Henriks kommentarer

Under vissa tider, under enhetskulturens tid – t.ex. i början av 1900-talet ännu, användes många andliga sånger och psalmer som dansmusik, man kunde inte så många andra sånger och stycken, och arrangerade dem som dansmusik (t.ex. Närmare Gud till dig).

Men redan före det har en påverkan skett åt andra hållet: flera av våra gamla fina psalmer är ursprungligen världsliga sånger som fått andlig text och tagit i kyrkligt bruk.

Nu kan man i en mening säga att musiken är neutral, och – som William Booth på sin tid – “varför skall djävulen få ha monopol på de bästa bitarna”?

Det som i vissa tider upplevets konservativt, har i en senare tid inte alls uppfattas så konservativt. Det extrema är inte ens så märkvärdigt, vi har hört och sett det mesta, ingenting och ingen är extrem, utom Radio Extrem kanske.

Men jag undrar just i samma andetag hur det är med konservatism och liberalism och extremism i teologiska och andliga sammanhang.

Uppstår konservatismen faktiskt genom att det som en gång befunnits vara hållbart (hör du den gamla formuleringen?) konserveras, sparas, bevaras? Eller är det så att det konservativa mera innebär att avståndet till en liberal position bibehålls mer eller mindre konstant?

Och: uppkommer de extrema positionerna så att en ursprunglig position, eller tradition bevaras, och denna kommer sedan när “tiden allt mera glider” att i allt högre grad att uppfattas som extrem? Först konservativ, sedan extrem – primärt inte för att den positionen ändrats utan för att det ideologiska för att inte säga psykologska avståndet till en nyare position vuxit?

För när man t.ex. ser på begrepp som normalt – onormalt eller heligt – profant och annat sådant så förefaller det nog som om de “konservativa” i många frågor driver lika mycket som de “liberala”, det är bara det att avståndet hålls konstant…

För rimligtvis kan det väl vara så, att t.ex. en biblisk syn på äktenskap och trohet eller något annat kommer att upplevas allt mera som en ytterlighetsposition?

Eller?