Därför är jag inte döpt, och har inte låtit konfirmera mig. Egentligen borde alla människor vara agnostiker för ingen kan ju veta om Gud finns eller om han inte finns…

Så långt ett ungefärligt citat av hennes ord.

Det skulle vara lätt att peka på inkonsekvenser i hennes ord (i hennes egna, längre version i videon) men det är ju inte intressant.

Det som jag funderar på är att hon kanske är en av dem som inte har någon kristen vän. Hon kanske (?) aldrig har sagt nej, hon har aldrig fått chansen…

Jag undrar ibland över hur många människor som avfärdar den kristna tron utan att alls konfronteras med Jesus från Nasaret. Jesus är en av de bäst  dokumenterade historiska personerna, berättelserna om honom är oerhört utmanande. Men de avfärdas utan kommentar, sannolikt känner folk inte ens till dem numera.

Ändå finns det framstående forskare som säger att man omöjligen kan förstå NT:s uppkomst och dess texter utan att bejaka den historiske Jesus och det som sägs om honom. Det finns också sådana som säger (bl.a N.T. Wright) att det är omöjligt att förklara NT utan att också förutsätta att Jesus uppstod.

Graven var tom – alla försök att avvisa kristendomen utgick från detta faktum, det sade både Jesu vänner som fiender. Jesu vänner kom enligt evangelierna till graven för att hylla den döde Jesus, inte ens Jesu lärjungar trodde på någon uppståndelse!

Lärjungarna blev förändrade – under påskhelgen var de som uppslukade av jorden, de gömde sig av rädsla. Petrus vågade inte ens för en ung tonårsflicka erkänna att han ens kände Jesus, ännu mindre att han var en av Jesu lärjungar. Men litet senare stod Petrus inför tusentals människor och sade bl.a att “honom som ni har dödat har Gud uppväckt från de döda”. Alla apostlarna, utom Judas Iskariot och aposteln Johannes, led martyrdöden. Vem av dem skulle ha dött för något som de visste att var uppdiktat? En berömd svensk exeget (Riesenfeld) skriver att om evangeliernas berättelser inte är sanna så är deras tillkomsthistoria ännu mera fantastisk än de under de beskriver.

“Vi har sett Herren” – det var inte bara den tomma graven, utan det var mötet med den Levande Jesus som övertygade.

Om man läser evangelierna så märker man tydligt hur vanliga Jesu lärjungar var. De hade samma tvivel och samma invändningar som människor har idag. Men de blev övertygade, så övertygade att de var beredda att mista livet för sanningen. Varför?

En ung tonåring säger att “alla borde vara agnostiker”för man kan inte veta någonting om Gud finns eller inte finns.

Världens mest kända ateist, professor Anthony Flew, säger att han måste ta tillbaka det han har skrivit och sagt om Guds existens. Hans bok There is a God har en layout där det först har stått “There is no God”, men ordet “no” är överstruket och ersatt med ett “a”. DET FINNS EN GUD.

Det som kan vara avgörande är att en ateist eller en agnostiker får möta en kristen människa. Eller egentligen är det fel att säga så, det avgörande är ju att en sådan människa möter Kristus.

Men många gånger kan det i praktiken behövas händer och fötter, öron, ögon och en mun, som kan “föra Kristus” till en medmänniska, så där odogmatiskt uttryckt. Någon som kan konfrontera en tvivlare med det som man faktiskt vet. Någon som kan fråga efter alternativa förklaringar.

Tron är inte ett resultat av övertalning. Men tron kommer av hörande, och hörande av Kristi ord, säger Paulus.

Kanske kan det fjärde undret – att det finns kristna idag – få hjälpa någon att grubbla över Jesus från Nasaret med ett saligt slutresultat som följd.

Ja nog är det märkligt. Att man genom att läsa det som man tvivlar på kan bli kvitt sina tvivel…

Så varför inte – läs evangelierna om Du är en agnostiker!

Det kan ju inte vara så farligt, eller hur?

