan jag säga att det var beklämmande att sitta där, när teologiska frågor måste avgöras av civil domstol.

Vart har vi kommit?

Biskopsmötets redogörelse, som enligt min mening saknar juridisk kvalitet till önskvärda delar (bl.a grundlagens stadganden om religionsfrihet har inte beaktats, inklusive den negativa religionsfriheten, t.ex. GrundL 11 §). Det har enligt min mening också visat sig att biskopsmötets utredning inte resulterat i frid, försoning och arbetsro. Snarare har mera problem fötts. Jag tror att det är lätt att påvisa. Därmed säger jag inte att biskoparnas avsikt varit att skapa problem. Men jag tror att en objektiv bedömning av situationen skulle visa att det blivit mera problem, att det visat sig vara ett dåligt instrument.

Bl.a. biskopen i Borgå har också sagt att han inte tror på tvångslösningar.

Nu blir det intressant att se vad domslutet blir. Sannolikt kommer det att behandlas i olika rättsinstanser, men det återstår att se. Åsikterna går så pass mycket isär att det kan leda till besvär, oberoende vilken utgången blir nu om ca två veckor.

Henrik

Allvarsperspektiv

tisdag, november 13th, 2007

Medicinalrådet Carl-Erik Vænerberg skriver i en insändare i Hbl idag några mycket tänkvärda ord. Han ser de senaste tidernas tragiska händelser i ett större sammanhang:

Det är ingen överraskning att sjuka tankar finner god näring i ett samhälle där egoismen vältrar sig i våld och sex. Ingen ingriper mot ungdomars sätt att klä sig i svart med symboler och texter om död och dödandet. Varför? Ja, det är ju bara musik . Tänk att hela vår värld kunde hylla demonerna Lordi med samma slags musik som inspirerat fram Jokelatragedin. Som man bäddar får man ligga.

Utan att dra för långtgående eller för kategoriska slutsatser – vilket Carl-Erik Vaenerberg säkert inte avsett – är det bra och nödvändigt att stanna upp och analysera läget.

Jag tror att det finländska samhällets problem i hög grad är hemmens kris. Den enkla och klara kampanjen ”mamma-pappa-barn” i Sverige väckte en våldsam reaktion. Ändå var budskapet ”bevara äktenskapet”. Och så mamma-pappa-barn, ord som borde stå för något av en idyll, åtminstone sett ur barnens synvinkel.

Medicinalrådet Vaenerberg ser också en annan koppling som nog kan väcka känslor och reaktioner, men som icke desto mindre är värd att citera:

I diskussionen har man efterlyst förmågan till empati hos de unga. Empati fordrar ödmjukhet. Den kan inte spira i egoismen. Där gör man som man vill och tänker inte på följderna för andra. Goethes aforism ”Där det inte finns kvinnor, finns det inga manér och inget uppförande kan lära oss något.” Har jämställdheten, feminismen utrotat kvinnorna? Vi är alla lika. Det är inte coolt att visa upp manér och uppförande, blotta sin ödmjukhet. Ingen lär eleverna att ta av sig mössan inne eller då de talar med läraren. När kvinnorna återfår sin roll som föremål för männens uppmärksamhet ökar ödmjukheten och empatin.

Hans fråga ”har feminismen utrotat kvinnorna” är mycket intressant. Jag tror att det ligger mycket i frågan, beroende på hur man definierar feminismen. Feminism kan stå för så mycket – allt från ett korrektiv till uppenbara orättfärdigheter som manssamhället har producerat till en absolutifiering av kvinnan intill utplåning. För om mannen eller kvinnan ser sin existens enbart kring sig själv, ensamt, så utplånas inte bara ”partnern”, utan han/hon utplånar fort sig själv. Och detta inte bara i biologisk mening.

Det var många år sedan Kari Suomalainen tecknade i Helsingin Sanomat. Jag minns hans bild av en konfirmation, där långhåriga, vitklädda ungdomar tågade fram till altaret. Det var omöjligt att skilja på flicka och pojke, alla såg lika ut, gick med lika långa steg framåt. Men en av Karis klassiska gummor sade åt sin granne: ne joilla on isommat jalat, ne on poikii… (de som har större fötter, de är pojkar). Det var det enda som skiljde dem åt.

Jag tror att det lönar sig att läsa Carl-Erik Vaenerbergs tänkvärda insändare i dagens Hbl.

Henrik