Henriks kommentarer

Blev häromdagen uppringd av en prästbroder, som efter en förlängd intro vågade framföra sitt egentliga ärende.

Han ansåg, att jag alltid klagar på kyrkan, precis som NN (nämner inte namnet här). Varje gång man öppnar en viss tidskrift så kommer det igen.

—

Vad jag tänkte?

– Att han har alldeles rätt.

Men varför måste jag beklaga mig? Därför att jag på nära håll får följa med de stängda dörrarnas kyrka. Nu håller kyrkan på att stänga dörrarna för många kristna människor (!), mitt i en tid när kyrkan förlorar terräng som aldrig förr vill man också bli av med många kristna människor.

So predictable. Så förutsägbart.

Jag upprepar mig. Ingen överraskning för någon.

Och när andra skriver om samma frågor då är det inget extra. Men när vi svarar på attackerna, då grälar vi.

Det finns säkert något riktigt i kritiken, säkert mycket också (jfr tidigare blogginlägg, där jag försöker komma med självkritik och korrektiv).

Han tyckte att jag (och mina meningsfränder) kan behålla våra åsikter men tiga med dem! Jag svarade: först skulle man tiga om ämbetsfrågan och agera som om man inte hade en övertygelse. Sen ska man tiga om äktenskapet. Vilken lära kommer härnäst?

Hela frågeställningen skulle vara mera begriplig för mig om det hade varit så att vi hade ändrat åsikt och vädjat till kyrkoledningen att också vår åsikt skulle rymmas med. Om någon då hade sagt att ”efter en övergångstid med fördrag måste snaran dras åt”, då hade (till och med) jag förstått allt bättre.

Nu är ju läget det att vi håller på att stängas inne (eller sparkas ut?) på grund av att vi inte ändrat åsikt.

På något sätt är det litet bakvänt, med hela situationen.

Hoppas att någon annan kan framföra sin oro så att det leder till förändringar!

Henrik

Jag har sannolikt skrivit om detta citat av Nancey Pearcey förut.

Men det kan gärna citeras på nytt. Jag tror nämligen att detta nu förväntas av oss kristna.
De kristna ”försvinner” lätt i skolan, på arbetsplatsen, i universitetet, i alla tänkbara sammanhang. Ingen sticker ut, alla ser ganska lika ut, och förefaller att leva rätt så politiskt korrekt.

Privat är det annorlunda. Där finns helt olika sätt t.ex. att fira sina veckoslut. Medan många går ut på krog, sitter andra hemma. Det finns också en grupp människor som aktivt deltar i gudstjänster, möten och samlingar.

Men när veckan börjar, blir allt på samma sätt.

Denna bild är naturligtvis karrikerad.

Jag tror att det nu behövs kristna som stiger fram, som står för sin sak. Sin tro på Kristus. Som kanske förorsakar större och mindre skandaler genom sin kristna övertygelse. Här gäller ju att alltid ha god smak och gott omdöme, att inte hamna i offentligheten på grund av tjurskallighet eller för att vara bråkstake.

Men i offentligheten behövs det nu människor som bekänner sin tro på Kristus. Inte bara genom ord, också det, men i handling. Inte för att bli sedda, utan för att människor ”skall prisa Gud på den dag Han söker dem.”

Det finns för många av oss som kompromissar bort tron.

Jag tycker det var bra att biskop Jari Jolkkonen beslöt – tillsammans med sin familj – att barnen blir borta från skolavslutningen när man inte fick sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer. 

Mera sådant. Den stora förundran kommer inte av att kristna bekänner sin tro. Också t.ex. en muslim förstår att en kristen vill ta sin tro på allvar.

Det är svårare att förstå dem som säger sig tro, men som tiger.

Vi säger – ännu en gång – som professor Osmo Tiililä: kristitty! älä pakoile, käy päin!

Stand up for Jesus!

Henrik

”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” Joh. 16:33

Den gamla översättningens ord ”i världen liden I betryck”, har ringt i mina öron den senaste tiden. Jag har följt med samhällsdebatter, TV-diskussioner och sociala media.

Men hela tiden har jag snubblat över en annan formulering när jag har följt med de inomkyrkliga diskussionerna: ”i kyrkan liden I betryck..”