Henrik

Min första fråga blir: är den och de som tänker så inte demokrater? Finns inte möjligheten för alla som vill välja en god kyrkoherde att så göra? Är inte möjligheten för andra mycket större, om det nu är en så liten minoritet som lyckas hitta en kyrkoherde som andra inte vill ha? Och när man dessutom i praktiken försöker beskära möjligheten för sådana att ens uppföras på förslag till kyrkoherdetjänst, hur stor är då risken?

En stilla undran är om påståendet egentligen innehåller ett medgivande. Nämligen medgivandet att den gudstjänstfirande församlingens kärna består av “gammaltroende” personer? Jag vågar inte påstå att det stämmer, men tror de som kommer med dylika invädningar det?? Vad värre är: i såfall riktar sig ju kritiken av möjligheten att välja präst genom allmänna val mot den gudstjänstfirande församlingen, vilket i så fall är betänkligt!

Jag tycker att dylika uttalanden är mycket deprimerande. Det kunde ha lämnats bort, för det är inget hot.

Nu uttalade sig ju samtliga intervjuade personer mot förslaget, jag var en av dem så jag behöver inte här upprepa något. Jag delar biskopens bedömning av hur sannolikt det är att det nu går igenom.

Vem är då en “kvinnoprästmotståndare”?

Om det handlar om sådana som uppträder oförskämt och kränkande mot sina kvinnliga kolleger, skall sådant beivras, från fall till fall. Men en tvåtusenårig tradition eller praxis, som kanske några hellre vill säga, kan inte bara förklaras icke rumsrent eller suspekt genom ett klubbslag i kyrkomötet. För många av oss, för att inte säga alla, handlar det om brist på övertygande argument. Se där vårt stora fel. Och en övertygelse i en teologisk fråga kan inte avfärdas som “diskriminering”- var skulle vi då hamna?

Jag har den senaste tiden blivit djupt berörd av vissa kvinnliga kollegers klara och kristna bekännelse. En kvinnlig präst uttalade sig i TV kristallklart och fint om den kristna trons svåraste frågor, och dessutom på ett så vänligt och ändå tydligt sätt. En rikssvensk dam, präst och professor, kom med en tidsanalys och en lägesanalys av Svenska kyrkan som få manliga präster kunde prestera. Suveränt! Sådant är argument som går djupt in i min själ och som får mig att ännu en gång fråga om och var jag har misstolkat den Heliga Skrift.

Åtminstone är jag beredd att säga att vi måste ge varandra livsrum, och sluta med svartmålandet i offentligheten. Med detta menar jag inte teologiska diskussioner för eller emot, liberalt eller konservativt eller något däremellan, utan detta att sätta etiketter på varann med tvivelaktiga invektiv.

Min mening är inte att riva upp de gamla diskussionerna. Jag tror nog att diskussioner kan och t.o.m. skall föras, så länge vi ser olika på tingen. Men om vi inte besparas dylika uttalanden kommer vi aldrig ifrån det kontraproduktiva käbbel som kyrkan idag är alltför upptagen av.

Jag hade tänkt låta bli att skriva detta för att inte själv hamna i det dike som jag varnar andra för. Men mitt dilemma blev:  hur kan man peka på den konkreta verkligheten om man inte exemplifierar och konkretiserar??

Kan vi inte i stället försöka börja demonstrera tolerans och inklusivitet, så att vi mera försöker lösa svårigheter än skapa dem? Kan vi inte i Borgå stift försöka börja? Vi känner ju varandra och borde ha goda förutsättningar.

Jag tror att vi kunde börja, och börja ganska kravlöst. Det betyder ju inte att vi är överens med allt och alla. Inte heller betyder det att samtalet om rätt apostolisk kristen tro skall tystas eller tystna. Den som läser Nya testamentet märker hur mycket det talas om sann och falsk tro, hur församlingens motståndare och villolärare nämns vid namn osv. En sann förkunnelse förutsätter alltid också ett nej till det falska.

Men jag skulle önska att jag och andra med mig skulle bli mera upptagna av att sprida ljus än bekämpa mörker (hörde ni självkritiken).

So help me God.

Under vissa tider, under enhetskulturens tid – t.ex. i början av 1900-talet ännu, användes många andliga sånger och psalmer som dansmusik, man kunde inte så många andra sånger och stycken, och arrangerade dem som dansmusik (t.ex. Närmare Gud till dig).

Men redan före det har en påverkan skett åt andra hållet: flera av våra gamla fina psalmer är ursprungligen världsliga sånger som fått andlig text och tagit i kyrkligt bruk.

Nu kan man i en mening säga att musiken är neutral, och – som William Booth på sin tid – “varför skall djävulen få ha monopol på de bästa bitarna”?

Det som i vissa tider upplevets konservativt, har i en senare tid inte alls uppfattas så konservativt. Det extrema är inte ens så märkvärdigt, vi har hört och sett det mesta, ingenting och ingen är extrem, utom Radio Extrem kanske.

Men jag undrar just i samma andetag hur det är med konservatism och liberalism och extremism i teologiska och andliga sammanhang.

Uppstår konservatismen faktiskt genom att det som en gång befunnits vara hållbart (hör du den gamla formuleringen?) konserveras, sparas, bevaras? Eller är det så att det konservativa mera innebär att avståndet till en liberal position bibehålls mer eller mindre konstant?

Och: uppkommer de extrema positionerna så att en ursprunglig position, eller tradition bevaras, och denna kommer sedan när “tiden allt mera glider” att i allt högre grad att uppfattas som extrem? Först konservativ, sedan extrem – primärt inte för att den positionen ändrats utan för att det ideologiska för att inte säga psykologska avståndet till en nyare position vuxit?

För när man t.ex. ser på begrepp som normalt – onormalt eller heligt – profant och annat sådant så förefaller det nog som om de “konservativa” i många frågor driver lika mycket som de “liberala”, det är bara det att avståndet hålls konstant…

För rimligtvis kan det väl vara så, att t.ex. en biblisk syn på äktenskap och trohet eller något annat kommer att upplevas allt mera som en ytterlighetsposition?

Eller?

Det är enligt min mening anmärkningsvärt att biskop Bertil så öppet går rakt mot ärkebiskop Wejryds syn. Men det är ju helt nödvändigt för varje kristen att avsäga sig detta.

Läs biskop Bertil Gärtners blogg! Det är allvarsord. Och vindarna bålser från väster över vårt land. Stormvarning! Ovädret har redan nått vårt land.
Läs och tyck! Och jämför med apostlarnas ord.

http://bertilbloggar.wordpress.com/2009/01/22/jesus-har-fatt-rott-kort/

Så talar en kristen biskop. Vi ber om hälsa och krafter för biskop Bertil Gärtner! Och Guds välsignelse!

Principen lyder

En god broder och vän påpekade att en väckelserörelses frihet i förhållande till den officiella beslutsfattningen inom kyrkan ofta har visat sig vara en nödvändighet när det gäller att bevara rörelsernas andliga arv. Detta är en tes som sannolikt bara till en del äger sin riktighet, men det finns exempel på detta.

Också i vårt svenska stift har vi exempel på något av detta.

Ett intressant inlägg som jag hade missat (av andra orsaker) är förre missionsdirektor Henrik Smedjebackas inlägg i Kyrkpressen under rubriken Glömmer Missionssällskapet de fyra miljarderna?

Där skriver Henrik Smedjebacka om den nya strategi som föreläggs årsmötet i Joensuu. Han skriver bl.a såhär (Kp 23/2003)

—-“Finska Missionssällskapet har utarbetat en ny strategi som skall diskuteras vid årsmötet i Joensuu 7.6.2003. En del betoningar i den nya strategin är gamla, men frågan om missionens inriktning och missionssällskapets struktur är totalt ny. Det är därför skäl att fästa uppmärksamhet vid den.
— “Vi läser i den nya strategin: ‘Sällskapet inordnar sig i kyrkans struktur som en internationell aktör och stärker gemenskapen i vittnesbörd och tjänst mellan vår kyrka, dess församlingar och de utländska kyrkorna.’  Denna inordning i kyrkans struktur, som sällskapet av allt att döma är initiativtagare till, betyder att sällskaets självständighetstid snart är förbi och att dess missionsidentitet upphör. Strategin är således en dödsdom för vårt lands äldsta missionssällskap.”
—“Den nya strategin är mycket förbryllande. Skall missionsuppgiften begränsas till ett mellankyrkligt samarbete, och skall de nästan fyra miljarderna icke-kristna nästan helt glömmas bort?”