Man kan inte ändra på det skrivna Ordet. Snarare måste man ju fråga sig om det har blivit så att världen kommit in i ”kyrkan”, medan kyrkan inte enligt Jesu befallning gått ut i hela världen. För det är ju så: om kyrkan inte är i världen, så är världen i kyrkan. Så gick det när den gamla kristenheten dog ut i Nordafrika. En tyst överenskommelse om att man inte ”fiskar på andras vatten”, ingen mission, bara ett slags eld upphör–avtal. Och det räckte. Nu är det islam för hela slanten.

Men det är nog så för många konservativa kristna teologer och organisationer idag att vägarna är stängda: inte någon prästvigning, inte förslagsrum vid kaplans- och kyrkoherdeval, inte kollekter eller dispositionsmedel, inga missionsmedel osv.

Och det drabbar också kristna människor med ”fel” övertygelse.

I kyrkan liden I betryck. Förvisso.

Det sorglustiga är ju att ingen av oss har ändrat åsikt. Tvärtom tror vi som hela kyrkan trodde ”förr i världen” – eller gör vi det? Man försöker ofta säga att kyrkan inte hade tagit ställning förr eftersom liknande frågeställningar inte var aktuella och därför inte relevanta. Men det är ju bara nyskrivning av historien.

Däremot kan det vara fullt sant att vissa motiveringar förr och nu kan ha andra element än rent teologiska.

Den andra risken med att skriva ”lider ni betryck” är att det alltid måste vara en livsviktig fråga om det finns en identifikation: är ”vi” idag med i den skara som Jesus kallar ”ni”?

Däremot är det säkert att Jesus säger detta idag. Hans ord är eviga och det är idag sant att hans lärjungar lider betryck i världen.

De två frågorna som aldrig får dödas, men heller aldrig dribblas bort är dessa: är ”vi”, (”jag”) delaktiga av den apostoliska tron? Och för det andra: stämmer det att kyrkan har blivit till den grad ”världslig”, dvs ”lik världen”, att det är berättigat att skriva så?

Jag tror att ett studium och ett iakttagande av våra nordiska folkkyrkor verkligen bekräftar att kyrkan har drabbats av en inte tidigare skådad sekularisering, som uppvisar helt parallella företeelser med den sekulariserade ”världen”. Det som idag hyllas i ”kyrkan”, (läs: kyrkans ledning), är precis det som den från Gud distanserade världen håller högt. Att det finns en del annat också vill jag inte förneka, men trenderna i tiden är desamma.

Det som nu sägs – i ord och handling – om samlevnadsfrågor, om kyrkans ämbete, om Bibeln, om missionen är det som man kan läsa i helt andra sammanhang.

Kanske dessa ord i låter hårda.

På det lokala planet finns mycket annat. Det finns levande gudstjänster, bekännande kristna, bibel- och bönegrupper, musik i olika former, diakoni osv. som gör mig mycket glad. Men det minskar sannolikt.

Jag har vuxit upp i vår kyrka. Hela mitt liv har jag sett den som mitt hem. Mina vänner och mina kontakter, och mitt arbete har präglats av kyrkans frågeställningar och behov.

Men nu ser jag med sorg att det som jag håller heligt, och många kristna, ämbetsbröder och andra kristna, med mig, inte längre är gångbart. Dörrar stängs, man får inte ens på alla orter samlas i den kyrkas lokaliteter, som bl.a. upprätthålls med konservativa kristnas skattemedel.

Jag tror vi nu de närmaste åren – decennierna – står inför en av de allra största förändringarna i kyrkans historia, åtminstone i den evangelisk-lutherska kyrkans historia.

NU gäller det för oss alla att ”stand up, stand for Jesus” och be om Jesu ledning för vägen framåt – mot evigheten!

Henrik

P.S.  Jag har bevarat den gamla översättningens ordval, på grund av ordet ”förtryck”. Och dessutom därför att det behövs en distans i betydelsen krav på identifiering innan man närmar sig textens ”ni”. En självprövning i ljuset av Guds Ord är nödvändig. Denna prövning skall också vara en prövning ”i församlingen”.