Jag citerar bara en del av Henrik Smedjebackas inlägg, men jag tycker att det bör uppmärksammas. http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP232003.pdf.

Nu några år senare kan man fråga var vi står och vad strategin medfört. En jämförelse med utvecklingen i Sverige (Svenska Kyrkans mission), som uppvisar stora likheter, och en blick på den diskussion som boken Kun jää sulaa (när isen smälter) gav upphov till, kanske bekräftar det som Smedjebacka varnade för?

Jag vill i detta sammanhang endast peka på en trend i diskussionerna idag. Också FMS har i hög grad haft karaktären av en väckelserörelse. Det har varit trons folk som burit verksamheten, i förbön och genom personliga offer. Så är det säkert ännu också, men inte i samma utsträckning som förr. Vilka har följderna blivit i och med en större integrering?

Finns det något samband mellan en fri rörelse och möjligheten att påverka kyrkan positivt genom att inte vara knuten till de kyrkliga strukturerna?

I detta sammanhang bör man också fråga om väckelserörelserna med skäl kan kallas väckelserörelser längre. Vinner någon av rörelserna i högre grad nya medlemmar genom att människor kommer till tro? Eller är rekryteringen i huvudsak “sociologisk” dvs den att yngre generationer i samma familjer och släkter ansluter sig medan någon större nyrekrytering inte sker.

Avsikten med dessa rader är inte att peka finger. Jag tror att Henrik Smedjebackas farhågor och frågor har ett större intresse än enbart som ett diskussionsinlägg angående Finska Missionssällskapet. FMS har fyllt 150 år och jag lyckönskar jubilaren!

Kanske är utvecklingen den att många rörelser har uppkommit som ett slags “proteströrelser” på grund av att något i kyrkans förkunnelse eller praxis saknats. Så småningom kanske frukten av olika rörelser – t.ex. den karismatiska rörelsen – har integrerats i olika sammanhang och till denna del fyllt en av sina viktiga uppgifter.

Men frågeställningen har blivit en tankeställare för mig. Är en väckelserörelse – vilken den än är – till sitt väsen en rörelse som för att kunna verka fritt också strukturellt måste vara fri i förhållande till kyrkans beslutsprocesser?

Här handlar det mycket mera om principen än om någon enskild organisation. Men utvecklingen inom de olika väckelserörelserna och därmed jämförbara rörelser inom vår kyrka kan säga något av vikt. Något som vi har orsak att ta på allvar.

Henrik

Jag tycker att denna video är sevärd och att den lyfter fram fakta som ofta glöms bort. Vad tycker du?

I dagens Hbl har Hans Rosing en balanserande artikel som är glädjande fri från den kategoriserande blindhet som präglat många andra sammanhang. Den 17.1.2009 fanns i Helsingin Sanomat ett inlägg av Markku Ruotsila: George W. Bush on ollut merkittävä suunnannäyttäjä. En god broder uppmärksamgjorde mig på den (jag har inte ännu läst den, så jag säger inget mer ännu).

Det som gång på gång förundrat mig är talen om “åtta mörka år”. För det första är väl de mörka åren flera (!), och om man tänker på president Bush, så blev han ju faktiskt omvald 2004, vilket skulle ha varit omöjligt om det varit så svårt. Dessutom var ju Bush mycket populär i början av sin presidenttid, som ju började mycket tragiskt med terroristattacken den 11 september 2001.

Men om man minns att långt över 1 miljon irakier dödats under Saddam Husseins tid vid makten, flera hundratusen dödades i “enskilda” utresningar (bl.a kurder), vissa kastades levande ner från helikoptrar osv, så fanns det nog mycket mörker och mycket grymhet helt oberoende av George Bush. Kanske skall man heller inte beskylla honom för alla terrordåd inom Irak nu efteråt. Utan att fördenskull säga att frågorna inte är mera komplicerade och att USA:s president har mycket makt och därmed ett mycket stort ansvar.

Men den så vansinnigt ensidiga bild, som sprids i våra massmedia, är nog inte helt objektiv. Jag inte fått bekräftad trots att jag mycket följer med utländska media. Att samma fenomen – “usch, Bush” – finns i Usa och Europa är däremot helt klart. Ibland undrar jag hur mycket som sammanhänger med hans personliga kristna tro. Faktiskt.

Men låt mig för tydlighetens skull understryka att

Men nyheter, sympatiskt framförda och väl helt i nödvändig nyhetsregi, som “finns-det-då-något-positivt-alls-att-säga-om-Bush” con variazioni är nog litet väl svårt att smälta helt enkelt därför att det inte ger ett tillräckligt seriöst intryck.

Verkligheten är mycket mera komplex. Utan att varken försvara eller förklara så mycket.

Henrik

Det ligger något i det – inte bara i det iskalla vattnet alltså, utan i det som bilden vill förmedla.

Det är ju på ett sätt gripande (faktiskt) att se hur folk förväntar sig förändring och förnyelse nu. Man kan inte bara ana, utan också se vilken lättnad det är för många människor. Många amerikaners självkänsla har varit väldigt mycket i kläm under den senaste tidens hårda kritik mot Bushs USA.

Men det är nog också ngt mycket naivt över det hela: människor har helt orealistiska förväntningar och varandra uteslutande förväntningar på Obama. Han representerar allt det goda och nya, och Bush, stackars Bush representerar allt det onda och gamla.

Stackars Obama. För så kan det inte vara.

Han skall ju inte belastas för att människor betraktar honom som ngt slags modern “messias” (vill helst inte skriva ner detta ord ens med citationstecken, men det motsvarar mångas uppfattningar, tycks det).

Nu blir det upp till bevis för den nye presidenten. Hoppas alla är med och arbetar för en bättre värld, och bättre villkor för så många människor som möjligt.

Tids nog återfår Obama sin plats bland oss vanliga människor. Den tiden kan komma fortare än någon tror.

Mina intryck av konserten igår (via TV) är kontroversiella. Å ena sidan var det fascinerande att se många människors känsla av “en ny vår”. Å andra sidan var det en hyllning av människan (mänskligheten), som låter skrämmande. Så har mycket ödesdigert börjat.

Min förhoppning är att Barack Obama skall söka Guds välsignelse och hjälp!

Kalla honom protestant!

Det är ett desperat försök. “Sannolikt inte, troligtvis inte?” Men om det ändå visar sig vara annorlunda.. Vems är ansvaret?

Egentligen tror jag det vore sannare – om man vill utgå från vad man vet och kan iaktta – att det sannolikt finns en Gud.
Det var inte många månader sedan en av världens mest kända ateister, nämligen just Richard Dawkins, sade att “there might be a serious case for a deistic God” – i samband med samtal med en annan brittisk professor, matematikprofsseorn John Lennox.

Men det finns en annan underton i denna kampanj. Låt mig få använda en bild.

Om någon nu skulle säga: gå ut på isarna! De håller sannolikt nog…  (Jag läste idag om fyra eller fem som räddats från vattnet efter att isen brustit..)

Är det en väns eller oväns röst? En medmänniskas?

Nu haltar bilden betänkligt, den innehåller bara ett litet perspektiv.

Gud är inte jämförbar med en olycka, inte heller handlar det om risktagning eller “för säkerhets skull”.

Jag minns att Arvid von Martens en gång berättade för mig att Hertta Kuusinen hade sagt åt honom att det inte finns någon Gud.
– Det var konstigt, sade Arvid, jag talade med honom för en liten stund sedan …

“Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.“ Rom. 1:20

Henrik

P.S. Kanske är Richard Dawkins en ny Saulus? Som en dag blir en Paulus. Vi ber om det, inte sant?